Två veckor senare

Idag har min pappa varit död i två veckor, och det är först nu som jag vågar skriva någonting om det. Jag har försökt skjuta undan det in i det längsta; det är så enkelt att låtsas att han fortfarande lever där – femtio mil bort – och att jag fortfarande kan ringa hans telefon vars nummer han haft sedan nittiotalet. Att han skulle svara sådär som han gjorde innan cancern, med ett piggt retsamt”Vad vill du?” eftersom han såg att det var jag som ringde(för att jag ett tag bara ringde om jag behövde pengar).

Men den är avstängd. Ingenstans har jag hans röst inspelad. Nu hör jag den ju fortfarande i minnet, och jag gör hela tiden minnesnoteringar på sådant jag ska skriva upp för att minnas längre. Saker jag ska skriva för att Juno ska ha lite minnen av honom, eller i alla fall en aning om hur jag uppfattade honom. M har lovat printa lite bilder på pappa och Juno, mamma, på huset i Kumla och andra saker.
Mamma pratar om att sälja huset till våren och jag är rotlös och vilsen i den här vuxenheten som _måste_ drabba tag i mig nu, för mina rötter grävs upp och jag avskyr den där jävla förändringen, universums enda säkra konstanta

såklart att det där dyker upp nu, det någon sa för evigheter sedan: Var ett träd. Rota dig djupt. Inte nödvändigtvis på en plats, men i dig själv. Vet vem du är så att det, när det stormar, inte rubbar dig ur fläcken.

 

Inte för att jag inte vet vem jag är. Inte för att jag inte vet vad jag vill göra*

Kanske ser jag tydligare sen, om veckor, månader, år. Kanske förstår jag tidpunkten då.
Kanske hugger det inte lika djupt det som min pappa sa, att han ville leva. Inte för att göra någonting speciellt utan bara för att leva. ”Leva. Bara..leva”.

Och dagen efter skulle vi ta tåget hem, Juno och jag, och han undrar när tåget går, och han vinkar och ler genom fönstret åt Juno som är i väntrummet utanför, så att fönstren ligger som ett L, och jag berättar, och när vi ska gå säger han någonting om att vi kanske kan höras i veckan men jag gråter igen och vet, bara vet, att det är sista gången jag ser honom.

 

och det är så märkligt det där, att jag känner honom nära mig, som om han är runt oss alla för att lindra saknaden och sorgen

och samtidigt tanken att en dag när vi alla är döda så finns ingen som minns. Så bisarrt, denna förgänglighet.**

Djupare sett är det alldeles otänkbart, att det, som en gång existerat med verklighetens fulla styrka, någonsin skulle kunna bli till intet, och sedan, genom hela den kommande evigheten, fortfara som ett ingenting.

 

Natten till tisdagen den 8 november vaknar jag av att telefonen ringer. Klockan är 0:22, och när jag sätter mig upp, säger ”Det är mamma som ringer” hör jag M säga ”Å, nej…”.

Det var det.

15034058_10154064663817335_2019008223_o-1

 

  • Det är väl snarare så att jag vet en massa saker som jag inte vill göra. Som att jobba i kassan(för all info om det där far ut genom mitt andra öra genast)eller jobba på (ännu)en skola.
  • Så klart att några av oss fantiserar om odödlighet då. Kärleken är evig, men det är kanske ondskan också?
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s