Kloka Maria nämner att man ska ha tillit till ovissheten istället för att vara rädd för den.
Jag förstår det, men har svårt att känna det. Förnuftet nickar instämmande medan människan vill veta, vill ha kontroll, vill göra planer och reservplaner ifall att…
Jag förstår att jag inte kan, eller ska, veta hur saker blir, men jag vill vara mer förberedd, för alla eventualiteter.
Jag kanske kan kasta mig rakt ut i det okända, men borde jag ha varma kläder på mig?
Jag vägrade läsa böckerna när de kom. Jag fick låna den första men lät den ligga. Någon hade med rodnande kind berättat vad de handlade om.
Det räckte för mig.
Nu idag delar en vän en länk till det här som Daniel Paris skrivit på spotlife om filmen och jag måste dela det vidare.
Tanken av att miljontals människor kommer se Fifty Shades of Grey och bege sig ut på jakt efter en egen Mr Grey är en smärtsam sådan. Destruktiva relationer mördar och ska exponeras för det de är, skadliga. Inte glorifieras i någon slags Hollywood-dimma där mannen straffar kvinnan när hon är olydig och belönar henne när hon är duktig. Mr Greys enorma behov av att kontrollera Anastasia Steele både i och utanför sovrummet gör mig illamående. Fifty Shades of Grey är kvinnomisshandel och hat i lyxförpackning. Alla Greys personlighetsdrag är solklara psykopatiska drag och det dominanta, BDSM som så många menar att filmen uppvisar, stannar inte bara i sovrummet utan letar sig in i vardagen i form av extremt kontrollerande beteende som väcker obehag hos tittarna.
Det absolut värsta med denna typ av film är efterdrevet den skapar. Att en idealiserad bild av hur en man ska vara inpräntas i mångas huvuden, där mannen i fråga utsätter kvinnan för en otroligt skadlig relation. Kvinnor programmeras till att acceptera ett visst beteende och män som ser filmen tänker sig att detta är exakt det som en kvinna vill ha. Det är osunt på alla plan. Nej hörrni, den gubben går inte. Jag tycker vi alla ska ställa oss upp och ge ett långfinger till det kvinnoförnedrande dravel som denna film är. Fifty Shades of Grey borde ha förvisats tillbaka i tiden till en mörk grotta någonstans där grottmännen hade hyllat den som deras heliga graal, för i ett modernt samhälle har den absolut ingenting att göra.
Så varför har alla de kvinnorna läst boken? Har de en längtan efter en egen psykopat, en egen kvinnohatande man som ”vet hur en kvinna vill behandlas”?
Vad har hänt med det kvinnliga psyket, och varför har jag en frenetisk gnagande känsla av att det här är kopplat till den enorma ökningen av bröstcancer och IVF-behandlingar?
Den är bara på fem gånger och kostar 420kr men jag ser fram emot det ändå. En magkänsla jag har bara. Jag anmälde mig när det var 7 platser kvar men mailade och frågade om bekräftelse, och då var det fullbokat. Jag sa ja till att stå på reservplats men påpekade igen att det ju fanns platser kvar när jag anmälde mig, och kursledaren sa att det var okej att jag kom med ändå. Istället för tio deltagare blir vi elva. Jag har en känsla av den här kursen. Jag vet inte vad. En förväntan kanske. Eller så vill jag komma igång, få lite mer bekräftelse, hitta tillbaka till mitt språk, och dessutom ha några timmar där jag har tid att bara vara ett Jag Själv.
Jag litar på att pengarna för kursen kommer till mig eftersom jag så lätt fick komma med, och känslan stämmer. Så pengarna kommer till mig när räkningen ska betalas. Tack.
Jag blev peppad på att jobba igår efter att jag träffat min nya handläggare på arbetsförmedlingen. För att piska på mig själv sa jag att jag ska göra de uppgifter hon gav mig på en vecka istället för två, för jag vet hur jag fungerar. På två veckor hinner jag skjuta upp det så pass att jag glömmer bort det tills i sista sekund.
Alltid lika full av ursäkter.
Men det är ju bara jag som kan ta tag i mitt liv. Jag är min egen riddare på vit springare som sveper med mitt jungfru-jag(Jungfru, jomentjena)i farten och räddar oss/mig från vad det nu är som hotar(fattigdom, hemlöshet, indrivning). Den där KBT-snubben jag var hos ett tag, han har ju så klart rätt. Inte för att jag gillade att höra det för vid den tidpunkten ville jag gärna bli räddad av någon annan än mig själv och, vad jag tyckte då, obefintliga kraft.
Nyss såg jag en lägenhet jag vill bo i. Och så inser jag ju, för ibland kan galenpannan vara förnuftig också, att genom att jobba så kan jag betala räkningarna och skulderna och KÖPA en sådan lägenhet. På riktigt. Inte bara som dröm. OCH jag kan dessutom lägga undan pengar till en alldeles egen vovve.
Det är klart att jag redan VISSTE allt detta. Jag väntade bara på ett tillfälle som skulle kännas rätt, men då får man ju vänta väldigt länge, och jag har inte så långt tålamod.
Den där Ajfånen är ett jävla otyg egentligen. Jag bloggar inte om jag inte använder min vanliga dator, för på telefonen hamnar jag i krig med autocorrect och tröttnar. Inlägg hamnar som utkast och dör där.
Så ett halvt nyårslöfte är att sitta mer vid datorn för att kanske få något skrivet.
Det här med jobb alltså. Så snart jag vågar mig på att skriva någonting utöver det vanliga trista i en jobbansökan så får jag ett tackmennejtack. Och varje gång sjunker jag så djupt ner, som om hela världen är emot mig och jag alltid kommer vara den mest udda konstiga typen som aldrig hittar hem.
Men kanske måste jag inte hitta hem precis just nu. Kanske måste jag bara ge mig ut resande fot i sökandet igen. Jobba lite extra varfansomhelst – bara det ger pengar
Återigen sitter jag och undrar var jag skulle passa in, och gör ett personlighetstest på nätet.
För att hitta en riktning nu när det känns som om kompassnålen bara snurrar runt runt.
Så vad får jag för tips om arbeten jag skulle fungera allra bäst med?
Din persontyp: INFP
”Fokus på att skapa samförstånd och gemensamma värden”
INFP-typer är ofta lojala, nyfikna och idealistiska personer som tycker om att undersöka och blotta det som ligger under ytan hos sig själva och andra. Deras talang ligger i att hjälpa andra människor med att förtydliga förhållanden, värden och identitet. Då deras inre värden och övertygelser i hög grad styr allt vad de gör i livet, är det viktigt att de sysslar med något som är meningsfullt och betydelsefullt för dem.
För INFP-typer är det viktigt, att organisationen eller företaget har en lösare struktur med få regler. Ofta hittar man INFP-typer i jobb där de kan använda sin talang till att hjälpa andra människor med att förtydliga förhållanden, värden och identitet. Därför finns de ofta i befattningar där de kan vara med och främja den personliga utvecklingen och tillväxten hos andra människor. Oftast hittas de inom:
- psykologi och psykiatri Se jobbannonser
- journalistik Se jobbannonser
- skribentverksamhet Se jobbannonser
- undervisning Se jobbannonser
- arkitektur Se jobbannonser
- konst Se jobbannonser
- socialforskning Se jobbannonser
- rådgivning Se jobbannonser
Följande kända personer har persontypen INFP: Albert Schweitzer, Prinsesse Diana, Aldous Huxley
Vilka NYHETER(ja, du anar en grov ironi här)!
Så jag ska sätta mig och meditera nu. Det behöver jag inte ta CSN-lån för att lära mig.
Det kan ju te sig en smula märkligt, men det ligger väl i tiden att sparka på dem som ligger så varför är jag inte förvånad?
Det är någonting jag skulle vilja ha svar på. Det är så, att när man hamnar i skuld hos Kronofogden så får man genast brev från låneföretag. De där med väldigt hög ränta.
Då jag undrar givetvis: Vem har de(låneföretagen)köpt uppgifterna av? Vad betalar de för sådana uppgifter och varför(och här är den stora frågan)VARFÖR är det inte JAG som får pengarna för de uppgifter som säljs om MIG?
”Produktionschef till laxeringsfirma”.
Eftersom det plötsligt börjat dyka upp skräpkommentarer som, roande nog, berömmer mina artiklar. Jomentack hörru. Du vill att jag ska klicka på länken nedanför? Jomenvisst.
Och mina fyra läsare har mig som vän på FB så vi överlever nog allihop.
“G” stands for “gifts”
“P” for “passions”
“V” for “values”“G+P+V=C”
Together, they form your calling. “Gifts” prompts you to consider your strengths. It’s always good to start with what you’re good at. Next, “passions” is essentially asking: What do you care about? Are there issues or communities in the world that resonate with you more than others? And finally, “values” are all about your lifestyle and personality. What is nonnegotiable about they way you work? According to Leider, altogether, using your gifts toward something you are invested in and in an environment that suits your values will lead you to your calling.
The formula’s simple enough, though figuring out what goes into those variables might take some trial and error—and undoubtedly some serious self-reflection. But hey, it’s a great starting place if you’re really trying to figure out your next move (and a great way to get me out of a tricky situation).
En text jag hittade i telefonen. C står för Calling om ni missade det.
Det blir så tyst i mig när jag går i de gamla rummen. Tyst men inte tystad. Jag håller allt för mig själv.
Himlen ljusnar. Solen går upp. Bakom mörka moln skymtar blått.
För en stund är allting så stilla. Men så hörs de där ljuden av hur Barnet vaknar och sträcker på sig innan hon öppnar ögonen.
Jag väntar på de där stegen över golvet, rufsiga lockar och sovvärmen som vill upp i famnen, under filten för att förlänga uppvaknandet. Hur det tar en lång stund av plirande innan hon säger någonting annat än Mamma.
Och där jag, som modern, mamman. Mig själv men för evigt en annan.
Jag hinner inte läsa mina böcker, men jag har blivit riktigt bra på barnsånger och på att bygga torn, skiva frukt och att truga. Jag har sällan tid att vara ensam, men den tanken smälter bort i kärleken att sitta under filten med nyvaket barn.
jag måste skriva av mig allting. ur huvudet. jag har ringt samtalen och beställt de kompletterande papprena, jag har druckit mitt te framför dagens Det okända men stängde av TVn för jag gillar inte Vendela och jag hade redan sett det avsnittet.
Istället ser jag på äckliga videosnuttar på youtube där stora gigantiska finnar och pormaskar kläms. Det är så äckligt fascinerande med mänskligt äckel. Inte det vardagliga äcklet med snor och avföring och blod; det är ointressant. Att se hur stora bölder trycks och det kommer några deciliter var eller svarta pormaskar; det är vidrigt. Fantastiskt äckligt. Bilderna ligger kvar på näthinnan och jag kan återgå till vardagen igen, till mitt eget normala Jag där normala Jag diskar eller plockar leksaker från golvet och sopsorterar. För det är så där härligt normalt.
Kuddberget i soffan är Barnets nya lek. Helst ska hon bygga in mig i kuddar och sedan låtsas att jag försvunnit så att hon kan ropa efter mig. Och jag måste dyka fram och ropa BUUU. För det är så leken är. Vi har många sådana saker för oss. Vi hinner leka mycket. Idag tänkte jag att vi kan leka med lego(duplo)för det var ett tag sedan, och jag behöver kreativa utlopp jag med. Plus att hon blir så glad när man hittar på saker med henne. Diskar jag vill hon stå intill på pallen och hälla vatten i bunkar och plastmuggar – porslinet får hon inte leka med – och när jag är klar vill hon stå kvar och fortsätta men då måste jag ju stå bredvid, och föresten så räcker det med vatten på golvet nu, nu gör vi någonting annat! Läser en bok kanske; ”Vem är arg”, eller ”Vem sover inte?”. Det är jag som älskar Stina Wirsens teckningar och planerar att köpa alla hennes böcker till Barnet.
men så kommer hösten och jobbsökandet fortsätter och självkänslan sviktar
Idag bestämde jag mig för att ta hand om mig själv; lägga ansiktsmask, måla naglar och dricka mycket vatten., ta en promenad och leka med ord.
När jag lämnade Barnet till dagis fick jag ha mössa eftersom jag kletat håret med inpackning och jag ska göra en sådan där med äggula senare.
Man kan göra en jättebra ansiktsskrubb med bikarbonat föresten. Ta kanske två teskedar bikarbonat i handflatan och droppa i några droppar vatten tills du kan blanda det till en smulig gröt. Lägg det på ansiktet och låt det inte ligga kvar i mer än en halv minut! Jag brukar börja med att lägga på näsan, och när jag lagt på hela ansiktet skrubbar jag näsan och där det legat på längst. Skölj av med ljummet/kallt vatten. Sammetsmjuk hy! Tadaaaa!
Bikarbonat och citronsaft är f ö superbt att gnugga in på fläckar och skura kakelfogar med. Jag vägrar använda sånt som det görs reklam för, som Vanish. Är det inte bra att få på händerna så är det knappast bra att använda alls.
BIKARBONAT! Börja genast.
Man kan pudra det i armhålorna med, om man inte svettas så mycket och inte är överkänslig mot det. Men gör det naken för det dammar.
Och ättikssprit är bästa grejen mot ingrodd svett på kläder. Man dränker in armhålorna på tröjan och låter det ligga minst en timme. Sen tvättar man som vanligt. Jag har ibland i bikarbonat där med men det behövs egentligen inte.
Nä, nu ska jag nyttja min mirakelpresent. Och sedan göra mig ett fotbad. För det är jag värd.
Jag har femtioelva projekt på gång. Och så ska jag söka jobb och snygga till mitt CV med. Det ska prioriteras såklart, jag är trött på att vara hemma jämt. Nog för att jag är fri att göra vad jag vill och kan om dagarna men det blir mest att jag är hemmavid.
Ett projekt är att sy en trasdocka. Inte en hel och vacker trasdocka utan en raggig, som om jag bara hittat tygbitar och lappar och sytt ihop dem. Det är iaf tanken. Den är baserad på en figur i en historia, och det är faktiskt lite spännande att se hur den kommer se ut i verkligheten jämfört med bilden i mitt huvud. Jag har klippt sönder en leksakskanin som Barnet aldrig ägnat någon uppmärksamhet och inte lär sakna, och jag funderar på vad jag ska ha för skor. Jag vill gärna ha riktiga skor, men alla dockskor är så glittriga plastiga och rosablå.
Sedan är det dags att tapetsera om dockskåpet. Jag funderar på om vi ska göra en hel omvandling av det – måla om utsidan och göra en front av tunn spånskiva – eller om jag bara tar på mig för mycket. Jag ska göra kakelugnar också, och skorsten.
I grunden är dockskåpet ett gult Lundbyskåp. Plastigt. Lustigt nog är det en fuktskada i badrummet. vi köpte det begagnat av någon som uppenbarligen, av tapeterna att döma, växte upp på nittiotalet.
Vi har ännu inga möbler, och lamporna vi köpte var Barnet rätt snabb med att rycka sladdarna på så jag måste väl laga dem under förstoringsglas. Det här projektet är väl det minst brådskande. Barnet leker med det men det är mest att ställa in figurer och gosedjur i olika rum( En och annan matbit och mugg har jag hittat där med) Hon är nog lite för liten ännu.
Hallen ska fixas lite till. Kläder med saknad knapp eller hål på ligger i hög och väntar på lagning(jag har åtminstone vikt ihop dem)och de där säckarna med kläder de där fantastiska vännerna gav till Barnet ska läggas någonstans. Jag letar garderober som inte är tvärfula, spånskiviga och tar enorm plats.
Sen ska tavlor spikas upp, bilder ramas in, glas köpas till ramar, byxor ska lappas och lådor ska rensas.
Jag borde lära mig snickra. Vara mer selfmade woman. Behöver jag en byrå så snickrar jag ihop en byrå. Har man tre bekanta som jobbar med möbelsnickeri så har man någon att fråga om råd.
Annars finns ju alltid personalen på Hornbach…
Faktiskt, med eventuella ryska ubåtar som simmar runt i skärgården så funderar jag på vart vi eventuellt ska fly om vi måste. Hawaii har vi alltid sagt tidigare, men idag tänkte jag Island. Fast om de vill invadera Sverige p g a läget så tar de Norge sen, och Island ligger rätt risigt till där då.
Så jag tycker vi löser det hela genom att skicka alla misstänkta Ebolafall till Moskva direkt. Vi mosar de sjuka med Alvedon och mediciner så de är piggare när de kommer fram och lätt kommer igenom tullen. Uppdrag E.
Så, det är nu man ska bli aktiv i Lottakåren? Jag som avskyr den där lumpen-lukten som Mattias blev lite nostalgisk över när vi var på ett överskottsförsäljning. Jag köpte en fin väska som stank, och lukten gick inte att få bort. Numera vet jag ju att det går att få bort det med ättika, men det visste jag inte då så den ligger på vinden.
Allvarligt; om det brinner i knutarna så står jag nog ut med lukten.
Jag är så sugen på att börja jobba nu så ni anar inte. Jag får en massa hjälp av arbetsförmedlingen som jag kan locka arbetsgivare med men helst vill jag få jobbet helt för min egen skull. Handledaren på kursen, Anders, sa en sak som fastnade hos mig: Han sa att man ju kan ringa runt och fråga om jobb och praktik ”för skoj skull.”
För skoj skull. Det lockar mig att testa. Det är inte likt mig att vara såhär tillknäppt, tyst och undandragen. Än sen att jag alltid känner mig annorlunda än alla andra och aldrig riktigt passar in. Det behöver ju inte vara någonting dåligt. Jag kan väl vara med där jag passar in, något område har man ju gemensamt med de flesta. Och jag kan vara på jobbet och göra min grej, och när jag går därifrån kan jag väl galna till mig igen om det behövs.
Så jag diskar och dammsuger idag så att jag kan ringa till halva Skåne imorgon när jag lämnat Barnet på dagis. Jag ringer till ställen jag är nyfiken på med. För skoj skull.
*För skojs skull? Med eller utan S? Vad tycker ni?
Jag vet inte hur alla håller ordning och reda hemma, när de har tid, hur de har koll. Jag förstår det verkligen inte. Jag känner ibland att jag vill ställa ut alla saker på ett ställe och sedan placera in allt igen. Med en tanke bakom. Inget stök, inga saker som inte hör hemma någonstans, utan allt ska ha sin plats i en gigantisk byrå(hellre köpmansdisk)med många lådor och kläder hänger på rad i garderoben och alla sladdar vet var de hör hemma och varje USB-minne är noggrant märkt med innehåll.
Jag behöver städhjälp, och ett stort hus där jag kan ha ett rum som förvaringsrum.
jag avskyr verkligen att städa
numera kan jag börja gråta när jag ser vad som måste göras, för det är jag som är hemma och ska göra det
jag ska söka fler jobb genast, så att jag kommer härifrån oftare.
Jag föreslog för mina föräldrar att vi kunde bo i huset om de vill prova att bo i Norrland. De pratar om det emellanåt. Så jag sa att det ju var ett smart tillfälle för oss att testa att bo i hus, och att hyra ut lägenheten under tiden. Så ser vi om vi absolut vill ha trädgård och källare och gångar att skotta och rabatter att rensa.
Det är pappa som vill flytta upp igen. Mamma säger att hon går med på det bara för att han ska se att det inte är så som han tänker sig. Han vill bo där på vintern så att han kan köpa sig en snöskoter(Jag tänker på pensionärspappa som fortfarande har pojkdrömmar, men vem försöker jag lura, jag vill också köra snöskoter.)men de vill inte riktigt släppa Kumla, inte när de har familjen här neråt.
Så om de går med på det – man måste låta det sjunka in ett tag, få det att kännas som att de kom på det själva* – så provbor vi kanske i huset under två år.
Det är nog bra för dem. De har glorifierat sin hemstad sedan de flyttade söderut. Klagat på förändringar där, och pratat om hur det var förr. De har sommarstugan kvar där uppe, lägger ner massor med pengar på den trots att huset i Kumla behöver fixas lite.
Det händer konstiga saker vid kusten där sommarstugan ligger. Det kommer kostymklädda ryska män för att kolla stranden, säger att de ska fiska trots att de absolut inte är klädda för det. Båtar som passerar tyst om nätterna, folk som går i skogen.
Men mina föräldrar måste väl bo där ett tag för att se själv att det de älskar bara är ett minne. Att tiden kommit ifatt.
M och jag glorifierar ju att bo i hus med. Vi fick mersmak när vi var ensamma i huset några sommarveckor och kunde grilla sent, när mörkret fallit. Vi tände ljus och satt och myste, drack vin och kurade under filtar**. Jag har ju velat haft ett eget hus sedan jag var tonåring.
Så, även när man tänker att inget händer i ens liv så händer det alltid något.
*sådär som vi gjorde med tapenaden för några år sedan, Köpte det för att de skulle prova, lämnade kvar det där trots att de inte ens ville provsmaka, och nästa gång vi kom dit hade de köpt nya burkar och fick det att låta som om de alltid älskat det och alltid ätit det på rostat bröd.
**Vi startade en trend bland grannarna då, för efter den första vardagskvällen såg jag att de andra kom ut sent, stängde av TVn, satte sig på trappen med stearinljus och lyktor och pratade. Jag vet inte varför vi har den förmågan, jag och M. Det är ofta så. Nu har två vänner skaffat barn för de såg oss med Barnet och tänkte att det verkade mysigt(!)och väldigt ofta om vi satt oss på en restaurang eller fik där det varit tomt så ramlar det alltid in folk så att det är fullt när vi går.
Det kanske är en magi vi inte vet om att vi har, vi är de som samlar människor, lockar in dem…
Hon vill gå själv nästan hela vägen till dagis. Hon skrattar till och börjar springa ibland, drar mössan ur ögonen och pekar på bussar som passerar på väg till bussgaraget och på de långa godstågen som passerar. Jag plockar fina lönnlöv som vi kan pyssla med i eftermiddag, hittar en hel ”Aj!”, det vill säga en kastanj med taggigt skal och visar henne det blanka innehållet. Hon knyter sin lilla hand hårt om den, tar med den in på dagis och visar fröken.
Jag lämnar henne med samma känsla som alltid; Att jag vill ha henne hemma hos mig idag. Genom det våta gräset och prassellöven som fastnar på skon, hem till det ständiga diskberget men idag sätter jag mig med ryggen mot.
En liten stund sitter jag ner och lyssnar på trafiken utanför. De ringer återbud på läkarbesöket för läkaren är sjuk, och jag tänker att jag ska baka bröd, och kanske bullar.
Det börjar regna igen. Jag tänder ljus och drar upp alla persienner.
Då ska jag busa järnet fast vara snäll, och skicka små blå fåglar och lila fjärilar att muntra upp folk när de är ledsna och förlorat hopp om livet. Och ibland om de öppnar fönster för att vädra så ska jag låta vinden blåsa fram lite pengar från ingenstans och sprida doft av äppelblom
och vattna en och annan blomma och dra ner mina favoritböcker från hyllan
Man häpnar allt oftare över hur en del utan charm, humor och servicekänsla får arbete på sådana ställen där sådant krävs.
//Arga Tanten
Det har ett namn, min smärta. Den som gör att jag inte kan lyfta eller greppa med tummen.
Jag gillar namnet mer än smärtan. Smärta och jag har ett underligt förhållande. Den här gör mig handfallet handlingsförlamad och överraskad. Försvinner den under natten så är den tillbaka när jag diskat, och den svajar upp och ned för armen och jag överväger mitella men då syns jag så bra, folk tittar, och jag vill inte ha den uppmärksamheten. Det räcker med att handledsskyddet är fult tantigt i beige hudfärg och man svettas under det så det börjar lukta surt så man måste tvätta det minst en gång i veckan.
Jag har alltid väntat på höstens kyliga dagar som kräver minst mysiga mjuka torgvantar – jag älskar sådana – men aldrig har jag längtat som nu efter att dölja det förhatliga välsignade tantbeiga handledsskyddet med vantar.
Den senaste veckan har varit sommarvarm. Jag har kortärmat på mig när jag köper mössa och vantar till Barnet och på balkongen har solrosorna äntligen fått blommor. I september. Det gör mig ingenting annat än att jag tacksamt har solvarm hud en tid till, och minns mornarna med krispiga höstlöv och klarblå himmel
som nostalgiska löften som är på väg
Över en timme för sent ser jag att jag skulle vara på ”lektion” på arbetsförmedlingen, så jag stressar som bara den för att hinna dit och visa mig innan det är slut.
Så jag tar det logiska beslutet att ta bussen eftersom den stannar nedanför lokalen. Jag springer för att hinna, är rätt nöjd när jag sätter mig och bussen åker.
Men så är föreningsgatan avstängd med byggarbete. Jag avvisar impulsen att hoppa av där för det är ju en hållplats innan, och det står ju att nästa hållplats är triangeln, dit jag ska.
Men när det stannar så är det inte där. Nej nej. Den stannar på möllevångstorget istället. Vilket är nära till tågstationen Triangelns ena ingång men till den plats jag ska; inte så nära alls!
Så jag stressar iväg och väjer för färska hundbajsar och fotgängare och svettas mängder innan jag är framme.
Är historien slut där?
Nej.
När jag är utanför porten och ska gå in så ser jag en buss med ”mitt” nummer åka förbi där den ska. Utan omvägar och plötsliga hållplatsändringar.
Det fanns stunder när vi drack te för att det kändes vuxet, och vi ville så gärna vara vuxna genast, slippa tonåren som de sa var så jobbiga, skippa mensvärk och utbildning, hoppa rakt in i jobb, dagis och bekymmer för gråa hår. Senare drack jag det för att värma mig där ingen annan värme fanns att få, och för att få sitta kvar en stund till. Ofta kunde vi samlas för att dricka tillsammans, men de stunderna var alldeles för korta
och från någon fånig bok läste jag hur en kille drack te på ett speciellt sätt och det blev målet för mig, men sedan så var det aldrig de killarna jag höll kvar vid, de som hade kärlek var alltid annorlunda, mer motsatser. Drack inte alls te, trodde inte på samma saker. Läste knappt böcker ens, och jag hade undringar på hur man kan leva utan att vilja läsa böcker.
Svaren finns inte längs ner i botten av muggen. Men jag brukar strunta i att röra om så att det söta bitterljuva slutet kan vara ett slut att se fram emot, som någonting lovande. Jag kan aldrig låta bli att tänka på det som livet själv; det föränderliga
men det är en naiv och långsökt tanke till och med för mig.
Med mödraskapet följde också en önskan om att kunna texterna på visor och vaggvisor. Nyligen upptäckte jag att det räcker med att sjunga Bolibompas melodi för tandborstningen för att Barnet ska öppna munnen och låta mig borsta hennes tänder, och vid läggdags vill hon att jag sjunger ”När trollmor lagt de elva små trollen” en sisådär hundra gånger. Vad jag hittat på nätet så har den bara en vers, men jag vill minnas att jag sjungit den med fler verser när jag gick i lågstadiet.
Det är så roligt när jag sjunger på någonting jag plötsligt minns från barndomen och Barnets ögon liksom lyser upp av igenkänning. Det verkar som om de har två sångstunder om dagen på det nya dagiset, så jag får fråga vad de sjunger och kolla upp texterna. För att jag kan.
Jag har börjat en sökajobbkurs på arbförm. På infomötet var vi kanske trettio personer, nu är vi åtta kvar. De andra kunde inte börja just nu. De är arbetslösa de med, jag blir nyfiken på anledningarna. Det är helt irrelevant såklart, vad ska jag med den informationen till. En av kvinnorna på kursen är utbildad biolog och pratar om att det är bra att riva gamla hus för det krävs för förändringen och utvecklingen. Jag förstår vad hon menar även om jag inte alltid håller med. Malmö har rivit alldeles för många fina byggnader. Hon är ändå intressant för att vi står så långt ifrån varandra. Hon är gift och säger att hon inte måste arbeta för pengarna, för det är hennes mans uppgift att ta hand om henne och barnen, men hon vill jobba för sin egen skull. Den första dagen såg hon forskande på mig, kanske tänkte hon samma sak om mig: motsatser. Jag har blont hår och rakat på ena sidan, är tjock och välter muggar med tuttarna, piercad och snackar rakt ur huvudet. Hon är späd, analyserande och bär heltäckande kläder, har mål och delmål. Jag ramlar in varm och rufsig, och hon ser alltid sval ut. Kanske börjar vi avsky varandra snart, eller så kommer vi inte närmare än såhär. Snart kommer vi knappt hälsa när vi möts på gatan, för kursen tog slut och vi måste inte.
Jag funderar på att gå förbi den där tatueraren i morgon och se om hon kan hjälpa mig ta ur piercingen. Jag har haft den sedan jag var 26 och ärligt talat så talar vi inte samma språk längre.
Så häpet besviken man blir när man inser att någon som verkat vara en vettig människa plötsligt visar sitt rätta ansikte innan valet och är en uppenbar sverigedemokrat.
Det är dags att plocka ner lite saker från balkongen. Jag har storslagna idèer, allt från att inreda(fast utomhus. Utreda?)i rött, orange och guld, till att ha mängder med lyktor som jag ska tända varje kväll när det stormar ute. Någonting som gör allt extra mysigt.
Fast, sen när det är skitkallt ute och vintervinden fryser allt till is, då kommer vi bara använda balkongen som en extrakyl för julmust, och krukorna kommer jag att stapla i platspåsar och de jag vill ska flagna sådär snyggt lämnar jag ute så är de färdiga till våren. Och under vintermånaderna är balkongen bara ett slags bihang till lägenheten där jag vädrar kläder och trycker ner läskflaskor i snö.
Det låter dystert, men det är vintermysigt på sitt eget sätt. För att man kan stänga dörren om sig.
Det är snart dags att hämta henne men jag tänker hela tiden på henne, undrar vad hon gör, om den där dryga pojken har dragit henne i armen igen.
Han är…störig. Jag vet, han är två år, men hans pappa är sååååå otrevlig och skitnödig, och ungjäveln skriker alltid när jag är där för att lämna/hämta. Han har inte temperament, han är bara stört störig.
Och häromdagen så tog han Barnets arm jättehårt och drog i henne så hon fick märken och ramlade omkull. Jag var där och såg allting. Jag lyckades kämpa bort impulsen att putta honom(Vilken lysande förebild jag är)men varnade henne för honom sen. Sa att hon måste säga ifrån. Det var det enda, för en lysande förebild kan inte säga ”Putta honom! eller ”Bit honom i armen!”.
Det kanske hon kommer på själv. Jag försöker vara lite pedagogisk.
Försöker.
Men skulle någon vara elak mot henne skulle jag nog bli mer än heligt förbannad.
Och det är väl inte förvånande att pojken är sådan när hans pappa är stel, skitnödig och inte kramar honom när han lämnar på dagis, för pojken är ju en man som ska vara stark, tyst och dominant… Han är inte ledsen, han är viljestark!
Ja jävlars. Vi byter snart dagis och de ska till ett annat. TackÅlov.
Nu saknar jag henne ännu mer. Jag hämtar henne tidigare idag. Så kan vi gå och handla och stanna i parken på vägen hem.
Eftersom MFF spelade samtidigt så gick jag själv iväg. Med matlådan värmandes röven. Jag hann inte äta hemma och tänkte göra det mellan spelningarna.
Det är tragiskt att jag inte har någon att ringa och fråga om de vill hänga på. Marias mamma har haft stroke så jag hörde inte av mig till henne, men hon gillar Ane Brun.
Ane Brun är fantastisk som vanligt. Först reagerade jag på att hon klippt av sig håret till någon lockig tantfrilla, men jag vande mig allt eftersom hon sjöng och mot slutet tyckte jag det passade henne, att den var cool, frillan, istället för tantig.
JAG TAR TILLBAKA ALLT JAG SA OM DIN FRISYR, OKEJ ANE??!!!?
Och jag frös hela hela tiden. Ispinnefrusen staplade jag iväg för att hitta varm dryck. Alla ställen hade långa långa köer, så jag kollade Seven-eleven där det inte var en käft. Som vanligt tycks jag dra folk dit jag är, för när jag stod och hällde i socker i min himmelskt rykande pappmugg med earl gray-te så ramlade det plötsligt in 20 personer som verkat kommit på samma sak som jag.
Jag var först! Hah!
Sedan satte jag mig på ett trappsteg i en port och åt min matlåda. Jag fattar inte varför folk ska titta så mycket. Jag satt bara och åt mat ur en glassburk. Är det konstigt på något sätt? Gör jag ständigt saker som man inte borde göra? För folk har en tendens att stirra, kan jag känna.
Jag vet inte, vet inte alls. När livet lärde ut sociala mönster, oskrivna regler och accepterade mänskliga beteenden så var jag nog borta, låg väl och läste en bok hemma i min säng eller något.
För det är många saker som jag märker att folk reagerar på och jag vet inte vad jag gör för fel, OM jag nu gör något fel och galet. Om ingen berättar sådant för mig, hur ska jag då veta?
FIRST AID KIT var fantastiska! Åh, jag är lite kär i dem för deras energi och röster och hur musiken de gör får mig att må. De spelade alla mina favoriter och jag kunde inte applådera så livligt som jag velat för min handled är i skena igen så jag klappade lite försiktigt.
PÅ vägen hem hörde jag låtarna i huvudet medan jag pinnade på så snabbt jag bara kunde för att bli varm igen. I ett av festivaltälten jag passerade började en kvinna just sjunga ”Copacabana” och jag kände hur jag blev lite lycklig över att det var så töntigt.
Idag hade jag en annorlunda upplevelse med en knepig människa.
I flera dagar har vi försökt stämma träff för att jag skulle köpa någonting begagnat som hon sålde.
Första gången när M kom dit och ringde innan för att säga att han var på väg, så är hon inte hemma och säger att hon ju inte kan sitta hemma och vänta på att vi ska ringa…
Nästa gång kunde hon inte för att hon bodde någon annan stans så vi stämde träff idag klockan elva.
Och jag vet inte om jag måste känna att jag ska be om ursäkt för att JAG var i tid. Men tydligen är det så för en del.
Så utanför porten svarar hon inte i porttelefonen och inte på sms. En granne släpper in mig, jag ringde på dörren och någon öppnar; någon som jag först tror är säljaren, men det visar sig vara en kvinna som hon hyr ut lägenheten till nu under Malmöfestivalen. Kvinnan pratar inte engelska men släpper in mig, flera andra människor är där. De vinkar och pekar att jag ska sätta mig i soffan, så jag sätter mig och ler besvärat för jag kan inte ett ord spanska. De kanske t o m pratar portugisiska(det skulle ju förklara att jag inte känner igen några av orden). Klockan blir elva. Hyresgästerna ska ge sig av, de drar ut väskor i hallen och så ringer det på dörren. Säljaren är hemma!
Hon visar sig i dörröppningen och höjer ögonbrynen.
”Känner vi varandra?
Nej.
Nej, ut ur min lägenhet då! Herreguuuud.”
Hon tar det jag ska köpa, går ut i trappen. Jag känner att jag ursäktar mig med att säga att ”De släppte in mig” men det kanske inte är nödvändigt. Jag plockar fram pengarna, och hon tar dem, säger att hon hyr ut nu, att det kommer nya hyresgäster om en halvtimme.
Jag tar mina grejer och går. Funderar på om jag gjorde så mycket fel att det är värt att vara otrevlig.
För man kan ju alltid välja att vara trevlig. Säga Hej, är du redan här, bra, här är den, vi sa X antar kronor eller hur?
Eller så kan man bete sig som en total bitch.
PÅ vägen hem tänker jag ´på det jag borde ha sagt. Som att ”Nå, dina gästar betedde sig i alla fall trevligt!” De betedde sig i alla fall civiliserat och som man bör.
Och med det skrivet så kan jag nu försöka släppa det hela även om jag har en tendens att älta sådant här rätt länge.
Magvärk.
Och så tänker jag på hur vilsen man blir när man inte får vara sig själv under en lång period.
Det är som att tappa minnet och att känna av svaga ekon, retsamma förnimmelser från någonting man borde känna igen men inte kan sätta fingret på.
Hur var det nu igen, var det du eller jag, vem var där och varför har jag en bild av en skog i huvudet hela tiden, jag som inte ens minns om jag gillar skogen, och varför tittar jag hela tiden upp på molnen
Han sa ”Du som är blond och ljushyllt sådär, din släkt har väl levt i Sverige i generationer?!”
Och jag som anade vart han ville komma svarade ändå ”Jo, de har ju det.”
”Vad är din åsikt om sharia? Jag frågade damerna där borta men de verkade inte förstå frågan…”
”Du, jag är inte vidare insatt alls” sa jag och började gå, sa något om att barnet var gnälligt och behövde äta, för J satt i vagnen och pep och vred sig.
Och så gav han mig tips på vilka sidor på nätet jag skulle gå in på för att läsa på om muslimer och deras gud. En nazistisk sida och en blogg. Jag glömde genast namnen, men hela vägen hem tänkte jag att ”Jaha, är det var folk tror? Är det vad invandrarmammorna på dagis också tänker när de knappt vågar hälsa. Att jag är blond och ser svensk ut och därmed är jag antagligen rasist eller nazist?”
Det känns ju…som om jag återigen blir utsatt för folks fördomar.
Jag har blivit utsatt för en kupp av manlig härskarteknik. Det är alltid lika trevligt när det händer. Utmanövrering genom ignorerande och uteslutning. Tack för den.
M säger att jag ska börja säga ifrån mer, sätta ner foten och bli förbannad, men när det gäller något som jag inte bryr mig så mycket om så är det svårt att bli arg.
Jag rycker på axlarna och gör något annat.
Fast det kanske är just det jag ska sluta med. Släppa saker så lätt.
Halvterapeuten J sa att jag ger upp för lätt. Att jag hellre flyr än illa fäktar fast han tror jag skulle vara bra på att fäkta, och att det är bättre än att gå runt och vara förbannad en lång tid efteråt.
För så är det ju. Att jag är ARG på så mycket. På så många människor. Att det kanske hade varit bättre att säga till dem på en gång vad jag kände, så kunde jag släppt det sedan. Att all den här oförrätten ligger i magen som en kokade klump.
Men vad gäller härskartekniken så är det där män som är så uppenbart rädda för kvinnor. De tror inte jag kan någonting så jag känner inte heller att jag måste bevisa något. Jag tänker, som alltid, att det är deras förlust.
Och än en gång så ger jag fan i att kämpa. Jag minns inte när jag kämpade för något sist. Verkligen kämpade. Jag kämpade aldrig i skolan, kämpar aldrig med att skriva, kämpar inte med att skaffa pengar så att jag får det där huset jag velat ha sedan jag var 14. Jag kämpar inte för att bevisa mig så att jag får fast anställning, jag kämpar inte för att bli verkligen BRA på någonting. Jag kämpar inte med någon av mina företagsidéer.
Hur får man kämparanda? Hur börjar man brinna för någonting?
Det är den tredje veckan nu som jag bett om ett möte med min arbetsförmedlare, men hon säger att hon sitter i disken och en massa annat och lämnar aldrig ett faktiskt datum där vi kan ses. Nu mailar jag henne IGEN om ett möte och är nyfiken på vad hon svarar den här gången. Jag har ingen inkomst just nu, så jag är väl lägre prioriterad än de vars a-kassa snart tar slut, vad vet jag.
Jag sa häromdagen att jag tar vilket jobb som helst, men det är inte sant. Det finns många jobb jag gärna är utan.
Jag borde verkligen starta eget företag tillsammans med någon.
Vi hävdar att de alltid dör i tretal, kändisarna. Men de dör oftast av sjukdom eller hög ålder.
Igår tog Robin Williams livet av sig. Jag har den djupaste känsla av förståelse. Någon som underhåller med sådan energi bär samtidigt på djup sorg. Depression tar alldeles för många liv, men jag är övertygad om att han betraktade sin omgivning och familj en lång tid innan och tänkte att de skulle klara sig utan honom. För han orkade inte längre.
Människan har en längtan efter lycka och glädje, kanske helt enkelt för att vi ska orka hålla oss vid liv.
All mat är slut. På torsdag ska det komma pengar, och inköpslistan är lika lång som Vättern. Jag köper kaffe för de sista slantarna – och är supernöjd med att det var extrapris just idag – och äter ingenting mellan frukost och middag helt enkelt för att det inte finns något att äta. Det är M som lagar soppa på en spik, han som ser kombinationerna och möjligheterna.
Jag, jag äter mackor och dricker vatten och längtar efter frukt och lax och rostbiff. Jag, jag tackar gudarna för att Barnet äter på dagis och alltid äter väldigt bra där.
men mina blommor mår bra, och internet fungerar. Man får väl vara glad för det lilla(säger jag ironiskt för det uttrycket är värdelöst. Det är klart man vill ha mer. Jag vill ha glass men får jag bara en sked så blir jag ju inte lika glad för det som jag blir över ett helt paket glass).
Fast tacksamhet, ja, så klart. Tack för att jag fick en sked glass.
Ge mig mer!
Det går lika bra att diska i grönsåpa, om ni undrar. Och att använda bikarbonat i scones är bättre än bakpulver.
Det hade jag väl inte testat om jag inte varit tvungen, antar jag.
Det är skillnad på ensamtid och ensamtid.
Det jag ser som ensamtid är att strosa runt i naturen och bara vara, eller att ostört läsa en bok
För andra är det bara att vara hemma. Jag är ensam hemma nu, så varför stressar jag? Varför är jag stressad, jag gör ju ingenting om dagarna.
Otroligt nog så är det nästan värre, att gå här och göra ”ingenting”, för det är så mycket Ingenting som ska göras. Sortera ut det av Barnets kläder som blivit för litet nu när hon växt så mycket på längden i sommar, sortera ut och vika tillbaka, hitta plats för det utrensade, hålla lite städat och diskat och ha en kvinnlig intuition om vart saker ligger och tagit vägen
Blommor ska vattnas, ytor ska dammas, smulorna på golvet ska in i dammsugaren, kläder ska tvättas och läggas tillbaka i lådorna, benen och armhålorna ska hållas rakade och jag ska dammsuga och plocka och samtidigt lukta smaskens och gärna vara lite lagom snygg-ish.
Jag vet att jag lägger mycket av det här på mig själv i onödan. Jag måste inte rensa ut kläderna just nu, och jag måste inte sortera in saker på logiska platser just nu. Jag måste inte slipa golvet just nu, eller baka kakor eller raka benen eller plocka ögonbrynen
Det är bara så det känns. Att jag borde ha tid till allt det. Att jag borde vara en sådan där mamma som bakar allt bröd själv och alltid vet precis vad som är nyttigt och näringsrikt för min växande dotter att äta.
Hela den här tankegången krockar med den jag är. Jag förstår att man vill ha dammfritt hemma, att saker ska ligga på sin plats. Jag förstår att jag behöver rutiner och fasta tider, för jag fungerar bättre då.
Men ibland, ibland, vill jag bara gömma mig på en vind och läsa en bra bok medan stormen vrålar utanför. Ibland vill jag fundera ut ord i rätt ordning. Ibland vill jag baka kladdkaka istället för råglimpa. Ibland skiter jag i dammtussarna, de stör inte sikten lika mycket som kaos i soffan gör, eller leksaker överallt.
Och leksaker överallt är LIV. Hennes liv, hennes fantasi och utveckling. Det är fantastiskt att se, det mest underbara jag varit med om. Hur hon suger i sig ord man säger och sedan försöker säga dem själv, hur hon plötsligt fattar någonting, och vilken enorm humor hon har.
Så ibland får legobitarna ligga kvar på golvet. Ibland skjuter jag bara undan smulorna med foten när jag går förbi för att vi ska ut på balkongen och titta på tåg, eller vinden, eller fåglar, eller bara titta lite allmänt på vad som helst. Eller så går vi ut och plaskar i pölar, så kan det där bordemåstegöras ligga kvar här hemma och försöka vara viktiga i sin enslighet. Jag har viktigare saker att göra, jag ska hjälpa ett barns fantasi att växa.
Föresten så stör det mig en smula att INGEN har sagt något om min nya frisyr.
Jag intalar mig att det beror på att jag passar så bra i den så att det är som om jag alltid haft den.
jag har min andra dag av ensamtid, den första på länge. Och så går jag och saknar Beppen hela tiden och funderar på vad jag ska hitta på för roligt med henne när jag hämtat från dagis. Igår hade hon roligt åt dammsugarsladden, eller snarare att den far in i dammsugaren när man trycker på knappen.
Sötungen.
Jag vill/behöver måla klart några småsaker men jag är ofantligt stel i nacken och min ena arm känns som om det är träningsvärk i den fast jag vet att det beror på dåligt blodflöde, så jag måste göra mina övningar innan jag måste iväg och hämta igen. Händerna värker, men jag börjar bli van vid det, och det skrämmer lite.
Jag surrar fast ett snöre tvärs över balkongen och hänger handdukar på tork. Jag skulle vilja ha det sådär som i filmer där det hänger tvätt mellan husen. Jag behöver inte titta på film för det, för på Norrebro i Köpenhamn finns det mängder med innergårdar där det hänger tvätt på tork precis så. En del har gemensamma odlingar med, och frigående höns.
Jag har svårt för att skriva det jag vill. Att nå poängen. Det är som om det håller sig på retsamt avstånd, jag snuddar vid det men så försvinner det igen.
Det var något med sommaren och…och längtan efter åska och…
Beppens sommardagis är långt borta. Nu är det bara den här veckan som hon ska vara där och jag har extremt svårt att beräkna hur lång tid det tar att ta sig dit. Jag tror inte jag tänker försöka, inte när det är bara för några dagar. De verkar inte veta eller bry sig när man dyker upp eller hämtar.
sådär att man ibland bara vill ändra på något hos sig själv. Så det ska jag göra imorgon. Jag tänkte att om det här är en 40-årskris så är det åtminstone en rätt cool sådan.
Och håret växer ut igen. Jag är inte orolig, bara otålig och vill få det gjort NUUU.
impulser i all ära, men jag har tänkt på det här i veckor och nu är det dags!
Vet man inte vad huvudet vill ska man lyssna på kroppen.
Som att jag blir väldigt trött och tom i bollen när M frågar om jag ska vara med i företaget. Att jag får ont i magen och har massor med saker som måste göras.
Nej.
Det är inte min väg att gå, tack för att du frågar. Men jag är ändå här för dig.
För snart ett år sedan gick jag en Access consciousness-kurs. Det handlar om att man lägger fingertopparna på särskilda platser på huvudet för att energier ska frias och blockeringar släppa.
Det är healing, men inte på det traditionella sättet utan den här metoden togs fram för att göra det tillgängligt för alla.
Jag har praktiserat det en enda gång. Jag är så motsträvig att det är pinsamt. Jag känner en enorm skuld inför det hela eftersom jag fick låna pengar till kursen för att vännen M sa att det ju är en chans för mig att tjäna pengar på det. Man kan nämligen ta 600 kr per behandling och man helar sig själv samtidigt.
Jag, som alltid ber om verktyg och hjälp, får hela tiden hjälp, och verktyg, men jag känner inte igen det om det så ska ristas i ansiktet på mig. Jag kände mig inte som någon annan på kursen, den här känslan av gemenskap är så viktig för mig att jag aldrig letar djupare där jag är, där jag står för stunden. Jag har alla kurspapper kvar, jag har boken som är mer utförlig. Jag har börjat läsa den.
Det är även det där att jag dels inte tror jag har något att komma med. Vilket är en lkögn, uppenbarligen, och jag vet hur stor den lögnen är men även hur djupt rotat den sitter.
Och så att vara nära en annan människa, de som lägger något slags hopp i mig eller skeptisism. jag vet inte vilket som är värst.
Jag önskar min bästa vän kunde vara här och bolla det här med mig, komma med hejarop och kloka passningar. Jag önskar vännen kunde vara här med sitt tålamod och fantastiska skratt.
Det är så märkligt. Det är som om det är skog och dofter som buffar på mig. Det dyker upp snabba bilder som blixtrar förbi och jag hinner knappt registrera dem men känslan av dem ligger kvar. Trävitt och barrskog, tant i röd tröja och en kaffekanna på vedspis, nyhuggen ved och en hund.
Jag väntar regn och hoppas åska. Juno sover fastän jag borde väcka henne. Tvätten står nytvättad och vikt i påsar och M och jag försöker övertala den andra om att bädda rent i sängen. Jag kan alltid säga ”Okej, jag bäddar, men då tar du disken!” så bäddar han nog genast. Jag behöver ju inte säga NÄR jag ska diska. Det är ju en dag imorgon också…
Föresten(fan fan fan!)så måste jag diska om jag ska kunna baka bröd.
Jag sa att jag kunde känna mig stundvis ledsen utan att kunna sätta fingret på vad anledningen var. Hon tyckte jag kunde höja dosen, och jag följde det rådet
men så inser jag, veckor senare, att jag faktiskt är ledsen för att jag är ledsen. Inte för att substanser och signaler i hjärnan inte samarbetar, medicinen har ingen verkan på symtomen men ännu mindre verkan på sorgsenheten.
Med eller utan medicinerna är jag vad jag är. Det släpper inte taget och kommer inte försvinna så länge jag inte lyssnar.
Jag fyller snart år, vilket betyder att jag inte längre är i trettioårsåldern. När jag ser på andra i min ålder så har många arbetat med samma sak eller på samma ställe i tjugo år.
Vad gjorde jag då?
Ingenting jag gör, vad jag än kommer på att jag ska jobba med, kan få mig att komma ifatt. Det är som om jag suttit av tiden i fängelse och bara kan komma med bortförklaringar om var jag varit och vad jag gjort.
Och det gör mig så ledsen.
Det hade ju kunnat bli så bra, så storslaget.
Jag har kämpat länge för att inte lyssna. Det tar upp all min tid och energi, det har gjort mig sjuk och ledsen, urfattig och stelbent, tyst och osäker. Intuitionen bleknar och känslorna veknar. Jag kämpar för att inte följa magen, hjärtat, de inre sångerna och ropen.
Så trött det gör mig, denna kamp, denna obstinata tjurighet. Bara för att jag har en bild av hur mitt liv ska vara, skulle kunna vara, så är jag så ovillig att följa hjärtat
sådär så att jag bara vet innerst inne att allt blivit lite snett och fel, att andra lever min dröm eftersom jag själv inte vågar.
Det är enklare att drömma. Det ställer inga krav, kräver inget ansvar eller några kontrakt.
När jag är såhär vilse så sänder jag eller alltinget alltid mig själv en sång eller flera. Det är onekligt och brutalt, rätt på och rakt in i det som värker.
Även om jag inte vet vad det är jag ska lyssna efter eller göra just nu så dyker den här låten upp igen och igen:
Den där viktnedgången och aptitlösheten de varnade för innan jag började med min medicin
var är den?
Så mycket det finns att göra, och jag kan välja att inte göra något av det. Det är en skön känsla. Jag behöver bara hämta Barnet från dagis men det är ju roligt.
Så jag diskar en hink och gör ett fotbad. Kommer ihåg att ta med en handduk att torka med. Drömmer om den där elektriska fotfilen de gör reklam för på TV. Inser att även om jag fyller fyrtio(!)i september så kan jag önska mig den. Fast jag behöver nya glasögon och göra ett syntest hos en optiker för jag tycker min syn blivit så jäkla usel den senaste tiden.
Och jag behöver en uppsättning nya tänder.
Samt, VE OCH FASA! Jag mailade okänd om en trehjuling nyss och ser till min stora förfäran att jag SÄRSKREV på ordet ”dockvagnar”.
Min värld är i spillror. Nog för att jag ägnat mindre tid åt att läsa och komma ihåg ords betydelse de senaste åren men att särskriva. En gång är ingen gång? Nej. En gång ÄR. Punkt.
Jag ska raka mig på skallen. Inte allt hår, nejnej – för ett sådant tilltag krävs att jag blir anorektiskt smal – men en smal sträng på någon sida av huvudet. Antagligen min högra. Först måste jag höra med mina kära FB-vänner vem som är bra på att fläta rakt och jämnt.
Igår var O här och blev klippt, med sin egen trimmer som vi lånat. Jag hoppas han blev så nöjd som han sa att han var, jag fick raka bort en hel del för att det skulle bli jämnt. Tur att han är syntare. Hade han inte haft tre fyra katter hade jag kunnat vara hemma hos honom och gjort det men jag vill inte vara sjuk i en vecka efteråt.
Att raka av hår sådär gav mig en galen känsla av makt. Nu vill jag raka mer mer mer. Moa ha haaaa! Eller fler.
M klippte jag häromveckan. Trimmern pajade mitt i allt, så jag fick jämna till det för hand med sax. Jag var mer nervös över det än jag borde varit. Jag klipper sällan hår. Bara mitt eget, och enligt frisören som fick rädda mig efter det så var jag inte vidare bra på det. Men det sa jag ju inte till M.
Om ungefär tio minuter måste jag göra mig iordning för att hämta Barnet på dagis. Jag har bara hunnit tvätta idag, och fortsatt oroa mig för saker. Nevermind. Det gör ju inte saker bättre. Men jag har en sommarkänsla av ett hus, så nära att jag nästan kan ta på det. Gräset under mina fötter, solvarma stenar i gången, lukten av varm plåt och blommor.
Skynda skynda hit med mina drömmar, jag tynar bort och blir mindre av ett Jag Själv hela tiden.
Skynda hit med huset och lugnet, skynda hit med sovlugnet och bilden av Barnet på trehjulingen och en leende M. Skynda med björken utanför häcken och backen på andra sidan vägen. Skynda skynda, jag tynar och vrider mig.
Har jag blivit bättre av medicinen?
Humöret är jämnare. Jag får fler saker avklarade, istället för bara påbörjade och liggande, även om det fortfarande är saker som väntar på att färdigställas. Det kan vara enklare saker som att måla klart ramar som lades åt sidan för att vi behövde använda bordet.
Jag brister inte plötsligt i gråt utan att vara helt klar över anledningen. Jag vågar gå utanför dörren oftare. Jag kommer ihåg att vattna blommorna och vika in tvätten. Jag sitter inte och stirrar i timmar. Jag har ingen större aptit, å andra sidan, men äter mest av gammal vana eller för att ha något att göra. Jag är varmare nu, men har å andra sidan konstant värk i händerna(dock orelaterat till medicinen)och idéerna flödar igen(men frustrationen växer).
Allt ordnar sig på något sätt, förr eller senare.
Även det här kommer att passera.
Vi dödade ett nytt fågelbo häromdagen. Strödde kanel och chilipulver på platsen där boet varit efter att jag läst att duvor inte gillar den doften. Jag känner mig en aning taskig men det går inte att vara snäll i det här läget. Då kommer det snart ytterligare en duva och lägger ägg. Och det var bara ett ägg i det boet och det var nylagt.
De växande duvungarna vågar sig ibland ut på balkonggolvet och piper snabbt in i säkerhet under hyllan när man bara rör vid dörrhandtaget. De är tufsiga men fjäderdräkten är snart klar. De piper och piper efter mat så Doris far fram och tillbaka efter mat.
De får leva. Men snart så blir det att hänga skrämselsaker där ute, strö ut saker som luktar för dem. Kanel luktar ju fantastiskt så det är inga problem för oss. Men dyker det upp fler kvistar i en hög någonstans så får jag dra fram mördar-Lena igen. Duvmördaren.
Vi skämtade om det efter att vi tagit bort boet, att vi skulle komma hem till helt nerbajsade fönster och duvor som stirrade på oss och anföll oss så snart vi klev utanför dörren. En ny film kunde baseras på det. ”Duvorna!”
Ja, jävlars. Det här livet alltså.
