Prutt

Jag vet inte vad jag egentligen ska skriva om B.O, body odeur/odor, men den här kombinationen att stressa, glömma dricka vatten, inte äta ordentligt samt ha en trasig tand i käften; jag känner mig som en vandrande pruttlukt. Jag svettas mer här på skolan eftersom det är varmt och jag lyfter och konkar runt saker, så jag har alltid med mig ombyte i väskan och deo

 

det är sådana där världsliga saker och jag undrar när balansen återställer sig

 

Eftersom jag inte fick praktiken förlängd(alternativt gå på lönebidrag)så slutar jag här nästa fredag. Jag har redan tagit hem blommorna, och mitt ”pysselkit” bär jag med mig fram och tillbaka dagligen ifall att jag skulle behöva det. Det är bra att ha när man t ex ska göra rosor av de utgallrade böckerna. Jag är förvånad över att de rosor jag gjort som ligger här i bibblan har fått vara i fred. Jag hade väntat mig att de skulle råka ut för storskalig skadegörelse direkt. De får ligga kvar. Jag behöver inte veta någonting om deras framtida öde.

Jag pratade med en kvinna på supporten om att jag måste lära mig exemplarinläggning innan jag slutar eftersom bokleveransen har kommit. Det var inte vidare svårt att lära sig och jag har fixat det redan.
Hon kallade det här biblioteket för Sorgebarnet. Det betyder att de pratar om skolan, om besluten som tas som gör skolbiblioteket till lägsta prioritet. Jag vill inget säga till de styrande här på skolan. Det kommer inte att spela någon roll. Min tid på scenen är strax över.

 

Intyget jag fick från studierektorn är väldigt intetsägande. Jag ska be henne fylla på med mer saker. Som att jag tar egna initiativ, är väldigt kreativ och idérik. Att ha mitt namn rättstavat hade jag också gillat.

3

Jag känner mig halvt bedövad idag. Om en stund ska jag gå och hämta på dagis och åka till läkaren med Beppen, så nu sitter jag här och kan liksom inte påbörja speciellt mycket. Inte för att jag egentligen vill, för jag fick veta idag att jag inte får förlängd praktik eller kan börja med lönebidrag, så nu sitter jag här, har tre veckor kvar på praktiken innan jag ska ta hem mina blommor igen, slänga papper på de idéer jag har om det här biblioteket och försöka förlika mig med det här att balansen mellan bekant och chef är så svajande att den nog inte existerar. För en stund sedan sa jag att jag ska gå tidigare idag, och då sa någon som jag gillade fram tills den sekunden att den nya praktikanten – han som driver runt och inte har mycket att göra sådär som jag själv gjorde de första dagarna i våras – kan vara här inne ifall någon behöver hjälp. Som om han inte måste kunna någonting för att göra det jag gör.

Det är Skoljoggen idag, så eleverna är inte här ändå. Men fräckheten! Tillintetgörandet. ”Det är inte för att vi inte trivs med dig och gillar det du gjort, men det är ju inte så mycket att göra i bibblan och jag har sett hur rastlös du är ibland så du kanske ska prova på ett lågstadium eller fritids istället?”

Jag berättade för min kontakt på arb.förm om att det kommit en ny praktikant. Hon skulle kolla upp det, vad det stod på beslutet att hans sysslor ska vara. Och jag sitter här och blir argare hela tiden. För nu fattar jag några småsaker under den senaste tiden; lärarna visste redan om att jag inte skulle vara kvar här.

Jag har inte gjort någonting fel. Jag är bara inte den. Den där personen.
Jag ska vara snäll och trevlig såklart. Jag måste be om referenser, skriftliga.

in i bingolingodimmigheten

Jag är en dålig människa

Ty jag har rensat ut klassikerna från skolans bibliotek. En av lärarna tog dem för att ha i undervisningen och suckade lite åt mig, men höll med när jag påpekade att om kidsen vill läsa klassikerna, om de verkligen är intresserade av litteratur så letar de själva upp böckerna, att det är här vi ska få dem sugna på att läsa och att läsa mer.

Jag har redan stammisar här.  Två av tjejerna har jag lärt mig namnet på och en av dem har läst allt jag föreslår men lånar till slut Miss Peregrines hem för besynnerliga barn*. Den andra går iväg med en lapp där jag skrivit ner Stephen Kingböcker hon borde läsa men som vi inte har här.

Det är ibland lite ensamt här i mitt stora rum med böcker, men jag har i alla fall en plats att kalla min egna.

Någon behöver mig

så jag hjälper till på hemkunskapen och på väg tillbaka inser jag plötsligt att de behöver mig här. Det skulle diskuteras huruvida de kunde anställa mig med lönebidrag när praktiken tar slut – vilket är snart – och jag tänker att de naturligtvis kan hitta en ny praktikant och börja om men då måste de ju som sagt börja om. Och eleverna behöver känna igen ansikten, skapa relationer till de vuxna de träffar varje dag. Jag är nyfiken

Någon behöver mig. Jag må vara utbytbar, men det är jag inte längre, inte här.

 

En vän till en vän ramlade och slog ihjäl sig i helgen. Det låter så overkligt, nästan farsartat. Man ramlar inte i köket och slår ihjäl sig, man ramlar inte och dör. Inte om man är strax över femtio år. Vännen visste inte riktigt hur men tror hon halkat på något sätt. De hade bestämt en lunch som blev inställd på grund av en förkylning, och dagen efter är hon död, borta. Bara sådär.

 

Min egen fars hälsotillstånd vet jag mycket lite om. På mina föräldrar låter det som om allting är tipptopp, det är ju bara lite cancer, han har ju fått tillbaka håret och orkar mer så allt är bara bra. Bara B R A.
För att få veta hur det egentligen står till får jag snoka hos familjemedlemmar i närheten, de som träffat honom och kan berätta
men beppen tjatar om mommo o moffa så jag åker nog dit med henne så snart jag kan, höstlovet kanske

med ångest och visioner

Pia var på rätt spår för flera år sedan. Hon föreslog diagnosen men jag tyckte inte den passade in trots att jag visste att jag inte heller passade in, så jag lallar vidare genom livet och får barn under rätt så traumatiska omständigheter – men det är först efteråt vi fattar hur stressigt det egentligen var- och det är obligatoriskt för föräldrar till prematurbarn att prata med en psykolog

hon ser ut som en äldre version av Loreen och har fått höra det innan
vi möter henne ibland, hon bor nära dagis, men hon känner inte igen oss

men då pratade vi om allt
och hjulen började rulla

så istället för att vara vardagsdeprimerad sådär som författare är, med ångest och visioner, så blir jag låg eftersom jag hamnar i ett annat fack, döms efter det som jag inte kan rå för

och det där har gnagt mig i flera år även om jag med förnuft och logik kan förklara det

 

Jag har blivit en annan men ville förbli densamma, så jag sörjer henne

Jag måste, bara måste

för det skriker och rivs i mig, det bultar och hamras hål på och jag har så länge inte velat höra på, inte lyssna med det örat så länge har jag gått med lock för ena örat. Jag har trott det är en förkylning, eller kanske var jag på en spelning med för hög volym

eller kanske är det jag själv som täpper till och vänder bort mig av alla anledningar jag länge inte lyssnat på, inte velat se.
plötsligt minns jag inloggningen till bloggen(inbloggningen?)och klickar runt en stund eftersom jag fortfarande inte vill lyssna eller höra på det örat

 

jag har glömt hur man vilar. Har glömt hur man skrattar från magen. Jag har glömt hur jag kan skriva ord för att få de där känslorna att slippa undan skuggorna och mörkret

jag är metaforen

jag har bitit ihop mina käkar så länge nu att jag har ont i nacken. jag har bitit ihop om allt skrik att tänderna går sönder. jag provade att låta maten godiset kakorna tysta munnen men jag blev bara fet och någon annan istället, så obekväm i denna uselt passande kostym

Men jag ler och säger att det inte är snällt mot andra kvinnor om jag är smal, för jag är så snygg då och jag vill ju inte vara elak
fast det vill jag ändå, för hämnden är ett begär och jag vill inte bita ihop mer, men det leder ingen vart; vad väntar jag mig. Förlåtelse och ryggdunk? Jag är en bättre vän på avstånd, inbillar jag mig, men inte ens då är jag vidare bekväm med att leka normal, icke-kännande och oförmögen att analysera djupt

Medicinen får mig att svettas. dessutom är det varmt ute och jag längtar efter hösten och svalkan

så att jag kan sitta ute och andas in lövdöden och blötjorden

 

 

 

Arg Juno

”Ni är varma och luktar som bajskorvar!”
Juno ville inte gosa imorse. 

Det var drag.

Igår jobbade jag på samma ställe som när jag skrev det här fast med andra saker. Den här gången var det inte företagsjulbord med show med fulla vuxna, den här gången var det tonåringar. Spända förväntansfulla tonåringar som höll på att spricka i väntan på sin idol Rihanna. Jag stod i dörren och prickade av specialbiljetter. Väldigt oglamouröst, men roligt. Jag pratade med min boss C om Sverige och hon hade en massa frågor om allt möjligt, och jag frågade vanliga saker om hennes jobb. Jag stod upp i flera timmar, men det var svalt och skönt och människor var trevliga så det är inte tokigt.

Med tanke på att jag får betalt för att stå och ha roligt och det dessutom ingår mat så är det ju ännu bättre att jag fick se en konsert som jag aldrig annars hade kommit mig för att gå på. Den där Rihanna, hon är verkligen något extra. Jag har fortfarande lock för örat men det kan ju bero på att jag stod i korsdrag och sedan gick in till ganska många skrikande tonårstjejer – ni vet de där med höga skrik som spräcker trumhinnan på en.

Så idag är jag trött. Stel i nacken. Har förmodligen vätskebrist eftersom jag svettades som fan när jag gjorde gift bags till en jävla massa folk(inte så många ändå. På spelningen i Paris hade de gjort över 900 st. Jag plockade ihop 123 st väldigt snabbt.)

Säkerhetsnivån är ganska hög på sådana spelningar. Vi fick inte ta bilder eller selfies så jag brydde mig inte ens om att ta upp telefonen ur väskan. Jag fick ett armband för att visa att jag fick vara där inne, och ännu ett för att få komma närmast scenen under spelningen men jag gick aldrig så nära, stod med en vakt vid en dörr och fick prata engelska med folk när han inte kunde. Och – TANTVARNING – jag höll för öronen och bannade mig för att inte bett om öronproppar. Nå, nästa gång blir det ett specialkit i väskan med öronproppar och lite annat.

 

Tjejen jag jobbade för i vintras kände igen mig. Jag trodde jag inte hört av henne om jobb för att jag glömt skicka in belastningsregistret och så har jag bannat mig för det också. Hon sa att ingen hade skickat in det. Att ett fotbollslag tagit hand om garderoben när det behövts men att det kommer fler arrangemang att jobba för i höst. Hon kom ihåg vad jag hette. Undrar varför.

Potpurri

Jag smular ner torkade blommor från gården, tänker att jag ska sy små påsar åt dem och lägga bland lakan och handdukar. Sedan hajar jag till och säger, smått störd, I´ve made fugging potpurri!

Tantvarning!

Sanning

Min pappa har cancer. 

Han låter som vanligt på rösten så det är lätt att låtsas bort tumörer och metastaser och cellgiftsbehandlingar som ger honom lunginflammation och får honom att magra och tappa håret. Det är lätt att låtsas att allt är som vanligt när jag har min vardag femtio mil bort i sommarMalmö.

Det svåraste är att förklara bort varför jag gråter när Beppen frågar, för jag har bara sagt att morfar är sjuk men att vi snart åker och hälsar på. 

”Moffa säger jag är en hoppetossa! Och att jag har myror i brallan. Han är tossig min Moffa.”

Ja, gumman. Det är han. 

Svårt att sova

eller snarare svårt att gå och lägga mig nu när det är så tyst . Vi har ju Netflix. Gudasänt. Jag kan frossa i mitt stora intresse. Och jag laddar kaffebryggaren innan jag lägger mig så kaffet är klart när M vaknar. 

Jag ska sluta ta mina mediciner. Herrejävlars vilken dryg övergångsperiod det kommer att bli. Jag bör sluta med socker samtidigt

Åååå så jag kommer att pipa gnälla och klaga. 

Ängslans änglar

Jag är ängslig idag. Alla dagar, ja, men idag ska jag utanför min trygghetszon och jobba på en plats jag inte känner till. Dessutom går inte bussarna på bra tider så jag vet inte hur jag tar mig hem. 

Det är ängslan i att jobba även om jag gjort det förr och jag vet att tiden tenderar att flyga förbi för att man helt enkelt är upptagen. Jag ler mycket och skämtar lite, det fungerar alltid. Och det är okej att behöva ta en andningspaus. 

Jag får skjuts hela vägen hem, bestämmer jag mig för. Av någon som känns trygg och bor åt samma håll. 

I min ängslan har jag laddat busskortet och lagat favorit-BHn, kollat kläder och skor, vädrat kläderna. Förberett mig så noga jag bara kan. Jag ska fila naglarna jämna och har bestämt en tid jag ska ställa mig på busshållplatsen för att ta mig dit. 

Och sen, le, slappna av, ställa frågor  och inse att det löser sig. Alla människor är inte monster. Jag låtsas vara lugn och säker tills det att jag tror mig själv. 

För jag kan och klarar ju så mycket mer än jag tror. Jag vet att jag har någon som tror på mig, som en ängel med en lugnande hand på min axel. 

Och man vet ju aldrig; jag kanske träffar nya vänner och skapar nya öppna dörrar. 

Aldrigklar

Jag blir aldrig klar, når aldrig fram. Jag vågar knappt skriva listor längre eftersom jag alltid kommer på fler saker jag tänkt avsluta. 

Jag är den där eftersläntraren. Som går i sin egen värld och hamnar andra stigar, men som förr eller senare hinner ifatt. 

166 dagar senare

Jag har ett skrikande behov av att skriva igen. Skriva för att kunna tänka klart. Jag har tankar som kloggar igen, de svarta tjäraliknande som smutsar ner allt annat. Som en oljekatastrof. Vitt hopp som sjunker av geggig närvaro. 

Tvätta min tanke till skinande insikter, tack. 

Jag lever!

jag går en skrivkurs, har gått med i föräldrarådet på dagis, har projekt på gång och har även konstaterat att min högkreativa sida har funnit att det är fantastiskt att bokbinda hemmavid. Jag ska givetvis göra en bok tjock som synden, klädd i offrad skinn-/mockajacka. 
Allt är i sin ordning. Jag älskar världen, världen älskar mig 

Måste jag ha varma kläder på mig?

Kloka Maria nämner att man ska ha tillit till ovissheten istället för att vara rädd för den.
Jag förstår det, men har svårt att känna det. Förnuftet nickar instämmande medan människan vill veta, vill ha kontroll, vill göra planer och reservplaner ifall att…
Jag förstår att jag inte kan, eller ska, veta hur saker blir, men jag vill vara mer förberedd, för alla eventualiteter.

Jag kanske kan kasta mig rakt ut i det okända, men borde jag ha varma kläder på mig?

Femtio grader av Misogyn.

Jag vägrade läsa böckerna när de kom. Jag fick låna den första men lät den ligga. Någon hade med rodnande kind berättat vad de handlade om.
Det räckte för mig.

Nu idag delar en vän en länk till det här som Daniel Paris skrivit på spotlife om filmen och jag måste dela det vidare.

Tanken av att miljontals människor kommer se Fifty Shades of Grey och bege sig ut på jakt efter en egen Mr Grey är en smärtsam sådan. Destruktiva relationer mördar och ska exponeras för det de är, skadliga. Inte glorifieras i någon slags Hollywood-dimma där mannen straffar kvinnan när hon är olydig och belönar henne när hon är duktig. Mr Greys enorma behov av att kontrollera Anastasia Steele både i och utanför sovrummet gör mig illamående. Fifty Shades of Grey är kvinnomisshandel och hat i lyxförpackning. Alla Greys personlighetsdrag är solklara psykopatiska drag och det dominanta, BDSM som så många menar att filmen uppvisar, stannar inte bara i sovrummet utan letar sig in i vardagen i form av extremt kontrollerande beteende som väcker obehag hos tittarna.

Det absolut värsta med denna typ av film är efterdrevet den skapar. Att en idealiserad bild av hur en man ska vara inpräntas i mångas huvuden, där mannen i fråga utsätter kvinnan för en otroligt skadlig relation. Kvinnor programmeras till att acceptera ett visst beteende och män som ser filmen tänker sig att detta är exakt det som en kvinna vill ha. Det är osunt på alla plan. Nej hörrni, den gubben går inte. Jag tycker vi alla ska ställa oss upp och ge ett långfinger till det kvinnoförnedrande dravel som denna film är. Fifty Shades of Grey borde ha förvisats tillbaka i tiden till en mörk grotta någonstans där grottmännen hade hyllat den som deras heliga graal, för i ett modernt samhälle har den absolut ingenting att göra.

Så varför har alla de kvinnorna läst boken? Har de en längtan efter en egen psykopat, en egen kvinnohatande man som ”vet hur en kvinna vill behandlas”?
Vad har hänt med det kvinnliga psyket, och varför har jag en frenetisk gnagande känsla av att det här är kopplat till den enorma ökningen av bröstcancer och IVF-behandlingar?

Jag har anmält mig till en skrivarkurs.

Den är bara på fem gånger och kostar 420kr men jag ser fram emot det ändå. En magkänsla jag har bara. Jag anmälde mig när det var 7 platser kvar men mailade och frågade om bekräftelse, och då var det fullbokat. Jag sa ja till att stå på reservplats men påpekade igen att det ju fanns platser kvar när jag anmälde mig, och kursledaren sa att det var okej att jag kom med ändå. Istället för tio deltagare blir vi elva. Jag har en känsla av den här kursen. Jag vet inte vad. En förväntan kanske. Eller så vill jag komma igång, få lite mer bekräftelse, hitta tillbaka till mitt språk, och dessutom ha några timmar där jag har tid att bara vara ett Jag Själv.

Jag litar på att pengarna för kursen kommer till mig eftersom jag så lätt fick komma med, och känslan stämmer. Så pengarna kommer till mig när räkningen ska betalas. Tack.

Jag blev peppad på att jobba igår efter att jag träffat min nya handläggare på arbetsförmedlingen. För att piska på mig själv sa jag att jag ska göra de uppgifter hon gav mig på en vecka istället för två, för jag vet hur jag fungerar. På två veckor hinner jag skjuta upp det så pass att jag glömmer bort det tills i sista sekund.
Alltid lika full av ursäkter.

Men det är ju bara jag som kan ta tag i mitt liv. Jag är min egen riddare på vit springare som sveper med mitt jungfru-jag(Jungfru, jomentjena)i farten och räddar oss/mig från vad det nu är som hotar(fattigdom, hemlöshet, indrivning). Den där KBT-snubben jag var hos ett tag, han har ju så klart rätt. Inte för att jag gillade att höra det för vid den tidpunkten ville jag gärna bli räddad av någon annan än mig själv och, vad jag tyckte då, obefintliga kraft.

Nyss såg jag en lägenhet jag vill bo i. Och så  inser jag ju, för ibland kan galenpannan vara förnuftig också, att genom att jobba så kan jag betala räkningarna och skulderna och KÖPA en sådan lägenhet. På riktigt. Inte bara som dröm. OCH jag kan dessutom lägga undan pengar till en alldeles egen vovve.

Det är klart att jag redan VISSTE allt detta. Jag väntade bara på ett tillfälle som skulle kännas rätt, men då får man ju vänta väldigt länge, och jag har inte så långt tålamod.

Otyg

Den där Ajfånen är ett jävla otyg egentligen. Jag bloggar inte om jag inte använder min vanliga dator, för på telefonen hamnar jag i krig med autocorrect och tröttnar. Inlägg hamnar som utkast och dör där.
Så ett halvt nyårslöfte är att sitta mer vid datorn för att kanske få något skrivet.

Det här med jobb alltså. Så snart jag vågar mig på att skriva någonting utöver det vanliga trista i en jobbansökan så får jag ett tackmennejtack. Och varje gång sjunker jag så djupt ner, som om hela världen är emot mig och jag alltid kommer vara den mest udda konstiga typen som aldrig hittar hem.

Men kanske måste jag inte hitta hem precis just nu. Kanske måste jag bara ge mig ut resande fot i sökandet igen. Jobba lite extra varfansomhelst – bara det ger pengar

INFP

Återigen sitter jag och undrar var jag skulle passa in, och gör ett personlighetstest på nätet.

För att hitta en riktning nu när det känns som om kompassnålen bara snurrar runt runt.
Så vad får jag för tips om arbeten jag skulle fungera allra bäst med?

Din persontyp: INFP

”Fokus på att skapa samförstånd och gemensamma värden”

INFP-typer är ofta lojala, nyfikna och idealistiska personer som tycker om att undersöka och blotta det som ligger under ytan hos sig själva och andra. Deras talang ligger i att hjälpa andra människor med att förtydliga förhållanden, värden och identitet. Då deras inre värden och övertygelser i hög grad styr allt vad de gör i livet, är det viktigt att de sysslar med något som är meningsfullt och betydelsefullt för dem.

För INFP-typer är det viktigt, att organisationen eller företaget har en lösare struktur med få regler. Ofta hittar man INFP-typer i jobb där de kan använda sin talang till att hjälpa andra människor med att förtydliga förhållanden, värden och identitet. Därför finns de ofta i befattningar där de kan vara med och främja den personliga utvecklingen och tillväxten hos andra människor. Oftast hittas de inom:

• psykologi och psykiatri Se jobbannonser
• journalistik Se jobbannonser
• skribentverksamhet Se jobbannonser
• undervisning Se jobbannonser
• arkitektur Se jobbannonser
• konst Se jobbannonser
• socialforskning Se jobbannonser
• rådgivning Se jobbannonser

Följande kända personer har persontypen INFP: Albert Schweitzer, Prinsesse Diana, Aldous Huxley

Vilka NYHETER(ja, du anar en grov ironi här)!

Så jag ska sätta mig och meditera nu. Det behöver jag inte ta CSN-lån för att lära mig.

När man inga pengar har krävs man på mer pengar.

Det kan ju te sig en smula märkligt, men det ligger väl i tiden att sparka på dem som ligger så varför är jag inte förvånad?

Det är någonting jag skulle vilja ha svar på. Det är så, att när man hamnar i skuld hos Kronofogden så får man genast brev från låneföretag. De där med väldigt hög ränta.

Då jag undrar givetvis: Vem har de(låneföretagen)köpt uppgifterna av? Vad betalar de för sådana uppgifter och varför(och här är den stora frågan)VARFÖR är det inte JAG som får pengarna för de uppgifter som säljs om MIG?

När man är trött och läser fel.

”Produktionschef till laxeringsfirma”.

Jag blir nog tvungen att stänga av kommentarerna

Eftersom det plötsligt börjat dyka upp skräpkommentarer som, roande nog, berömmer mina artiklar. Jomentack hörru. Du vill att jag ska klicka på länken nedanför? Jomenvisst.

Och mina fyra läsare har mig som vän på FB så vi överlever nog allihop.

G + P + V = C

“G” stands for “gifts”
“P” for “passions”
“V” for “values”

“G+P+V=C”

Together, they form your calling. “Gifts” prompts you to consider your strengths. It’s always good to start with what you’re good at. Next, “passions” is essentially asking: What do you care about? Are there issues or communities in the world that resonate with you more than others? And finally, “values” are all about your lifestyle and personality. What is nonnegotiable about they way you work? According to Leider, altogether, using your gifts toward something you are invested in and in an environment that suits your values will lead you to your calling.
The formula’s simple enough, though figuring out what goes into those variables might take some trial and error—and undoubtedly some serious self-reflection. But hey, it’s a great starting place if you’re really trying to figure out your next move (and a great way to get me out of a tricky situation).

En text jag hittade i telefonen. C står för Calling om ni missade det.

X-mas

Det blir så tyst i mig när jag går i de gamla rummen. Tyst men inte tystad. Jag håller allt för mig själv.

Smälter

Himlen ljusnar. Solen går upp. Bakom mörka moln skymtar blått.
För en stund är allting så stilla. Men så hörs de där ljuden av hur Barnet vaknar och sträcker på sig innan hon öppnar ögonen.
Jag väntar på de där stegen över golvet, rufsiga lockar och sovvärmen som vill upp i famnen, under filten för att förlänga uppvaknandet. Hur det tar en lång stund av plirande innan hon säger någonting annat än Mamma.

Och där jag, som modern, mamman. Mig själv men för evigt en annan.
Jag hinner inte läsa mina böcker, men jag har blivit riktigt bra på barnsånger och på att bygga torn, skiva frukt och att truga. Jag har sällan tid att vara ensam, men den tanken smälter bort i kärleken att sitta under filten med nyvaket barn.

det normala

jag måste skriva av mig allting. ur huvudet. jag har ringt samtalen och beställt de kompletterande papprena, jag har druckit mitt te framför dagens Det okända men stängde av TVn för jag gillar inte Vendela och jag hade redan sett det avsnittet.

Istället ser jag på äckliga videosnuttar på youtube där stora gigantiska finnar och pormaskar kläms. Det är så äckligt fascinerande med mänskligt äckel. Inte det vardagliga äcklet med snor och avföring och blod; det är ointressant. Att se hur stora bölder trycks och det kommer några deciliter var eller svarta pormaskar; det är vidrigt. Fantastiskt äckligt. Bilderna ligger kvar på näthinnan och jag kan återgå till vardagen igen, till mitt eget normala Jag där normala Jag diskar eller plockar leksaker från golvet och sopsorterar. För det är så där härligt normalt.

Kuddberget i soffan är Barnets nya lek. Helst ska hon bygga in mig i kuddar och sedan låtsas att jag försvunnit så att hon kan ropa efter mig. Och jag måste dyka fram och ropa BUUU. För det är så leken är.  Vi har många sådana saker för oss. Vi hinner leka mycket. Idag tänkte jag att vi kan leka med lego(duplo)för det var ett tag sedan, och jag behöver kreativa utlopp jag med. Plus att hon blir så glad när man hittar på saker med henne. Diskar jag vill hon stå intill på pallen och hälla vatten i bunkar och plastmuggar – porslinet får hon inte leka med – och när jag är klar vill hon stå kvar och fortsätta men då måste jag ju stå bredvid, och föresten så räcker det med vatten på golvet nu, nu gör vi någonting annat! Läser en bok kanske; ”Vem är arg”, eller ”Vem sover inte?”.  Det är jag som älskar Stina Wirsens teckningar och planerar att köpa alla hennes böcker till Barnet.

men så kommer hösten och jobbsökandet fortsätter och självkänslan sviktar

Om mig själv

Idag bestämde jag mig för att ta hand om mig själv; lägga ansiktsmask, måla naglar och dricka mycket vatten., ta en promenad och leka med ord.
När jag lämnade Barnet till dagis fick jag ha mössa eftersom jag kletat håret med inpackning och jag ska göra en sådan där med äggula senare.

Man kan göra en jättebra ansiktsskrubb med bikarbonat föresten. Ta kanske två teskedar bikarbonat i handflatan och droppa i några droppar vatten tills du kan blanda det till en smulig gröt. Lägg det på ansiktet och låt det inte ligga kvar i mer än en halv minut! Jag brukar börja med att lägga på näsan, och när jag lagt på hela ansiktet skrubbar jag näsan och där det legat på längst. Skölj av med ljummet/kallt vatten. Sammetsmjuk hy! Tadaaaa!

Bikarbonat och citronsaft är f ö superbt att gnugga in på fläckar och skura kakelfogar med. Jag vägrar använda sånt som det görs reklam för, som Vanish. Är det inte bra att få på händerna så är det knappast bra att använda alls.
BIKARBONAT! Börja genast.

Man kan pudra det i armhålorna med, om man inte svettas så mycket och inte är överkänslig mot det. Men gör det naken för det dammar.

Och ättikssprit är bästa grejen mot ingrodd svett på kläder. Man dränker in armhålorna på tröjan och låter det ligga minst en timme. Sen tvättar man som vanligt. Jag har ibland i bikarbonat där med men det behövs egentligen inte.

Nä, nu ska jag nyttja min mirakelpresent. Och sedan göra mig ett fotbad. För det är jag värd.

Femtioelva

Jag har femtioelva projekt på gång. Och så ska jag söka jobb och snygga till mitt CV med. Det ska prioriteras såklart, jag är trött på att vara hemma jämt. Nog för att jag är fri att göra vad jag vill och kan om dagarna men det blir mest att jag är hemmavid.

Ett projekt är att sy en trasdocka. Inte en hel och vacker trasdocka utan en raggig, som om jag bara hittat tygbitar och lappar och sytt ihop dem. Det är iaf tanken. Den är baserad på en figur i en historia, och det är faktiskt lite spännande att se hur den kommer se ut i verkligheten jämfört med bilden i mitt huvud. Jag har klippt sönder en leksakskanin som Barnet aldrig ägnat någon uppmärksamhet och inte lär sakna, och jag funderar på vad jag ska ha för skor. Jag vill gärna ha riktiga skor, men alla dockskor är så glittriga plastiga och rosablå.

Sedan är det dags att tapetsera om dockskåpet. Jag funderar på om vi ska göra en hel omvandling av det – måla om utsidan och göra en front av tunn spånskiva – eller om jag bara tar på mig för mycket. Jag ska göra kakelugnar också, och skorsten.
I grunden är dockskåpet ett gult Lundbyskåp. Plastigt. Lustigt nog är det en fuktskada i badrummet. vi köpte det begagnat av någon som uppenbarligen, av tapeterna att döma, växte upp på nittiotalet.
Vi har ännu inga möbler, och lamporna vi köpte var Barnet rätt snabb med att rycka sladdarna på så jag måste väl laga dem under förstoringsglas.  Det här projektet är väl det minst brådskande. Barnet leker med det men det är mest att ställa in figurer och gosedjur i olika rum( En och annan matbit och mugg har jag hittat där med) Hon är nog lite för liten ännu.

Hallen ska fixas lite till. Kläder med saknad knapp eller hål på ligger i hög och väntar på lagning(jag har åtminstone vikt ihop dem)och de där säckarna med kläder de där fantastiska vännerna gav till Barnet ska läggas någonstans. Jag letar garderober som inte är tvärfula, spånskiviga och tar enorm plats.

Sen ska tavlor spikas upp, bilder ramas in, glas köpas till ramar, byxor ska lappas och lådor ska rensas.

Jag borde lära mig snickra. Vara mer selfmade woman. Behöver jag en byrå så snickrar jag ihop en byrå. Har man tre bekanta som jobbar med möbelsnickeri så har man någon att fråga om råd.

Annars finns ju alltid personalen på Hornbach…

RYSSEN KOMMER del 2

Faktiskt, med eventuella ryska ubåtar som simmar runt i skärgården så funderar jag på vart vi eventuellt ska fly om vi måste. Hawaii har vi alltid sagt tidigare, men idag tänkte jag Island. Fast om de vill invadera Sverige p g a läget så tar de Norge sen, och Island ligger rätt risigt till där då.

Så jag tycker vi löser det hela genom att skicka alla misstänkta Ebolafall till Moskva direkt. Vi mosar de sjuka med Alvedon och mediciner så de är piggare när de kommer fram och lätt kommer igenom tullen. Uppdrag E.

Så, det är nu man ska bli aktiv i Lottakåren? Jag som avskyr den där lumpen-lukten som Mattias blev lite nostalgisk över när vi var på ett överskottsförsäljning. Jag köpte en fin väska som stank, och lukten gick inte att få bort. Numera vet jag ju att det går att få bort det med ättika, men det visste jag inte då så den ligger på vinden.

Allvarligt; om det brinner i knutarna så står jag nog ut med lukten.

För skoj skull*

Jag är så sugen på att börja jobba nu så ni anar inte. Jag får en massa hjälp av arbetsförmedlingen som jag kan locka arbetsgivare med men helst vill jag få jobbet helt för min egen skull. Handledaren på kursen, Anders, sa en sak som fastnade hos mig: Han sa att man ju kan ringa runt och fråga om jobb och praktik ”för skoj skull.”

För skoj skull. Det lockar mig att testa. Det är inte likt mig att vara såhär tillknäppt, tyst och undandragen. Än sen att jag alltid känner mig annorlunda än alla andra och aldrig riktigt passar in. Det behöver ju inte vara någonting dåligt. Jag kan väl vara med där jag passar in, något område har man ju gemensamt med de flesta. Och jag kan vara på jobbet och göra min grej, och när jag går därifrån kan jag väl galna till mig igen om det behövs.

Så jag diskar och dammsuger idag så att jag kan ringa till halva Skåne imorgon när jag lämnat Barnet på dagis. Jag ringer till ställen jag är nyfiken på med. För skoj skull.

*För skojs skull? Med eller utan S? Vad tycker ni?

tidsförskjutning

Jag vet inte hur alla håller ordning och reda hemma, när de har tid, hur de har koll. Jag förstår det verkligen inte. Jag känner ibland att jag vill ställa ut alla saker på ett ställe och sedan placera in allt igen. Med en tanke bakom. Inget stök, inga saker som inte hör hemma någonstans, utan allt ska ha sin plats i en gigantisk byrå(hellre köpmansdisk)med många lådor och kläder hänger på rad i garderoben och alla sladdar vet var de hör hemma och varje USB-minne är noggrant märkt med innehåll.

Jag behöver städhjälp, och ett stort hus där jag kan ha ett rum som förvaringsrum.

jag avskyr verkligen att städa

numera kan jag börja gråta när jag ser vad som måste göras, för det är jag som är hemma och ska göra det

jag ska söka fler jobb genast, så att jag kommer härifrån oftare.

men tiden hann ifatt

Jag föreslog för mina föräldrar att vi kunde bo i huset om de vill prova att bo i Norrland. De pratar om det emellanåt. Så jag sa att det ju var ett smart tillfälle för oss att testa att bo i hus, och att hyra ut lägenheten under tiden. Så ser vi om vi absolut vill ha trädgård och källare och gångar att skotta och rabatter att rensa.
Det är pappa som vill flytta upp igen. Mamma säger att hon går med på det bara för att han ska se att det inte är så som han tänker sig. Han vill bo där på vintern så att han kan köpa sig en snöskoter(Jag tänker på pensionärspappa som fortfarande har pojkdrömmar, men vem försöker jag lura, jag vill också köra snöskoter.)men de vill inte riktigt släppa Kumla, inte när de har familjen här neråt.

Så om de går med på det – man måste låta det sjunka in ett tag, få det att kännas som att de kom på det själva*  – så provbor vi kanske i huset under två år.

Det är nog bra för dem. De har glorifierat sin hemstad sedan de flyttade söderut. Klagat på förändringar där, och pratat om hur det var förr. De har sommarstugan kvar där uppe, lägger ner massor med pengar på den trots att huset i Kumla behöver fixas lite.

Det händer konstiga saker vid kusten där sommarstugan ligger. Det kommer kostymklädda ryska män för att kolla stranden, säger att de ska fiska trots att de absolut inte är klädda för det. Båtar som passerar tyst om nätterna, folk som går i skogen.
Men mina föräldrar måste väl bo där ett tag för att se själv att det de älskar bara är ett minne. Att tiden kommit ifatt.
M och jag glorifierar ju att bo i hus med. Vi fick mersmak när vi var ensamma i huset några sommarveckor och kunde grilla sent, när mörkret fallit. Vi tände ljus och satt och myste, drack vin och kurade under filtar**.  Jag har ju velat haft ett eget hus sedan jag var tonåring.

Så, även när man tänker att inget händer i ens liv så händer det alltid något.
*sådär som vi gjorde med tapenaden för några år sedan, Köpte det för att de skulle prova, lämnade kvar det där trots att de inte ens ville provsmaka, och nästa gång vi kom dit hade de köpt nya burkar och fick det att låta som om de alltid älskat det och alltid ätit det på rostat bröd.

**Vi startade en trend bland grannarna då, för efter den första vardagskvällen såg jag att de andra kom ut sent, stängde av TVn, satte sig på trappen med stearinljus och lyktor och pratade. Jag vet inte varför vi har den förmågan, jag och M. Det är ofta så. Nu har två vänner skaffat barn för de såg oss med Barnet och tänkte att det verkade mysigt(!)och väldigt ofta om vi satt oss på en restaurang eller fik där det varit tomt så ramlar det alltid in folk så att det är fullt när vi går.

Det kanske är en magi vi inte vet om att vi har, vi är de som samlar människor, lockar in dem…

höstregn och gula löv

Hon vill gå själv nästan hela vägen till dagis. Hon skrattar till och börjar springa ibland, drar mössan ur ögonen och pekar på bussar som passerar på väg till bussgaraget och på de långa godstågen som passerar. Jag plockar fina lönnlöv som vi kan pyssla med i eftermiddag, hittar en hel ”Aj!”, det vill säga en kastanj med taggigt skal och visar henne det blanka innehållet. Hon knyter sin lilla hand hårt om den, tar med den in på dagis och visar fröken.

Jag lämnar henne med samma känsla som alltid; Att jag vill ha henne hemma hos mig idag. Genom det våta gräset och prassellöven som fastnar på skon, hem till det ständiga diskberget men idag sätter jag mig med ryggen mot.

En liten stund sitter jag ner och lyssnar på trafiken utanför. De ringer återbud på läkarbesöket för läkaren är sjuk, och jag tänker att jag ska baka bröd, och kanske bullar.

Det börjar regna igen. Jag tänder ljus och drar upp alla persienner.

Jag tittar på Det Okända och tänker att jag också ska spöka när jag dör.

Då ska jag busa järnet fast vara snäll, och skicka små blå fåglar och lila fjärilar att muntra upp folk när de är ledsna och förlorat hopp om livet. Och ibland om de öppnar fönster för att vädra så ska jag låta vinden blåsa fram lite pengar från ingenstans och sprida doft av äppelblom

och vattna en och annan blomma och dra ner mina favoritböcker från hyllan

Jag tänkte söka jobb på Panduro men i växeln visste de inte vem som var personalansvarig

Man häpnar allt oftare över hur en del utan charm, humor och servicekänsla får arbete på sådana ställen där sådant krävs.

//Arga Tanten

MORBUS QUERVAIN

Det har ett namn, min smärta. Den som gör att jag inte kan lyfta eller greppa med tummen.

Jag gillar namnet mer än smärtan. Smärta och jag har ett underligt förhållande. Den här gör mig handfallet handlingsförlamad och överraskad. Försvinner den under natten så är den tillbaka när jag diskat, och den svajar upp och ned för armen och jag överväger mitella men då syns jag så bra, folk tittar, och jag vill inte ha den uppmärksamheten. Det räcker med att handledsskyddet är fult tantigt i beige hudfärg och man svettas under det så det börjar lukta surt så man måste tvätta det minst en gång i veckan.

Jag har alltid väntat på höstens kyliga dagar som kräver minst mysiga mjuka torgvantar – jag älskar sådana – men aldrig har jag längtat som nu efter att dölja det förhatliga välsignade tantbeiga handledsskyddet med vantar.

Den senaste veckan har varit sommarvarm. Jag har kortärmat på mig när jag köper mössa och vantar till Barnet och på balkongen har solrosorna äntligen fått blommor. I september. Det gör mig ingenting annat än att jag tacksamt har solvarm hud en tid till, och minns mornarna med krispiga höstlöv och klarblå himmel
som nostalgiska löften som är på väg

Sen senare omväg

Över en timme för sent ser jag att jag skulle vara på ”lektion” på arbetsförmedlingen, så jag stressar som bara den för att hinna dit och visa mig innan det är slut.

Så jag tar det logiska beslutet att ta bussen eftersom den stannar nedanför lokalen. Jag springer för att hinna, är rätt nöjd när jag sätter mig och bussen åker.

Men så är föreningsgatan avstängd med byggarbete. Jag avvisar impulsen att hoppa av där för det är ju en hållplats innan, och det står ju att nästa hållplats är triangeln, dit jag ska.

Men när det stannar så är det inte där. Nej nej. Den stannar på möllevångstorget istället. Vilket är nära till tågstationen Triangelns ena ingång men till den plats jag ska; inte så nära alls!

Så jag stressar iväg och väjer för färska hundbajsar och fotgängare och svettas mängder innan jag är framme.

Är historien slut där?
Nej.
När jag är utanför porten och ska gå in så ser jag en buss med ”mitt” nummer åka förbi där den ska. Utan omvägar och plötsliga hållplatsändringar.

Det där med att dricka en mugg te

Det fanns stunder när vi drack te för att det kändes vuxet, och vi ville så gärna vara vuxna genast, slippa tonåren som de sa var så jobbiga, skippa mensvärk och utbildning, hoppa rakt in i jobb, dagis och bekymmer för gråa hår. Senare drack jag det för att värma mig där ingen annan värme fanns att få, och för att få sitta kvar en stund till. Ofta kunde vi samlas för att dricka tillsammans, men de stunderna var alldeles för korta
och från någon fånig bok läste jag hur en kille drack te på ett speciellt sätt och det blev målet för mig, men sedan så var det aldrig de killarna jag höll kvar vid, de som hade kärlek var alltid annorlunda, mer motsatser. Drack inte alls te, trodde inte på samma saker. Läste knappt böcker ens, och jag hade undringar på hur man kan leva utan att vilja läsa böcker.

Svaren finns inte längs ner i botten av muggen. Men jag brukar strunta i att röra om så att det söta bitterljuva slutet kan vara ett slut att se fram emot, som någonting lovande. Jag kan aldrig låta bli att tänka på det som livet själv; det föränderliga
men det är en naiv och långsökt tanke till och med för mig.

Det där med livet som aldrig är detsamma men ändå är

Med mödraskapet följde också en önskan om att kunna texterna på visor och vaggvisor. Nyligen upptäckte jag att det räcker med att sjunga Bolibompas melodi för tandborstningen för att Barnet ska öppna munnen och låta mig borsta hennes tänder, och vid läggdags vill hon att jag sjunger ”När trollmor lagt de elva små trollen” en sisådär hundra gånger. Vad jag hittat på nätet så har den bara en vers, men jag vill minnas att jag sjungit den med fler verser när jag gick i lågstadiet.

Det är så roligt när jag sjunger på någonting jag plötsligt minns från barndomen och Barnets ögon liksom lyser upp av igenkänning. Det verkar som om de har två sångstunder om dagen på det nya dagiset, så jag får fråga vad de sjunger och kolla upp texterna. För att jag kan.

 

Jag har börjat en sökajobbkurs på arbförm. På infomötet var vi kanske trettio personer, nu är vi åtta kvar. De andra kunde inte börja just nu. De är arbetslösa de med, jag blir nyfiken på anledningarna. Det är helt irrelevant såklart, vad ska jag med den informationen till. En av kvinnorna på kursen är utbildad biolog och pratar om att det är bra att riva gamla hus för det krävs för förändringen och utvecklingen. Jag förstår vad hon menar även om jag inte alltid håller med. Malmö har rivit alldeles för många fina byggnader. Hon är ändå intressant för att vi står så långt ifrån varandra. Hon är gift och säger att hon inte måste arbeta för pengarna, för det är hennes mans uppgift att ta hand om henne och barnen, men hon vill jobba för sin egen skull. Den första dagen såg hon forskande på mig, kanske tänkte hon samma sak om mig: motsatser. Jag har blont hår och rakat på ena sidan, är tjock och välter muggar med tuttarna, piercad och snackar rakt ur huvudet.  Hon är späd, analyserande och bär heltäckande kläder, har mål och delmål. Jag ramlar in varm och rufsig, och hon ser alltid sval ut. Kanske börjar vi avsky varandra snart, eller så kommer vi inte närmare än såhär. Snart kommer vi knappt hälsa när vi möts på gatan, för kursen tog slut och vi måste inte.

 

Jag funderar på att gå förbi den där tatueraren i morgon och se om hon kan hjälpa mig ta ur piercingen. Jag har haft den sedan jag var 26 och ärligt talat så talar vi inte samma språk längre.

 

Väx upp!

Så häpet besviken man blir när man inser att någon som verkat vara en vettig människa plötsligt visar sitt rätta ansikte innan valet och är en uppenbar sverigedemokrat.

Nedmontering

Det är dags att plocka ner lite saker från balkongen. Jag har storslagna idèer, allt från att inreda(fast utomhus. Utreda?)i rött, orange och guld, till att ha mängder med lyktor som jag ska tända varje kväll när det stormar ute. Någonting som gör allt extra mysigt.

Fast, sen när det är skitkallt ute och vintervinden fryser allt till is, då kommer vi bara använda balkongen som en extrakyl för julmust, och krukorna kommer jag att stapla i platspåsar och de jag vill ska flagna sådär snyggt lämnar jag ute så är de färdiga till våren. Och under vintermånaderna är balkongen bara ett slags bihang till lägenheten där jag vädrar kläder och trycker ner läskflaskor i snö.

Det låter dystert, men det är vintermysigt på sitt eget sätt. För att man kan stänga dörren om sig.

 

Idag saknar jag Barnet jättemycket

Det är snart dags att hämta henne men jag tänker hela tiden på henne, undrar vad hon gör, om den där dryga pojken har dragit henne i armen igen.

Han är…störig. Jag vet, han är två år, men hans pappa är sååååå otrevlig och skitnödig, och ungjäveln skriker alltid när jag är där för att lämna/hämta. Han har inte temperament, han är bara stört störig.
Och häromdagen så tog han Barnets arm jättehårt och drog i henne så hon fick märken och ramlade omkull. Jag var där och såg allting. Jag lyckades kämpa bort impulsen att putta honom(Vilken lysande förebild jag är)men varnade henne för honom sen. Sa att hon måste säga ifrån. Det var det enda, för en lysande förebild kan inte säga ”Putta honom! eller ”Bit honom i armen!”.
Det kanske hon kommer på själv. Jag försöker vara lite pedagogisk.
Försöker.

Men skulle någon vara elak mot henne skulle jag nog bli mer än heligt förbannad.

Och det är väl inte förvånande att pojken är sådan när hans pappa är stel, skitnödig och inte kramar honom när han lämnar på dagis, för pojken är ju en man som ska vara stark, tyst och dominant… Han är inte ledsen, han är viljestark!

Ja jävlars. Vi byter snart dagis och de ska till ett annat. TackÅlov.

Nu saknar jag henne ännu mer. Jag hämtar henne tidigare idag. Så kan vi gå och handla och stanna i parken på vägen hem.

Igår såg jag både Ane Brun och First Aid Kit live

Eftersom MFF spelade samtidigt så gick jag själv iväg. Med matlådan värmandes röven. Jag hann inte äta hemma och tänkte göra det mellan spelningarna.
Det är tragiskt att jag inte har någon att ringa och fråga om de vill hänga på. Marias mamma har haft stroke så jag hörde inte av mig till henne, men hon gillar Ane Brun.

Ane Brun är fantastisk som vanligt. Först reagerade jag på att hon klippt av sig håret till någon lockig tantfrilla, men jag vande mig allt eftersom hon sjöng och mot slutet tyckte jag det passade henne, att den var cool, frillan, istället för tantig.

JAG TAR TILLBAKA ALLT JAG SA OM DIN FRISYR, OKEJ ANE??!!!?

Och jag frös hela hela tiden. Ispinnefrusen staplade jag iväg för att hitta varm dryck. Alla ställen hade långa långa köer, så jag kollade Seven-eleven där det inte var en käft. Som vanligt tycks jag dra folk dit jag är, för när jag stod och hällde i socker i min himmelskt rykande pappmugg med earl gray-te så ramlade det plötsligt in 20 personer som verkat kommit på samma sak som jag.

Jag var först! Hah!

Sedan satte jag mig på ett trappsteg i en port och åt min matlåda. Jag fattar inte varför folk ska titta så mycket. Jag satt bara och åt mat ur en glassburk. Är det konstigt på något sätt? Gör jag ständigt saker som man inte borde göra? För folk har en tendens att stirra, kan jag känna.

Jag vet inte, vet inte alls. När livet lärde ut sociala mönster, oskrivna regler och accepterade mänskliga beteenden så var jag nog borta, låg väl och läste en bok hemma i min säng eller något.
För det är många saker som jag märker att folk reagerar på och jag vet inte vad jag gör för fel, OM jag nu gör något fel och galet. Om ingen berättar sådant för mig, hur ska jag då veta?

FIRST AID KIT var fantastiska! Åh, jag är lite kär i dem för deras energi och röster och hur musiken de gör får mig att må. De spelade alla mina favoriter och jag kunde inte applådera så livligt som jag velat för min handled är i skena igen så jag klappade lite försiktigt.
PÅ vägen hem hörde jag låtarna i huvudet medan jag pinnade på så snabbt jag bara kunde för att bli varm igen. I ett av festivaltälten jag passerade började en kvinna just sjunga ”Copacabana” och jag kände hur jag blev lite lycklig över att det var så töntigt.

Lite vanligt hyfs kan man väl få kräva.

Idag hade jag en annorlunda upplevelse med en knepig människa.
I flera dagar har vi försökt stämma träff för att jag skulle köpa någonting begagnat som hon sålde.
Första gången när M kom dit och ringde innan för att säga att han var på väg, så är hon inte hemma och säger att hon ju inte kan sitta hemma och vänta på att vi ska ringa…
Nästa gång kunde hon inte för att hon bodde någon annan stans så vi stämde träff idag klockan elva.

Och jag vet inte om jag måste känna att jag ska be om ursäkt för att JAG var i tid. Men tydligen är det så för en del.

Så utanför porten svarar hon inte i porttelefonen och inte på sms. En granne släpper in mig, jag ringde på dörren och någon öppnar; någon som jag först tror är säljaren, men det visar sig vara en kvinna som hon hyr ut lägenheten till nu under Malmöfestivalen. Kvinnan pratar inte engelska men släpper in mig, flera andra människor är där. De vinkar och pekar att jag ska sätta mig i soffan, så jag sätter mig och ler besvärat för jag kan inte ett ord spanska. De kanske t o m pratar portugisiska(det skulle ju förklara att jag inte känner igen några av orden). Klockan blir elva. Hyresgästerna ska ge sig av, de drar ut väskor i hallen och så ringer det på dörren. Säljaren är hemma!

Hon visar sig i dörröppningen och höjer ögonbrynen.
”Känner vi varandra?
Nej.
Nej, ut ur min lägenhet då! Herreguuuud.”
Hon tar det jag ska köpa, går ut i trappen. Jag känner att jag ursäktar mig med att säga att ”De släppte in mig” men det kanske inte är nödvändigt. Jag plockar fram pengarna, och hon tar dem, säger att hon hyr ut nu, att det kommer nya hyresgäster om en halvtimme.
Jag tar mina grejer och går. Funderar på om jag gjorde så mycket fel att det är värt att vara otrevlig.
För man kan ju alltid välja att vara trevlig. Säga Hej, är du redan här, bra, här är den, vi sa X antar kronor eller hur?

Eller så kan man bete sig som en total bitch.

PÅ vägen hem tänker jag ´på det jag borde ha sagt. Som att ”Nå, dina gästar betedde sig i alla fall trevligt!” De betedde sig i alla fall civiliserat och som man bör.

Och med det skrivet så kan jag nu försöka släppa det hela även om jag har en tendens att älta sådant här rätt länge.

Den där sista muggen kaffe är den som ställer till det för mig

Magvärk.
Och så tänker jag på hur vilsen man blir när man inte får vara sig själv under en lång period.
Det är som att tappa minnet och att känna av svaga ekon, retsamma förnimmelser från någonting man borde känna igen men inte kan sätta fingret på.
Hur var det nu igen, var det du eller jag, vem var där och varför har jag en bild av en skog i huvudet hela tiden, jag som inte ens minns om jag gillar skogen, och varför tittar jag hela tiden upp på molnen

Häromdagen började en medelålders vit man tala med mig

Han sa ”Du som är blond och ljushyllt sådär, din släkt har väl levt i Sverige i generationer?!”
Och jag som anade vart han ville komma svarade ändå ”Jo, de har ju det.”
”Vad är din åsikt om sharia? Jag frågade damerna där borta men de verkade inte förstå frågan…”
”Du, jag är inte vidare insatt alls” sa jag och började gå, sa något om att barnet var gnälligt och behövde äta, för J satt i vagnen och pep och vred sig.

Och så gav han mig tips på vilka sidor på nätet jag skulle gå in på för att läsa på om muslimer och deras gud. En nazistisk sida och en blogg. Jag glömde genast namnen, men hela vägen hem tänkte jag att ”Jaha, är det var folk tror? Är det vad invandrarmammorna på dagis också tänker när de knappt vågar hälsa. Att jag är blond och ser svensk ut och därmed är jag antagligen rasist eller nazist?”

Det känns ju…som om jag återigen blir utsatt för folks fördomar.

Kämparanda

Jag har blivit utsatt för en kupp av manlig härskarteknik. Det är alltid lika trevligt när det händer. Utmanövrering genom ignorerande och uteslutning. Tack för den.

M säger att jag ska börja säga ifrån mer, sätta ner foten och bli förbannad, men när det gäller något som jag inte bryr mig så mycket om så är det svårt att bli arg.
Jag rycker på axlarna och gör något annat.

Fast det kanske är just det jag ska sluta med. Släppa saker så lätt.

Halvterapeuten J sa att jag ger upp för lätt. Att jag hellre flyr än illa fäktar fast han tror jag skulle vara bra på att fäkta, och att det är bättre än att gå runt och vara förbannad en lång tid efteråt.
För så är det ju. Att jag är ARG på så mycket. På så många människor. Att det kanske hade varit bättre att säga till dem på en gång vad jag kände, så kunde jag släppt det sedan. Att all den här oförrätten ligger i magen som en kokade klump.

Men vad gäller härskartekniken så är det där män som är så uppenbart rädda för kvinnor. De tror inte jag kan någonting så jag känner inte heller att jag måste bevisa något. Jag tänker, som alltid, att det är deras förlust.

Och än en gång så ger jag fan i att kämpa. Jag minns inte när jag kämpade för något sist. Verkligen kämpade. Jag kämpade aldrig i skolan, kämpar aldrig med att skriva, kämpar inte med att skaffa pengar så att jag får det där huset jag velat ha sedan jag var 14. Jag kämpar inte för att bevisa mig så att jag får fast anställning, jag kämpar inte för att bli verkligen BRA på någonting. Jag kämpar inte med någon av mina företagsidéer.

Hur får man kämparanda? Hur börjar man brinna för någonting?

Det är den tredje veckan nu som jag bett om ett möte med min arbetsförmedlare, men hon säger att hon sitter i disken och en massa annat och lämnar aldrig ett faktiskt datum där vi kan ses. Nu mailar jag henne IGEN om ett möte och är nyfiken på vad hon svarar den här gången. Jag har ingen inkomst just nu, så jag är väl lägre prioriterad än de vars a-kassa snart tar slut, vad vet jag.
Jag sa häromdagen att jag tar vilket jobb som helst, men det är inte sant. Det finns många jobb jag gärna är utan.
Jag borde verkligen starta eget företag tillsammans med någon.

Vi hävdar att de alltid dör i tretal, kändisarna. Men de dör oftast av sjukdom eller hög ålder.

Igår tog Robin Williams livet av sig. Jag har den djupaste känsla av förståelse. Någon som underhåller med sådan energi bär samtidigt på djup sorg. Depression tar alldeles för många liv, men jag är övertygad om att han betraktade sin omgivning och familj en lång tid innan och tänkte att de skulle klara sig utan honom. För han orkade inte längre.

Människan har en längtan efter lycka och glädje, kanske helt enkelt för att vi ska orka hålla oss vid liv.

Jag tycker verkligen om att ha skåpen överfulla med mat.

All mat är slut. På torsdag ska det komma pengar, och inköpslistan är lika lång som Vättern. Jag köper kaffe för de sista slantarna – och är supernöjd med att det var extrapris just idag – och äter ingenting mellan frukost och middag helt enkelt för att det inte finns något att äta. Det är M som lagar soppa på en spik, han som ser kombinationerna och möjligheterna.
Jag, jag äter mackor och dricker vatten och längtar efter frukt och lax och rostbiff. Jag, jag tackar gudarna för att Barnet äter på dagis och alltid äter väldigt bra där.

men mina blommor mår bra, och internet fungerar. Man får väl vara glad för det lilla(säger jag ironiskt för det uttrycket är värdelöst. Det är klart man vill ha mer. Jag vill ha glass men får jag bara en sked så blir jag ju inte lika glad för det som jag blir över ett helt paket glass).

Fast tacksamhet, ja, så klart. Tack för att jag fick en sked glass.
Ge mig mer!

Det går lika bra att diska i grönsåpa, om ni undrar. Och att använda bikarbonat i scones är bättre än bakpulver.
Det hade jag väl inte testat om jag inte varit tvungen, antar jag.