Ceremoni

Det finns en liten tanke-lek man kan göra om någon eller någonting inte riktigt vill släppa taget om en. Man blundar och föreställer sig att man sitter fast i denna någon eller någontinget med band av något slag. Och så ser man framför sig hur man kapar banden och denna någon eller någontinget svävar iväg från ens liv.

En gång när jag gjorde den kapade jag beslutsamt av banden med en yxa. Jag gick berserk på dem och denna någon ramlade rakt ner och försvann.  Och jag saknade aldrig, undrade aldrig hur det skulle gå, vad som händer nuförtiden.

Även om jag inte har några andra band än känslomässiga till någon så är det alltid bra att göra ett mentalt avslut. Inte bära någon i sin redan överfulla ryggsäck för att släpa dem genom livet så att ryggen kroknar.

Även om jag faktiskt inte vill kapa banden till någon så förstår och känner jag att det behövs om det till exempel bara är jag som ger energi men inte får något tillbaka. Jag är värd bättre än det här. Jag är värd någon som faktiskt tycker att jag ÄR värd besväret och något att kämpa för. Vad det än må gälla.

Så tack för allt, tack. Vi hade kunnat vara storslagna tillsammans, röjt enorma framgångar och samtidigt haft roligt tillsammans, men jag gör det själv eller hittar någon som tror på mig mer än du. Jag vet att du tycker om mig och gillar flera av min idéer, men det räcker inte. Du hade rätt när du sa att det kändes som om jag förväntade mig någonting av dig. Jag förväntade mig gensvar, utveckling, några steg framåt, inte ryggande tillbaka.
Kanske vi möts igen, kanske vi glömt allt det jobbiga och bara minns det roliga då. Kanske är vi på rätt tidslinje, i rätt stund.

Vännen min. Au dieu. Det finns ingen som är så fantastisk som du. Jag önskar du kunde se det hos dig själv, det som jag ser. Men jag måste gå nu.

m a l

Du vet, när man inte får säga allt som man vill säga till någon för att det kanske är för klarsynt, för närgånget
och nära är kanske inte bra
Inte just nu

Men allt som vill ut i ordformer exploderar ut i galenskap, knäppiskompisen som vill veta för mycket, som vill så mycket mer än att bara veta

men att vara arg länge är som att vara arg på vädret. Det är som det är och går inte att ändra på.

Och jag ska följa hjärtat och ha tillit

Men det är så jäkla svårt.

Jag är ju så jädrans FIFFIG

Hörlurarna på jobbdatorn har jag hängt på stolen så att jag hör både musiken och omgivningarna.

Fiffig. Det är jag det. Eller ”Ofta nödställd och tvingad till alternativa lösningar”.  En del kallar det för kreativt. Det bästa med fiffigheten är att den liksom följer med en vart man än går, som en glad nyfiken liten kompis. Polaren Fiffi – det stinker barnbok lång väg här.

Annars så är det andra dagen på jobbet efter semestern och jag är trött och en smula fundersam, skrivarsugen och lite sådär drömlikt romantisk. Gör jag ingenting åt det så händer det heller inget. Försökte printa ut kalendersidor från nätet men blir så trött på en del sidor där man inte vet vad som är reklam eller den länk man söker. Så jag stirrar på vad jag antar är en fransk tidskrift från 1963. ”Revue moderne des sciences occultes”.

Jag har tänkt på det där med att gömma sig för omvärlden. Jag gjorde det mycket förr, och har börjat göra det igen – Tilläggas bör att det inte funnits kläder i färg på länge. Längtar fortfarande efter min röda vinterkappa som tydligen bara existerar i alternativa verkligheter även känd som min fantasi – men numera vågar jag ju till exempel visa något jag skrivit för bekanta, och jag bär ofta svart men har ju andra färger, vill ha mer färg på kläderna.

Men jag förstår önskan om att vara osynlig. Inte vara i vägen, inte störa.
Det är bara det att…. Var i vägen. Stör. Rör runt i häxkitteln och säg ifrån. Ta dig för av världen, ett steg i taget. Vad är det med andra som får en att tro att de är dugligare bara för att de gapar mer, skränar högst.

Jag har lovat SuzieQ att skriva mig frisk igen. De här förändringarna och allt som händer samtidigt gör mig flyende, distanserad. Jag är inte helt på det klara med vad jag ska göra härnäst men jag är rädd för att jag väntar för länge med nästa steg bara för att jag vill vara en snäll kärleksfull människa,

men jag drömmer om en hängmatta och en trave böcker. Ett rum med utsikt och promenader på okända vägar

Kallprat

Mitt rum på jobbet är ett rätt simpelt rum men den har sina fördelar; fönstret mot innergården ger mig möjlighet att titta på folk utan att bli sedd. Rummets två extra bord är oftast oanvända och rummet intill mitt har ett fönster in mot mig men det är halvt övertäckt och det är sällan folk i det rummet.
Fram tills nu, hörde jag härom dagen. En ny avdelningschef ska ha det rummet. Inte min avdelning. Så mina fina ensamma stunder av arbete kombinerat med musik i lurarna kan komma att avbrytas av en del spring och de som tidigare satt i det rummet kommer nu alltså att sitta vid borden bakom mig.

Jag blir aningens nojjig på sånt. Nu måste jag låsa in min väska och grejer när jag går därifrån och dessutom KALLPRATA.

Fan vad jag avskyr att kallprata. En del är så jävla stolpiga och kan inte gå utanför det heliga kallpratsklyschorna.
"Vilket VÄDER va?!"
Och jag som säger sådana saker som sarkasm. Jag ogillar egentligen inte något väder, bara några av konsekvenserna från dem: Blöta fötter mest av allt.

Kallprat! Spelregler och sociala strukturer. Duktiga människor med självhävdelseproblem och egensatt status.

Den knotige

Det har tillkommit en karaktär som traskat runt i mitt huvud ett tag nu. Jag vill skriva in honom i mitt livsverk(ja, något måste jag ju kalla det för)men är inte säker på hur. Han är väldigt tyst än så länge men jag är redan djupt förälskad i hans person, hans röst, i hans tankar och hur han rör sig, hur han rör händerna. Han är en strövare, en orolig själ som söker sig bort från människorna för att kunna andas och tänka. Han förstår dem inte, tänker han men ser rakt igenom dem.  

Och han är förälskad men kommer aldrig berätta det för henne. I sig själv finner han inget att älska. Han kan inte tro på att någon annan funnit det.  Inte ens när hon säger med allvar i rösten att han inte kan bestämma vad hon ska tycka eller vem hon väljer att älska. 

Han jämför sig ständigt med andra men vet inte hur vacker han är när han ler och hur klokheten och humorn syns i hans ljusa ögon.

och just när hon tror han kanske stannar kvar ett tag så ser hon hans beslutsamma ryggtavla i skogsbrynet, och hon, den som aldrig blir trodd, hon stannar upp, ropar kanske åt honom att ta henne med sig men blir kvar utanför den stora skogen med fler frågor än svar
Om det slutar lyckligt? Jag har inte bestämt mig än. 

Barndomshem

Jag antar att många känner såhär, att om ens föräldrar bor kvar i huset man växte upp i så har man alltid det som en sista utväg, en livboj att greppa tag i om allt i ens liv skiter sig något kolossalt. 

För mig har det varit så. Jag har alltid klarar mig och sluppit flytta hem till mamma igen, men huset har alltid varit en plats för avstamp.

Nästa vecka hamnar huset på hemnet. Pappa dog av cancern och mamma måste flytta

eftersom han inte är där och han alltid brukade vara det och hon måste hitta en ny verklighet bortom minne och nostalgi när varje vrå av huset de köpte tillsammans 1970-71 andas tomhet

Min tänkta livboj och nödlösning måste istället bli jag själv. Jag måste förstå att jag är min egen hamn och livboj. 

Det är lika svårt att vilja ta det till sig som det är att släppa taget om det hus som var ens trygghet och fasta punkt. 

Fejkfalk fejkfalk fejkfalk

För att muntra till det efter mitt förra inlägg så vill jag bara meddela att jag vill göra alternativa fågelskrämmor; ni vet de där som sitter på en del tak och rör sig i vinden, har en fejkfalk i snöre som håller andra fåglar borta.

 

Jag vill göra likadana fast med helt andra saker än falkar. Jag vill göra dem med bilder på en bebis, en gullig kattunge, en blomma, en häxa, o s v.

Bara för att.

 

Säg ”fejkfalk” flera gånger efter varandra…

Det är lite sorgligt ändå

Det jag gör just nu på arkivet är att jag går igenom en persons efterlämnade – av barnen skänkta – papper. Brev, mestadels, vilket jag är glad över för det är intressant. Hittar jag fler brev från samma person gemar jag ihop dem(plastgem. Det går åt många plastgem)för framtida arkivsökare, och vid flera tillfällen har jag letat fram någons brev för att hitta en dödsannons som någon ur familjen sänt. Som ett ”Ni hade år av vänskap och brevväxling tillsammans, men nu är det över.”

Det är sorgligt. En fransk man(med ett italienskt namn) med den vackraste handstil jag sett var född på 1800-talet och var passionerad över samma saker som den vars papper jag går igenom, och nu är de båda döda och ihågkomna för helt andra saker. Ingen vet längre att han hade en vacker handstil. Jag vet, men jag kände honom inte. Han dog 20 år innan jag föddes.

Och i evigheters evighet har det varit så att alla blivit bortglömda. Vi kanske känner till deras namn och dåd, men sedan?

 

 

 

Att självkänsla infinner sig med åldern är en myt

Okej om du har sneglat på mig i flera veckor, men måste du se så jävla skraj ut när jag ser dig? Jag fattar ju att du är en 40+nörd som inser att kvinnor är ett gudomligt väsen som man ska närma sig med största försiktighet, men seriöst, jag tänker inte slita dig i bitar och festa på ditt blod medan livet rinner ur dig. Nejdå.
Jag tycker det är så besvärligt att få bort senor som fastnat mellan tänderna.

bland nördar och original

Jag ska alltså få en extratjänst på ett ställe som är fullt av nördar och gamla böcker. Den är på minst ett år och jag har slutligen bestämt mig att sitta här nere eftersom det finns mer plats här, och om mannen i  bordet mittemot slutar så tar jag den platsen och fixar en avskiljare/vägg för att göra mitt egna lilla hörn.  Det är dock en senare fråga.
Vad jag märker mest av allt nu är den här stressen och det konstanta dåliga samvetet jag har över att Barnet måste vara kvar på dagis nästan tills det stänger, och att jag inte ens kan jobba den tiden de vill ha mig här eftersom jag då inte hinner hem innan dagis stänger. Jag inser att den kommer att stanna kvar, den här skulden. Jag läste om någon mamma som konstaterade samma sak. Det hade med mammarollen att göra. Allt man vill hinna med men inte finner tid till.

 

 

 

 

 

 

 

Halvfart

Det är fredag och allt liksom går på halvfart här. Jag har en bra stund kvar tills jag ska ta mig hemåt men jag är trött och ovanligt dämpad.

Det finns liksom inget sjung i mig idag. Jag stängde av musiken och väskan har jag redan plockat ihop. Det öppna fönstret kanske piggar upp men jag funderar på om kaffe kanske fungerar bättre. Om det inte hade varit så vidrigt, kaffet här. Det är blaskigt och bränt på samma gång, och mjölken jag häller i har ingen förlåtande effekt mer än att magen mår bättre av det.

 

jag kanske är dömd till ett liv i rastlöshet ändå. Eller snarare ett liv med stunder där rastlösheten är så rasande febrig att jag måste, måste

se på saker från den andra sidan, dyka ner i någonting av nyfikenhet

När fönstret står öppet låter det som om vinden klagar. Spöklikt, luftklagomål. Jag behöver det inte, min rumskamrat stänger fönstret direkt när han är här
men jag, jag tycker om det, att vara inne men utomhusen är närvarande. Jag öppnar även när det är kallt ute, hemma, en liten stund bara för sedan får jag dåligt samvete vid tanken att mina blommor fryser, och jag vill ju helst att de ska tycka om mig

 

Så kaffe med spökiga klagomål blir det. Ute hör jag en fiskmåsunge pipa. De låter på ett särskilt sätt när de lämnats ensamma på marken.
Trafiksus från motorvägen, porslin som klirrar i matsalen; skjutdörren är öppen. Vi delar innergård, matsalen, jag och den övergivna pipande.

 

 

 

 

Det är en väldigt förstående chef vi har här. Jag antar att jag bara skulle kunna förklara för honom att jag ibland tappar energin via magen och då antingen blir rastlös och måste ut och röra mig, eller så trött att jag bara vill sitta still och andas en stund. Att tröttheten är obalans och jag behöver vänta in, vänta in mig själv

Han hade en massa snälla saker att säga mig innan påsk. Jag borde skrivit ner det, men jag blev i alla fall innerligt glad över att ha gjort ett bra jobb och ett så bra intryck

 

Såhär i backspegeln inser jag att den där skolan jag var på, den nära mig, det var en plats för vuxenmobbning. För vad annars skulle det vara. Jag försökte förklara för mig själv att det nog bara var för lärare, det de hittade på, och varför bjuda med en praktikant, men sedan blev jag ledsen och slutligen – äntligen – förbannad. Det kanske inte är så förvånande att den skolan inte fungerar som den ska när de som ska vara de vuxna beter sig på det där sättet. Det är en sak att säga till kidsen att inte mobba varandra, men när de inte ens själva kan bete sig förnuftigt…

För i vuxenvärlden sitter man inte och planerar en fest under lunchrasten och bjuder med alla utom två tre personer. Speciellt inte när en av dem sitter precis intill och hör allting. Man pratar inte om allt som ska ske, vilka man bjudit med och vad man borde äta då. Utan att bjuda med alla.

Jag blev aldrig inbjuden. Istället sitter jag tyst och lyssnar på dem, på hur de skamlöst ignorerar mig. Och visste med ännu större klarhet att det där inte var platsen för mig. Jag behöver inte sånt skit i mitt liv. Har slutat höra av mig till de som glömde mig så snabbt jag slutade dricka och festa.

 

flera sorters saknad

jag kan sakna det här

sitta på en arbetsplats och skriva ner något som hamnat i skallen på mig

Jag har tidningsurklipp att sortera

sällan enformigt arbete här och jag hoppas de vill ha mig kvar länge

Grymt coolt

För litteraturens nördar kan detta vara coolt; nyss bland det jag arkiverar hittade jag små handskrivna papper som chefen säger är en känd folklorists tillägg till Antii Arnes Stith Thompsons ”The types of the folktale”.

Dessvärre är det på tyska så jag hade inte fattat något även om jag kunnat tyda skrivstilen. 

Who made me adult? I can´t do adult!

Jag har visserligen fått lite mer erfarenhet inom vissa saker tack vare praktiken jag hade på högstadieskolan, men i grunden är jag densamma; den drömmande orealisten som helst vill ha ett företag där jag tjänar pengar på att ha idéer.

Jag har ju så många idéer.
Hela tiden.
Idag när jag fulvek ihop ikeapåsarna som tvätten legat i så funderade jag på en liten men effektiv vaccumpackare för ikea/willyspåsar och väskor som man inte använder hela tiden men vill ha i lägenheten, väskor som ändå tar liiite för mycket plats för den trångbodde. Återbrukbara vaccumpåsar med tillhörande förvaring för det packade. Så att varje påse/väska blir ett platt paket på max 1x1dm(2?).

Samma sak vill jag ha för jackor. Vacca dem på galge så att de blir någon cm tjocka och man kan ha alla i garderoben eftersom tio jackor tar kanske en bredd på 11 cm.

Jag har även en idé om köks-/badrumshantering av avloppsvatten, och vattenförvaring vid översvämning. Jag funderar på ett bostadsområde med solpaneler och egen avloppshantering och nerkylning av bostäder, o s v.

Jag har en tanke om en mobil tvätt-enhet, att öppna en tvättomat och så klurar jag på att sy en hängmattegunga.  Jag har mängder av förslag till IKEA och SVT.

Men vem skulle jag berätta dem för. Att maila som privatperson till tillverkare av t ex städmoppar om en utformningsidé jag har, det är knappast något som läses och ännu mindre besvaras.

Så mina smarta lösningar förblir hastigt skrivna ord på papperslapp. När jag dör, men antagligen innan nästa sommar, så buntas allt ihop och slängs
och så var det med den saken. 🙂

 

Vad definierar en vuxen människa? Ansvar för sig själv och  besluten man tar, ansvar för att ens barn ser på världen med färgblindhet. Inte ta droger, eller åtminstone ta dem under förnuftigare former om man nu tycker man måste. Vara stark, fri och modig. Ha Ica-kort och tygpåsar. Återvinna sopor.
Något åt det hållet eller?

 

Min pappa är fortfarande död. Jag är uppe sent på nätterna och får gråta i fred när jag måste. Overkligheten i att han en gång funnits som kött blod tankar
men inte längre finns färgar av sig på alla mina dagar. 

 

Det blev 2017 och min pappa är fortfarande död

Jag kan brista i gråt när jag är hemma, allt möjligt triggar mig. men det är detta jag tänker på; min pappa är död och jag vill bara skriva hela yiden men hittar tusen saker att göra istället

som att köpa Friends-lego till dottern och bygga ihop, bygga med lego för att jag får en idé

och jag vill skriva men jag vågar inte. Då har det gått långt, inser jag. Jag som alltid tidigare bearbetat allt genom att skriva om det och därigenom trassla ut mig ur det

 

Min mamma beter sig lika irrationellt som jag fruktade. Hon har sålt bilen istället för att låta oss låna den, betala skatten och försäkringen för att avlasta henne men ändå kunna komma upp oftare. Så ska vi åka till Kumla så är vi fast där, hela tiden beroende av syskonbarnens tillgänglighet. Som om de inte har egna liv.
M säger att han hellre stannar här hemma. Så får jag och dottern ta tåget.
De ogillar varandra mer och mer, M och mamma. Det är jobbigt men en smula fascinerande att se. Mamma som kommenterar M högt som om han inte är där och M som argt svarar ”Jag hör dig, är precis här!”
Mest handlar det om dottern. Att han  gör fel – tycker hon – eller att hon säger konstiga saker och aldrig säger någonting snällt till dottern. Det gör honom så förbannad, att inte ens räknas in efter tio år med mig och ett barnbarn.

Å andra sidan är han arg hela hela tiden numera.
Å andra sidan säger hon aldrig snälla uppmuntrande saker till mig. Jag kan inte minnas när hon sa något snällt senast.
Inte konstigt man är uppfuggad i skallen och flyttar långt bort. Inte konstigt att syrran inte pratar så ofta med henne längre. Men hon pratar ju inte med mig längre heller. Jag vet inte vad som hänt med henne. Jag hade behövt henne nu, är så ensam i den här pappasaknaden
Vår pappa har dött och vår mamma ska sälja alla hans saker, sälja alla verktyg. Vill jag ha en borrmaskin eller den där slipen så måste jag betala för den. Jag vill ha snickarbänken i källaren men jag får den inte för jag har inte plats. Det vet hon inget om, men hon har redan bestämt sig

 

Det är bara det, eller också det, att ingen hör av sig till mig för att berätta hur det är. I vanlig ordning är jag borträknad.
”Hur mår du då, Lena?”
Någon frågade det förra veckan och jag blev så rörd över att ens få frågan. Ingen har undrat det på länge.

 

Jotack. Jag äter hela tiden och har gått upp i vikt. Allt sitter på röven och på brösten. Jag vågar inte skriva av rädsla för att explodera och orsaka skador(eller förändring, eller chockvågor)som inte går att rätta till igen. Jag har fastnat i den här rollen jag tillskrivit mig och kommer inte loss.

Jag funderar mer och mer på att bo i ett av de där små husen som är lite trendiga nu. Tiny houses, på hjul. Eller så flyttar jag med dottern till ett palats i snickarglädje och vackra fönster. Ett tornrum, dolda gömslen och bekymmerslösa dagar.

 

så skönt det låter

Två veckor senare

Idag har min pappa varit död i två veckor, och det är först nu som jag vågar skriva någonting om det. Jag har försökt skjuta undan det in i det längsta; det är så enkelt att låtsas att han fortfarande lever där – femtio mil bort – och att jag fortfarande kan ringa hans telefon vars nummer han haft sedan nittiotalet. Att han skulle svara sådär som han gjorde innan cancern, med ett piggt retsamt”Vad vill du?” eftersom han såg att det var jag som ringde(för att jag ett tag bara ringde om jag behövde pengar).

Men den är avstängd. Ingenstans har jag hans röst inspelad. Nu hör jag den ju fortfarande i minnet, och jag gör hela tiden minnesnoteringar på sådant jag ska skriva upp för att minnas längre. Saker jag ska skriva för att Juno ska ha lite minnen av honom, eller i alla fall en aning om hur jag uppfattade honom. M har lovat printa lite bilder på pappa och Juno, mamma, på huset i Kumla och andra saker.
Mamma pratar om att sälja huset till våren och jag är rotlös och vilsen i den här vuxenheten som _måste_ drabba tag i mig nu, för mina rötter grävs upp och jag avskyr den där jävla förändringen, universums enda säkra konstanta

såklart att det där dyker upp nu, det någon sa för evigheter sedan: Var ett träd. Rota dig djupt. Inte nödvändigtvis på en plats, men i dig själv. Vet vem du är så att det, när det stormar, inte rubbar dig ur fläcken.

 

Inte för att jag inte vet vem jag är. Inte för att jag inte vet vad jag vill göra*

Kanske ser jag tydligare sen, om veckor, månader, år. Kanske förstår jag tidpunkten då.
Kanske hugger det inte lika djupt det som min pappa sa, att han ville leva. Inte för att göra någonting speciellt utan bara för att leva. ”Leva. Bara..leva”.

Och dagen efter skulle vi ta tåget hem, Juno och jag, och han undrar när tåget går, och han vinkar och ler genom fönstret åt Juno som är i väntrummet utanför, så att fönstren ligger som ett L, och jag berättar, och när vi ska gå säger han någonting om att vi kanske kan höras i veckan men jag gråter igen och vet, bara vet, att det är sista gången jag ser honom.

 

och det är så märkligt det där, att jag känner honom nära mig, som om han är runt oss alla för att lindra saknaden och sorgen

och samtidigt tanken att en dag när vi alla är döda så finns ingen som minns. Så bisarrt, denna förgänglighet.**

Djupare sett är det alldeles otänkbart, att det, som en gång existerat med verklighetens fulla styrka, någonsin skulle kunna bli till intet, och sedan, genom hela den kommande evigheten, fortfara som ett ingenting.

 

Natten till tisdagen den 8 november vaknar jag av att telefonen ringer. Klockan är 0:22, och när jag sätter mig upp, säger ”Det är mamma som ringer” hör jag M säga ”Å, nej…”.

Det var det.

 

• Det är väl snarare så att jag vet en massa saker som jag inte vill göra. Som att jobba i kassan(för all info om det där far ut genom mitt andra öra genast)eller jobba på (ännu)en skola.
• Så klart att några av oss fantiserar om odödlighet då. Kärleken är evig, men det är kanske ondskan också?

”De har avbrutit behandlingen…”

Min pappa dör snart. 

Jag gråter under filten medan min dotter försöker busa mig glad igen. Jag har inget sagt till henne och på fredag ska vi åka upp och hälsa på ändå. Hon frågar varje dag om det är idag vi ska till Mommo och Moffa och jag säger hur många dagar det är kvar
Men sedan då. Jag vet ingenting om hur det är att vara i mitt liv utan min pappa levandes trots många mil ifrån mig

och mamma som varit med honom sedan hon var 15 år

var blir hon av då

Väntan

I onsdags fick jag mejl från en rektor på en lågstadieskola. Hon undrade om jag kunde jobba där tills den nya skolbibliotekarien börjar den 1 december. Jag åkte dit för att träffa henne och nu väntar jag på arbetsförmedlingen. På att de ska svara på om jag får ha praktik där med(men det vill jag inte, jag får så dåligt betalt att det är pinsamt)och om jag ska avbryta praktiken här eller vänta tills nästa fredag som ändå är min sista dag. Jag är fri att bestämma själv, så klart. Jag kan säga till rektorn på lågstadiet att jag börjar där på tisdag morgon, och på måndag kommer jag hit och har min sista dag, lämnar nycklarna, kollar om jag har glömt något i skåpet, kylen, biblioteket. Rensar allting på datorn och byter lösenord på min inloggning. Sakna stället på hemvägen och undvika att gå förbi här på vägen till affären om det är vardag.

 

 

Prutt

Jag vet inte vad jag egentligen ska skriva om B.O, body odeur/odor, men den här kombinationen att stressa, glömma dricka vatten, inte äta ordentligt samt ha en trasig tand i käften; jag känner mig som en vandrande pruttlukt. Jag svettas mer här på skolan eftersom det är varmt och jag lyfter och konkar runt saker, så jag har alltid med mig ombyte i väskan och deo

 

det är sådana där världsliga saker och jag undrar när balansen återställer sig

 

Eftersom jag inte fick praktiken förlängd(alternativt gå på lönebidrag)så slutar jag här nästa fredag. Jag har redan tagit hem blommorna, och mitt ”pysselkit” bär jag med mig fram och tillbaka dagligen ifall att jag skulle behöva det. Det är bra att ha när man t ex ska göra rosor av de utgallrade böckerna. Jag är förvånad över att de rosor jag gjort som ligger här i bibblan har fått vara i fred. Jag hade väntat mig att de skulle råka ut för storskalig skadegörelse direkt. De får ligga kvar. Jag behöver inte veta någonting om deras framtida öde.

Jag pratade med en kvinna på supporten om att jag måste lära mig exemplarinläggning innan jag slutar eftersom bokleveransen har kommit. Det var inte vidare svårt att lära sig och jag har fixat det redan.
Hon kallade det här biblioteket för Sorgebarnet. Det betyder att de pratar om skolan, om besluten som tas som gör skolbiblioteket till lägsta prioritet. Jag vill inget säga till de styrande här på skolan. Det kommer inte att spela någon roll. Min tid på scenen är strax över.

 

Intyget jag fick från studierektorn är väldigt intetsägande. Jag ska be henne fylla på med mer saker. Som att jag tar egna initiativ, är väldigt kreativ och idérik. Att ha mitt namn rättstavat hade jag också gillat.

3

Jag känner mig halvt bedövad idag. Om en stund ska jag gå och hämta på dagis och åka till läkaren med Beppen, så nu sitter jag här och kan liksom inte påbörja speciellt mycket. Inte för att jag egentligen vill, för jag fick veta idag att jag inte får förlängd praktik eller kan börja med lönebidrag, så nu sitter jag här, har tre veckor kvar på praktiken innan jag ska ta hem mina blommor igen, slänga papper på de idéer jag har om det här biblioteket och försöka förlika mig med det här att balansen mellan bekant och chef är så svajande att den nog inte existerar. För en stund sedan sa jag att jag ska gå tidigare idag, och då sa någon som jag gillade fram tills den sekunden att den nya praktikanten – han som driver runt och inte har mycket att göra sådär som jag själv gjorde de första dagarna i våras – kan vara här inne ifall någon behöver hjälp. Som om han inte måste kunna någonting för att göra det jag gör.

Det är Skoljoggen idag, så eleverna är inte här ändå. Men fräckheten! Tillintetgörandet. ”Det är inte för att vi inte trivs med dig och gillar det du gjort, men det är ju inte så mycket att göra i bibblan och jag har sett hur rastlös du är ibland så du kanske ska prova på ett lågstadium eller fritids istället?”

Jag berättade för min kontakt på arb.förm om att det kommit en ny praktikant. Hon skulle kolla upp det, vad det stod på beslutet att hans sysslor ska vara. Och jag sitter här och blir argare hela tiden. För nu fattar jag några småsaker under den senaste tiden; lärarna visste redan om att jag inte skulle vara kvar här.

Jag har inte gjort någonting fel. Jag är bara inte den. Den där personen.
Jag ska vara snäll och trevlig såklart. Jag måste be om referenser, skriftliga.

in i bingolingodimmigheten

Jag är en dålig människa

Ty jag har rensat ut klassikerna från skolans bibliotek. En av lärarna tog dem för att ha i undervisningen och suckade lite åt mig, men höll med när jag påpekade att om kidsen vill läsa klassikerna, om de verkligen är intresserade av litteratur så letar de själva upp böckerna, att det är här vi ska få dem sugna på att läsa och att läsa mer.

Jag har redan stammisar här.  Två av tjejerna har jag lärt mig namnet på och en av dem har läst allt jag föreslår men lånar till slut Miss Peregrines hem för besynnerliga barn*. Den andra går iväg med en lapp där jag skrivit ner Stephen Kingböcker hon borde läsa men som vi inte har här.

Det är ibland lite ensamt här i mitt stora rum med böcker, men jag har i alla fall en plats att kalla min egna.

Någon behöver mig

så jag hjälper till på hemkunskapen och på väg tillbaka inser jag plötsligt att de behöver mig här. Det skulle diskuteras huruvida de kunde anställa mig med lönebidrag när praktiken tar slut – vilket är snart – och jag tänker att de naturligtvis kan hitta en ny praktikant och börja om men då måste de ju som sagt börja om. Och eleverna behöver känna igen ansikten, skapa relationer till de vuxna de träffar varje dag. Jag är nyfiken

Någon behöver mig. Jag må vara utbytbar, men det är jag inte längre, inte här.

 

En vän till en vän ramlade och slog ihjäl sig i helgen. Det låter så overkligt, nästan farsartat. Man ramlar inte i köket och slår ihjäl sig, man ramlar inte och dör. Inte om man är strax över femtio år. Vännen visste inte riktigt hur men tror hon halkat på något sätt. De hade bestämt en lunch som blev inställd på grund av en förkylning, och dagen efter är hon död, borta. Bara sådär.

 

Min egen fars hälsotillstånd vet jag mycket lite om. På mina föräldrar låter det som om allting är tipptopp, det är ju bara lite cancer, han har ju fått tillbaka håret och orkar mer så allt är bara bra. Bara B R A.
För att få veta hur det egentligen står till får jag snoka hos familjemedlemmar i närheten, de som träffat honom och kan berätta
men beppen tjatar om mommo o moffa så jag åker nog dit med henne så snart jag kan, höstlovet kanske

med ångest och visioner

Pia var på rätt spår för flera år sedan. Hon föreslog diagnosen men jag tyckte inte den passade in trots att jag visste att jag inte heller passade in, så jag lallar vidare genom livet och får barn under rätt så traumatiska omständigheter – men det är först efteråt vi fattar hur stressigt det egentligen var- och det är obligatoriskt för föräldrar till prematurbarn att prata med en psykolog

hon ser ut som en äldre version av Loreen och har fått höra det innan
vi möter henne ibland, hon bor nära dagis, men hon känner inte igen oss

men då pratade vi om allt
och hjulen började rulla

så istället för att vara vardagsdeprimerad sådär som författare är, med ångest och visioner, så blir jag låg eftersom jag hamnar i ett annat fack, döms efter det som jag inte kan rå för

och det där har gnagt mig i flera år även om jag med förnuft och logik kan förklara det

 

Jag har blivit en annan men ville förbli densamma, så jag sörjer henne

Jag måste, bara måste

för det skriker och rivs i mig, det bultar och hamras hål på och jag har så länge inte velat höra på, inte lyssna med det örat så länge har jag gått med lock för ena örat. Jag har trott det är en förkylning, eller kanske var jag på en spelning med för hög volym

eller kanske är det jag själv som täpper till och vänder bort mig av alla anledningar jag länge inte lyssnat på, inte velat se.
plötsligt minns jag inloggningen till bloggen(inbloggningen?)och klickar runt en stund eftersom jag fortfarande inte vill lyssna eller höra på det örat

 

jag har glömt hur man vilar. Har glömt hur man skrattar från magen. Jag har glömt hur jag kan skriva ord för att få de där känslorna att slippa undan skuggorna och mörkret

jag är metaforen

jag har bitit ihop mina käkar så länge nu att jag har ont i nacken. jag har bitit ihop om allt skrik att tänderna går sönder. jag provade att låta maten godiset kakorna tysta munnen men jag blev bara fet och någon annan istället, så obekväm i denna uselt passande kostym

Men jag ler och säger att det inte är snällt mot andra kvinnor om jag är smal, för jag är så snygg då och jag vill ju inte vara elak
fast det vill jag ändå, för hämnden är ett begär och jag vill inte bita ihop mer, men det leder ingen vart; vad väntar jag mig. Förlåtelse och ryggdunk? Jag är en bättre vän på avstånd, inbillar jag mig, men inte ens då är jag vidare bekväm med att leka normal, icke-kännande och oförmögen att analysera djupt

Medicinen får mig att svettas. dessutom är det varmt ute och jag längtar efter hösten och svalkan

så att jag kan sitta ute och andas in lövdöden och blötjorden

 

 

 

Arg Juno

”Ni är varma och luktar som bajskorvar!”
Juno ville inte gosa imorse. 

Det var drag.

Igår jobbade jag på samma ställe som när jag skrev det här fast med andra saker. Den här gången var det inte företagsjulbord med show med fulla vuxna, den här gången var det tonåringar. Spända förväntansfulla tonåringar som höll på att spricka i väntan på sin idol Rihanna. Jag stod i dörren och prickade av specialbiljetter. Väldigt oglamouröst, men roligt. Jag pratade med min boss C om Sverige och hon hade en massa frågor om allt möjligt, och jag frågade vanliga saker om hennes jobb. Jag stod upp i flera timmar, men det var svalt och skönt och människor var trevliga så det är inte tokigt.

Med tanke på att jag får betalt för att stå och ha roligt och det dessutom ingår mat så är det ju ännu bättre att jag fick se en konsert som jag aldrig annars hade kommit mig för att gå på. Den där Rihanna, hon är verkligen något extra. Jag har fortfarande lock för örat men det kan ju bero på att jag stod i korsdrag och sedan gick in till ganska många skrikande tonårstjejer – ni vet de där med höga skrik som spräcker trumhinnan på en.

Så idag är jag trött. Stel i nacken. Har förmodligen vätskebrist eftersom jag svettades som fan när jag gjorde gift bags till en jävla massa folk(inte så många ändå. På spelningen i Paris hade de gjort över 900 st. Jag plockade ihop 123 st väldigt snabbt.)

Säkerhetsnivån är ganska hög på sådana spelningar. Vi fick inte ta bilder eller selfies så jag brydde mig inte ens om att ta upp telefonen ur väskan. Jag fick ett armband för att visa att jag fick vara där inne, och ännu ett för att få komma närmast scenen under spelningen men jag gick aldrig så nära, stod med en vakt vid en dörr och fick prata engelska med folk när han inte kunde. Och – TANTVARNING – jag höll för öronen och bannade mig för att inte bett om öronproppar. Nå, nästa gång blir det ett specialkit i väskan med öronproppar och lite annat.

 

Tjejen jag jobbade för i vintras kände igen mig. Jag trodde jag inte hört av henne om jobb för att jag glömt skicka in belastningsregistret och så har jag bannat mig för det också. Hon sa att ingen hade skickat in det. Att ett fotbollslag tagit hand om garderoben när det behövts men att det kommer fler arrangemang att jobba för i höst. Hon kom ihåg vad jag hette. Undrar varför.

Potpurri

Jag smular ner torkade blommor från gården, tänker att jag ska sy små påsar åt dem och lägga bland lakan och handdukar. Sedan hajar jag till och säger, smått störd, I´ve made fugging potpurri!

Tantvarning!

Sanning

Min pappa har cancer. 

Han låter som vanligt på rösten så det är lätt att låtsas bort tumörer och metastaser och cellgiftsbehandlingar som ger honom lunginflammation och får honom att magra och tappa håret. Det är lätt att låtsas att allt är som vanligt när jag har min vardag femtio mil bort i sommarMalmö.

Det svåraste är att förklara bort varför jag gråter när Beppen frågar, för jag har bara sagt att morfar är sjuk men att vi snart åker och hälsar på. 

”Moffa säger jag är en hoppetossa! Och att jag har myror i brallan. Han är tossig min Moffa.”

Ja, gumman. Det är han. 

Svårt att sova

eller snarare svårt att gå och lägga mig nu när det är så tyst . Vi har ju Netflix. Gudasänt. Jag kan frossa i mitt stora intresse. Och jag laddar kaffebryggaren innan jag lägger mig så kaffet är klart när M vaknar. 

Jag ska sluta ta mina mediciner. Herrejävlars vilken dryg övergångsperiod det kommer att bli. Jag bör sluta med socker samtidigt

Åååå så jag kommer att pipa gnälla och klaga. 

Ängslans änglar

Jag är ängslig idag. Alla dagar, ja, men idag ska jag utanför min trygghetszon och jobba på en plats jag inte känner till. Dessutom går inte bussarna på bra tider så jag vet inte hur jag tar mig hem. 

Det är ängslan i att jobba även om jag gjort det förr och jag vet att tiden tenderar att flyga förbi för att man helt enkelt är upptagen. Jag ler mycket och skämtar lite, det fungerar alltid. Och det är okej att behöva ta en andningspaus. 

Jag får skjuts hela vägen hem, bestämmer jag mig för. Av någon som känns trygg och bor åt samma håll. 

I min ängslan har jag laddat busskortet och lagat favorit-BHn, kollat kläder och skor, vädrat kläderna. Förberett mig så noga jag bara kan. Jag ska fila naglarna jämna och har bestämt en tid jag ska ställa mig på busshållplatsen för att ta mig dit. 

Och sen, le, slappna av, ställa frågor  och inse att det löser sig. Alla människor är inte monster. Jag låtsas vara lugn och säker tills det att jag tror mig själv. 

För jag kan och klarar ju så mycket mer än jag tror. Jag vet att jag har någon som tror på mig, som en ängel med en lugnande hand på min axel. 

Och man vet ju aldrig; jag kanske träffar nya vänner och skapar nya öppna dörrar. 

Aldrigklar

Jag blir aldrig klar, når aldrig fram. Jag vågar knappt skriva listor längre eftersom jag alltid kommer på fler saker jag tänkt avsluta. 

Jag är den där eftersläntraren. Som går i sin egen värld och hamnar andra stigar, men som förr eller senare hinner ifatt. 

166 dagar senare

Jag har ett skrikande behov av att skriva igen. Skriva för att kunna tänka klart. Jag har tankar som kloggar igen, de svarta tjäraliknande som smutsar ner allt annat. Som en oljekatastrof. Vitt hopp som sjunker av geggig närvaro. 

Tvätta min tanke till skinande insikter, tack. 

Jag lever!

jag går en skrivkurs, har gått med i föräldrarådet på dagis, har projekt på gång och har även konstaterat att min högkreativa sida har funnit att det är fantastiskt att bokbinda hemmavid. Jag ska givetvis göra en bok tjock som synden, klädd i offrad skinn-/mockajacka. 
Allt är i sin ordning. Jag älskar världen, världen älskar mig 

Måste jag ha varma kläder på mig?

Kloka Maria nämner att man ska ha tillit till ovissheten istället för att vara rädd för den.
Jag förstår det, men har svårt att känna det. Förnuftet nickar instämmande medan människan vill veta, vill ha kontroll, vill göra planer och reservplaner ifall att…
Jag förstår att jag inte kan, eller ska, veta hur saker blir, men jag vill vara mer förberedd, för alla eventualiteter.

Jag kanske kan kasta mig rakt ut i det okända, men borde jag ha varma kläder på mig?

Femtio grader av Misogyn.

Jag vägrade läsa böckerna när de kom. Jag fick låna den första men lät den ligga. Någon hade med rodnande kind berättat vad de handlade om.
Det räckte för mig.

Nu idag delar en vän en länk till det här som Daniel Paris skrivit på spotlife om filmen och jag måste dela det vidare.

Tanken av att miljontals människor kommer se Fifty Shades of Grey och bege sig ut på jakt efter en egen Mr Grey är en smärtsam sådan. Destruktiva relationer mördar och ska exponeras för det de är, skadliga. Inte glorifieras i någon slags Hollywood-dimma där mannen straffar kvinnan när hon är olydig och belönar henne när hon är duktig. Mr Greys enorma behov av att kontrollera Anastasia Steele både i och utanför sovrummet gör mig illamående. Fifty Shades of Grey är kvinnomisshandel och hat i lyxförpackning. Alla Greys personlighetsdrag är solklara psykopatiska drag och det dominanta, BDSM som så många menar att filmen uppvisar, stannar inte bara i sovrummet utan letar sig in i vardagen i form av extremt kontrollerande beteende som väcker obehag hos tittarna.

Det absolut värsta med denna typ av film är efterdrevet den skapar. Att en idealiserad bild av hur en man ska vara inpräntas i mångas huvuden, där mannen i fråga utsätter kvinnan för en otroligt skadlig relation. Kvinnor programmeras till att acceptera ett visst beteende och män som ser filmen tänker sig att detta är exakt det som en kvinna vill ha. Det är osunt på alla plan. Nej hörrni, den gubben går inte. Jag tycker vi alla ska ställa oss upp och ge ett långfinger till det kvinnoförnedrande dravel som denna film är. Fifty Shades of Grey borde ha förvisats tillbaka i tiden till en mörk grotta någonstans där grottmännen hade hyllat den som deras heliga graal, för i ett modernt samhälle har den absolut ingenting att göra.

Så varför har alla de kvinnorna läst boken? Har de en längtan efter en egen psykopat, en egen kvinnohatande man som ”vet hur en kvinna vill behandlas”?
Vad har hänt med det kvinnliga psyket, och varför har jag en frenetisk gnagande känsla av att det här är kopplat till den enorma ökningen av bröstcancer och IVF-behandlingar?

Jag har anmält mig till en skrivarkurs.

Den är bara på fem gånger och kostar 420kr men jag ser fram emot det ändå. En magkänsla jag har bara. Jag anmälde mig när det var 7 platser kvar men mailade och frågade om bekräftelse, och då var det fullbokat. Jag sa ja till att stå på reservplats men påpekade igen att det ju fanns platser kvar när jag anmälde mig, och kursledaren sa att det var okej att jag kom med ändå. Istället för tio deltagare blir vi elva. Jag har en känsla av den här kursen. Jag vet inte vad. En förväntan kanske. Eller så vill jag komma igång, få lite mer bekräftelse, hitta tillbaka till mitt språk, och dessutom ha några timmar där jag har tid att bara vara ett Jag Själv.

Jag litar på att pengarna för kursen kommer till mig eftersom jag så lätt fick komma med, och känslan stämmer. Så pengarna kommer till mig när räkningen ska betalas. Tack.

Jag blev peppad på att jobba igår efter att jag träffat min nya handläggare på arbetsförmedlingen. För att piska på mig själv sa jag att jag ska göra de uppgifter hon gav mig på en vecka istället för två, för jag vet hur jag fungerar. På två veckor hinner jag skjuta upp det så pass att jag glömmer bort det tills i sista sekund.
Alltid lika full av ursäkter.

Men det är ju bara jag som kan ta tag i mitt liv. Jag är min egen riddare på vit springare som sveper med mitt jungfru-jag(Jungfru, jomentjena)i farten och räddar oss/mig från vad det nu är som hotar(fattigdom, hemlöshet, indrivning). Den där KBT-snubben jag var hos ett tag, han har ju så klart rätt. Inte för att jag gillade att höra det för vid den tidpunkten ville jag gärna bli räddad av någon annan än mig själv och, vad jag tyckte då, obefintliga kraft.

Nyss såg jag en lägenhet jag vill bo i. Och så  inser jag ju, för ibland kan galenpannan vara förnuftig också, att genom att jobba så kan jag betala räkningarna och skulderna och KÖPA en sådan lägenhet. På riktigt. Inte bara som dröm. OCH jag kan dessutom lägga undan pengar till en alldeles egen vovve.

Det är klart att jag redan VISSTE allt detta. Jag väntade bara på ett tillfälle som skulle kännas rätt, men då får man ju vänta väldigt länge, och jag har inte så långt tålamod.

Otyg

Den där Ajfånen är ett jävla otyg egentligen. Jag bloggar inte om jag inte använder min vanliga dator, för på telefonen hamnar jag i krig med autocorrect och tröttnar. Inlägg hamnar som utkast och dör där.
Så ett halvt nyårslöfte är att sitta mer vid datorn för att kanske få något skrivet.

Det här med jobb alltså. Så snart jag vågar mig på att skriva någonting utöver det vanliga trista i en jobbansökan så får jag ett tackmennejtack. Och varje gång sjunker jag så djupt ner, som om hela världen är emot mig och jag alltid kommer vara den mest udda konstiga typen som aldrig hittar hem.

Men kanske måste jag inte hitta hem precis just nu. Kanske måste jag bara ge mig ut resande fot i sökandet igen. Jobba lite extra varfansomhelst – bara det ger pengar

INFP

Återigen sitter jag och undrar var jag skulle passa in, och gör ett personlighetstest på nätet.

För att hitta en riktning nu när det känns som om kompassnålen bara snurrar runt runt.
Så vad får jag för tips om arbeten jag skulle fungera allra bäst med?

Din persontyp: INFP

”Fokus på att skapa samförstånd och gemensamma värden”

INFP-typer är ofta lojala, nyfikna och idealistiska personer som tycker om att undersöka och blotta det som ligger under ytan hos sig själva och andra. Deras talang ligger i att hjälpa andra människor med att förtydliga förhållanden, värden och identitet. Då deras inre värden och övertygelser i hög grad styr allt vad de gör i livet, är det viktigt att de sysslar med något som är meningsfullt och betydelsefullt för dem.

För INFP-typer är det viktigt, att organisationen eller företaget har en lösare struktur med få regler. Ofta hittar man INFP-typer i jobb där de kan använda sin talang till att hjälpa andra människor med att förtydliga förhållanden, värden och identitet. Därför finns de ofta i befattningar där de kan vara med och främja den personliga utvecklingen och tillväxten hos andra människor. Oftast hittas de inom:

• psykologi och psykiatri Se jobbannonser
• journalistik Se jobbannonser
• skribentverksamhet Se jobbannonser
• undervisning Se jobbannonser
• arkitektur Se jobbannonser
• konst Se jobbannonser
• socialforskning Se jobbannonser
• rådgivning Se jobbannonser

Följande kända personer har persontypen INFP: Albert Schweitzer, Prinsesse Diana, Aldous Huxley

Vilka NYHETER(ja, du anar en grov ironi här)!

Så jag ska sätta mig och meditera nu. Det behöver jag inte ta CSN-lån för att lära mig.

När man inga pengar har krävs man på mer pengar.

Det kan ju te sig en smula märkligt, men det ligger väl i tiden att sparka på dem som ligger så varför är jag inte förvånad?

Det är någonting jag skulle vilja ha svar på. Det är så, att när man hamnar i skuld hos Kronofogden så får man genast brev från låneföretag. De där med väldigt hög ränta.

Då jag undrar givetvis: Vem har de(låneföretagen)köpt uppgifterna av? Vad betalar de för sådana uppgifter och varför(och här är den stora frågan)VARFÖR är det inte JAG som får pengarna för de uppgifter som säljs om MIG?

När man är trött och läser fel.

”Produktionschef till laxeringsfirma”.

Jag blir nog tvungen att stänga av kommentarerna

Eftersom det plötsligt börjat dyka upp skräpkommentarer som, roande nog, berömmer mina artiklar. Jomentack hörru. Du vill att jag ska klicka på länken nedanför? Jomenvisst.

Och mina fyra läsare har mig som vän på FB så vi överlever nog allihop.

G + P + V = C

“G” stands for “gifts”
“P” for “passions”
“V” for “values”

“G+P+V=C”

Together, they form your calling. “Gifts” prompts you to consider your strengths. It’s always good to start with what you’re good at. Next, “passions” is essentially asking: What do you care about? Are there issues or communities in the world that resonate with you more than others? And finally, “values” are all about your lifestyle and personality. What is nonnegotiable about they way you work? According to Leider, altogether, using your gifts toward something you are invested in and in an environment that suits your values will lead you to your calling.
The formula’s simple enough, though figuring out what goes into those variables might take some trial and error—and undoubtedly some serious self-reflection. But hey, it’s a great starting place if you’re really trying to figure out your next move (and a great way to get me out of a tricky situation).

En text jag hittade i telefonen. C står för Calling om ni missade det.

X-mas

Det blir så tyst i mig när jag går i de gamla rummen. Tyst men inte tystad. Jag håller allt för mig själv.

Smälter

Himlen ljusnar. Solen går upp. Bakom mörka moln skymtar blått.
För en stund är allting så stilla. Men så hörs de där ljuden av hur Barnet vaknar och sträcker på sig innan hon öppnar ögonen.
Jag väntar på de där stegen över golvet, rufsiga lockar och sovvärmen som vill upp i famnen, under filten för att förlänga uppvaknandet. Hur det tar en lång stund av plirande innan hon säger någonting annat än Mamma.

Och där jag, som modern, mamman. Mig själv men för evigt en annan.
Jag hinner inte läsa mina böcker, men jag har blivit riktigt bra på barnsånger och på att bygga torn, skiva frukt och att truga. Jag har sällan tid att vara ensam, men den tanken smälter bort i kärleken att sitta under filten med nyvaket barn.

det normala

jag måste skriva av mig allting. ur huvudet. jag har ringt samtalen och beställt de kompletterande papprena, jag har druckit mitt te framför dagens Det okända men stängde av TVn för jag gillar inte Vendela och jag hade redan sett det avsnittet.

Istället ser jag på äckliga videosnuttar på youtube där stora gigantiska finnar och pormaskar kläms. Det är så äckligt fascinerande med mänskligt äckel. Inte det vardagliga äcklet med snor och avföring och blod; det är ointressant. Att se hur stora bölder trycks och det kommer några deciliter var eller svarta pormaskar; det är vidrigt. Fantastiskt äckligt. Bilderna ligger kvar på näthinnan och jag kan återgå till vardagen igen, till mitt eget normala Jag där normala Jag diskar eller plockar leksaker från golvet och sopsorterar. För det är så där härligt normalt.

Kuddberget i soffan är Barnets nya lek. Helst ska hon bygga in mig i kuddar och sedan låtsas att jag försvunnit så att hon kan ropa efter mig. Och jag måste dyka fram och ropa BUUU. För det är så leken är.  Vi har många sådana saker för oss. Vi hinner leka mycket. Idag tänkte jag att vi kan leka med lego(duplo)för det var ett tag sedan, och jag behöver kreativa utlopp jag med. Plus att hon blir så glad när man hittar på saker med henne. Diskar jag vill hon stå intill på pallen och hälla vatten i bunkar och plastmuggar – porslinet får hon inte leka med – och när jag är klar vill hon stå kvar och fortsätta men då måste jag ju stå bredvid, och föresten så räcker det med vatten på golvet nu, nu gör vi någonting annat! Läser en bok kanske; ”Vem är arg”, eller ”Vem sover inte?”.  Det är jag som älskar Stina Wirsens teckningar och planerar att köpa alla hennes böcker till Barnet.

men så kommer hösten och jobbsökandet fortsätter och självkänslan sviktar

Om mig själv

Idag bestämde jag mig för att ta hand om mig själv; lägga ansiktsmask, måla naglar och dricka mycket vatten., ta en promenad och leka med ord.
När jag lämnade Barnet till dagis fick jag ha mössa eftersom jag kletat håret med inpackning och jag ska göra en sådan där med äggula senare.

Man kan göra en jättebra ansiktsskrubb med bikarbonat föresten. Ta kanske två teskedar bikarbonat i handflatan och droppa i några droppar vatten tills du kan blanda det till en smulig gröt. Lägg det på ansiktet och låt det inte ligga kvar i mer än en halv minut! Jag brukar börja med att lägga på näsan, och när jag lagt på hela ansiktet skrubbar jag näsan och där det legat på längst. Skölj av med ljummet/kallt vatten. Sammetsmjuk hy! Tadaaaa!

Bikarbonat och citronsaft är f ö superbt att gnugga in på fläckar och skura kakelfogar med. Jag vägrar använda sånt som det görs reklam för, som Vanish. Är det inte bra att få på händerna så är det knappast bra att använda alls.
BIKARBONAT! Börja genast.

Man kan pudra det i armhålorna med, om man inte svettas så mycket och inte är överkänslig mot det. Men gör det naken för det dammar.

Och ättikssprit är bästa grejen mot ingrodd svett på kläder. Man dränker in armhålorna på tröjan och låter det ligga minst en timme. Sen tvättar man som vanligt. Jag har ibland i bikarbonat där med men det behövs egentligen inte.

Nä, nu ska jag nyttja min mirakelpresent. Och sedan göra mig ett fotbad. För det är jag värd.

Femtioelva

Jag har femtioelva projekt på gång. Och så ska jag söka jobb och snygga till mitt CV med. Det ska prioriteras såklart, jag är trött på att vara hemma jämt. Nog för att jag är fri att göra vad jag vill och kan om dagarna men det blir mest att jag är hemmavid.

Ett projekt är att sy en trasdocka. Inte en hel och vacker trasdocka utan en raggig, som om jag bara hittat tygbitar och lappar och sytt ihop dem. Det är iaf tanken. Den är baserad på en figur i en historia, och det är faktiskt lite spännande att se hur den kommer se ut i verkligheten jämfört med bilden i mitt huvud. Jag har klippt sönder en leksakskanin som Barnet aldrig ägnat någon uppmärksamhet och inte lär sakna, och jag funderar på vad jag ska ha för skor. Jag vill gärna ha riktiga skor, men alla dockskor är så glittriga plastiga och rosablå.

Sedan är det dags att tapetsera om dockskåpet. Jag funderar på om vi ska göra en hel omvandling av det – måla om utsidan och göra en front av tunn spånskiva – eller om jag bara tar på mig för mycket. Jag ska göra kakelugnar också, och skorsten.
I grunden är dockskåpet ett gult Lundbyskåp. Plastigt. Lustigt nog är det en fuktskada i badrummet. vi köpte det begagnat av någon som uppenbarligen, av tapeterna att döma, växte upp på nittiotalet.
Vi har ännu inga möbler, och lamporna vi köpte var Barnet rätt snabb med att rycka sladdarna på så jag måste väl laga dem under förstoringsglas.  Det här projektet är väl det minst brådskande. Barnet leker med det men det är mest att ställa in figurer och gosedjur i olika rum( En och annan matbit och mugg har jag hittat där med) Hon är nog lite för liten ännu.

Hallen ska fixas lite till. Kläder med saknad knapp eller hål på ligger i hög och väntar på lagning(jag har åtminstone vikt ihop dem)och de där säckarna med kläder de där fantastiska vännerna gav till Barnet ska läggas någonstans. Jag letar garderober som inte är tvärfula, spånskiviga och tar enorm plats.

Sen ska tavlor spikas upp, bilder ramas in, glas köpas till ramar, byxor ska lappas och lådor ska rensas.

Jag borde lära mig snickra. Vara mer selfmade woman. Behöver jag en byrå så snickrar jag ihop en byrå. Har man tre bekanta som jobbar med möbelsnickeri så har man någon att fråga om råd.

Annars finns ju alltid personalen på Hornbach…

RYSSEN KOMMER del 2

Faktiskt, med eventuella ryska ubåtar som simmar runt i skärgården så funderar jag på vart vi eventuellt ska fly om vi måste. Hawaii har vi alltid sagt tidigare, men idag tänkte jag Island. Fast om de vill invadera Sverige p g a läget så tar de Norge sen, och Island ligger rätt risigt till där då.

Så jag tycker vi löser det hela genom att skicka alla misstänkta Ebolafall till Moskva direkt. Vi mosar de sjuka med Alvedon och mediciner så de är piggare när de kommer fram och lätt kommer igenom tullen. Uppdrag E.

Så, det är nu man ska bli aktiv i Lottakåren? Jag som avskyr den där lumpen-lukten som Mattias blev lite nostalgisk över när vi var på ett överskottsförsäljning. Jag köpte en fin väska som stank, och lukten gick inte att få bort. Numera vet jag ju att det går att få bort det med ättika, men det visste jag inte då så den ligger på vinden.

Allvarligt; om det brinner i knutarna så står jag nog ut med lukten.

För skoj skull*

Jag är så sugen på att börja jobba nu så ni anar inte. Jag får en massa hjälp av arbetsförmedlingen som jag kan locka arbetsgivare med men helst vill jag få jobbet helt för min egen skull. Handledaren på kursen, Anders, sa en sak som fastnade hos mig: Han sa att man ju kan ringa runt och fråga om jobb och praktik ”för skoj skull.”

För skoj skull. Det lockar mig att testa. Det är inte likt mig att vara såhär tillknäppt, tyst och undandragen. Än sen att jag alltid känner mig annorlunda än alla andra och aldrig riktigt passar in. Det behöver ju inte vara någonting dåligt. Jag kan väl vara med där jag passar in, något område har man ju gemensamt med de flesta. Och jag kan vara på jobbet och göra min grej, och när jag går därifrån kan jag väl galna till mig igen om det behövs.

Så jag diskar och dammsuger idag så att jag kan ringa till halva Skåne imorgon när jag lämnat Barnet på dagis. Jag ringer till ställen jag är nyfiken på med. För skoj skull.

*För skojs skull? Med eller utan S? Vad tycker ni?