Barndomshem

Jag antar att många känner såhär, att om ens föräldrar bor kvar i huset man växte upp i så har man alltid det som en sista utväg, en livboj att greppa tag i om allt i ens liv skiter sig något kolossalt. 

För mig har det varit så. Jag har alltid klarar mig och sluppit flytta hem till mamma igen, men huset har alltid varit en plats för avstamp.

Nästa vecka hamnar huset på hemnet. Pappa dog av cancern och mamma måste flytta

eftersom han inte är där och han alltid brukade vara det och hon måste hitta en ny verklighet bortom minne och nostalgi när varje vrå av huset de köpte tillsammans 1970-71 andas tomhet

Min tänkta livboj och nödlösning måste istället bli jag själv. Jag måste förstå att jag är min egen hamn och livboj. 

Det är lika svårt att vilja ta det till sig som det är att släppa taget om det hus som var ens trygghet och fasta punkt. 

Annonser

En reaktion på ”Barndomshem

  1. Hej! Du skriver igen! Och för längesedan hade du lämnat en kommentar på min blogg som jag knappt tittar till och för något år sedan såg jag den och försökte svara på något sätt. Om du vill så hittar du mig på FB, Therese Nilsson Edfors 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s