Det är lite sorgligt ändå

Det jag gör just nu på arkivet är att jag går igenom en persons efterlämnade – av barnen skänkta – papper. Brev, mestadels, vilket jag är glad över för det är intressant. Hittar jag fler brev från samma person gemar jag ihop dem(plastgem. Det går åt många plastgem)för framtida arkivsökare, och vid flera tillfällen har jag letat fram någons brev för att hitta en dödsannons som någon ur familjen sänt. Som ett ”Ni hade år av vänskap och brevväxling tillsammans, men nu är det över.”

Det är sorgligt. En fransk man(med ett italienskt namn) med den vackraste handstil jag sett var född på 1800-talet och var passionerad över samma saker som den vars papper jag går igenom, och nu är de båda döda och ihågkomna för helt andra saker. Ingen vet längre att han hade en vacker handstil. Jag vet, men jag kände honom inte. Han dog 20 år innan jag föddes.

Och i evigheters evighet har det varit så att alla blivit bortglömda. Vi kanske känner till deras namn och dåd, men sedan?

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s