Döden är svår att säga emot

Jag hade ingen tanke om innehåll utan styrdes hit mest av en vilja att skriva. Laptopen har en skada på skärmen så till vänster stör en svart cirkel och två linjer. Jag kan riktigt höra hur pappa suckar – det var hans dator – och säger att man måste vara försiktig med saker om de ska hålla, vilket jag givetvis förstår men det är lite sent nu. Han hade fyllt 79 idag, och även om jag fortfarande saknar honom och kan bli ledsen så är sorgen inte så hjärtskärande och trasig längre. Det är en märklig sak det där; sorg. Jag hittade ett citat som kändes rätt; att sorg bara är kärlek som inte har någonstans att landa. Är det samma slags kärlek och sorg man känner över saker som aldrig blev? Nej, jag tänker att det snarare är att någon som dör lämnar ett enormt tomrum, men att det som aldrig blev av istället är en slags fantasi, ett hopp. Jag ska fundera mer på det där om saknad och sorg. Människor och ting. Min pappa hälsar på ibland, jag är säker på det. Jag tycker mig höra hans röst i huvudet ibland, och ibland försvinner saker här hemma och när jag irriterat utbrister ett Va fan?! så kan jag höra honom skratta sådär nöjt. Och han dyker upp i drömmarna då och då. Spöken och andar är också ett slags hopp, och en överlevnadsnekanism. För även om jag tror på det så förstår jag samtidigt att det inte måste vara sant. För det spelar ingen roll. Hjälper och tröstar det människor att tro på änglar, andar och en andra sida så hjälper det. Samma sak med talismaner och kors, stenar och att släcka och tända lampan tre gånger för annars dör någon kanske: Det spelar ingen roll om det är sant eller inte, hjälper det någon så hjälper det någon.

Det börjar närma sig årsdagen av hennes död med. Hennes man har börjat resa sig lite igen, jobbar för att hålla sig sysselsatt och har sagt saker som att även om han inte tror på himlen så måste ju hon tagit vägen någonstans för hon kan inte bara ha upphört att existera. Jag vill trösta men är rädd att jag bara skulle bidra med floskler och kristna klyschor; sådana där som folk säger när de inte vet vad de ska säga. För döden är svår att säga emot.

Blaj

Det är strålande solsken ute, blå himmel och någon slags storm som antingen har passerat eller är på väg. Jag lyssnade inte så noga märker jag. Blåser gör det i alla fall. Det dånar genom rören som går från taket ner genom huset och vindbyar får plåtarna att dallra. Jag har en dubbel blodblåsa på tån(fyi) som jag inte har lust att packa in i skor om det inte är väldans nödvändigt, så istället så ser jag på nyhetsvideor om vulkanutbrottet på Tonga som skedde för en två dagar sedan. Det var lättare att följa saker på Youtube innan Barnet började titta på sina videor om anime och sånt. Hon prenumererar på allt. Jag går bakom och försöker plocka bort och blocka sånt som ser mer eller mindre olämpligt ut men det verkar just nu enklare att bara starta ett nytt eget konto. Jag tröstar mig med att Barnet suger i sig engelska språket i en takt jag häpnar över. Hon undrar över stavning ibland, jag rättar uttal så gott jag kan, och så irrar jag bort mig i banaliteter och bakom-murar-tankar ett tag till. Apati och aptit är så nära varandra men så långt ifrån.

så. då börjar jag om igen.

Men du, var finns du. Sorg
som man kunde kasta sig i havet efter.
Natten kommer och månen går upp
Jag öppnar alla fönster
Jag vet att hon vid min sida älskar mig
men är det verkligen hon

Gunnar Ekelöf ”Men på en annan ort ” Strountes (1955)

tredje året

Nu, 2022, blir det tredje året med covid. Det pratas om nya varianter nu, ena dagen nämndes den på nyheterna, nästa dag fanns den i Sverige. Jag lyckas alrdig minnas om den heter Omikron Omnikrom Onikrom. Jag har fått min tredje vaccinspruta men jag tror det får stanna där. För när är det nog, hur många ska människor behöva ta. Fem? Sex? Till slut kommer vi att komma till en punkt där vi bara säger ”Okej, det här viruset tar död på människor. Då dör vi väl då”. Det är väl hela grejen med naturen också; det mesta på planeten är ute efter att ta död på oss. Jag förstår dem. Människan är också ett virus. Jag vet att det får mig att låta som att jag tänker som en massmördare, men jämför virus framfart med människans, så ser du vad jag menar. Men det finns kärlek också, hjälpsamhet, medkänsla och saker att storögt betrakta. Där är skillnaden, bland så mycket annat. Fast jag misstänker att virus är bättre på att kommunicera än vad människor är.

Att blogga är så jävla 2004

så det är ändå skönt att återvända hit bara för att inte bära kvar sånt i skallen, sådant som tynger

Jag är inne på min fjärde koreanska romantiska serie på Netflix. Den sista jag såg klart gjorde mig mest förbannad som fan, för den glorifierade en strulig omogen kille och framställde tjejen som tystlåten och mesig dörrmatta. Och de äter hela tiden i de koreanska serierna. Och säger Boooh ja a. Men det var inte det jag ville skriva egentligen, inte alls. Jag ville skriva om den här tysta rastlösheten igen. Den som antagonisten lämnar stan för, den som söks efter längs med dammiga vägkanter. Den är det. Den har inga ord, inga ljud, bara hjärtslag. På nätterna lyssnar jag efter dess hjärta, söker andetag men hör inga. Jag fyller mina tomrum med ytliga saker men lär mig inget nytt. Jag äter hopplöst tysthet mellan tuggorna och funderar på hur man skiljs från sakerna som håller en tillbaka.

Så djupt av mig. Men mest banalt. Så banalt av mig. Men mest sorgligt. Det sorgliga är jag själv. Jag är inte sorgsen lika mycket som jag är en sorgsen figur. Det underlättar att vara sorglig när jag vill skriva, då syns glädjen mer när den kommer tillbaka. Som varm vind över huden, eller nya skott i jord där jag trodde det var dött. Jag är så banal, jag säger de mest banala saker. Bara för att de dök upp huvudet på mig. Jag måste inte prata, jag gör det för att jag har plats till det.

Glad ny timme

Barnet, dotra mi, har någon grej nu när hon bara _måste_ se på klockan när den är XX:59 och när tiden slår över till :00 säger hon ”Glad ny timme!”.

Det är gulligt. Jag är nyfiken på vart det kommer ifrån.
Jag hade också en massa knasigheter för mig när jag var 9, som att jag var tvungen att räkna tågvagnar, och ett tag ville jag att allting skulle bli 13: för det är häxornas nummer, hade jag läst, och jag ville så gärna vara någon typ av magisk varelse och kanske kanske skulle siffran 13 hjälpa mig med det. Nå, vad ska man göra.

Det är så lätt att skjuta upp saker

Jag funderar mer och mer på det här med att mina prylar äger mig istället för tvärt om. Att börja dra i saker genererar mer ångest än ordning, och nu är det samma sak med växterna. Att jag dessutom ger dem känslor(panteism?)gör knappast saken lättare. Så jag tänker på olika lösningar; att packa som om vi ska flytta. Att ha loppis. Att flyttpacka men hyra ett förråd. Att bara sälja allt utan att kolla vad som är i lådorna.
Eller bara ta itu med saker. Gå igenom minnen och vara ledsen eller drömmande, packa om i AbsolutSpara-lådor, Sparas- och funderalådor, Sälj- och slänglådor. För det är mycket sånt som tynger nu. Inte bara med saker i lägenheten. Prydnadssaker i all ära men vi behöver platsen till annat.

Kaffeglorifiering

Det tycks vara det enda som förenar svenskarna. Ta en paus, drick kaffe.

En dag i vintras frös ån

Vi kunde gå på isen från slussen fram till katt-trappan. Det var en bra dag. Människor var ute och åkte skridskor, skrattade och hade rosiga kinder. De var glada för ån fryser sällan här.
Det var även sista gången jag såg henne innan hon dog. Vi låtsades inte om varandra. Hon slängde någonting i papperskorgen på bron – bron med kändisskorna – och då visste vi ju inte att det var sista gången . Hon såg ut som hon alltid gjort, bara mer inlindad i varma kläder. Och så var det med det.

i synnerhet jag

Jag ville skriva om regnet, om den lilla trädgården där egna tomater växer. Regnmätaren som placerades så att grannen kan se den hon med. Jag vet inte vilken färg tomaterna får, minns inte längre vad som planterades var men det är mångfald och dolda skatter. Regnet slår dem till marken, de små gröna. De kan inte hålla fast.

Solrosorna har växt över huvudet på mig men har inte fått blommor ännu. Det är mitten av augusti nu och jag slutar vänta på dem. Allt annat har blommat, blommar nu; zucchini, pumpa,
ärtorna med sina mörkrosa blommor intill de solgula ringblommorna.
Smultronen sprider sig över gräsmattan och en del blommar försiktigt igen, jag vet inte vad jag kan vänta mig här i Skåne, med värmen och längden av sommaren. Jag råkade blanda ner de utspottade vattenmelonkärnorna i jord och glömde dem tills jag städade i det lilla växthuset. Ständigt imponerad av livskraften hos allt där ute, en torr kärna i jorden blir en grön prick, blir blad och mat. Inte ens ogräset stör mig för mycket nu, det är skönt att hitta stark envishet hos annat när man tappat sin egen

Noterat: För att veta när det är dags att sätta grödor i jorden på våren så finns det ett tillförlitligt sätt. Om du sätter din bara rumpa mot jorden på våren och det är solvarmt mot huden så kan du sätta igång.
Det är sånt man snappar upp ibland. Jag tänker dock inte prova själv. Grannar, ni vet.
Inte alla uppskattar ens arsle. Inte ens i vårsol.

Vaccin

Jag är inte helt okej med att vaccinera mig. Jag fattar att det är det mest logiska och det skyddar även andra, men jag är ändå skeptisk.

Idag tog jag den första sprutan nämligen. Jag köade med några sammanbitna malmöiter på frihamnsgatan, köade lite mer och sen var det gjort. Men jag är ändå inte övertygad om att det här är vad som är det bästa.

Det krävs mer tid än några månader för att sammanställa bieffekter av vaccin, få en översikt över följderna. De där forskarna har säkert gjort sitt allra bästa, men tidsfaktorn är ändå en nackdel. Det har gått för lite tid, för få studier har gjorts.

Ändå tror jag inte det här är över. Virus muterar eftersom det vill överleva, så covid19 är bara en första version av det.

Hursomhelst; det är evigheter sedan jag skrev senast. Hela den här coronaperioden har varit galen men inte någon större skillnad mot hur jag ändå lever; att hålla sig undan från människor är ingenting nytt. Att sitta hemma och sträckkolla på serier är inte heller något nytt. Alla klagade på att de ville leva som vanligt, att allting måste återgå till så som det var tidigare

men det var det som var problemet.

så nu sitter jag här med ännu en underlig substans i kroppen och hoppas på det bästa; att vi inte är de som dör av det här ihopstressade vaccinet. Bara för att jag inte vill vara den som råkar ta död på människor med svagt immunförsvar genom att nysa nära dem. För att om jag inte tar det så kan jag tralla unt i min foliehatt och dricka kolloidalt silver och berätta för alla som ids lyssna att människorna som dog av digerdöden, pesten, koleran, att de hade överlevt om de…kunnat?

Dessutom vill jag kunna åka till Köpenhamn igen. Så nära men ändå så långt härifrån.

En halv livstid sedan

Halva livet, livslängden, har passerat sedan jag var där senast. Livet hände under tiden, det var tvunget, och nu när han är död så vill hon inte vara där ensam, men det stretar emot såklart, att sälja det de två byggt upp efter varje gång islossningen tagit sin del

och barnbarnen som vill att den ska vara kvar eftersom den alltid funnits där. Sommarstugan, den röda med vita knutar. Utedass, inget rinnande vatten, vilda djur som travar över tomten lite när som.

Min syster och jag vill inte ha den. Inte för att vi inte gillar tanken, men jag bor bokstavligen på andra sidan Sverige och jag växte inte upp där, den platsen är suddiga minnen av sommarlov och myggbett och hemmabyggda bryggor som höll så länge man var där. Jag minns mer känslan av stugan, känslan av bilresorna upp dit där timmar flöt förbi genom skog och längst med bergiga kuster

 

Min dotter vill resa dit nu, inte nästa vecka. Själv är jag rädd för att åka dit, på samma sätt som jag är rädd att se huset i Kumla; hjärtat klarar inte av det. Inte just nu. Jag kan inte gå vidare genom att besöka det gamla. För mig är nostalgin bättre, det är ju därför det är nostalgi.

 

Min lilla familj ska åka tåg i nästan 20 timmar, och ändå kommer vi inte ända fram. Nej, när vi kliver av tåget är det ändå 13 mil kvar. Hyrbil(dyr). Någon varnade för renhjordar på vägen, och jag tror inte jag kommer hitta hela vägen fram för skogsvägen är dold och det har byggts lägenheter där vi brukade hitta massor med fina bär, så kanske får jag vara vilse där uppe ett tag till

 

 

Kvinnor och

Jag tänker på hur det ofta tycks vara så att kvinnor inte har råd med att köpa ett eget boende och hur de stannar i förhållanden som är det sämsta för dem bara för att de inte har någonstans att ta vägen. Det måste inte vara ett våldsamt förhållande med slag och hårda ord. Kanske bara ett där hon längtar ut.

Och så sluts allting runt den drömmen att kunna låsa om sig och känna sig trygg.

Ett annat liv

Det stramar och åmar sig igen. Det lockar och väntar och ropar. Det där livet, levnadssättet som inte kan lämna mig men som ligger i benen och nacken och väntar på

väntar på att rädslan ska lösas upp. Ja, naturligtvis. För även om man är en klokbok och emellanåtmodig så finns det så många ”Men tänk om…!” som rädslan kläcker ur sig som en padda i en damm – den man inte insåg fanns där innan man hör den rapa till- men även om jag är en klokbok och  emellanåtmodig så är jag villrådig. Villrådig är ett ord som stämmer in rätt bra på mig  numera. Kommer ordet av att man vill ha råd av andra eller vilse-utan-ro.
Hursomhelst så längtar jag skog och vind och vandringar utan egentliga mål, bara ungefärliga mål efter behov

 

men herregud, Lena. Kom för fan ihåg myggmedlet.

för vem vill vara en zombie

Det är inte rastlöshet. Det är bara en längtan till frid, frihet, tid att läsa och tid att slumra utan att få dåligt samvete. Vardagseskapism. Det som ger mig dåligt samvete är det trängande behovet av ensamhet som jag känner. Att för några dagar vara den strövande, den läsande, den skrivande, ett nattväsen.  Jag behöver skriva för att hålla mig vid liv, skriva ner sånt som bara är för mig själv. Jag ser mig själv packa en väska med böcker, några ombyten kläder, stövlar och en hängmatta. Den enda deo jag behöver är Mygga* och vitlök.  Jag äter ris och grönsaker, dricker vatten och te och när skymningen kommer låser jag om mig och eldar i öppna spisen, tänder några ljus och överkommer min rädsla för alla okända ljud genom att minnas vem jag är, vad jag har åstadkommit och tagit mig igenom.

bubbla

Jag har varit sjukare än på länge. Fem dagar med feber och värk i varje muskel. Fyra av de dagarna låg febern på 39,1 och jag är glad att jag kunde halvsova mig igenom dem. Febernedsättande fungerade inte alls, jag svettades ut dem på under tre timmar och sen hade jag sådär förbannat ont i kroppen igen. Jag minns inte när jag var sådär sjuk senast.  Gymnasiet? Värktabletter fungerar ju på mig annars, men istället för att bli pigg och hungrig så var allt lika eländigt fast nu eländigt med iskalla sjöblöta kläder och lakan.

den där jävla huvudvärken då, den blev jag inte av med. Inte innan jag drack fyra klunkar kaffe. Så irriterande.

 

och sen gick jag ut för att ladda busskortet igår. Jag skojar alltid om att det kan ha hänt massor medan jag varit inne i min bubbla. Nya ord kanske används när jag går ut igen, det kanske byggts nya hus under tiden, vad vet jag.

Det enda nya var solen.

och så

Det är så skönt att ingen läser här. Det är typ tre i veckan som hittar hit på gamla sökord. Så nu kan jag vara mitt vanliga konstiga äckliga jag. Den som skriver om snor och snusk och…..det var väldigt så snabbt det kom till det. Hm.

Jag har snorhuvudvärk. Sådan man får när man har bihålorna fulla med grönt(förmodar jag)segt snor och man inte kan luta sig framåt utan att huvudet spränger.

Jag har på allvar funderat på en nässkölj. Jag har alltid varit lite nyfiken och road av sådana. Den lär tyvärr inte hjälpa mot det gröna, nej, men jag kan ju testa.

 

Idag får vi praktikanter till jobbet. Gulligt. Jag förtränger helt att jag också var praktikant här en gång i tiden(mindre än ett år sedan men vem räknar).

Budbärare

jag tänker ibland att när jag får en tanke eller en idé som känns viktig men inte känns som min egen så är det för att jag bara är budbäraren. Jag är det kärl som idén färdas i för att jag är på väg åt det håll där den kan komma vidare. Den kom till mig för att de tidigare budbärarna avvek. Och nu är det jag som bär den i medvetenhet om synkronicitet och s k tillfälligheter för att snart lämna den vidare.
När jag förklarar det på det här sättet så låter tanken-idén som ett virus eller en demon som hoppar mellan värdar. Det finns kanske goda demoner, Ljusbärare, som är någonstans mellan väsen och änglar. De som bär gnistor i sina kupade händer

Konsten är fri

Mitt dissande av tavlan i vårt rum

fick två bekanta på en annan avdelning komma ner och titta på den för att se varför jag ville ha ner den. Och eftersom det här är LU och det är Statens Konstråd som bokstavligen borrat fast tavlan på plats så har jag mailat om den och fått ett vagt löfte om att all konst i huset ska bytas ut under våren.

Nu har jag, som påtvingats detta fantasilösa schabrak, tagit till vissa åtgärder och hävdar min konstnärliga frihet.  På återseende.

 

 

Svälj den största grodan först

Den gode Mark Twain(fast jag läste att han var ett A-hole)sade något jag borde leva efter. Att när det kommer till saker som ska göras så ska man så att säga ”Svälja den största grodan först”: Göra det som tar emot mest.

Det ska tydligen leda till någon slags personlig tillfredställelse av att ha uträttat något som kändes svårt eller drygt.

Det hela låter fantastiskt storslaget, och jag fortsätter glatt ignorera alla grodor som köar ett tag till.

 

 

Händer

Fredagsmorgonens Jag Själv äter en ledsen apelsin och vickar på kontorsstolen, minns en liknande stol i ett minne från evigheter sen där jag satt och skruvade mig, stirrandes på ett par vackra händer som jag ville lära känna bättre, ville ta tag i och försäkra mig om

men nostalgin – tänker jag – nostalgin är vacker i det minnet, och att sakna någonting sådär; ögonblicket med händerna, men ändå förstå att det är bara en längtan: Det är enkelt egentligen. Att veta att saknad efter de händerna bara är känslan av undran medan man medvetet valde andra händer och skeenden.

Kanske är sådana minnen bara kvar för att man ett plötsligt ögonblick kan finna styrka i medvetenheten i att man lever

Eller är saknad alltid bara avsaknad

 

Klassifikationsklargörande

BTJ är förvånansvärt underhållande.

”7., omarbetade upplagan utarbetat på uppdrag av SAB:s kommitté för katalogisering och klassifikation under redaktion av Anders Noaksson i samarbete med Klassifikationsgruppen inom SAB:s kommitté för katalogisering och klassifikation”

 

Spökskrivaren

Nyligen var jag tvungen att kolla upp uttrycket ”ghosting” och nu undrar jag varför det plötsligt blivit trendigt. Har inte människor alltid gjort så? Jag försvenskar det; att ”ghosta” någon är alltså att bara sluta höra av sig till någon som man dejtat eller visat intresse för, sluta svara, som om man slutat existera.
Alla har gjort det någon gång. Inte bara med dejter. Med vänner och familj, arbetsplatser.  jag kan förstå varför, men jag har alltid föredragit en förklaring framför tystnad, för den där tystnaden väcker mer frågor. Ett svar, om än grymt och ärligt, är i alla fall klargörande. ” Du är bara så jävla påfrestande, du ÄR för mycket liksom!” eller ett ”Jag fattar bara inte varför du skulle vara intresserad av mig” eller ”Du badade badkar med DIN MAMMA!”

Dock: Oändliga roligheter att bolla med bland anledningarna.

Total förvirring

Tillbaka på jobbet.

Vad fasen var det jag gjorde innan jul? Registrerade böcker? Varför gjorde jag ingen lista. Jag är förvirrad, och ganska trött eftersom jag vänder dygnet direkt när jag är ledig mer än tre dagar. Men vad gör det när jag älskar att vara vaken när alla andra sover.

Ifall någon undrar

så kan termosmuggen från Bodum hålla värmen länge. Klart värt.

Wasas glutenfria hårtbröd med sesamfrön och havssalt är supergoda*.

så fick jag nyss en tavla med fjärilar. Döda, uppnålade men vackra. Inte svenska. Plötsligt fick jag mersmak. Kanske kan jag samla sådana tavlor** som en regnbåge.

Den glutenfria kladdkakan(-ish) med hasselnötter och choklad, eller vad det nu var, på Espresso House, är gudomligt chokladig.

Imorse beställde jag My Little Pony-prylar på Amazon. Jag har aldrig köpt saker från Amazon tidigare. Det hinner inte komma innan jul för jag tänkte att det blir mer av en överraskning om det kommer ett paket till dotra mi efter nyår.
Plus att jag inte ville betala för frakten när jag inte måste.

En man på mitt jobb vet inte om några enkla sociala regler. Som att stanna hemma när man är sjuk. Använda pappersnäsdukar när man snyter sig. Hosta i armvecket. Duscha eller åtminstone tvätta sig när man börjar lukta. Byta kläder. Tvätta sina kläder.
Jag vill sanera mig själv och omvärlden när jag tänker på det.

 

• *Eftersom jag är kvinna är det kutym att jag lägger till förstärkande ord för att visa att min åsikt har betydelse…
• ** Det heter inte tavla när det kommer till uppnålade fjärilar men jag hittar inte ordet just nu. Det kan vara något i stil med Tabula—. Jag måste fråga min språkvärdiga väninna.

Volym

Jag försöker få volym i håret men det slutar med att se ut som knullrufs så jag får släta till det igen. Knullrufs är ju trevligt på sitt sätt men jag var bara inne på toa. Där händer inte knull. Fast det hade kanske varit trevligt, och det kanske händer några andra, men inte mig. Fast en gång hörde jag några misstänksamma ljud från en av toaletterna.

Trots mitt Resting bitchface

Min så kallade Bussflört är lustig. Ena dagen pratar han om tjejen i Gbg som han hälsat på i helgen, att det går så bra, att han fick träffa föräldrarna till och med
och nästa dag säger han att jag är smart, kreativ, gullig och charmig.  Vi har inte ens pratat vidare mycket så jag vet inte vad han baserar dessa lovord på; vild fantasi? Jag kallar honom Bussflörten för att han flörtar* med mig, och det hela började med att vi åkte(åker) samma buss varje dag och slutligen började hälsa efter att vi känt igen varandra sådär som man gör med människor på bussen. Jag tycker han är väldigt lik någon jag känner; och antagligen log jag åt den likheten nån gång och han såg det. Vad vet jag. Han är åtminstone trevlig, och sedan jag påpekat att han gnäller på sitt jobb fast han inte vill jobba med något annat så driver vi båda två med det, så mycket man nu hinner på de där 8 – 10 minuterna av resan.

Jag tror jag tog upp det här idag för att jag är en smula häpen över att någon faktiskt lagt märke till mig.

 

 

*Flört är ett ord som ser konstigare ut ju mer man ser det. Flört skulle kunna vara ett namn på en ganska grotesk fisk som smakar gott trots sitt yttre.

Var ett pucko istället.

Är det inte lite lustigt ändå; Vi(M och jag, vi som pluggat) klår resten av familjen i TP på under 20 minuter. De andra spelar i en och en halv timme till. Sedan sitter de och pratar om hur de aldrig skulle vilja plugga på grund av studielånen.

Studielånen…

ISBN

Böcker tryckta innan 1960-talet har inget ISBN-nummer. Flera av de äldre böcker jag skriver in i registret har så få uppgifter runt sin uppkomst att jag ibland bara skriver in titel och författarens namn.

International Standard Book Number.  Kom ihåg det tills du spelar Trivial pursuit med släkten i jul.

Vy

Jag ville ha dig som ett äventyr av den enkla anledning att jag ville ge mig ut på världsliga ting med dina ögon, vara i dina perspektiv och tankar.
Jag tänker; ”Att kunna vara i någon annans huvud för en dag för att sluta vara sig själv” och ”Den där blicken gör mig nyfiken, vad pratas det om och vad tänks det på i det huvudet? Jag vill följa med!”

man fastnar så lätt, så när man möter sin blick i spegeln så svindlar verkligheten till eftersom man är den där personen trots att man är ute i oändligheten och vidgar vyer men så landar man så snabbt att det slår lock för öronen

och tillbaka är man, med all sin jävla personlighet

Svart humor

Black Friday i Sverige. För att vi har en klämdag efter thanksgiving? Nej, just ja, det är ju i usa det är så.

Av alla saker vi alltid ska apa efter så tvingas vi till ännu en dag som hyllar konsumtionen som en gud. Om jag inte vore så irriterad så skulle jag bli förbannad.

Och de där clownhjärnorna i SD föreslår att alla invandrare ska ha FOTBOJA. Jag tycker alla SD-sympatisörer kan lobotomeras.

Hepp!

Mörkret faller och jag är rastlös igen

Det är till dig jag vill skriva nu. Som det där brevet jag aldrig sände, eller det jag aldrig kunde berätta för dig, eller hur det kändes den där gången då…

Som tur är så har jag slutat bry mig om dig. Du förstår, jag bryr mig om dig, men jag bryr mig inte. Jag ser helst att du mår bra men gör du inte det så gör jag inget åt det.
Du förstår; det gör ingen skillnad för mig.

Mörkret faller och jag är rastlös igen. Medicinen mot rastlösheten fungerar inte på mig sådana här dagar. Det är som om blodet har ett eget språk när det talar sig runt i kroppen min. De rastlösas språk, jägarnas språk, sökarnas och nyfikenhetens språk. Reser jag mig för att gå nu vet jag inte hur det slutar

 

När man blir äldre är det svårt att vara nyfiken på samma sätt. Numera måste man ha en anledning till sin vetskapstörst, en orsak.
Jag tycker inte om att bli äldre. Det passar mig inte. Jag vill gå mållöst på alla gator men fötterna värker efter några timmar. Jag vill klättra upp i, känna på, kika under, tjuvlyssna och ställa frågor på samma sätt nu som när jag var barn. Jag vill vara lika häpen och fascinerad som när jag var barn. Jag vill känna storslagenheten och livet rusa genom kroppen, känna evigheten under mina fötter och hur jorden tacksamt tar emot mina steg.

Istället klär jag mig i svart och låtsas att det är vad jag är

Det är till dig jag skriver nu. För att du är rastlös som jag. Det är den enda likheten mellan oss. Jag vet att jag måste vara en storm som sliter sönder ibland, för att det är bara då du vaknar och måste bygga upp på nytt igen. Du har blivit bekväm. Du sitter alldeles för skönt, så jag var tvungen att hända dig, jag var tvungen att störa och skaka om för att du skulle vakna.
Det är till dig jag vill skriva nu. För att du ska få chansen att se, att det du tror är din verklighet är bräcklighet. Att det du baserar ditt Jag Själv på är illusioner. Du måste rota dig på samma sätt som träden du tycker så mycket om, så att du klarar av varje storm utan att brytas

Jag visste inte

Jag visste inte att det var så ensamt att ha sorg. Att tvingas bära för ingen kan dela eller hjälpa, ingen distraherar, inte ens kärlek eller glädje, inte nyfikenhet på andra

jag visste inte att det var så snårigt att ha sorg, att allt svindlar mellan andetag och steg rakt ut

jag visste inte att nostalgi kan bränna sådana djupa spår

Kärnfull

Tankfull måste inte betyda att grubbla. Jag är bara full av tankar. Från vinden tog jag ner några av mina skrivböcker men det är fortfarande skrämmande att närma sig det där; pudelns kärna, orsaken till sorg och närapå-hysterin. Jag behöver skriva, men jag vågar inte. Det är väl livet antar jag, fast inte som jag vill ha det riktigt.
Man skulle ju kunna få för sig att jag inte mår helt okej. Trots att jag är nära till skratt.  Det är lätt att man får för sig att jag vill iväg igen, att jag är rastlös sorgsen

jag vill ut i skogen
Inte göra något särskilt men stå där stilla och tyst i mitt alldeles egna jag själv utan att vara Lena, mamma, en ålder, ett utseende, utan att vara ensam, sviken, överlämnad och frusen

Det är femtioen veckor sedan jag träffade min pappa för sista gången. I tisdags fick mamma nycklarna till lägenheten hon ska bo i. Jag undrar hur jag ska göra mig av med alla mina saker som håller mig fast på en plats.

 

 

 

profet

Jag raderar fler inlägg än jag låtsas om numera. Jag har helt enkelt svårt att bestämma  mig för att skriva. Löjligt, jag vet. Ännu en tyst kamp jag för med alla demoner och självuppfyllande profetior.

Jag tänker ofta på det där som KBT-Eric sa. Att om ens högsta önskningar är olika hamnar att lägga till på, och jag är på en båt full med (mina)demoner, så vet jag ju vad jag vill mest eftersom det är i den hamnen som demonerna låter mest, där de väsnas och säger sånt som håller mig tillbaka. De gör allt för att jag inte ska nå den hamnen, allt för att de ska kunna hålla mig kvar i båten.

Av någon anledning är den hamnen i min bild av det hela en brygga på en söderhavsö. Det förvånar mig. Jag trodde jag var mer av en skärgårdsö med en fyr på, och pinande vindar.
Men vattnet är blått, vinden svalkar och det är min ö.

Jag ska börja se framför mig hur jag kliver iland på den ön. Känna hur världen slutar gunga efter tiden till havs, höra hur demonernas väsnande tonar ut allt eftersom båten flyter ut till havs igen

 

Vakna, vakna fjärilsjävel

Jag har förälskat mig. Han är tystlåten och en enstöring och min personlighet skrämmer honom. Jag blir ifrågasättande inför honom, provocerande och störig. Det är inte kärlek, det är bara rollen jag tagit på mig att vara den igångsättande, den som ruskar om och sätter fart på saker. Han sover fortfarande, men drömmarna är oroligare, sömnen mera ytlig

Han är inte en riktig person. Han är min skapelse, en fiktiv man. Jag spinner historier runt honom och har svårt att urskilja om jag är spindeln och han flugan eller om jag gör den puppa som fjärilen måste ta sig ur för att komma ifrån.

Mannen han är baserad på är någon jag en gång var bekant med, någon jag trodde mig vara kär i, men återigen sveptes jag med illusionerna om hur det hade kunnat bli, hur det borde vara med ett lyckligt slut men ett avslut aldrig kom
eller så skedde det så plötsligt att jag ingenting märkte

Det är min styrka, den där fantasin. Den där störigheten. Det är rollen jag tar på mig ibland när jag märker att någon måste väckas. Jag ställer de besvärliga frågorna, de som är raka, som kanske skär igenom.
Påståenden som Du vill bara dö för att du är livrädd för att leva.

Ironin i att jag skapat någon som inte skulle vilja ha med mig att göra om han var verklig

 

Vi är gjorda av stjärnstoft

Bokstavligen. Se, mänskligheten kan vara poetisk.

 

Ceremoni

Det finns en liten tanke-lek man kan göra om någon eller någonting inte riktigt vill släppa taget om en. Man blundar och föreställer sig att man sitter fast i denna någon eller någontinget med band av något slag. Och så ser man framför sig hur man kapar banden och denna någon eller någontinget svävar iväg från ens liv.

En gång när jag gjorde den kapade jag beslutsamt av banden med en yxa. Jag gick berserk på dem och denna någon ramlade rakt ner och försvann.  Och jag saknade aldrig, undrade aldrig hur det skulle gå, vad som händer nuförtiden.

Även om jag inte har några andra band än känslomässiga till någon så är det alltid bra att göra ett mentalt avslut. Inte bära någon i sin redan överfulla ryggsäck för att släpa dem genom livet så att ryggen kroknar.

Även om jag faktiskt inte vill kapa banden till någon så förstår och känner jag att det behövs om det till exempel bara är jag som ger energi men inte får något tillbaka. Jag är värd bättre än det här. Jag är värd någon som faktiskt tycker att jag ÄR värd besväret och något att kämpa för. Vad det än må gälla.

Så tack för allt, tack. Vi hade kunnat vara storslagna tillsammans, röjt enorma framgångar och samtidigt haft roligt tillsammans, men jag gör det själv eller hittar någon som tror på mig mer än du. Jag vet att du tycker om mig och gillar flera av min idéer, men det räcker inte. Du hade rätt när du sa att det kändes som om jag förväntade mig någonting av dig. Jag förväntade mig gensvar, utveckling, några steg framåt, inte ryggande tillbaka.
Kanske vi möts igen, kanske vi glömt allt det jobbiga och bara minns det roliga då. Kanske är vi på rätt tidslinje, i rätt stund.

Vännen min. Au dieu. Det finns ingen som är så fantastisk som du. Jag önskar du kunde se det hos dig själv, det som jag ser. Men jag måste gå nu.

Jag är ju så jädrans FIFFIG

Hörlurarna på jobbdatorn har jag hängt på stolen så att jag hör både musiken och omgivningarna.

Fiffig. Det är jag det. Eller ”Ofta nödställd och tvingad till alternativa lösningar”.  En del kallar det för kreativt. Det bästa med fiffigheten är att den liksom följer med en vart man än går, som en glad nyfiken liten kompis. Polaren Fiffi – det stinker barnbok lång väg här.

Annars så är det andra dagen på jobbet efter semestern och jag är trött och en smula fundersam, skrivarsugen och lite sådär drömlikt romantisk. Gör jag ingenting åt det så händer det heller inget. Försökte printa ut kalendersidor från nätet men blir så trött på en del sidor där man inte vet vad som är reklam eller den länk man söker. Så jag stirrar på vad jag antar är en fransk tidskrift från 1963. ”Revue moderne des sciences occultes”.

Jag har tänkt på det där med att gömma sig för omvärlden. Jag gjorde det mycket förr, och har börjat göra det igen – Tilläggas bör att det inte funnits kläder i färg på länge. Längtar fortfarande efter min röda vinterkappa som tydligen bara existerar i alternativa verkligheter även känd som min fantasi – men numera vågar jag ju till exempel visa något jag skrivit för bekanta, och jag bär ofta svart men har ju andra färger, vill ha mer färg på kläderna.

Men jag förstår önskan om att vara osynlig. Inte vara i vägen, inte störa.
Det är bara det att…. Var i vägen. Stör. Rör runt i häxkitteln och säg ifrån. Ta dig för av världen, ett steg i taget. Vad är det med andra som får en att tro att de är dugligare bara för att de gapar mer, skränar högst.

Jag har lovat SuzieQ att skriva mig frisk igen. De här förändringarna och allt som händer samtidigt gör mig flyende, distanserad. Jag är inte helt på det klara med vad jag ska göra härnäst men jag är rädd för att jag väntar för länge med nästa steg bara för att jag vill vara en snäll kärleksfull människa,

men jag drömmer om en hängmatta och en trave böcker. Ett rum med utsikt och promenader på okända vägar

Kallprat

Mitt rum på jobbet är ett rätt simpelt rum men den har sina fördelar; fönstret mot innergården ger mig möjlighet att titta på folk utan att bli sedd. Rummets två extra bord är oftast oanvända och rummet intill mitt har ett fönster in mot mig men det är halvt övertäckt och det är sällan folk i det rummet.
Fram tills nu, hörde jag härom dagen. En ny avdelningschef ska ha det rummet. Inte min avdelning. Så mina fina ensamma stunder av arbete kombinerat med musik i lurarna kan komma att avbrytas av en del spring och de som tidigare satt i det rummet kommer nu alltså att sitta vid borden bakom mig.

Jag blir aningens nojjig på sånt. Nu måste jag låsa in min väska och grejer när jag går därifrån och dessutom KALLPRATA.

Fan vad jag avskyr att kallprata. En del är så jävla stolpiga och kan inte gå utanför det heliga kallpratsklyschorna.
"Vilket VÄDER va?!"
Och jag som säger sådana saker som sarkasm. Jag ogillar egentligen inte något väder, bara några av konsekvenserna från dem: Blöta fötter mest av allt.

Kallprat! Spelregler och sociala strukturer. Duktiga människor med självhävdelseproblem och egensatt status.

Den knotige

Det har tillkommit en karaktär som traskat runt i mitt huvud ett tag nu. Jag vill skriva in honom i mitt livsverk(ja, något måste jag ju kalla det för)men är inte säker på hur. Han är väldigt tyst än så länge men jag är redan djupt förälskad i hans person, hans röst, i hans tankar och hur han rör sig, hur han rör händerna. Han är en strövare, en orolig själ som söker sig bort från människorna för att kunna andas och tänka. Han förstår dem inte, tänker han men ser rakt igenom dem.  

Och han är förälskad men kommer aldrig berätta det för henne. I sig själv finner han inget att älska. Han kan inte tro på att någon annan funnit det.  Inte ens när hon säger med allvar i rösten att han inte kan bestämma vad hon ska tycka eller vem hon väljer att älska. 

Han jämför sig ständigt med andra men vet inte hur vacker han är när han ler och hur klokheten och humorn syns i hans ljusa ögon.

och just när hon tror han kanske stannar kvar ett tag så ser hon hans beslutsamma ryggtavla i skogsbrynet, och hon, den som aldrig blir trodd, hon stannar upp, ropar kanske åt honom att ta henne med sig men blir kvar utanför den stora skogen med fler frågor än svar
Om det slutar lyckligt? Jag har inte bestämt mig än. 

Barndomshem

Jag antar att många känner såhär, att om ens föräldrar bor kvar i huset man växte upp i så har man alltid det som en sista utväg, en livboj att greppa tag i om allt i ens liv skiter sig något kolossalt. 

För mig har det varit så. Jag har alltid klarar mig och sluppit flytta hem till mamma igen, men huset har alltid varit en plats för avstamp.

Nästa vecka hamnar huset på hemnet. Pappa dog av cancern och mamma måste flytta

eftersom han inte är där och han alltid brukade vara det och hon måste hitta en ny verklighet bortom minne och nostalgi när varje vrå av huset de köpte tillsammans 1970-71 andas tomhet

Min tänkta livboj och nödlösning måste istället bli jag själv. Jag måste förstå att jag är min egen hamn och livboj. 

Det är lika svårt att vilja ta det till sig som det är att släppa taget om det hus som var ens trygghet och fasta punkt. 

Fejkfalk fejkfalk fejkfalk

För att muntra till det efter mitt förra inlägg så vill jag bara meddela att jag vill göra alternativa fågelskrämmor; ni vet de där som sitter på en del tak och rör sig i vinden, har en fejkfalk i snöre som håller andra fåglar borta.

 

Jag vill göra likadana fast med helt andra saker än falkar. Jag vill göra dem med bilder på en bebis, en gullig kattunge, en blomma, en häxa, o s v.

Bara för att.

 

Säg ”fejkfalk” flera gånger efter varandra…

Det är lite sorgligt ändå

Det jag gör just nu på arkivet är att jag går igenom en persons efterlämnade – av barnen skänkta – papper. Brev, mestadels, vilket jag är glad över för det är intressant. Hittar jag fler brev från samma person gemar jag ihop dem(plastgem. Det går åt många plastgem)för framtida arkivsökare, och vid flera tillfällen har jag letat fram någons brev för att hitta en dödsannons som någon ur familjen sänt. Som ett ”Ni hade år av vänskap och brevväxling tillsammans, men nu är det över.”

Det är sorgligt. En fransk man(med ett italienskt namn) med den vackraste handstil jag sett var född på 1800-talet och var passionerad över samma saker som den vars papper jag går igenom, och nu är de båda döda och ihågkomna för helt andra saker. Ingen vet längre att han hade en vacker handstil. Jag vet, men jag kände honom inte. Han dog 20 år innan jag föddes.

Och i evigheters evighet har det varit så att alla blivit bortglömda. Vi kanske känner till deras namn och dåd, men sedan?

 

 

 

Att självkänsla infinner sig med åldern är en myt

Okej om du har sneglat på mig i flera veckor, men måste du se så jävla skraj ut när jag ser dig? Jag fattar ju att du är en 40+nörd som inser att kvinnor är ett gudomligt väsen som man ska närma sig med största försiktighet, men seriöst, jag tänker inte slita dig i bitar och festa på ditt blod medan livet rinner ur dig. Nejdå.
Jag tycker det är så besvärligt att få bort senor som fastnat mellan tänderna.

bland nördar och original

Jag ska alltså få en extratjänst på ett ställe som är fullt av nördar och gamla böcker. Den är på minst ett år och jag har slutligen bestämt mig att sitta här nere eftersom det finns mer plats här, och om mannen i  bordet mittemot slutar så tar jag den platsen och fixar en avskiljare/vägg för att göra mitt egna lilla hörn.  Det är dock en senare fråga.
Vad jag märker mest av allt nu är den här stressen och det konstanta dåliga samvetet jag har över att Barnet måste vara kvar på dagis nästan tills det stänger, och att jag inte ens kan jobba den tiden de vill ha mig här eftersom jag då inte hinner hem innan dagis stänger. Jag inser att den kommer att stanna kvar, den här skulden. Jag läste om någon mamma som konstaterade samma sak. Det hade med mammarollen att göra. Allt man vill hinna med men inte finner tid till.

 

 

 

 

 

 

 

Halvfart

Det är fredag och allt liksom går på halvfart här. Jag har en bra stund kvar tills jag ska ta mig hemåt men jag är trött och ovanligt dämpad.

Det finns liksom inget sjung i mig idag. Jag stängde av musiken och väskan har jag redan plockat ihop. Det öppna fönstret kanske piggar upp men jag funderar på om kaffe kanske fungerar bättre. Om det inte hade varit så vidrigt, kaffet här. Det är blaskigt och bränt på samma gång, och mjölken jag häller i har ingen förlåtande effekt mer än att magen mår bättre av det.

 

jag kanske är dömd till ett liv i rastlöshet ändå. Eller snarare ett liv med stunder där rastlösheten är så rasande febrig att jag måste, måste

se på saker från den andra sidan, dyka ner i någonting av nyfikenhet

När fönstret står öppet låter det som om vinden klagar. Spöklikt, luftklagomål. Jag behöver det inte, min rumskamrat stänger fönstret direkt när han är här
men jag, jag tycker om det, att vara inne men utomhusen är närvarande. Jag öppnar även när det är kallt ute, hemma, en liten stund bara för sedan får jag dåligt samvete vid tanken att mina blommor fryser, och jag vill ju helst att de ska tycka om mig

 

Så kaffe med spökiga klagomål blir det. Ute hör jag en fiskmåsunge pipa. De låter på ett särskilt sätt när de lämnats ensamma på marken.
Trafiksus från motorvägen, porslin som klirrar i matsalen; skjutdörren är öppen. Vi delar innergård, matsalen, jag och den övergivna pipande.

 

 

 

 

Det är en väldigt förstående chef vi har här. Jag antar att jag bara skulle kunna förklara för honom att jag ibland tappar energin via magen och då antingen blir rastlös och måste ut och röra mig, eller så trött att jag bara vill sitta still och andas en stund. Att tröttheten är obalans och jag behöver vänta in, vänta in mig själv

Han hade en massa snälla saker att säga mig innan påsk. Jag borde skrivit ner det, men jag blev i alla fall innerligt glad över att ha gjort ett bra jobb och ett så bra intryck

 

Såhär i backspegeln inser jag att den där skolan jag var på, den nära mig, det var en plats för vuxenmobbning. För vad annars skulle det vara. Jag försökte förklara för mig själv att det nog bara var för lärare, det de hittade på, och varför bjuda med en praktikant, men sedan blev jag ledsen och slutligen – äntligen – förbannad. Det kanske inte är så förvånande att den skolan inte fungerar som den ska när de som ska vara de vuxna beter sig på det där sättet. Det är en sak att säga till kidsen att inte mobba varandra, men när de inte ens själva kan bete sig förnuftigt…

För i vuxenvärlden sitter man inte och planerar en fest under lunchrasten och bjuder med alla utom två tre personer. Speciellt inte när en av dem sitter precis intill och hör allting. Man pratar inte om allt som ska ske, vilka man bjudit med och vad man borde äta då. Utan att bjuda med alla.

Jag blev aldrig inbjuden. Istället sitter jag tyst och lyssnar på dem, på hur de skamlöst ignorerar mig. Och visste med ännu större klarhet att det där inte var platsen för mig. Jag behöver inte sånt skit i mitt liv. Har slutat höra av mig till de som glömde mig så snabbt jag slutade dricka och festa.

 

flera sorters saknad

jag kan sakna det här

sitta på en arbetsplats och skriva ner något som hamnat i skallen på mig

Jag har tidningsurklipp att sortera

sällan enformigt arbete här och jag hoppas de vill ha mig kvar länge

Grymt coolt

För litteraturens nördar kan detta vara coolt; nyss bland det jag arkiverar hittade jag små handskrivna papper som chefen säger är en känd folklorists tillägg till Antii Arnes Stith Thompsons ”The types of the folktale”.

Dessvärre är det på tyska så jag hade inte fattat något även om jag kunnat tyda skrivstilen.