Det stramar och åmar sig igen. Det lockar och väntar och ropar. Det där livet, levnadssättet som inte kan lämna mig men som ligger i benen och nacken och väntar på
väntar på att rädslan ska lösas upp. Ja, naturligtvis. För även om man är en klokbok och emellanåtmodig så finns det så många ”Men tänk om…!” som rädslan kläcker ur sig som en padda i en damm – den man inte insåg fanns där innan man hör den rapa till- men även om jag är en klokbok och emellanåtmodig så är jag villrådig. Villrådig är ett ord som stämmer in rätt bra på mig numera. Kommer ordet av att man vill ha råd av andra eller vilse-utan-ro.
Hursomhelst så längtar jag skog och vind och vandringar utan egentliga mål, bara ungefärliga mål efter behov
men herregud, Lena. Kom för fan ihåg myggmedlet.
v a n d r a r v i l d 