Skav.

Nästa år så är det tjugo år sedan jag kom på början av min roman. En av dem. Men det kanske är den enda. För dess historia slingrar sig ut lik som växters revor ovan jord, vävs ihop med andra kortare historier som också vilar och skaver.
Jag tänker att de historier som ligger kvar trots att år har gått – och man inte skrivit ett ord under den tiden – borde vara de historier som är viktigast. Speciellt om de skaver. Det som skaver över hjärtat.
Kanske hade det inte skavt lika mycket om jag ägnat mer tid till dem. De måste ha det vansinnigt tråkigt där, mina karaktärer, där de bara står och stampar på samma plats. Allt medan jag förlorat min röst, tappat talförmågan, eller snarare skriket.
Det är alltid skogen jag måste ge mig in i, men den skrämmer mig. Oj, som den skrämmer mig; ett vansinne jag inte vågar beträda

för vem skulle vilja komma in för att hämta tillbaka mig om jag inte hittar ut igen