Halva livet, livslängden, har passerat sedan jag var där senast. Livet hände under tiden, det var tvunget, och nu när han är död så vill hon inte vara där ensam, men det stretar emot såklart, att sälja det de två byggt upp efter varje gång islossningen tagit sin del
och barnbarnen som vill att den ska vara kvar eftersom den alltid funnits där. Sommarstugan, den röda med vita knutar. Utedass, inget rinnande vatten, vilda djur som travar över tomten lite när som.
Min syster och jag vill inte ha den. Inte för att vi inte gillar tanken, men jag bor bokstavligen på andra sidan Sverige och jag växte inte upp där, den platsen är suddiga minnen av sommarlov och myggbett och hemmabyggda bryggor som höll så länge man var där. Jag minns mer känslan av stugan, känslan av bilresorna upp dit där timmar flöt förbi genom skog och längst med bergiga kuster
Min dotter vill resa dit nu, inte nästa vecka. Själv är jag rädd för att åka dit, på samma sätt som jag är rädd att se huset i Kumla; hjärtat klarar inte av det. Inte just nu. Jag kan inte gå vidare genom att besöka det gamla. För mig är nostalgin bättre, det är ju därför det är nostalgi.
Min lilla familj ska åka tåg i nästan 20 timmar, och ändå kommer vi inte ända fram. Nej, när vi kliver av tåget är det ändå 13 mil kvar. Hyrbil(dyr). Någon varnade för renhjordar på vägen, och jag tror inte jag kommer hitta hela vägen fram för skogsvägen är dold och det har byggts lägenheter där vi brukade hitta massor med fina bär, så kanske får jag vara vilse där uppe ett tag till
