Jag är inte helt okej med att vaccinera mig. Jag fattar att det är det mest logiska och det skyddar även andra, men jag är ändå skeptisk.
Idag tog jag den första sprutan nämligen. Jag köade med några sammanbitna malmöiter på frihamnsgatan, köade lite mer och sen var det gjort. Men jag är ändå inte övertygad om att det här är vad som är det bästa.
Det krävs mer tid än några månader för att sammanställa bieffekter av vaccin, få en översikt över följderna. De där forskarna har säkert gjort sitt allra bästa, men tidsfaktorn är ändå en nackdel. Det har gått för lite tid, för få studier har gjorts.
Ändå tror jag inte det här är över. Virus muterar eftersom det vill överleva, så covid19 är bara en första version av det.
Hursomhelst; det är evigheter sedan jag skrev senast. Hela den här coronaperioden har varit galen men inte någon större skillnad mot hur jag ändå lever; att hålla sig undan från människor är ingenting nytt. Att sitta hemma och sträckkolla på serier är inte heller något nytt. Alla klagade på att de ville leva som vanligt, att allting måste återgå till så som det var tidigare
men det var det som var problemet.
så nu sitter jag här med ännu en underlig substans i kroppen och hoppas på det bästa; att vi inte är de som dör av det här ihopstressade vaccinet. Bara för att jag inte vill vara den som råkar ta död på människor med svagt immunförsvar genom att nysa nära dem. För att om jag inte tar det så kan jag tralla unt i min foliehatt och dricka kolloidalt silver och berätta för alla som ids lyssna att människorna som dog av digerdöden, pesten, koleran, att de hade överlevt om de…kunnat?
Dessutom vill jag kunna åka till Köpenhamn igen. Så nära men ändå så långt härifrån.
