Det blev 2017 och min pappa är fortfarande död

Jag kan brista i gråt när jag är hemma, allt möjligt triggar mig. men det är detta jag tänker på; min pappa är död och jag vill bara skriva hela tiden men hittar tusen saker att göra istället

som att köpa Friends-lego till dottern och bygga ihop, bygga med lego för att jag får en idé

och jag vill skriva men jag vågar inte. Då har det gått långt, inser jag. Jag som alltid tidigare bearbetat allt genom att skriva om det och därigenom trassla ut mig ur det

 

Min mamma beter sig lika irrationellt som jag fruktade. Hon har sålt bilen istället för att låta oss låna den, betala skatten och försäkringen för att avlasta henne men ändå kunna komma upp oftare. Så ska vi åka till Kumla så är vi fast där, hela tiden beroende av syskonbarnens tillgänglighet. Som om de inte har egna liv.
M säger att han hellre stannar här hemma. Så får jag och dottern ta tåget.
De ogillar varandra mer och mer, M och mamma. Det är jobbigt men en smula fascinerande att se. Mamma som kommenterar M högt som om han inte är där och M som argt svarar ”Jag hör dig, är precis här!”
Mest handlar det om dottern. Att han  gör fel – tycker hon – eller att hon säger konstiga saker och aldrig säger någonting snällt till dottern. Det gör honom så förbannad, att inte ens räknas in efter tio år med mig och ett barnbarn.

Å andra sidan är han arg hela hela tiden numera.
Å andra sidan säger hon aldrig snälla uppmuntrande saker till mig. Jag kan inte minnas när hon sa något snällt senast.
Inte konstigt man är uppfuggad i skallen och flyttar långt bort. Inte konstigt att syrran inte pratar så ofta med henne längre. Men hon pratar ju inte med mig längre heller. Jag vet inte vad som hänt med henne. Jag hade behövt henne nu, är så ensam i den här pappasaknaden
Vår pappa har dött och vår mamma ska sälja alla hans saker, sälja alla verktyg. Vill jag ha en borrmaskin eller den där slipen så måste jag betala för den. Jag vill ha snickarbänken i källaren men jag får den inte för jag har inte plats. Det vet hon inget om, men hon har redan bestämt sig

 

Det är bara det, eller också det, att ingen hör av sig till mig för att berätta hur det är. I vanlig ordning är jag borträknad.
”Hur mår du då, Lena?”
Någon frågade det förra veckan och jag blev så rörd över att ens få frågan. Ingen har undrat det på länge.

 

Jotack. Jag äter hela tiden och har gått upp i vikt. Allt sitter på röven och på brösten. Jag vågar inte skriva av rädsla för att explodera och orsaka skador(eller förändring, eller chockvågor)som inte går att rätta till igen. Jag har fastnat i den här rollen jag tillskrivit mig och kommer inte loss.

Jag funderar mer och mer på att bo i ett av de där små husen som är lite trendiga nu. Tiny houses, på hjul. Eller så flyttar jag med dottern till ett palats i snickarglädje och vackra fönster. Ett tornrum, dolda gömslen och bekymmerslösa dagar.

 

så skönt det låter

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s