Jag har förälskat mig. Han är tystlåten och en enstöring och min personlighet skrämmer honom. Jag blir ifrågasättande inför honom, provocerande och störig. Det är inte kärlek, det är bara rollen jag tagit på mig att vara den igångsättande, den som ruskar om och sätter fart på saker. Han sover fortfarande, men drömmarna är oroligare, sömnen mera ytlig
Han är inte en riktig person. Han är min skapelse, en fiktiv man. Jag spinner historier runt honom och har svårt att urskilja om jag är spindeln och han flugan eller om jag gör den puppa som fjärilen måste ta sig ur för att komma ifrån.
Mannen han är baserad på är någon jag en gång var bekant med, någon jag trodde mig vara kär i, men återigen sveptes jag med illusionerna om hur det hade kunnat bli, hur det borde vara med ett lyckligt slut men ett avslut aldrig kom
eller så skedde det så plötsligt att jag ingenting märkte
Det är min styrka, den där fantasin. Den där störigheten. Det är rollen jag tar på mig ibland när jag märker att någon måste väckas. Jag ställer de besvärliga frågorna, de som är raka, som kanske skär igenom.
Påståenden som Du vill bara dö för att du är livrädd för att leva.
Ironin i att jag skapat någon som inte skulle vilja ha med mig att göra om han var verklig
v a n d r a r v i l d 