Om böcker jag läst hittills 2012

Som en julklapp till mig själv beställde jag, på självaste julafton, hem en mängd böcker.
De kom efter nyår, så nu kan jag med lätthet säga att hittills, i år, har jag läst fyra böcker: De tre böckerna om Hungerspelen, av Suzanne Collins; ”Hungerspelen”, ”Fatta eld” och ”Revolt”. Jag sträckläste den första bara för att börja direkt på boken efter, och sedan på boken efter.
”Hungerspelen” kommer på film i slutet av mars.

Den fjärde boken jag läst är Evermore, av Alyson Noël. Det är första boken i en serie visade det sig. Om tjej möter mystisk kille som kanske eller kanske inte gillar henne tillbaka, o s v. Jag gillade den, men mest för att jag intalade mig att det är okej att låta sig vara tonårsnaiv och icke-cynisk ibland.

Nackdelen är ju något jag tidigare beklagat mig över:
Min bokmani, min önskan om en bokhylla med ordning och vett kräver ju att jag köper ALLA böcker i en serie. Även om jag inte gillar dem.
Kanske är det inte en mani lika mycket som nått psykbryt jag får bara av att tänka på böckerna som jag inte äger, att det finns HÅL i mina imaginära hyllor(de flesta böcker ligger ff nerpackade. 95% av böckerna här hemma har jag köpt sedan jag flyttade till Malmö. Innan jul fyllde jag upp en ny stringhylla. Bara sådär. Men hellre det än att bokstaplar välter. Det är bara störigt.).

Nu hade jag ju den goda smaken att tycka Evermore var helt okej, men jag är osäker på resten av de böckerna och hur historien ska kunna fortsätta utan att vara aningens förutsägbar. Men jag kommer att köpa dem, allihop. Så är det bara.

De andra serierna har jag ju haft den goda smaken att gilla. Som True Blood-serien(böckerna är roliga. HBO-serien plågsam)och en serie om en shapeshifter som heter Mercedes och jobbar som bilmekaniker. Det är tur att en del författare(författarinnor, i det här fallet. De senaste serierna jag fortsatt på är skrivna av kvinnor. Yay girlpower.)lyckas skriva så att man genast gillar karaktärerna och vill veta hur det går för dem(annars hade vi levt i en värld utan teveserier?).

Nästa bok blir eventuellt ”Do Androids dream of electric sheep?”, boken av Philip K Dick som för den oupplyste senare blev filmen ”Bladerunner”. Fast den köpte jag egentligen till Mattias i hopp om att han en dag ska läsa en bok. Men tills vidare är den min.

ifrån dem

padre, sådana här stillsamma nätter med ensamhet och te så känner jag mig lite mer som mig själv. Det stormar ute, jag såg just en ny filmversion av min favoritbok och ute i köket glänser väggarna sådär nytt och fint.
Mina föräldrar har varit här i flera dagar och hjälp oss med köket(Jag är tydligen en jävel på att kakla. Go figure!)och när de äntligen åkt hem känner jag en obstinat lust att springa runt naken och säga saker som är olämpliga för andra att höra. Bara för att jag återigen kan. Jag kan inte riktigt med det där att ha andra boendes i mitt hem, det skaver och rummen har aldrig plats för tankar.
Bilen tog de med sig, så att den slipper stå på en parkering över vintern, insnöad och med batteriet urladdat. Men så står vi plötsligt inför det där dilemmat: Hur var det nu man roade sig på söndagar utan bil, utan att lämna stan?

Jag älskar mina föräldrar, men ibland märker jag att mamma säger väldigt okänsliga saker utan att ens tänka på det. Eller tänker hon på det och säger sådant för att kontrollera sin omgivning.
Att jag växt upp med det och tänkt att det är så det är, så det ska vara.
Är det inte märkligt hur någon kan påverka en människa bara genom att hålla kärlek ifrån dem

väldigt nära

Det är någonting jag måste göra, någonting som brådskar. Det ropar på mig i de korta tystnaderna som uppstår, i pauserna av liv som jag ändå måste erkänna att jag har. Det är magin i att leva och känna, magin i att stilla sig när mörkret faller och vila tills det kommer en gryning.

Det är inte vad de ropar om. Jag hör dem inte. Rösterna är otydliga, som om de sitter i rummet intill och mumlar; otydbart och retsamt, och detta lyssnande utan framsteg gör mig retlig och osäker, för vem är jag utan att höra vad de säger, vilken människa är inte vilsen utan de ledande tröstande orden som de skänker, vilken människa skulle inte vara förtvivlad och rädd utan att ha de intuitiva ropen som ledsagare.

Idag när jag gick i parken så har alla löven fallit av träden och tappat sin färg. Någon hade samlat ihop dem i två stora högar och jag motstod lusten att hoppa i dem bara för att andra människor såg mig, och för att jag inte var säker på vad som fanns undertill; var det bara mark eller gömde sig någonting där.

Vart tog all den vackra gula färgen vägen, tog hon-som-vet-allt tillbaka den för att visa oss den till våren, när solen skiner stark från klarblå himmel och människor yrvaket vaknar upp från vintersgrått? Jag föreställer mig att jorden sög i sig den, att det någonstans under all denna lera finns klot begravda i jorden, klot av värmande sol och höstgult som stillsamt brinner där tills våren kommer.
Jag tänker mig att de avger ett svagt brummande, men man måste luta sig väldigt nära för att höra.

Så, jag jobbade igår

På ett nytt ställe. Jag gillar allt på den platsen. Alla var trevliga och hjälpsamma och så tvärtemot hur det var på förra stället jag jobbade på att jag blir sådär GLAD. Det gör inget om jag inte får vara kvar efter jul och bokrean(Det får jag. Ni ska se). Jag var deras andra provjobbare för jag hade kassavana och har jobbat med samma sak innan(så tack till E på cepiga butiken. Jag vet att det stör dig som fan att du hjälpte mig att få det här jobbet, men det är mina plåster på de inbillade såren. Moa ha haaaa!)

Hursomhelst.
Jag gillar stället. Massor. Jag sökte jobbet där för att jag ju ändå är inne där flera gånger i veckan. Så jag hittar ju redan.

Jag jobbade jättebra, om jag får säga det själv. Butikschefen verkade nöjd med. Gav beröm och positiva tillrop under hela dagen och sånt är jag ganska svältfödd med, sorgligt nog.

Så dagen gick snabbt och jag KAN. Igen.
Så jävla bra jag är. Underbar. Fantastisk. Ja.

Personalen verkar lite van vid att folk kommer och jobbar extra, men de verkade gilla mig. Skönt. Det är nästan det värsta, om man hamnar på ett bra ställe där man lätt klarar jobbet men så är de andra i personalen rövhål. Been there, done that. Men här var alla trevliga, en av dem gick runt och liksom log mot mig hela tiden, och jag vet inte om han bara är sådan; flummig och förvirrad. På ett bra sätt som jag förstår helt. Och en blev plötsligt glad i mig när vi pratade om böcker trots att hon verkade vara likgiltig innan. Så tydligen sa jag något bra. En tredje pratade jag film med; tydligen är hon extremt glad för Colin Firth så jag tipsade henne om Dorian Gray-filmen som han är med i, och Kings speech.

Hursomhelst så är jag jävligt bra.

*host*

Jag börjar bli snuvig. Jag har ont lite överallt.
Ja. Det är jättejättejättesynd om mig.

Inte.
Det är ju november.

Jag var på bio igår och såg Tintin och folk hostar och harklar ju runt en hela tiden där i salongen.
Så på vägen hem fick jag hosta och blev matt. Det känns lite som instant karma. Jag vet inte varför.

Det är när jag är matt och sjuk som jag fattar hur mycket jag egentligen älskar att vara frisk. Hur tråkigt det är att ligga och kolla på film när man inte orkar göra annat,
inte alls lika roligt som när man väljer att vara hemma och kolla på film.

brand

..och jag märker hur jag rastlöst ändrar bakgrund och färg på bloggen och att jag senare samma kväll har samma känsla av felande med min dagbok; inget känns riktigt rätt och en lång stund fladdrar jag oroligt runt innan jag inser att det inte handlar om utseendet av boken eller sidan eller en önskan om att det ska kännas mitt i prick

utan att jag rastlöst fladdrar runt orden som jag behöver skriva ner men inte vill röra vid, inte vill kännas vid
att jag kretsar runt känslan med rädslan att vidröra

det bränner åt båda hållen

måndagsvägran

Helgen gick alldeles för snabbt så jag har fastnat i en måndagsmorgon som räcker väldigt länge.
Mest för att jag vägrar kolla vad klockan är. Det är mulet och stormigt ute, inte mitt favorit-Malmö, så jag håller mig inne, äter macka med saffranshonung på, läser bloggar och drömmer om ett hus jag hittat. Jag behöver läsa på igen, återminnas om vad det var som gällde.

Jag är fortfarande glad över det där extrajobbet. Jag fattar ju att de där timmarna på jobb är ett test för att se hur jag jobbar, så jag måste minnas att jag faktiskt KAN det där med att vara trevlig och sköta kassan och sånt. Och minnas att jag inte ska stressa mig igenom saker, en kund i taget så blir alla gladare. Mest jag.

För en stund sedan när jag surfade på hemnet så undrade jag om detta plötsliga intresse för hemmansägande betyder att jag samlar på mig vetande och idéer för att jag senare ska skapa mitt egna hem.
Lite som att samla på sig inredningstips från tidningar, fast jag sparar alla bilder i huvudet. Jag har ju alltid varit bra på att frammana bilder och skapa miljöer.
I huvudet.
Jag undrar vart alla bilder kommer ifrån, de jag inte sett tidigare och som bara ploppar in i skallen på mig. Jag skyller det hela på en slags gud, så slipper jag ta ansvar för min fantasin vindlingar, lite sådär att skapa en maskin som snart börjar skapa egna saker. Min fantasi är som Frankensteins monster?

Eh…

Hur som helst så har jag tröttnat på att kolla på hus av ett visst slag.
De som bara inte känns som den mest storslagna framgångsrika känslan av mig själv. Jag tittar inte ens på dem längre. Det finns ingen poäng med det, jag vill ändå inte ha dem.
De där gurusarna, och Buddah, de säger att man ska tänka på bara det man vill ha. Bara. Alltid. och sluta tänka på hur det ska kunna komma till en, för tänker man på HUR så blockerar man möjligheterna.

Jag älskar när saker låter omöjliga. Det tilltalar mitt obstinata Jag.

Föresten roar det mig en aning att jag fått de här extrajobben genom att jag var på den där butiken, den jag inte trivdes alls på.
Jag vet att det stör henne som fan att hon lärde mig lite saker där och så traskar jag bara vidare. Så jag är trots allt tacksam för det. Hade jag inte hamnat där hade jag inte lärt mig nya saker, så tack! Det är samma sak som med gotlandsjobbet. TACK för att hon var en sådan häxa, för nu vet jag precis hur jag ska behandla mina egna anställda(det är den där känslan jag har igen, att jag har ett eget företag med tre anställda. Den ligger fortfarande och vilar i hjärt-magtrakten). Lite mer som Teater-Maggan och min egna magkänsla. Ja.
Det blir bra det.

Igår smsade pappa och frågade vad ”ff” betyder när jag smsar honom, och skriver till folk på FB.
””ff = fortfarande!” svarade jag och tänkte att paps är så söt, men det är ju bra att han vill vara uppdaterad. Mams gör inte så, hon sätter mer en slags heder i att inte vara teknisk. Jag undrar om det hade varit annorlunda om hon jobbat på kontor när internet kom.
Antagligen.

En dag, väldigt snart

Ibland vaknar man men eftersom man tänker att man somnar om direkt så bryr man sig inte om det, så det tar ett tag innan man blir medveten om att man är vaken. Klarvaken. Det är då man även blir medveten om att man ligger där och funderar på saker, oroar sig för saker.
Oroar sig för ungefär allting.

så man försöker sluta, försöker tänka positivt och vända på tankarna. ”Tänk dig den bästa möjliga lösningen på allt, vad skulle det vara?!” men ändå smyger sig tvivel in. Oro. Man vill ha en livlina att hålla sig i, fast grund och en plats att dra sig tillbaka på.

Det är mycket sådant nu. Behov av att dra sig tillbaka, sluta stressa, se saker från andra håll.
Det är lite svårt när man har så mycket hängande över sig, att släppa oron. Att släppa tanken på ”Hur ska det gå!”.

Istället för att tänka på ”hur” försöker jag tänka på ”att” saker löser sig.

För det gör de ju.

En dag snart kommer jag att känna en oerhörd lättnad, det vet jag ju. En dag väldigt snart kommer jag att känna en enorm lättnad och märka att jag ibland suckar djupt som för att släppa alla spänningar som jag dragit runt på så länge. En dag snart kommer jag att vara lättad och känna hur jag inte längre är stel i nacken och har tyngd över bröstet. Jag kommer att vakna en natt snart av att jag skrattar i drömmen, och mitt skratt väckte mig.

En dag snart kommer jag äntligen äntligen att drömma att jag flyger igen.

Jag måste bara tycka till om sista Harry Potter-filmen

Den är kass.
För att Mattias ens skulle fatta allt i filmen var jag tvungen att förklara en massa saker. FAIL 1.

Och sen en tanke: Om nu Pojken som överlevde lyckas döda voldemort:

Är det då läge för alla överlevande att sitta i stora hallen och gosa lite efteråt.
Utan att vara glada över att Voldy äntligen, efter femtio år av konstant hot och mördande har dött på riktigt?
HP-Realistiskt, I think not. FAIL 2.

och vad var det för mesigt tal av Neville? Om de lyckas följa boken så pass fram tills det att dödsätarna kommer ut ur skogen, varför inte bara FORTSÄTTA då?
Nejnej, Neville(nåja, det var ju åtminstone han)kommer med ett mesigt tal om vänskap. FAIL 3.

Jävla skitfilm.
Länge leve böckerna.

Föresten

kan låtarna handla om att släppa taget om gamla saker.
Som alla de här sakerna som sitter som en värkande stelhet över axlarna och nacken.

Och jag vägrar släppa taget för jag vet helt enkelt inte hur man ÄR utan dem. Jag minns inte hur det var att slippa bekymra sig. Jag önskar jag visste hur det kändes att slippa undra om pengar och jobb och om man ska försöka skaffa barn eller inte, och borde vi flytta till något större eller bara packa om allt på vinden.

Det kanske är för det som jag känner den där lusten att packa ner saker i lådor och hyra ett lager någonstans för att få dem ur vägen tills vidare.

Någon sa att om man inte saknat sakerna man har på vinden/i källaren det senaste året så kan man göra sig av med dem.
Jag har saknat ganska många av mina saker.
ERGO: Vi måste flytta till någonting större.

Avdelning: Låtar man har i skallen när man vaknar.

Väldigt ofta har jag vaknat med Adeles ”Somebody like you” den senaste tiden.
Jag fattar inte varför, om inte M bestämt sig för att lämna mig för att någon gammal flamma dykt upp och vill ha honom tillbaka och nu undrar hur han ska kläcka ur sig det för mig.
När jag högt en morgon sa att jag inte fattar varför den låten dyker upp, ”Ge mig en annan som jag fattar!” så fick jag istället Amy McDonalds ”Dont tell me that its over”.

Föga tröstande.

Imorse när jag halvvaknade av att M vände sig om och lade armen om mig samtidigt som han pussade mig i nacken och skäggstubbsstack mig så mumlade jag någonting om ”Stanna hos mig” och mindes det inte förrän jag varit vaken ett tag.

Herregud. Kan han inte stanna utan att jag ber om det så vill jag ändå inte ha honom. Inte för att det är fel på M utan bara rent allmänt kärleksgiltigt:
Måste man BE om kärlek för att få den så är det inte riktigt värt det.

M hörde mig iallafall och sa ”Det är klart jag gör” och pussade mig igen. Jag ger honom alldeles för lite cred ibland.
Och det kittlar så roligt när han skäggstubbspussar mig i armhålan bara för att jäklas, trots att han vet att jag kanske slänger iväg en arm av bara farten och drämmer till honom eftersom jag inte står ut med allt kill.

Det händer att jag tänker ut en slags förberedelseplan ifall han kommer på att jag är skräp och undrar varför han är ihop med mig. Just nu är den planen typ ”Eh.. jag kan väl bo på min bäddsoffa hos syrran ett tag då. Eller hos mamma och pappa. Det där ordnar sig alltid!”

men då gör jag ju det igen. Tar för givet att jag inte har kraft att själv ta hand om mig, om mitt boende och tid, utan att jag behöver andra för att jag ska överleva. Jag älskar familjen men det betyder ju inte att jag behöver ha dem att mata mig(jag får hellre presenter som överraskning. Det är mycket roligare).

Föresten tänkte jag att om jag blir lämnad för någon annan så hoppas jag att hon är snyggare än jag.
För då har man ju i alla fall en anledning. Skulle hon vara fulare så är det ju ens huvud och humör det är fel på; då är det ju för att man i det närmaste var GALEN som man blev lämnad.

Nä, då är jag hellre ful.
Det finns ju smink och viktminskningsprogram.
Och jag skulle gå ner sådär fint i vikt igen och vara supersnygg om jag skulle träffa honom igen. Bara för att jäklas. Jag gjorde det efter att jag dumpat E, av bara farten blev jag smal och hade blonda lockar över hela ryggen(jag var 24. Ack, den ungdomen, den ungdomen!)och jag såg på honom när vi träffades igen att han tänkte igenom det där med att vi inte var ihop längre. HAH! In your face.

there are hundreds of ways to kneel and kiss the ground

Det är så kvävande, det här att känna att man har en oövervinnerlig kraft i sig, ett universum av kreativa idéer, tankar, känslor

och inte kunna göra någonting med dem, mer än i teorin. Jag dör inombords, hur klyschigt det än må låta. Jag är som den där stjärnan, den som antingen flammar upp och blir ett himlafenomen, eller imploderar och bara lämnar svarta spår efter sig, spår som egentligen inte finns där, de är bara ett slags eko av spår som skulle ha kunnat vara, och förmodligen var, där.

det är så klyschigt att gå hemma utan avlönat arbete och vara deprimerad.
Det är så klyschigt att ha mängder av tid att göra vad man vill men ändå gnälla över allt man inte har, och aldrig se vad man faktiskt har.

Jag vet.

Häromdagen, kanske igår, satt vi i bilen och pratade igen.
Vi tenderar att prata en del i bilen, det är så lätt att tänka när man är på kända eller okända vägar
– så vi satt i bilen på väg någonstans och pratade om det här att inte ta för sig i livet, och självförtroende och självkänsla. Att en del är så tvärsäkra på vad de kan, eller så ljuger de för sig själva tills det de tror är sant har blivit det, år efter år av lögner baserade på en vägran att inte vara mindre, på att ta för sig. Allt baserat på en längtan att vara någonting, att man måste Vara.

Och här har jag gått och tänkt att ”Allt kommer till den som väntar”, eller ”Den som väntar på något gott…”
kombinerat med ett ”Inte ska väl jag…”

och absolut ingenting har hänt. Ingenting. Jag har konstant skitit mig själv i ansiktet och tänkt att saker kommer ordna upp sig i slutänden, och samtidigt vetat att saker gör det men inte som man vill. Jag har tillåit mig själv bli runtkastad som en vante för att jag tänkt att alla andra kanske vet mer och bättre vad jag ska göra och vem jag ska vara

eftersom jag själv inte haft många aningar om det. Det har alltid funnits en skugga av ”Jag borde skriva, det är roligt att skriva” och en aning om storhet; som ett spökes andetag intill ens öra har någonting andats till mig om min egen storhet, om det där som borde finnas där, som skulle kunna vara mitt Varande.
Och jag har gjort allt till ett Ingenting.

Inte ens vågat prova på nya saker om jag inte känt att jag kan backa ur, kallat mig själv modig för att jag vågat göra saker bara för att jag har kunnat vända tillbaka. Alltid hållit minst en dörr öppen(undantag M. När jag valde honom-eller han valde mig- så är det bara han. Inga flörtiga mail till andra för att ha reserver, ingen som väntat på att jag ska säga till dem att sätta sig på tåget för nu är jag minsann singel igen. Att göra sådant är ett av de värsta sveken, är det inte?)och låtsas vara äventyrlig fastän jag inte ens kan åka bort en helg utan att veta vart jag kan sova(undantag Gotland. Fast då sov vi i bilen, och kissade i skogen och visste vart alla fräscha rastplatstoaletter fanns, så det är ändå en garanti).
Konstant orolig, en oro som nu börjat bli ilska, inte samma ilska som jag alltid bar på tidigare. Nu börjar den brinna, jag är förbannad istället för bara irriterad på saker. Jag har en gud att göra upp med, en massa krafter att slåss för och emot.

Och mitt i allt det här ska man vara glad för det man faktiskt har. Det ska man. Jag har allt jag behöver. Kläder på kroppen, tak över huvudet, mat på bordet, vänner, familj, kärlek i världens bästa M. Cykel och bil och datorer är underbara extrabonusar, och så allt det där som man bara tar för givet är ännu mer bonusar: böckerna, filmerna, musiken och sådana där saker som jag alltid skriver om, som hundvalpar, nya skrivböcker, varma muggar te, höst och halsdukar, solsken, pengar och resor och så vidare.

men jag vill ha mer av bostad, mer familj och vänner, mer kärlek, mer pengar, fler böcker(haha) och mer tid till att göra sakerna jag älskar(jag är så fruktansvärt trött på att bara gå hemma)

eller… jag vill känna att det jag gör är värdefullt och viktigt. Jag vill känna att det jag gör är fantastiskt och storslaget. Jag vill medverka i den här stora väven, pusselbitarna som ska falla på plats

Jag ska måla!

Min fåtölj ska bli vit. Fåtöljen som jag 2006, eller 2005, hämtade in från gatan när det var grovsopshämtningdag nedanför mitt fönster. Den stod där hel och fin och hade diarrégula kuddar. Jag lämnade kuddarna på trottoaren och tog in den.
Nu ska den bli vit den med. Tredje möbeln i vardagsrummet som blir det. Jag blir rastlös och då vill jag måla. Måste ändå måla om soffbordet för varenda temugg(och det är ganska många!)som stått där har lämnat ringar i färgen(mkt underligt faktiskt).

Jag undrar om jag ska måla TV-bänken med. Och bokhyllan. Har ändå inte tänkt behålla dem. Jag gillar inte när saker är för vita men det saknas verkligen inte färg hemma hos oss så det går bra att ha vita möbler.

Jag blir så GLAD av tanken att måla möbler!
Varför glömmer jag bort att jag blir glad av sådana enkla saker?!

om man ska se det så

För ca tjugo år sedan ramlade jag på min första bok om affirmationer. Det var Anna-Stina Wrethammars Tänk dig ett bättre liv. Den stod där i en bokhylla och ropade på mig. Det var en av de där slumpmässiga mötena som man senare undrar över. Jag svängde in fel vid en hylla och min blick föll på den här boken istället för poesin jag letade efter.
Idag står den boken i min egna bokhylla, för turligt nog finns den att köpa på pocket.

Om man ska se det som en hint från universum eller mina andliga vägledare o s v, så måste de vara rätt otåliga vid det här laget och det är väl tur att jag inte hör bättre för de skriker antagligen vid det här laget. Skriker saker som SKRIV! och KOMMUNICERA MERA! och TÄNK PÅ DET DU VILL HA ISTÄLLET FÖR PÅ DET DU INTE VILL HA FÖR FRUKTAN DRAR TILL SIG DET DU FRUKTAR!

och sånt.

Är det därför jag har ständigt lock för höger öra?

På tal om att omdefiniera ordet ”Vuxen”

Allt oftare vill jag bara att vi ska flytta ut alla saker från den här lägenheten, packa om allt i ett förråd(eller ännu hellre bara flytta in i en större lägenhet eller ett hus!)och liksom börja om.

Allt oftare stirrar jag bara på en dammig yta och orkar inte. Jag ser det och bryr mig inte riktigt lika mycket som jag borde göra. Det står saker överallt.

Jag älskar mina prylar.

Jag drömmer om förråd och garderober, köksskåp och stora kökslådor och ett skafferi i gammal stil, där man kan öppna en dörr och ta några steg in, där en lampa tänds så fort man öppnar dörren, och där i skafferiet ska det få plats en stor frys nedanför alla de där vitmålade väggfasta hyllorna.

Jag drömmer om garderober stora som vårt sovrum och att hämta hem alla mina saker från syrrans vind så att jag kan gå igenom låda efter låda och packa om allt innan jag märker varje kartong och ställer in dem i hyllor, prydliga rader där allt står nedskrivet så att jag vet vart allt är.

Jag drömmer om en tvättstuga, en egen tvättstuga med kaklat golv och två tvättmaskiner, och om jag inte har plats för ett eget torkrum så går det bra med ett torkskåp att hänga saker i, över natten, så att de torkar. Kanske står det en mangel där med, en gammal en som alltid luktar nytvättat och svagt av vått trä.

Jag drömmer om ett badrum, helst två, som har badkar, som är enkla och roliga att städa. Jag drömmer om en stor balkong eller en ljus punchveranda där man kan tillbringa kvällarna.

Jag drömmer om ett stort stort kök med långa bänkar där det inte står en enda sak om jag inte vill ha det så.
Jag drömmer om hyllor och skåp och ordning i livet.
Jag drömmer om bokhylla efter bokhylla med våra böcker i, alla ordnade i bokstavsordning och genre.
Jag drömmer om ett skrivbord så stort att jag kan ha högar med block utan att behöva flytta på någonting när jag sätter mig ner för att jobba. Jag drömmer om en verkstad där jag kan prova på att mecka med alla de där grejerna jag har en tanke och idé om. En verkstad där jag kan breda ut mig, skita ner och ha plats för att måla möbler utan att vara rädd att gå emot dem för att det är trångt.

Jag drömmer om ett växthus där jag odlar glada växter som växer upp mot taket och solen. Jag drömmer om tomatplantor och långa odlingar av örter. Jag drömmer om en trädgård utan insyn där jag kan somna i vårsolen utan att känna mig rädd. Jag drömmer om en trädgård med ett trädäck där det står ett stort bord och en stor grill. Jag drömmer om en utsikt över skog och berg som aldrig tar slut.

Madre

Nu är du här och stör igen, vill att jag ska skriva, skapa, tyda symboler och drömmar
du skickar drömmar med ögonbryn och gubbar i en vägg och spindlar och huset hemmavid där de döda vilar, du vill att jag sjunger, dansar och gör scheman över min dag så att tiden spenderas på bästa möjliga sätt för du har väl hört att jag inte tycker om när dagarna går utan att _jag_ händer

och jag som verkligen behöver diska.

så jag köper virre

och passar på att fråga om jobb på Systemet genom att inleda samtalet med ”Det här är kanske inte frågan att ställa när man köper whiskey men…” och lyckas ställa frågan direkt till personalchefen så jag får hans mailadress. Och jag tror jag skymtar ett leende annars. Så bra då.

Jag har bestämt mig för att skriva en bok. Den ploppade upp igår(de andra karaktärerna i de andra böckerna som väntar på att få höras stampar rastlöst runt i bakhuvudet och muttrar lite surt)och huvudpersonen är en halvful kille på 24 år som är ganska smart men som råkar på en kvinna som är i ett förhållande. KLassiskt.

Jag har inte tidigare riktigt rotat i andras liv för att skapa karaktärer men den här gången gör jag det. Jag vet inte varför jag mindes en grej igår när jag stod och diskade, men en kille berättade en gång om hur en tjej behandlat honom, och eftersom han aldrig var intresserad av tjejer innan så var hon liksom The Big Thing för honom, första kärleken och det var destruktivt för båda var väl ganska unga, konturlösa och deppiga.
När det berättades för mig var det mest jobbigt att höra, jag ville inte snudda vid andras elände av rädsla att jag skulle sjunka djupare in i mitt eget men när var hur jag kom ifrån det vet jag inte. Vi skyller på åldern, åren, perspektiven. Det blir ju enklare då jag inte har kontakt med speciellt många människor från tiden då jag var 17 – 26.

Vad han ska heta vet jag inte. Jag tänker sällan i namn. Men det är nog viktigt vad han heter ändå. Det måste bli rätt.

Septemberåska

Det var ett fantastiskt åskväder här igår. Första smällen lät som om en stor båt körde in i hamnen; plåt och betong som föll sönder. Vid den andra smällen förstod jag att det var åska och skuttade ut på balkongen för att flina lyckligt åt vädret. Men vi var på väg ut, så vid extremt spöregn nummer tre gick vi till bilen. Jag hann kanske 20 meter från porten innan mina byxben och skor var genomsura. Vi kurade ihop oss under det stora gröna paraplyet. Ändå var det varmt ute, jag började aldrig frysa trots att jag var genomvåt.

Mattias kallas spöregn för ”bös”*. Hur man böjer det vet jag inte. En bös, flera bösar?

Hursomhelst så regnade det jävligt mycket, sådär så att det inte hann rinna undan och trottoarkanterna agerade små vattenfall. Solen som kom fram efteråt gjorde allt ångande somrigt, folk gick i shorts och t-shirt. Vi satte oss i bilen och gjorde en kortare resa uanför stan. Köpte läsk med roligt namn och såg en häst med sårtejp för ögonen.

*Efter fem år i Malmö lär jag mig fortfarande en massa nya skånska ord. Det är lika roligt varje gång. I fredags sa någon att det heter ”strålbåge”, eller ”strålarm”, när man slår i armbågen så den domnar. Jag har aldrig hört det innan.
På engelska säger de ”funnybow”.

Status och statusar på FB.

Igår pratade jag och M om en bekant som genomgår någon slags personlig kris och skriver det i sin status på FB hela tiden. Kanske pratade vi mer om fenomenet än om henom om person. Fenomenet: Att berätta för alla ens vänner och bekanta att man mår dåligt.

Gör h*n det för att h*n väntar sig att man ska erbjuda någon slags hjälp, eller tillhör det den här allmäninformationen som numera figurerar på FB?

För allmäninformationen är ju ändå ganska begränsad, kan jag tycka. Man visar sig duktig genom att skriva vad man lagar för mat, verkar internationell genom att skriva vart och när man ska resa någonstans, visar hjärta* genom att haka på 9/11-, cancer- och mass-statusar och ibland klämmer man till med någonting roligt för att verka lite…piffig. Är det inte någon form av skryt så är det inte en status, verkar vara det allmängiltiga på FB.

Men skriver någon om att de mår dåligt så är man plötsligt för nära, för mänsklig och sånt gillar inte folk. De vill vara kvar där i sin ”Status+viktighet=Jag ÄR någon=Mkt viktigt-hjärngegga!” och tar man åt sig att hjälpa någon som mår dåligt så tar man på något sätt ansvar för deras välmående. Då kan man inte släppa taget innan de mår bra igen. Eller så dras man in och allt det där mänskliga klibbar sig fast vid hela ens liv när man egentligen bara ville ge en verbal kram och andra ord för ”ryck upp dig” sådär på tryggt avstånd genom datorn.

*Det där med hjärta måste skarpt ifrågasättas då de egentligen rör sig om en slags masshysteri. Skriver du inte likformigt om 9/11 kanske du verkar hjärtlös, eller så kanske någon tror du tycker terrorism är en bra idé. Skriver du att usa kanske ‘had it coming’ så blir du av med vänner. Tar du inte med cancerstatusar och rosa bandet kanske du verkar lallig, oinformerad OCH hjärtlös och då kommer förr eller senare någon att ifrågasätta dig. Och vem vill bli ifrågasatt under sitt riktiga namn på FB. Pinsamt…

jag hittar ingen bild på gubben med vingar

i filmen ”Trassel”, men jag vill ha honom som mobil-grej att hänga i taket!

film

Vi har numera teven som dataskärm.
Det fungerar bäst när man kollar på film, sämst när man funderar på att skriva en ansökan och inser att man liksom…tittar på TV.

filmer vi betat av sedan i söndags är dock bara:

THOR. Den suger hästballe. Seriöst, så pinsamt dålig att jag faktiskt tog bort den efter att vi sett den för jag tycker den är så ovärdig att den inte förtjänar att få vara kvar i datorn. Det enda som var någorlunda skoj i filmen är när SHIELD frågar ”Är det där är en av Starks?[uppfinningar], en referens till Ironman och även till kommande filmer(för tydligen ska idiot-Thor återkomma i senare filmer är det tänkt). Djup suck.

Pirates of carribean – Den där de letar efter ungdomens källa. Den är sådär bra. De tidigare filmerna känns mer välarbetade, här stressade de bara igenom handlingen och missade mycket. Jag väntar ivrigt på flera timmars extramaterial.

Super8 – Med Spielbergs hjälp har någon snubbe(J.J Abrams? LL Abrahams? Kände igen namnet iaf) gjort en film som är en blandning av både E.T, Närkontakt av tredje graden och The Goonies. Jag gillar verkligen den här! Det är snyggt, spännande och ändå nostalgiskt mysigt. När amerikansk militär agerar bad guys blir jag alltid en smula nöjd, jag är ju ganska trött på det här med att usa ska rädda världen igen. Inte den här gången, dock. Tur det. Det är nog egentligen en ungdomsfilm, huvudpersonerna ska vara 13-14 år. De är olovligt ute en natt för att filma en zombierulle och ser en olycka. Efter det börjar konstiga saker hända och staden evakueras, o s v. Jag gissar att jag kommer att se den snart igen, kanske redan ikväll.

A, eller The

För en stund fick jag den där gamla bloggkänslan, den upplyftande underbara, men så försvann den. Istället såg jag boken jag läser just nu och ska överge datorn för Discovery of witches. Det kanske ska vara ett ”A” eller ”The” framför men på svenska heter den tydligen ”Alla själars natt” vilket är så fjortisbanalt att jag biter ihop om ytterligare kommentarer om översättares fantasi för att gå iväg och läsa.

föresten är det måndagmorgon

På ena sidan huset skiner solen och på den andra sidan så regnar det. Det är lätt att man blir tveksam över att gå ut idag.
Inatt drömde jag att mina byxor gått sönder och igår var det en afrikansk kvinna som lurade mig att äta couscous. I morgondrömmen idag, från det att jag vaknade och var uppe men somnade om, så drömde jag om en rökfylld skola, och när jag letade igenom byggnaden för att se om någon var kvar där inne så var där skumma personer som skrämde mig så jag sa aldrig att det brann och att de var tvungna att gå ut. Istället sprang jag bara ut på skolgården.

Jag har börjat dricka grönt te igen

och för en kort sekund drar en tanke genom mig för att försvinna igen. Jag tänker ”Nu skulle Jäppser vara stolt över mig!” men han är ju inte Jäppser längre, inte alls.

snorkråka

Jag funderar på att lista saker som man tycker är pinsamma.
Allt ifrån att gå runt med jordens snorkråka i näsan, en som ALLA ser men man själv inte märker, från att ha mensfläck på byxorna, grovt kärringhårstrå i ansiktet eller en pungkula utanför badbrallorna.
Sådana saker.

men innan det ska jag tvätta, köpa linsvätska och blåbär, och kanske baka en paj.

Teddy-öl

Dagens ”Jag stör mig på” är när många säger beer istället för bear.
Nyss på P3 sa någon Teddybeers om gruppen som uppenbarligen heter Teddybears.
Teddybjörn, inte Teddy-öl.

Puckon.

Uppgivenhet över en mugg kaffe

Jag har försökt och försökt att lära mig dricka kaffe och tycka att det är mumma för själen och allt sånt där. Jag har försökt dricka det och tänkt att det är vad som slutligen ska få mig att bli vuxnare och en del av världsalltet och gemenskapen med alla de där kaffedrickarna som kan sitta där och mysa över en mugg kaffe och snacka tills det att kaffet kallnat och de dricker kaffet kallt.

Jag ger upp, jag struntar i det där nu. Jag är uppenbarligen inte en kaffedrickare. Jag måste ha mjölk i mitt kaffe för att det ska bli drickbart. Jag måste ha socker, men inte i kaffet, för det är hemskt äckligt. Nejnej, jag måste dricka på bit för att få ner det. En stor mugg kaffe&mjölk kräver två sockerbitar

Och ska man gå på magkänslan, som jag hört att man alltid ska göra; Min mage avskyr kaffe. Avskyr det. Min mage värker och gormar åt mig, hotar med bukras och sömnlösa timmar allra minst.

Så jag ger upp. Att lära sig att älska kaffe är för mig lönlöst. Historien kommer aldrig att bli någonting mer än en blek historia av tappra försök och konstant kamp över viljor.

postbox

Jag tror det är en fördel men det kan vara en nackdel: Sedan vi fick postboxar i trappen så tänker man inte på att man kan ha fått post, man glömmer bort att kolla. Fördelen är att man kan lalla vidare, helt omedveten om räkningar. Nackdelen är att man kanske lallar vidare, helt omedveten om räkningarna.

och jag sätter kaffet i halsen helt utan anledning men snart kliver jag nog in i duschen så att jag hinner vakna till innan dagen börjar runt kl 14 när jag ska möta F, och om jag känner oss rätt lär vi inte vara hemma på hela kvällen om spelningarna börjar kl 18 och slutar kl 01.00.
Jag ska vara nykter, tänkte jag.

Jag borde inte tänka så mycket.

På min vännerförslagslista på FB dyker två av mina cepiga ex upp, och jag känner den där rysningen längs med ryggraden, samma rysning som jag får när jag ser spindlar, och samma instinkt av att springa så fort jag bara kan

Det roar mig också att jag även dyker upp på _deras_ vänförslagslista, och att jag ser sådär bra ut på mitt FB-foto att jag slipper oroa mig.

Nya-J FB-kommenterar att jag ska möta F idag, och jag undrar om han vill vara med den här fredagen med. Det var M som sa att han tittade på mig, och så snart M kommit till puben förra veckan började han prata om sin tjej. Roligt. Smickrande. Ändå: Tackmennejtack.

Lösningsbenägen

Idag använde jag ordet LÖSNINGSBENÄGEN i en ansökan.

Jag kunde inte låta bli. Det är ju så roligt.

morgonrutin

Jag inser att jag skapat mig nya morgonrutiner sedan förra gången av längre arbetslöshet. Jag har börjat dricka kaffe, och hinner jag inte börja dricka det innan M gått till jobbet så brukar jag inte dricka det. Är jag ensam hemma dricker jag oftast te. Inte på långa vägar lika mycket te som tidigare, men fortfarande ganska mycket. När jag rökte drack jag mer kaffe för att det liksom hörde till men nu är det snart ett år sedan jag slutade(Jag saknar det inte alls, men ibland känner jag att jag hamnar i situationer där jag vill ha en cigg, men så drar det in ciggrök från någon rökande granne genom balkongdörren och jag inser hur jävla vidrigt det stinker och jag blir förfärad när jag igen inser att det var sådär vi luktade, hur lägenheten luktade av det. Hur irriterad jag blir av lukten, dessutom).

Och jag bäddar sängen för att säga till mig själv att det inte är okej att bara råka gå och lägga sig igen, för då sover jag bort hela dagen och då blir jag låg igen.
Samt att om jag vill ligga och sova uppe på den bäddade säng så måste jag ha duschat och vara påklädd och lägga mig ner där för att fundera på viktiga saker. Kanske ta med block och penna och en bok.

Det slår mig även att jag kanske skapar de här rutinerna för att hålla mig från att slappna av? Att omgärda sig med rutiner och måsten.
Det finns ju inget som säger att jag inte kan ligga i soffan och läsa och somna där, t ex. För som det är nu kan jag ju sova när jag vill. Vilket är oftare än jag faktiskt sover.

Jag orkar inte fundera på det där just nu. Jag måste börja lägga märke till vad jag tänker om saker, vad jag tänker om allt, förstå att om jag inte vill ha det så ska jag inte tänka på det. 🙂
Dessutom insåg jag igår vad jag verkligen vill ha. Om man tar bort alla de där ”inte ska väl JAG” så finns det några få saker jag verkligen vill ha. Flera saker kan jag fixa med pengar men nevermind, jag har börjat skala bort mina inte-ska-väl-jag och det kommer bli finfint i slutänden.

Innan Malmöfestivalen 2011

Malmöfestivalen börjar om två dagar och nu ska det göras ett schema över vad vi vill se. Jag gick där bland de tomma tälten och förberedelserna igår och tänkte att den här veckan varje år är så mysig. Det är trångt som fan och stinker stekflott och man kan trampa i mat/glass/oidentifierbart gegg när som helst men överallt hör man musik och man kan prova ny mat och man får köa till toaletterna men det är många glada människor överallt och öltälten står där och bara väntar på att man ska kliva in och dela bordet med något okänt par som man sedan aldrig ser igen. Men musiken. En veckas konstant spelande av musik man hört och inte hört tidigare. Åh, ❤ Malmöfestivalen.

Andlös substans

Kan man säga att någon skriver med en slags andlös substans så gör Anna och Suziluz det.

Morrn morrn!

Jag är uppe med tuppen. Om tuppen gal strax efter klockan åtta på morgonen. P3 på webradio och kaffet redan uppdrucket. Jag har redan hittat nya lagotto romagnolo på nätet och de kostar 15tusen de med, och så tittar jag på ett hus jag hittade igår och vill åka och titta på. Om det bara låg lite närmare.

Så jag har tänkt på det där att bara dra upp alla rötter man har och flytta iväg, långt från vänner och familj och börja om någonstans. Kanske borde man kalla det ”fortsätta om” istället. Resan har ju redan börjat. Att flytta iväg utan att känna en människa, att lära känna nya gator och områden: Spännande eller läskigt? Finns det en poäng med att göra det även om man inte försöker fly från någonting eller någon? Vad är det man egentligen flyttar till om det inte är för att flytta ifrån någonting; stan eller känslan av meningslöshet som griper tag i en emellanåt. Och vad är det som man tänkt ska bli så bra på det nya stället?

Jag misstänkte väl att jag var en villa-volvo-vovve-boiskogen-kvinna för länge sedan, men jag vet inte vad det är jag vill ha där ute. Jag vill nog mest bara vara i fred om jag själv väljer det, fast det är nog inte det heller. Jag vill bara ha friheten att göra vad jag själv vill.

chakran + dröm?

Idag läste jag någonting i Niceville som jag grubblade lite på. Inte bara rasfrågorna, det där har jag tänkt på hela dagen(inte mycket att tänka på mer än på hur det kan vara, och varför)men A i boken(eller är det M)säger att om man drömmer om vinden på huset så är det huvudet det handlar om

och nu tänker jag hur man kan koppla ihop drömmar med chakran på kroppen, någonting ligger där i bakhuvudet och vill formuleras men jag är inte där riktigt ännu, behöver bolla det där med någon

Åh, som jag saknar MSN ibland!

På tal om hus

En tanke som slog mig bara sådär: Jag undrar hur många hus som är till försäljning för att det spökar i dem men ägarna inte tror på det så de tar allt som händer, konstiga lukter och obehagliga känslor i vissa rum som att huset bara inte är rätt för dem. Eller så vägrar de erkänna att saker flyttar sig och någon går på vinden för att det spökar, för de vet ju att inte spöken finns…

Finns det statistik över spökhus till försäljning, och vad säger man till mäklaren på visningen om man själv märker av det? 😀 😀

Lite om Niceville, boken jag läser nu.

Igår började jag alltså läsa Niceville och det var mest trötta ögon som fick mig att lägga ner den. Den är riktigt bra! Jag har läst lite mer än hälften och hade tänkt läsa resten idag, beroende på om jag har satt tvätt-tid eller inte(se, nu löste jag tvättid/tvätttids-stavningsproblemet med ett bindestreck. Det hade jag ju kunnat gjort för flera år sedan)men sen inser jag att det ju inte gör något om jag sitter där nere och läser för då kan man ha bättre koll på torktumlaren(och jag struntar i om det står ”extra torrt” i displayen, tvätten är fan INTE torr då!)och tanten i mig tänker att ”Nu, nu hade det varit bra med den där termosmuggen som vi skämtsamt pratade om för ett tag sedan. Termosmugg! Det ni! Det är grejer det! Ta med sig kaffe eller te ner i tvättstugan. Ja, minsann….”(det är här jag sätter händerna på höften och liksom svankar med ryggen så alla fattar att jag minsann menar allvar, för Tant Lena gör sånt, har jag bestämt).

Niceville kräver mer uppmärksamhet. Den handlar om svarta hushållerskor på 1960-talet, under tiden när det börjar pratas medborgarrörelser och integration, men Niceville handlar mycket om allt det där som inte sägs. Om tystnaden. Den extrema rasismen och rädslan från båda håll. De vitas sätt att ta till åtgärder för att allt ska fortsätta se perfekt ut medan det jäser och väser under ytan.

Det här är en av de mer intressanta böcker jag läst på ett tag. Jag ska läsa ut den genast och börja om igen.
Jag gissar, och hoppas, att det redan är på väg att göras film av den boken.

så jag strosar runt lite på New Yorker och fnissar i smyg som vanligt

för att kläderna ser ut som när jag var 12-19 år och de är fortfarande fula, men det är så roligt att gå runt där och känna att jag har gjort det där förr, burit sådana kläder och Kolla ! Där ligger ett linne som liknar ett som jag tjatade om att mamma skulle köpa men jag inte fick, men jag vill inte ha det nu såhär 20+år senare men modet är tillbaka

och när Suziluz rekommenderar en sångare, Joshua Radin, så lyssnar jag igenom hans skiva och tänker att trots de här tunga tankarna jag drogs med i morse så finns det liv där ute, någonting jag kan delta i

jag måste inte bestämma mig nu, kanske aldrig, för vad jag ska vara

bara vem jag vill bara

Det är någonting med hans röst som får mig att tänka på Cat Stevens, och den där tryggheten som kommer med musik som fastnar som mjukhet runt hela huvudet

Jag river gurka till tzatziki och tar lite mer vitlök och tänker att man inte kan ha för mycket vitlök i sin mat, det ligger frihet i att låta händerna arbeta utan att man tankarna måste vara där

frihet i att börja baka bröd och lägga hemmagjord sylt på när det kommer ur ugnen(körsbärssylt, av de där kilona vi köpte sista timmen av kiviks marknad)

mitt myggbett har börjat blekna. Det kliade så att jag fick ett blåmärke runt det och nu är det gulbrunt och varje gång jag ser det reagerar jag och undrar vad det är innan jag minns

himmelen utanför går från att vara ljust grå och genommulen till att spricka upp, släppa ner lite sol och i horisonten bullar stora mörka moln ihop sig. Det är kvavt ute och jag längtar efter åska. Jag känner att jag är lite rädd i magen av allt det här Ingentinget som jag dras med, trolösheten mot drömmarna, jag gör en lista över vad jag tycker är problem och ser att allt är världsliga ting som vanligt

Jag har tagit bort nästan alla kategorier

vilket pajar flera inlägg men whatever, jag orkar inte ha en lista på 1200 kategorier i vänsterspalten mer. Och så har jag äntligen kollat mitt RSS-flöde och jag har säkert över tvåhundra inlägg att läsa på de bloggar jag tycker är allra bäst.

Det här kanske blir en bra dag ändå! Jag ska (BTW: ”hoppa in i duschen”, varför säger man det? Det är ju skithalt, tänk om man halkar och slår skallen i handfatet? Nejtack!)duscha och ta en tur på Entré(läs Se om Akademibokhandeln fått nya pocketböcker samt om New Yorker har ngn rolig t-shirt för 39 kr)och sedan hem, dricka mer te, läsa blogg och OH, om jag orkade ta mig till the English Shop så kunde jag köpt Minstrels men jag tycker vädret är hemskt så det blir inget med det.

Måndag idag. Lunchdags för många. På fredag börjar Malmöfestivalen!

att försiktigt närma sig tingen

Jag inser att jag har närmat mig det här på fel sätt. Det handlar inte om att utplåna bloggarna och texterna som om mitt förflutna vore något att skämmas för. De får vara kvar; jag är ju ändå ett jag Själv.

Jag fortsätter bara, helt enkelt.

Samtidigt märker jag att det är någonting som känns som om jag inte kommer kunna skriva likadant. Det är inte heller meningen, men det desperata fasthållandet av det förflutnas lätthet, med vilka texterna blev skrvna då, är någonting jag vill ha kvar

jag är inte samma som då
så varför jag känner så vet jag inte

Man börjar där man befinner sig, helt enkelt. Försiktiga steg för att närma sig

Platser jag var på under förra veckan

Halmstad, Falkenberg, Ullared, Älvsered, Ulricehamn(jättefint där ju!),Svenljunga, Skövde, Tibro, Karlsborg, Askersund, Kumla, Sköllersta, Örebro, Lindesberg, Kopparberg, Ludvika, Skinnskatteberg, Fagersta, Karlstad, Arvika,Charlottenberg, Kongsvinger, Kristinehamn, Motala(Alvastra klosterruin), Jönköping.

(och bilen blev överhettad och vägrade starta när vi var i Norge, men det löste sig, som alltid)

kan jag

Min handläggare på arb.förm vill att jag mailar henne om det här nya karriärsinfallet jag fått om att jag ska rädda gamla hus. Hon kommer från semester imorrn och då ska mailet vänta på henne. Jag väntar till sista dagen mest för att jag inte längre vill rädda hus, inte på samma sätt.

och så råkar jag spontansöka några jobb trots att det är kundtjänst och visstidsanställning. Jag vet ju att jag helst hade haft fast anställning på en plats där jag kunde vara kvar i flera år. Men någonstans måste man ju börja(om)antar jag.

Jag önskar jag kunde minnas den där känslan av JAG KAN! igen.
Den var så fantastisk.

Hålrum

Så vi har väl mer eller mindre bestämt, eller kanske insett, att vi inte kommer ge oss in in hela den här IVF-karusellen; att vi inte kommer få barn

så nu undrar jag istället lite om man då kommer fortsätta leva något slags förlängt tonårsliv eller om man istället blir en slags ung pensionär. Barnlöshet för med sig en panik med: ingen som tar över, ingen som ärver eller uppvisar samma egenskaper som en själv, ingen som kommer växa upp och se ut som jag gjorde när jag var liten(ingen som kommer ha samma jävla humör som jag hade som barn heller, för den delen)

tingen ter sig plötsligt så ensamma

kanske får jag panik om ett halvår, eller närmare jul, och tänker att jag måste testa och se hur det går
om jag inte försöker får jag ju aldrig veta!

men de här hålen som missfallen lämnar i ett stackars hjärta som mitt eget
– det läcker ur dem, det väser om dem, de vägrar hålla ihop tillräckligt länge för att läka, och jag är rädd att ännu ett hål, eller flera små – inte alls skulle göra mig starkare, bara mer urholkad.

Någon försökte trösta med att det kanske är meningen att vi ska leva ett liv där vi har tid över till en massa annat, tid över till allt det där vi vill göra istället.
Sant.
Men jag kan inte låta bli att tänka att det finns lite mer anledning att kämpa och vägra ge upp om man har någon annan än sig själv att ansvara för.
För jag vet ju att jag alltid klarar mig. Men för det behöver jag ju inte anstränga mig så mycket. Även om jag kanske borde, och kan, och kommer att göra.
Hade jag haft barn hade jag kastat mig in i det hela.

Åh

The Civil Wars har spelat på en festival där även Emmylou Harris spelade.

Den festivalen hade jag velat besöka.
Det hade varit, som M ibland säger, episkt!

alla färger

padre, den är så spretig, min längtan. Den är i alla färger och former men vissa saker lyser starkare än solen.
Det blåser en vind genom själens alla grenar, en skälvning genom rötterna. Det är dags nu, prasslas det. Dags att bryta upp och aldrig se tillbaka
vara den man ska vara
du vet redan vilket liv du är menad att leva

jag vet hur jag hittar hem
jag önskar jag var där nu genast

Vart tar man vägen när man inte har någonstans att gå.

Tar man två steg tillbaka och ser om man missade en avtagsväg? Börjar man från början eller kryper man undan och väntar lite till, bara lite, så kanske det löser sig ändå.

<3

Ibland är kroppen så full av spring och kärlek att jag svämmar över

sådär som det är ibland

… och hela dagen passerar genom att jag tvättar och ser lite på BBT och när jag bäddar sängen försöker jag tänka på någonting smart ohc klokt som kan trigga igång tankarna utan att man blir deppig och låg.

ni vet, sådär som det är ibland när man känner sig intellektuellt svältfödd på bara en tanke och uttalanden som man inte tidigare tänkt. Einsten har tydligen sagt att galenskap är att göra samma sak varje dag och vänta sig olika resultat.

När jag lyfter blicken igen har det blivit molnigt ute, kvavt, och jag känner att om det inte blir åska av det här mörka himlarna så blir jag besviken. Förra veckan råkade jag på en kvinna som var livrädd för åska. Hon hade alltid varit det. Hon var rädd för att det skulle bli åska varje gång hon såg ett moln på himmelen under sommaren, och jag tänkte att det är verkligen att lägga en massa oro på någonting som skulle kunna hända men kanske inte händer, men förmodligen händer just för att man är rädd för det(en sak drar till sig liknande energier. Rädsla för någonting drar till sig just det man är rädd för. Så man borde som princip inte vara rädd för någonting alls när man är medveten om det men ibland är det svårt).

Jag fick tid till läkaren men fattade inte varför. När jag ringde sa de att ”Du borde vara i vecka 20 nu, är du inte det?” och jag sa nej, men det betyder att det är ungefär 9 veckor sedan missfallet.
Det hade de inte registrerat. Men hon såg att jag blivit kallad till IVF-behandling. Inte den skarpaste kniven i lådan alltså. Jag avbokade IVF-tiden med, för jag vill först ta reda på vad det är jag ska göra. Ingen har sagt någonting alls, ingen berättar någonting för mig

men jag, å andra sidan, berättar ingenting för någon annan heller, så det går väl på ett ut

Jag sitter fortfarande i tvättstugeklädseln. Jag ska byta till någonting som får mig att känna mig som en medlem av någonting större. Som typ…världen

Dagens låt att vakna med på skallen. Eliza Dolittle – Pack up.

I get tired
And upset
And i’m trying to care a little less
When I google I only get depressed
I wast taught to dodge those issues I was told
Don’t worry
There’s no doubt
There’s always something to cry about
When you’re stuck in an angry crowd
They don’t think what they say before they open their mouths

[chorus]
Pack up your troubles in you old kit bag
And bury them beneath the sea
I don’t care what the people may say
What the people may say about me
Pack up your troubles get your old grin back
Don’t worry ’bout the cavalry
I don’t care what the whisperers say
Cos’ they whisper too loud for me.

Hot topic
Maybe I should drop it
It’s a touchy subject
And I like to tiptoe round the tiff goin’ down
You got penny, but no pound
Your business is running out
‘not my business to talk about
They don’t think what they say before they open their mouths.

[chorus]
Pack up your troubles in you old kit bag
And bury them beneath the sea
I don’t care what the people may say
What the people may say about me
Pack up your troubles get your old grin back
Don’t worry ’bout the cavalry
I don’t care what the whisperers say
Cos’ they whisper too loud for me.

Tweet tweet
Tweet tweet tweet tweet tweet
Tweet

[chorus]
Pack up your troubles in you old kit bag
And bury them beneath the sea
I don’t care what the people may say
What the people may say about me
Pack up your troubles get your old grin back
Don’t worry ’bout the cavalry
I don’t care what the whisperers say
Cos’ they whisper too loud for me.

Okej, jag fattar. Hint/Budskap mottaget, tack. Jag fortsätter med det jag håller på med alltså. Tack!

Brandgumman

Grannen, även känd som Hon-som-höll-på-att-elda-ner-hela-huset, är plötsligt glad igen. Hon skrattar så högt att det hörs genom väggen, och hon har en annan kvinna med sig, även den kvinnan skrattar även om hon låter äldre och lyckades komma med ett riktigt häxskratt igår.

Borta är veckor av gråt och slutligen en sådan djup fylla att Grannen tände eld på sitt kök. Nu är hon glad. Bra, men nu kan jag ju inte längre komma på eld- och brandrelaterade skämt.

Bummer.

Jag får väl återgå till att hitta på alternativa liv om Lonely Dog Dude på våningen ovanför. Han ser fortfarande väldigt sur ut men han har gått ner i vikt och tamejfan om jag inte en dag nyligen såg honom i någonting annat än träningsoverallsbrallor!

Ja. Mitt liv är intressant. Och jag är bara aningens ironisk nu. Det mest intressanta idag är väl att jag ska se några avsnitt av den där serien som alla pratar om. Throne-någonting(potejto potaato tomejto tomato).