Jag har försökt och försökt att lära mig dricka kaffe och tycka att det är mumma för själen och allt sånt där. Jag har försökt dricka det och tänkt att det är vad som slutligen ska få mig att bli vuxnare och en del av världsalltet och gemenskapen med alla de där kaffedrickarna som kan sitta där och mysa över en mugg kaffe och snacka tills det att kaffet kallnat och de dricker kaffet kallt.
Jag ger upp, jag struntar i det där nu. Jag är uppenbarligen inte en kaffedrickare. Jag måste ha mjölk i mitt kaffe för att det ska bli drickbart. Jag måste ha socker, men inte i kaffet, för det är hemskt äckligt. Nejnej, jag måste dricka på bit för att få ner det. En stor mugg kaffe&mjölk kräver två sockerbitar
Och ska man gå på magkänslan, som jag hört att man alltid ska göra; Min mage avskyr kaffe. Avskyr det. Min mage värker och gormar åt mig, hotar med bukras och sömnlösa timmar allra minst.
Så jag ger upp. Att lära sig att älska kaffe är för mig lönlöst. Historien kommer aldrig att bli någonting mer än en blek historia av tappra försök och konstant kamp över viljor.
v a n d r a r v i l d 