Fredagsmorgonens Jag Själv äter en ledsen apelsin och vickar på kontorsstolen, minns en liknande stol i ett minne från evigheter sen där jag satt och skruvade mig, stirrandes på ett par vackra händer som jag ville lära känna bättre, ville ta tag i och försäkra mig om
men nostalgin – tänker jag – nostalgin är vacker i det minnet, och att sakna någonting sådär; ögonblicket med händerna, men ändå förstå att det är bara en längtan: Det är enkelt egentligen. Att veta att saknad efter de händerna bara är känslan av undran medan man medvetet valde andra händer och skeenden.
Kanske är sådana minnen bara kvar för att man ett plötsligt ögonblick kan finna styrka i medvetenheten i att man lever
Eller är saknad alltid bara avsaknad
Annonser
