Jag funderar på den här svenska ängsligheten. Tillsammans med jantelagen gör det svensken till en mes. Inte va’ i vägen, inte störa, alltid göra rätt och inget förstöra.
I den brittiska regeringen kallar de argt varandra för Fucking TWAT och andra roligheter. Där diskuteras det vilt. Vi hade behövt lite mer sånt i Sverige. Lite mer jävlaranamma, sisu, lite mer av
”Tar du illa upp av min åsikt, känner du dig kränkt? Bu-fucking-hu.”
Vi kan ju till exempel börja med att kalla SD för rasister rakt ut. If it looks like a duck, sits like a duck and sounds like a duck, its a duck. När Åkesson kontrade någon med att säga ”Kallar du mig för rasist, eller?” så var det många som rakt ut(fast hemma i soffan)sa ”Ja, vad trodde du att vi kallar dig?”.
v a n d r a r v i l d 