Ett annat liv

Det stramar och åmar sig igen. Det lockar och väntar och ropar. Det där livet, levnadssättet som inte kan lämna mig men som ligger i benen och nacken och väntar på

väntar på att rädslan ska lösas upp. Ja, naturligtvis. För även om man är en klokbok och emellanåtmodig så finns det så många ”Men tänk om…!” som rädslan kläcker ur sig som en padda i en damm – den man inte insåg fanns där innan man hör den rapa till- men även om jag är en klokbok och  emellanåtmodig så är jag villrådig. Villrådig är ett ord som stämmer in rätt bra på mig  numera. Kommer ordet av att man vill ha råd av andra eller vilse-utan-ro.
Hursomhelst så längtar jag skog och vind och vandringar utan egentliga mål, bara ungefärliga mål efter behov

 

men herregud, Lena. Kom för fan ihåg myggmedlet.

Annonser

för vem vill vara en zombie

Det är inte rastlöshet. Det är bara en längtan till frid, frihet, tid att läsa och tid att slumra utan att få dåligt samvete. Vardagseskapism. Det som ger mig dåligt samvete är det trängande behovet av ensamhet som jag känner. Att för några dagar vara den strövande, den läsande, den skrivande, ett nattväsen.  Jag behöver skriva för att hålla mig vid liv, skriva ner sånt som bara är för mig själv. Jag ser mig själv packa en väska med böcker, några ombyten kläder, stövlar och en hängmatta. Den enda deo jag behöver är Mygga* och vitlök.  Jag äter ris och grönsaker, dricker vatten och te och när skymningen kommer låser jag om mig och eldar i öppna spisen, tänder några ljus och överkommer min rädsla för alla okända ljud genom att minnas vem jag är, vad jag har åstadkommit och tagit mig igenom.

bubbla

Jag har varit sjukare än på länge. Fem dagar med feber och värk i varje muskel. Fyra av de dagarna låg febern på 39,1 och jag är glad att jag kunde halvsova mig igenom dem. Febernedsättande fungerade inte alls, jag svettades ut dem på under tre timmar och sen hade jag sådär förbannat ont i kroppen igen. Jag minns inte när jag var sådär sjuk senast.  Gymnasiet? Värktabletter fungerar ju på mig annars, men istället för att bli pigg och hungrig så var allt lika eländigt fast nu eländigt med iskalla sjöblöta kläder och lakan.

den där jävla huvudvärken då, den blev jag inte av med. Inte innan jag drack fyra klunkar kaffe. Så irriterande.

 

och sen gick jag ut för att ladda busskortet igår. Jag skojar alltid om att det kan ha hänt massor medan jag varit inne i min bubbla. Nya ord kanske används när jag går ut igen, det kanske byggts nya hus under tiden, vad vet jag.

Det enda nya var solen.

och så

Det är så skönt att ingen läser här. Det är typ tre i veckan som hittar hit på gamla sökord. Så nu kan jag vara mitt vanliga konstiga äckliga jag. Den som skriver om snor och snusk och…..det var väldigt så snabbt det kom till det. Hm.

Jag har snorhuvudvärk. Sådan man får när man har bihålorna fulla med grönt(förmodar jag)segt snor och man inte kan luta sig framåt utan att huvudet spränger.

Jag har på allvar funderat på en nässkölj. Jag har alltid varit lite nyfiken och road av sådana. Den lär tyvärr inte hjälpa mot det gröna, nej, men jag kan ju testa.

 

Idag får vi praktikanter till jobbet. Gulligt. Jag förtränger helt att jag också var praktikant här en gång i tiden(mindre än ett år sedan men vem räknar).

Budbärare

jag tänker ibland att när jag får en tanke eller en idé som känns viktig men inte känns som min egen så är det för att jag bara är budbäraren. Jag är det kärl som idén färdas i för att jag är på väg åt det håll där den kan komma vidare. Den kom till mig för att de tidigare budbärarna avvek. Och nu är det jag som bär den i medvetenhet om synkronicitet och s k tillfälligheter för att snart lämna den vidare.
När jag förklarar det på det här sättet så låter tanken-idén som ett virus eller en demon som hoppar mellan värdar. Det finns kanske goda demoner, Ljusbärare, som är någonstans mellan väsen och änglar. De som bär gnistor i sina kupade händer

Mitt dissande av tavlan i vårt rum

fick två bekanta på en annan avdelning komma ner och titta på den för att se varför jag ville ha ner den. Och eftersom det här är LU och det är Statens Konstråd som bokstavligen borrat fast tavlan på plats så har jag mailat om den och fått ett vagt löfte om att all konst i huset ska bytas ut under våren.

Nu har jag, som påtvingats detta fantasilösa schabrak, tagit till vissa åtgärder och hävdar min konstnärliga frihet.  På återseende.

 

 

Svälj den största grodan först

Den gode Mark Twain(fast jag läste att han var ett A-hole)sade något jag borde leva efter. Att när det kommer till saker som ska göras så ska man så att säga ”Svälja den största grodan först”: Göra det som tar emot mest.

Det ska tydligen leda till någon slags personlig tillfredställelse av att ha uträttat något som kändes svårt eller drygt.

Det hela låter fantastiskt storslaget, och jag fortsätter glatt ignorera alla grodor som köar ett tag till.

 

 

Händer

Fredagsmorgonens Jag Själv äter en ledsen apelsin och vickar på kontorsstolen, minns en liknande stol i ett minne från evigheter sen där jag satt och skruvade mig, stirrandes på ett par vackra händer som jag ville lära känna bättre, ville ta tag i och försäkra mig om

men nostalgin – tänker jag – nostalgin är vacker i det minnet, och att sakna någonting sådär; ögonblicket med händerna, men ändå förstå att det är bara en längtan: Det är enkelt egentligen. Att veta att saknad efter de händerna bara är känslan av undran medan man medvetet valde andra händer och skeenden.

Kanske är sådana minnen bara kvar för att man ett plötsligt ögonblick kan finna styrka i medvetenheten i att man lever

Eller är saknad alltid bara avsaknad

 

Spökskrivaren

Nyligen var jag tvungen att kolla upp uttrycket ”ghosting” och nu undrar jag varför det plötsligt blivit trendigt. Har inte människor alltid gjort så? Jag försvenskar det; att ”ghosta” någon är alltså att bara sluta höra av sig till någon som man dejtat eller visat intresse för, sluta svara, som om man slutat existera.
Alla har gjort det någon gång. Inte bara med dejter. Med vänner och familj, arbetsplatser.  jag kan förstå varför, men jag har alltid föredragit en förklaring framför tystnad, för den där tystnaden väcker mer frågor. Ett svar, om än grymt och ärligt, är i alla fall klargörande. ” Du är bara så jävla påfrestande, du ÄR för mycket liksom!” eller ett ”Jag fattar bara inte varför du skulle vara intresserad av mig” eller ”Du badade badkar med DIN MAMMA!”

Dock: Oändliga roligheter att bolla med bland anledningarna.

Total förvirring

Tillbaka på jobbet.

Vad fasen var det jag gjorde innan jul? Registrerade böcker? Varför gjorde jag ingen lista. Jag är förvirrad, och ganska trött eftersom jag vänder dygnet direkt när jag är ledig mer än tre dagar. Men vad gör det när jag älskar att vara vaken när alla andra sover.

Ifall någon undrar

så kan termosmuggen från Bodum hålla värmen länge. Klart värt.

Wasas glutenfria hårtbröd med sesamfrön och havssalt är supergoda*.

så fick jag nyss en tavla med fjärilar. Döda, uppnålade men vackra. Inte svenska. Plötsligt fick jag mersmak. Kanske kan jag samla sådana tavlor** som en regnbåge.

Den glutenfria kladdkakan(-ish) med hasselnötter och choklad, eller vad det nu var, på Espresso House, är gudomligt chokladig.

Imorse beställde jag My Little Pony-prylar på Amazon. Jag har aldrig köpt saker från Amazon tidigare. Det hinner inte komma innan jul för jag tänkte att det blir mer av en överraskning om det kommer ett paket till dotra mi efter nyår.
Plus att jag inte ville betala för frakten när jag inte måste.

En man på mitt jobb vet inte om några enkla sociala regler. Som att stanna hemma när man är sjuk. Använda pappersnäsdukar när man snyter sig. Hosta i armvecket. Duscha eller åtminstone tvätta sig när man börjar lukta. Byta kläder. Tvätta sina kläder.
Jag vill sanera mig själv och omvärlden när jag tänker på det.

 

  • *Eftersom jag är kvinna är det kutym att jag lägger till förstärkande ord för att visa att min åsikt har betydelse…
  • ** Det heter inte tavla när det kommer till uppnålade fjärilar men jag hittar inte ordet just nu. Det kan vara något i stil med Tabula—. Jag måste fråga min språkvärdiga väninna.

Volym

Jag försöker få volym i håret men det slutar med att se ut som knullrufs så jag får släta till det igen. Knullrufs är ju trevligt på sitt sätt men jag var bara inne på toa. Där händer inte knull. Fast det hade kanske varit trevligt, och det kanske händer några andra, men inte mig. Fast en gång hörde jag några misstänksamma ljud från en av toaletterna.

Trots mitt Resting bitchface

Min så kallade Bussflört är lustig. Ena dagen pratar han om tjejen i Gbg som han hälsat på i helgen, att det går så bra, att han fick träffa föräldrarna till och med
och nästa dag säger han att jag är smart, kreativ, gullig och charmig.  Vi har inte ens pratat vidare mycket så jag vet inte vad han baserar dessa lovord på; vild fantasi? Jag kallar honom Bussflörten för att han flörtar* med mig, och det hela började med att vi åkte(åker) samma buss varje dag och slutligen började hälsa efter att vi känt igen varandra sådär som man gör med människor på bussen. Jag tycker han är väldigt lik någon jag känner; och antagligen log jag åt den likheten nån gång och han såg det. Vad vet jag. Han är åtminstone trevlig, och sedan jag påpekat att han gnäller på sitt jobb fast han inte vill jobba med något annat så driver vi båda två med det, så mycket man nu hinner på de där 8 – 10 minuterna av resan.

Jag tror jag tog upp det här idag för att jag är en smula häpen över att någon faktiskt lagt märke till mig.

 

 

*Flört är ett ord som ser konstigare ut ju mer man ser det. Flört skulle kunna vara ett namn på en ganska grotesk fisk som smakar gott trots sitt yttre.

ISBN

Böcker tryckta innan 1960-talet har inget ISBN-nummer. Flera av de äldre böcker jag skriver in i registret har så få uppgifter runt sin uppkomst att jag ibland bara skriver in titel och författarens namn.

International Standard Book Number.  Kom ihåg det tills du spelar Trivial pursuit med släkten i jul.

Vy

Jag ville ha dig som ett äventyr av den enkla anledning att jag ville ge mig ut på världsliga ting med dina ögon, vara i dina perspektiv och tankar.
Jag tänker; ”Att kunna vara i någon annans huvud för en dag för att sluta vara sig själv” och ”Den där blicken gör mig nyfiken, vad pratas det om och vad tänks det på i det huvudet? Jag vill följa med!”

man fastnar så lätt, så när man möter sin blick i spegeln så svindlar verkligheten till eftersom man är den där personen trots att man är ute i oändligheten och vidgar vyer men så landar man så snabbt att det slår lock för öronen

och tillbaka är man, med all sin jävla personlighet

Svart humor

Black Friday i Sverige. För att vi har en klämdag efter thanksgiving? Nej, just ja, det är ju i usa det är så.

Av alla saker vi alltid ska apa efter så tvingas vi till ännu en dag som hyllar konsumtionen som en gud. Om jag inte vore så irriterad så skulle jag bli förbannad.

Och de där clownhjärnorna i SD föreslår att alla invandrare ska ha FOTBOJA. Jag tycker alla SD-sympatisörer kan lobotomeras.

Hepp!

Mörkret faller och jag är rastlös igen

Det är till dig jag vill skriva nu. Som det där brevet jag aldrig sände, eller det jag aldrig kunde berätta för dig, eller hur det kändes den där gången då…

Som tur är så har jag slutat bry mig om dig. Du förstår, jag bryr mig om dig, men jag bryr mig inte. Jag ser helst att du mår bra men gör du inte det så gör jag inget åt det.
Du förstår; det gör ingen skillnad för mig.

Mörkret faller och jag är rastlös igen. Medicinen mot rastlösheten fungerar inte på mig sådana här dagar. Det är som om blodet har ett eget språk när det talar sig runt i kroppen min. De rastlösas språk, jägarnas språk, sökarnas och nyfikenhetens språk. Reser jag mig för att gå nu vet jag inte hur det slutar

 

När man blir äldre är det svårt att vara nyfiken på samma sätt. Numera måste man ha en anledning till sin vetskapstörst, en orsak.
Jag tycker inte om att bli äldre. Det passar mig inte. Jag vill gå mållöst på alla gator men fötterna värker efter några timmar. Jag vill klättra upp i, känna på, kika under, tjuvlyssna och ställa frågor på samma sätt nu som när jag var barn. Jag vill vara lika häpen och fascinerad som när jag var barn. Jag vill känna storslagenheten och livet rusa genom kroppen, känna evigheten under mina fötter och hur jorden tacksamt tar emot mina steg.

Istället klär jag mig i svart och låtsas att det är vad jag är

Det är till dig jag skriver nu. För att du är rastlös som jag. Det är den enda likheten mellan oss. Jag vet att jag måste vara en storm som sliter sönder ibland, för att det är bara då du vaknar och måste bygga upp på nytt igen. Du har blivit bekväm. Du sitter alldeles för skönt, så jag var tvungen att hända dig, jag var tvungen att störa och skaka om för att du skulle vakna.
Det är till dig jag vill skriva nu. För att du ska få chansen att se, att det du tror är din verklighet är bräcklighet. Att det du baserar ditt Jag Själv på är illusioner. Du måste rota dig på samma sätt som träden du tycker så mycket om, så att du klarar av varje storm utan att brytas

Jag visste inte

Jag visste inte att det var så ensamt att ha sorg. Att tvingas bära för ingen kan dela eller hjälpa, ingen distraherar, inte ens kärlek eller glädje, inte nyfikenhet på andra

jag visste inte att det var så snårigt att ha sorg, att allt svindlar mellan andetag och steg rakt ut

jag visste inte att nostalgi kan bränna sådana djupa spår

Kärnfull

Tankfull måste inte betyda att grubbla. Jag är bara full av tankar. Från vinden tog jag ner några av mina skrivböcker men det är fortfarande skrämmande att närma sig det där; pudelns kärna, orsaken till sorg och närapå-hysterin. Jag behöver skriva, men jag vågar inte. Det är väl livet antar jag, fast inte som jag vill ha det riktigt.
Man skulle ju kunna få för sig att jag inte mår helt okej. Trots att jag är nära till skratt.  Det är lätt att man får för sig att jag vill iväg igen, att jag är rastlös sorgsen

jag vill ut i skogen
Inte göra något särskilt men stå där stilla och tyst i mitt alldeles egna jag själv utan att vara Lena, mamma, en ålder, ett utseende, utan att vara ensam, sviken, överlämnad och frusen

Det är femtioen veckor sedan jag träffade min pappa för sista gången. I tisdags fick mamma nycklarna till lägenheten hon ska bo i. Jag undrar hur jag ska göra mig av med alla mina saker som håller mig fast på en plats.

 

 

 

profet

Jag raderar fler inlägg än jag låtsas om numera. Jag har helt enkelt svårt att bestämma  mig för att skriva. Löjligt, jag vet. Ännu en tyst kamp jag för med alla demoner och självuppfyllande profetior.

Jag tänker ofta på det där som KBT-Eric sa. Att om ens högsta önskningar är olika hamnar att lägga till på, och jag är på en båt full med (mina)demoner, så vet jag ju vad jag vill mest eftersom det är i den hamnen som demonerna låter mest, där de väsnas och säger sånt som håller mig tillbaka. De gör allt för att jag inte ska nå den hamnen, allt för att de ska kunna hålla mig kvar i båten.

Av någon anledning är den hamnen i min bild av det hela en brygga på en söderhavsö. Det förvånar mig. Jag trodde jag var mer av en skärgårdsö med en fyr på, och pinande vindar.
Men vattnet är blått, vinden svalkar och det är min ö.

Jag ska börja se framför mig hur jag kliver iland på den ön. Känna hur världen slutar gunga efter tiden till havs, höra hur demonernas väsnande tonar ut allt eftersom båten flyter ut till havs igen

 

Vakna, vakna fjärilsjävel

Jag har förälskat mig. Han är tystlåten och en enstöring och min personlighet skrämmer honom. Jag blir ifrågasättande inför honom, provocerande och störig. Det är inte kärlek, det är bara rollen jag tagit på mig att vara den igångsättande, den som ruskar om och sätter fart på saker. Han sover fortfarande, men drömmarna är oroligare, sömnen mera ytlig

Han är inte en riktig person. Han är min skapelse, en fiktiv man. Jag spinner historier runt honom och har svårt att urskilja om jag är spindeln och han flugan eller om jag gör den puppa som fjärilen måste ta sig ur för att komma ifrån.

Mannen han är baserad på är någon jag en gång var bekant med, någon jag trodde mig vara kär i, men återigen sveptes jag med illusionerna om hur det hade kunnat bli, hur det borde vara med ett lyckligt slut men ett avslut aldrig kom
eller så skedde det så plötsligt att jag ingenting märkte

Det är min styrka, den där fantasin. Den där störigheten. Det är rollen jag tar på mig ibland när jag märker att någon måste väckas. Jag ställer de besvärliga frågorna, de som är raka, som kanske skär igenom.
Påståenden som Du vill bara dö för att du är livrädd för att leva.

Ironin i att jag skapat någon som inte skulle vilja ha med mig att göra om han var verklig

 

Ceremoni

Det finns en liten tanke-lek man kan göra om någon eller någonting inte riktigt vill släppa taget om en. Man blundar och föreställer sig att man sitter fast i denna någon eller någontinget med band av något slag. Och så ser man framför sig hur man kapar banden och denna någon eller någontinget svävar iväg från ens liv.

En gång när jag gjorde den kapade jag beslutsamt av banden med en yxa. Jag gick berserk på dem och denna någon ramlade rakt ner och försvann.  Och jag saknade aldrig, undrade aldrig hur det skulle gå, vad som händer nuförtiden.

Även om jag inte har några andra band än känslomässiga till någon så är det alltid bra att göra ett mentalt avslut. Inte bära någon i sin redan överfulla ryggsäck för att släpa dem genom livet så att ryggen kroknar.

Även om jag faktiskt inte vill kapa banden till någon så förstår och känner jag att det behövs om det till exempel bara är jag som ger energi men inte får något tillbaka. Jag är värd bättre än det här. Jag är värd någon som faktiskt tycker att jag ÄR värd besväret och något att kämpa för. Vad det än må gälla.

Så tack för allt, tack. Vi hade kunnat vara storslagna tillsammans, röjt enorma framgångar och samtidigt haft roligt tillsammans, men jag gör det själv eller hittar någon som tror på mig mer än du. Jag vet att du tycker om mig och gillar flera av min idéer, men det räcker inte. Du hade rätt när du sa att det kändes som om jag förväntade mig någonting av dig. Jag förväntade mig gensvar, utveckling, några steg framåt, inte ryggande tillbaka.
Kanske vi möts igen, kanske vi glömt allt det jobbiga och bara minns det roliga då. Kanske är vi på rätt tidslinje, i rätt stund.

Vännen min. Au dieu. Det finns ingen som är så fantastisk som du. Jag önskar du kunde se det hos dig själv, det som jag ser. Men jag måste gå nu.

Jag är ju så jädrans FIFFIG

Hörlurarna på jobbdatorn har jag hängt på stolen så att jag hör både musiken och omgivningarna.

Fiffig. Det är jag det. Eller ”Ofta nödställd och tvingad till alternativa lösningar”.  En del kallar det för kreativt. Det bästa med fiffigheten är att den liksom följer med en vart man än går, som en glad nyfiken liten kompis. Polaren Fiffi – det stinker barnbok lång väg här.

Annars så är det andra dagen på jobbet efter semestern och jag är trött och en smula fundersam, skrivarsugen och lite sådär drömlikt romantisk. Gör jag ingenting åt det så händer det heller inget. Försökte printa ut kalendersidor från nätet men blir så trött på en del sidor där man inte vet vad som är reklam eller den länk man söker. Så jag stirrar på vad jag antar är en fransk tidskrift från 1963. ”Revue moderne des sciences occultes”.

Jag har tänkt på det där med att gömma sig för omvärlden. Jag gjorde det mycket förr, och har börjat göra det igen – Tilläggas bör att det inte funnits kläder i färg på länge. Längtar fortfarande efter min röda vinterkappa som tydligen bara existerar i alternativa verkligheter även känd som min fantasi – men numera vågar jag ju till exempel visa något jag skrivit för bekanta, och jag bär ofta svart men har ju andra färger, vill ha mer färg på kläderna.

Men jag förstår önskan om att vara osynlig. Inte vara i vägen, inte störa.
Det är bara det att…. Var i vägen. Stör. Rör runt i häxkitteln och säg ifrån. Ta dig för av världen, ett steg i taget. Vad är det med andra som får en att tro att de är dugligare bara för att de gapar mer, skränar högst.

Jag har lovat SuzieQ att skriva mig frisk igen. De här förändringarna och allt som händer samtidigt gör mig flyende, distanserad. Jag är inte helt på det klara med vad jag ska göra härnäst men jag är rädd för att jag väntar för länge med nästa steg bara för att jag vill vara en snäll kärleksfull människa,

men jag drömmer om en hängmatta och en trave böcker. Ett rum med utsikt och promenader på okända vägar

Kallprat

Mitt rum på jobbet är ett rätt simpelt rum men den har sina fördelar; fönstret mot innergården ger mig möjlighet att titta på folk utan att bli sedd. Rummets två extra bord är oftast oanvända och rummet intill mitt har ett fönster in mot mig men det är halvt övertäckt och det är sällan folk i det rummet.
Fram tills nu, hörde jag härom dagen. En ny avdelningschef ska ha det rummet. Inte min avdelning. Så mina fina ensamma stunder av arbete kombinerat med musik i lurarna kan komma att avbrytas av en del spring och de som tidigare satt i det rummet kommer nu alltså att sitta vid borden bakom mig.

Jag blir aningens nojjig på sånt. Nu måste jag låsa in min väska och grejer när jag går därifrån och dessutom KALLPRATA.

Fan vad jag avskyr att kallprata. En del är så jävla stolpiga och kan inte gå utanför det heliga kallpratsklyschorna.
"Vilket VÄDER va?!"
Och jag som säger sådana saker som sarkasm. Jag ogillar egentligen inte något väder, bara några av konsekvenserna från dem: Blöta fötter mest av allt.

Kallprat! Spelregler och sociala strukturer. Duktiga människor med självhävdelseproblem och egensatt status.

Den knotige

Det har tillkommit en karaktär som traskat runt i mitt huvud ett tag nu. Jag vill skriva in honom i mitt livsverk(ja, något måste jag ju kalla det för)men är inte säker på hur. Han är väldigt tyst än så länge men jag är redan djupt förälskad i hans person, hans röst, i hans tankar och hur han rör sig, hur han rör händerna. Han är en strövare, en orolig själ som söker sig bort från människorna för att kunna andas och tänka. Han förstår dem inte, tänker han men ser rakt igenom dem.  

Och han är förälskad men kommer aldrig berätta det för henne. I sig själv finner han inget att älska. Han kan inte tro på att någon annan funnit det.  Inte ens när hon säger med allvar i rösten att han inte kan bestämma vad hon ska tycka eller vem hon väljer att älska. 

Han jämför sig ständigt med andra men vet inte hur vacker han är när han ler och hur klokheten och humorn syns i hans ljusa ögon.

och just när hon tror han kanske stannar kvar ett tag så ser hon hans beslutsamma ryggtavla i skogsbrynet, och hon, den som aldrig blir trodd, hon stannar upp, ropar kanske åt honom att ta henne med sig men blir kvar utanför den stora skogen med fler frågor än svar
Om det slutar lyckligt? Jag har inte bestämt mig än. 

Barndomshem

Jag antar att många känner såhär, att om ens föräldrar bor kvar i huset man växte upp i så har man alltid det som en sista utväg, en livboj att greppa tag i om allt i ens liv skiter sig något kolossalt. 

För mig har det varit så. Jag har alltid klarar mig och sluppit flytta hem till mamma igen, men huset har alltid varit en plats för avstamp.

Nästa vecka hamnar huset på hemnet. Pappa dog av cancern och mamma måste flytta

eftersom han inte är där och han alltid brukade vara det och hon måste hitta en ny verklighet bortom minne och nostalgi när varje vrå av huset de köpte tillsammans 1970-71 andas tomhet

Min tänkta livboj och nödlösning måste istället bli jag själv. Jag måste förstå att jag är min egen hamn och livboj. 

Det är lika svårt att vilja ta det till sig som det är att släppa taget om det hus som var ens trygghet och fasta punkt. 

Fejkfalk fejkfalk fejkfalk

För att muntra till det efter mitt förra inlägg så vill jag bara meddela att jag vill göra alternativa fågelskrämmor; ni vet de där som sitter på en del tak och rör sig i vinden, har en fejkfalk i snöre som håller andra fåglar borta.

 

Jag vill göra likadana fast med helt andra saker än falkar. Jag vill göra dem med bilder på en bebis, en gullig kattunge, en blomma, en häxa, o s v.

Bara för att.

 

Säg ”fejkfalk” flera gånger efter varandra…

Det är lite sorgligt ändå

Det jag gör just nu på arkivet är att jag går igenom en persons efterlämnade – av barnen skänkta – papper. Brev, mestadels, vilket jag är glad över för det är intressant. Hittar jag fler brev från samma person gemar jag ihop dem(plastgem. Det går åt många plastgem)för framtida arkivsökare, och vid flera tillfällen har jag letat fram någons brev för att hitta en dödsannons som någon ur familjen sänt. Som ett ”Ni hade år av vänskap och brevväxling tillsammans, men nu är det över.”

Det är sorgligt. En fransk man(med ett italienskt namn) med den vackraste handstil jag sett var född på 1800-talet och var passionerad över samma saker som den vars papper jag går igenom, och nu är de båda döda och ihågkomna för helt andra saker. Ingen vet längre att han hade en vacker handstil. Jag vet, men jag kände honom inte. Han dog 20 år innan jag föddes.

Och i evigheters evighet har det varit så att alla blivit bortglömda. Vi kanske känner till deras namn och dåd, men sedan?

 

 

 

Att självkänsla infinner sig med åldern är en myt

Okej om du har sneglat på mig i flera veckor, men måste du se så jävla skraj ut när jag ser dig? Jag fattar ju att du är en 40+nörd som inser att kvinnor är ett gudomligt väsen som man ska närma sig med största försiktighet, men seriöst, jag tänker inte slita dig i bitar och festa på ditt blod medan livet rinner ur dig. Nejdå.
Jag tycker det är så besvärligt att få bort senor som fastnat mellan tänderna.

bland nördar och original

Jag ska alltså få en extratjänst på ett ställe som är fullt av nördar och gamla böcker. Den är på minst ett år och jag har slutligen bestämt mig att sitta här nere eftersom det finns mer plats här, och om mannen i  bordet mittemot slutar så tar jag den platsen och fixar en avskiljare/vägg för att göra mitt egna lilla hörn.  Det är dock en senare fråga.
Vad jag märker mest av allt nu är den här stressen och det konstanta dåliga samvetet jag har över att Barnet måste vara kvar på dagis nästan tills det stänger, och att jag inte ens kan jobba den tiden de vill ha mig här eftersom jag då inte hinner hem innan dagis stänger. Jag inser att den kommer att stanna kvar, den här skulden. Jag läste om någon mamma som konstaterade samma sak. Det hade med mammarollen att göra. Allt man vill hinna med men inte finner tid till.

 

 

 

 

 

 

 

Halvfart

Det är fredag och allt liksom går på halvfart här. Jag har en bra stund kvar tills jag ska ta mig hemåt men jag är trött och ovanligt dämpad.

Det finns liksom inget sjung i mig idag. Jag stängde av musiken och väskan har jag redan plockat ihop. Det öppna fönstret kanske piggar upp men jag funderar på om kaffe kanske fungerar bättre. Om det inte hade varit så vidrigt, kaffet här. Det är blaskigt och bränt på samma gång, och mjölken jag häller i har ingen förlåtande effekt mer än att magen mår bättre av det.

 

jag kanske är dömd till ett liv i rastlöshet ändå. Eller snarare ett liv med stunder där rastlösheten är så rasande febrig att jag måste, måste

se på saker från den andra sidan, dyka ner i någonting av nyfikenhet

När fönstret står öppet låter det som om vinden klagar. Spöklikt, luftklagomål. Jag behöver det inte, min rumskamrat stänger fönstret direkt när han är här
men jag, jag tycker om det, att vara inne men utomhusen är närvarande. Jag öppnar även när det är kallt ute, hemma, en liten stund bara för sedan får jag dåligt samvete vid tanken att mina blommor fryser, och jag vill ju helst att de ska tycka om mig

 

Så kaffe med spökiga klagomål blir det. Ute hör jag en fiskmåsunge pipa. De låter på ett särskilt sätt när de lämnats ensamma på marken.
Trafiksus från motorvägen, porslin som klirrar i matsalen; skjutdörren är öppen. Vi delar innergård, matsalen, jag och den övergivna pipande.

 

 

 

 

Det är en väldigt förstående chef vi har här. Jag antar att jag bara skulle kunna förklara för honom att jag ibland tappar energin via magen och då antingen blir rastlös och måste ut och röra mig, eller så trött att jag bara vill sitta still och andas en stund. Att tröttheten är obalans och jag behöver vänta in, vänta in mig själv

Han hade en massa snälla saker att säga mig innan påsk. Jag borde skrivit ner det, men jag blev i alla fall innerligt glad över att ha gjort ett bra jobb och ett så bra intryck

 

Såhär i backspegeln inser jag att den där skolan jag var på, den nära mig, det var en plats för vuxenmobbning. För vad annars skulle det vara. Jag försökte förklara för mig själv att det nog bara var för lärare, det de hittade på, och varför bjuda med en praktikant, men sedan blev jag ledsen och slutligen – äntligen – förbannad. Det kanske inte är så förvånande att den skolan inte fungerar som den ska när de som ska vara de vuxna beter sig på det där sättet. Det är en sak att säga till kidsen att inte mobba varandra, men när de inte ens själva kan bete sig förnuftigt…

För i vuxenvärlden sitter man inte och planerar en fest under lunchrasten och bjuder med alla utom två tre personer. Speciellt inte när en av dem sitter precis intill och hör allting. Man pratar inte om allt som ska ske, vilka man bjudit med och vad man borde äta då. Utan att bjuda med alla.

Jag blev aldrig inbjuden. Istället sitter jag tyst och lyssnar på dem, på hur de skamlöst ignorerar mig. Och visste med ännu större klarhet att det där inte var platsen för mig. Jag behöver inte sånt skit i mitt liv. Har slutat höra av mig till de som glömde mig så snabbt jag slutade dricka och festa.

 

Grymt coolt

För litteraturens nördar kan detta vara coolt; nyss bland det jag arkiverar hittade jag små handskrivna papper som chefen säger är en känd folklorists tillägg till Antii Arnes Stith Thompsons ”The types of the folktale”.

Dessvärre är det på tyska så jag hade inte fattat något även om jag kunnat tyda skrivstilen. 

Who made me adult? I can´t do adult!

Jag har visserligen fått lite mer erfarenhet inom vissa saker tack vare praktiken jag hade på högstadieskolan, men i grunden är jag densamma; den drömmande orealisten som helst vill ha ett företag där jag tjänar pengar på att ha idéer.

Jag har ju så många idéer.
Hela tiden.
Idag när jag fulvek ihop ikeapåsarna som tvätten legat i så funderade jag på en liten men effektiv vaccumpackare för ikea/willyspåsar och väskor som man inte använder hela tiden men vill ha i lägenheten, väskor som ändå tar liiite för mycket plats för den trångbodde. Återbrukbara vaccumpåsar med tillhörande förvaring för det packade. Så att varje påse/väska blir ett platt paket på max 1x1dm(2?).

Samma sak vill jag ha för jackor. Vacca dem på galge så att de blir någon cm tjocka och man kan ha alla i garderoben eftersom tio jackor tar kanske en bredd på 11 cm.

Jag har även en idé om köks-/badrumshantering av avloppsvatten, och vattenförvaring vid översvämning. Jag funderar på ett bostadsområde med solpaneler och egen avloppshantering och nerkylning av bostäder, o s v.

Jag har en tanke om en mobil tvätt-enhet, att öppna en tvättomat och så klurar jag på att sy en hängmattegunga.  Jag har mängder av förslag till IKEA och SVT.

Men vem skulle jag berätta dem för. Att maila som privatperson till tillverkare av t ex städmoppar om en utformningsidé jag har, det är knappast något som läses och ännu mindre besvaras.

Så mina smarta lösningar förblir hastigt skrivna ord på papperslapp. När jag dör, men antagligen innan nästa sommar, så buntas allt ihop och slängs
och så var det med den saken. 🙂

 

Vad definierar en vuxen människa? Ansvar för sig själv och  besluten man tar, ansvar för att ens barn ser på världen med färgblindhet. Inte ta droger, eller åtminstone ta dem under förnuftigare former om man nu tycker man måste. Vara stark, fri och modig. Ha Ica-kort och tygpåsar. Återvinna sopor.
Något åt det hållet eller?

 

Min pappa är fortfarande död. Jag är uppe sent på nätterna och får gråta i fred när jag måste. Overkligheten i att han en gång funnits som kött blod tankar
men inte längre finns färgar av sig på alla mina dagar. 

 

Det blev 2017 och min pappa är fortfarande död

Jag kan brista i gråt när jag är hemma, allt möjligt triggar mig. men det är detta jag tänker på; min pappa är död och jag vill bara skriva hela tiden men hittar tusen saker att göra istället

som att köpa Friends-lego till dottern och bygga ihop, bygga med lego för att jag får en idé

och jag vill skriva men jag vågar inte. Då har det gått långt, inser jag. Jag som alltid tidigare bearbetat allt genom att skriva om det och därigenom trassla ut mig ur det

 

Min mamma beter sig lika irrationellt som jag fruktade. Hon har sålt bilen istället för att låta oss låna den, betala skatten och försäkringen för att avlasta henne men ändå kunna komma upp oftare. Så ska vi åka till Kumla så är vi fast där, hela tiden beroende av syskonbarnens tillgänglighet. Som om de inte har egna liv.
M säger att han hellre stannar här hemma. Så får jag och dottern ta tåget.
De ogillar varandra mer och mer, M och mamma. Det är jobbigt men en smula fascinerande att se. Mamma som kommenterar M högt som om han inte är där och M som argt svarar ”Jag hör dig, är precis här!”
Mest handlar det om dottern. Att han  gör fel – tycker hon – eller att hon säger konstiga saker och aldrig säger någonting snällt till dottern. Det gör honom så förbannad, att inte ens räknas in efter tio år med mig och ett barnbarn.

Å andra sidan är han arg hela hela tiden numera.
Å andra sidan säger hon aldrig snälla uppmuntrande saker till mig. Jag kan inte minnas när hon sa något snällt senast.
Inte konstigt man är uppfuggad i skallen och flyttar långt bort. Inte konstigt att syrran inte pratar så ofta med henne längre. Men hon pratar ju inte med mig längre heller. Jag vet inte vad som hänt med henne. Jag hade behövt henne nu, är så ensam i den här pappasaknaden
Vår pappa har dött och vår mamma ska sälja alla hans saker, sälja alla verktyg. Vill jag ha en borrmaskin eller den där slipen så måste jag betala för den. Jag vill ha snickarbänken i källaren men jag får den inte för jag har inte plats. Det vet hon inget om, men hon har redan bestämt sig

 

Det är bara det, eller också det, att ingen hör av sig till mig för att berätta hur det är. I vanlig ordning är jag borträknad.
”Hur mår du då, Lena?”
Någon frågade det förra veckan och jag blev så rörd över att ens få frågan. Ingen har undrat det på länge.

 

Jotack. Jag äter hela tiden och har gått upp i vikt. Allt sitter på röven och på brösten. Jag vågar inte skriva av rädsla för att explodera och orsaka skador(eller förändring, eller chockvågor)som inte går att rätta till igen. Jag har fastnat i den här rollen jag tillskrivit mig och kommer inte loss.

Jag funderar mer och mer på att bo i ett av de där små husen som är lite trendiga nu. Tiny houses, på hjul. Eller så flyttar jag med dottern till ett palats i snickarglädje och vackra fönster. Ett tornrum, dolda gömslen och bekymmerslösa dagar.

 

så skönt det låter

Två veckor senare

Idag har min pappa varit död i två veckor, och det är först nu som jag vågar skriva någonting om det. Jag har försökt skjuta undan det in i det längsta; det är så enkelt att låtsas att han fortfarande lever där – femtio mil bort – och att jag fortfarande kan ringa hans telefon vars nummer han haft sedan nittiotalet. Att han skulle svara sådär som han gjorde innan cancern, med ett piggt retsamt”Vad vill du?” eftersom han såg att det var jag som ringde(för att jag ett tag bara ringde om jag behövde pengar).

Men den är avstängd. Ingenstans har jag hans röst inspelad. Nu hör jag den ju fortfarande i minnet, och jag gör hela tiden minnesnoteringar på sådant jag ska skriva upp för att minnas längre. Saker jag ska skriva för att Juno ska ha lite minnen av honom, eller i alla fall en aning om hur jag uppfattade honom. M har lovat printa lite bilder på pappa och Juno, mamma, på huset i Kumla och andra saker.
Mamma pratar om att sälja huset till våren och jag är rotlös och vilsen i den här vuxenheten som _måste_ drabba tag i mig nu, för mina rötter grävs upp och jag avskyr den där jävla förändringen, universums enda säkra konstanta

såklart att det där dyker upp nu, det någon sa för evigheter sedan: Var ett träd. Rota dig djupt. Inte nödvändigtvis på en plats, men i dig själv. Vet vem du är så att det, när det stormar, inte rubbar dig ur fläcken.

 

Inte för att jag inte vet vem jag är. Inte för att jag inte vet vad jag vill göra*

Kanske ser jag tydligare sen, om veckor, månader, år. Kanske förstår jag tidpunkten då.
Kanske hugger det inte lika djupt det som min pappa sa, att han ville leva. Inte för att göra någonting speciellt utan bara för att leva. ”Leva. Bara..leva”.

Och dagen efter skulle vi ta tåget hem, Juno och jag, och han undrar när tåget går, och han vinkar och ler genom fönstret åt Juno som är i väntrummet utanför, så att fönstren ligger som ett L, och jag berättar, och när vi ska gå säger han någonting om att vi kanske kan höras i veckan men jag gråter igen och vet, bara vet, att det är sista gången jag ser honom.

 

och det är så märkligt det där, att jag känner honom nära mig, som om han är runt oss alla för att lindra saknaden och sorgen

och samtidigt tanken att en dag när vi alla är döda så finns ingen som minns. Så bisarrt, denna förgänglighet.**

Djupare sett är det alldeles otänkbart, att det, som en gång existerat med verklighetens fulla styrka, någonsin skulle kunna bli till intet, och sedan, genom hela den kommande evigheten, fortfara som ett ingenting.

 

Natten till tisdagen den 8 november vaknar jag av att telefonen ringer. Klockan är 0:22, och när jag sätter mig upp, säger ”Det är mamma som ringer” hör jag M säga ”Å, nej…”.

Det var det.

15034058_10154064663817335_2019008223_o-1

 

  • Det är väl snarare så att jag vet en massa saker som jag inte vill göra. Som att jobba i kassan(för all info om det där far ut genom mitt andra öra genast)eller jobba på (ännu)en skola.
  • Så klart att några av oss fantiserar om odödlighet då. Kärleken är evig, men det är kanske ondskan också?

”De har avbrutit behandlingen…”

Min pappa dör snart. 

Jag gråter under filten medan min dotter försöker busa mig glad igen. Jag har inget sagt till henne och på fredag ska vi åka upp och hälsa på ändå. Hon frågar varje dag om det är idag vi ska till Mommo och Moffa och jag säger hur många dagar det är kvar
Men sedan då. Jag vet ingenting om hur det är att vara i mitt liv utan min pappa levandes trots många mil ifrån mig

och mamma som varit med honom sedan hon var 15 år

var blir hon av då

Väntan

I onsdags fick jag mejl från en rektor på en lågstadieskola. Hon undrade om jag kunde jobba där tills den nya skolbibliotekarien börjar den 1 december. Jag åkte dit för att träffa henne och nu väntar jag på arbetsförmedlingen. På att de ska svara på om jag får ha praktik där med(men det vill jag inte, jag får så dåligt betalt att det är pinsamt)och om jag ska avbryta praktiken här eller vänta tills nästa fredag som ändå är min sista dag. Jag är fri att bestämma själv, så klart. Jag kan säga till rektorn på lågstadiet att jag börjar där på tisdag morgon, och på måndag kommer jag hit och har min sista dag, lämnar nycklarna, kollar om jag har glömt något i skåpet, kylen, biblioteket. Rensar allting på datorn och byter lösenord på min inloggning. Sakna stället på hemvägen och undvika att gå förbi här på vägen till affären om det är vardag.

 

 

Prutt

Jag vet inte vad jag egentligen ska skriva om B.O, body odeur/odor, men den här kombinationen att stressa, glömma dricka vatten, inte äta ordentligt samt ha en trasig tand i käften; jag känner mig som en vandrande pruttlukt. Jag svettas mer här på skolan eftersom det är varmt och jag lyfter och konkar runt saker, så jag har alltid med mig ombyte i väskan och deo

 

det är sådana där världsliga saker och jag undrar när balansen återställer sig

 

Eftersom jag inte fick praktiken förlängd(alternativt gå på lönebidrag)så slutar jag här nästa fredag. Jag har redan tagit hem blommorna, och mitt ”pysselkit” bär jag med mig fram och tillbaka dagligen ifall att jag skulle behöva det. Det är bra att ha när man t ex ska göra rosor av de utgallrade böckerna. Jag är förvånad över att de rosor jag gjort som ligger här i bibblan har fått vara i fred. Jag hade väntat mig att de skulle råka ut för storskalig skadegörelse direkt. De får ligga kvar. Jag behöver inte veta någonting om deras framtida öde.

Jag pratade med en kvinna på supporten om att jag måste lära mig exemplarinläggning innan jag slutar eftersom bokleveransen har kommit. Det var inte vidare svårt att lära sig och jag har fixat det redan.
Hon kallade det här biblioteket för Sorgebarnet. Det betyder att de pratar om skolan, om besluten som tas som gör skolbiblioteket till lägsta prioritet. Jag vill inget säga till de styrande här på skolan. Det kommer inte att spela någon roll. Min tid på scenen är strax över.

 

Intyget jag fick från studierektorn är väldigt intetsägande. Jag ska be henne fylla på med mer saker. Som att jag tar egna initiativ, är väldigt kreativ och idérik. Att ha mitt namn rättstavat hade jag också gillat.

3

Jag känner mig halvt bedövad idag. Om en stund ska jag gå och hämta på dagis och åka till läkaren med Beppen, så nu sitter jag här och kan liksom inte påbörja speciellt mycket. Inte för att jag egentligen vill, för jag fick veta idag att jag inte får förlängd praktik eller kan börja med lönebidrag, så nu sitter jag här, har tre veckor kvar på praktiken innan jag ska ta hem mina blommor igen, slänga papper på de idéer jag har om det här biblioteket och försöka förlika mig med det här att balansen mellan bekant och chef är så svajande att den nog inte existerar. För en stund sedan sa jag att jag ska gå tidigare idag, och då sa någon som jag gillade fram tills den sekunden att den nya praktikanten – han som driver runt och inte har mycket att göra sådär som jag själv gjorde de första dagarna i våras – kan vara här inne ifall någon behöver hjälp. Som om han inte måste kunna någonting för att göra det jag gör.

Det är Skoljoggen idag, så eleverna är inte här ändå. Men fräckheten! Tillintetgörandet. ”Det är inte för att vi inte trivs med dig och gillar det du gjort, men det är ju inte så mycket att göra i bibblan och jag har sett hur rastlös du är ibland så du kanske ska prova på ett lågstadium eller fritids istället?”

Jag berättade för min kontakt på arb.förm om att det kommit en ny praktikant. Hon skulle kolla upp det, vad det stod på beslutet att hans sysslor ska vara. Och jag sitter här och blir argare hela tiden. För nu fattar jag några småsaker under den senaste tiden; lärarna visste redan om att jag inte skulle vara kvar här.

Jag har inte gjort någonting fel. Jag är bara inte den. Den där personen.
Jag ska vara snäll och trevlig såklart. Jag måste be om referenser, skriftliga.

in i bingolingodimmigheten

Jag är en dålig människa

Ty jag har rensat ut klassikerna från skolans bibliotek. En av lärarna tog dem för att ha i undervisningen och suckade lite åt mig, men höll med när jag påpekade att om kidsen vill läsa klassikerna, om de verkligen är intresserade av litteratur så letar de själva upp böckerna, att det är här vi ska få dem sugna på att läsa och att läsa mer.

Jag har redan stammisar här.  Två av tjejerna har jag lärt mig namnet på och en av dem har läst allt jag föreslår men lånar till slut Miss Peregrines hem för besynnerliga barn*. Den andra går iväg med en lapp där jag skrivit ner Stephen Kingböcker hon borde läsa men som vi inte har här.

Det är ibland lite ensamt här i mitt stora rum med böcker, men jag har i alla fall en plats att kalla min egna.

Någon behöver mig

så jag hjälper till på hemkunskapen och på väg tillbaka inser jag plötsligt att de behöver mig här. Det skulle diskuteras huruvida de kunde anställa mig med lönebidrag när praktiken tar slut – vilket är snart – och jag tänker att de naturligtvis kan hitta en ny praktikant och börja om men då måste de ju som sagt börja om. Och eleverna behöver känna igen ansikten, skapa relationer till de vuxna de träffar varje dag. Jag är nyfiken

Någon behöver mig. Jag må vara utbytbar, men det är jag inte längre, inte här.

 

En vän till en vän ramlade och slog ihjäl sig i helgen. Det låter så overkligt, nästan farsartat. Man ramlar inte i köket och slår ihjäl sig, man ramlar inte och dör. Inte om man är strax över femtio år. Vännen visste inte riktigt hur men tror hon halkat på något sätt. De hade bestämt en lunch som blev inställd på grund av en förkylning, och dagen efter är hon död, borta. Bara sådär.

 

Min egen fars hälsotillstånd vet jag mycket lite om. På mina föräldrar låter det som om allting är tipptopp, det är ju bara lite cancer, han har ju fått tillbaka håret och orkar mer så allt är bara bra. Bara B R A.
För att få veta hur det egentligen står till får jag snoka hos familjemedlemmar i närheten, de som träffat honom och kan berätta
men beppen tjatar om mommo o moffa så jag åker nog dit med henne så snart jag kan, höstlovet kanske

med ångest och visioner

Pia var på rätt spår för flera år sedan. Hon föreslog diagnosen men jag tyckte inte den passade in trots att jag visste att jag inte heller passade in, så jag lallar vidare genom livet och får barn under rätt så traumatiska omständigheter – men det är först efteråt vi fattar hur stressigt det egentligen var- och det är obligatoriskt för föräldrar till prematurbarn att prata med en psykolog

hon ser ut som en äldre version av Loreen och har fått höra det innan
vi möter henne ibland, hon bor nära dagis, men hon känner inte igen oss

men då pratade vi om allt
och hjulen började rulla

så istället för att vara vardagsdeprimerad sådär som författare är, med ångest och visioner, så blir jag låg eftersom jag hamnar i ett annat fack, döms efter det som jag inte kan rå för

och det där har gnagt mig i flera år även om jag med förnuft och logik kan förklara det

 

Jag har blivit en annan men ville förbli densamma, så jag sörjer henne

Jag måste, bara måste

för det skriker och rivs i mig, det bultar och hamras hål på och jag har så länge inte velat höra på, inte lyssna med det örat så länge har jag gått med lock för ena örat. Jag har trott det är en förkylning, eller kanske var jag på en spelning med för hög volym

eller kanske är det jag själv som täpper till och vänder bort mig av alla anledningar jag länge inte lyssnat på, inte velat se.
plötsligt minns jag inloggningen till bloggen(inbloggningen?)och klickar runt en stund eftersom jag fortfarande inte vill lyssna eller höra på det örat

 

jag har glömt hur man vilar. Har glömt hur man skrattar från magen. Jag har glömt hur jag kan skriva ord för att få de där känslorna att slippa undan skuggorna och mörkret

jag är metaforen

jag har bitit ihop mina käkar så länge nu att jag har ont i nacken. jag har bitit ihop om allt skrik att tänderna går sönder. jag provade att låta maten godiset kakorna tysta munnen men jag blev bara fet och någon annan istället, så obekväm i denna uselt passande kostym

Men jag ler och säger att det inte är snällt mot andra kvinnor om jag är smal, för jag är så snygg då och jag vill ju inte vara elak
fast det vill jag ändå, för hämnden är ett begär och jag vill inte bita ihop mer, men det leder ingen vart; vad väntar jag mig. Förlåtelse och ryggdunk? Jag är en bättre vän på avstånd, inbillar jag mig, men inte ens då är jag vidare bekväm med att leka normal, icke-kännande och oförmögen att analysera djupt

Medicinen får mig att svettas. dessutom är det varmt ute och jag längtar efter hösten och svalkan

så att jag kan sitta ute och andas in lövdöden och blötjorden