sådär att allting vacklar

Vi är lika rädda du och jag.
För att det kanske ska gå snett, sådär att man tappar taget om allt, om sig själv, sådär att man måste släppa allt det där som älskas allra mest. Sådär att det mörka under ytan vaknar igen, vaknar starkt

Vi är lika rädda, du och jag, för att vi ska vackla och aldrig hamna rätt igen, för att skillnaden mellan dig och uteliggaren på gatan bara är valmöjligheten

Vi är lika rädda du och jag, för att ge upp för lätt och att kämpa för fel saker, lika rädda att inte höra hemma eller kunna placeras, lika rädda för att placeras i fack som för att inte göra det.

Vi är lika rädda du och jag, för att ha en tro på något som visar sig falskt. För du, liksom jag, vill ha garantier som[...].
Inte liv.

 

fabriksjobb

…eller var det nu var och jag tassar runt i lägenheten medan dunklet smyger fram från hörnen sammangaddade med dammtussarna och de små demonerna klädda i vassa tungor

jag har lovat dem att skriva. det måste vara så. när jag vaknat med ett ryck mitt i natten så är det var allt handlar om: mitt löfte
alltid uttalat som ett löfte men osagt som framtid.

det måste vara så; att man kan dra runt på armar och ben i en trasslig tänkarröra men innehållet hinner ifatt, alla dammar torkar inte ut

hörndunkel och vassa demoner skrämmer mig kanske inte så mycket som de kunde göra (det är friheten som bär lättnad)men rädslan att en dag vakna utan att jag-hon-skrivarjag, huvudet blanktorkat av måste och borde,

skrämmer mig nästan lika mycket om kärlekslöshet eller fabriksjobb

kanske borde man vara lite med som rosigkindade författaren eller knas-estrad-poeten
men ett Lena kräver lite mer Burtoneska delar, ett flyende öga där, och kanske en pladdrande mun i en glasburk

allt för galenskapens skull för vem vore ett Jag utan den

 

än verkligheten

ni vet, man går runt och plötsligt minns man hur man kunde rysa av att läsa en dikt och bli hungrig av saker som man inte visste fanns men alltid längtade efter; den magkänslan som skvallrade om frihet, och annan luft, som skvallrade om hjärtats lätthet någonstans, som första gången jag läste citatet av Schopenhauer som jag sen inte skulle glömma eller som när jag satt uppe och upplevde nätters andning och den tidiga morgonens nyfikenhet.
Jag ville skriva om det så, hitta liknelser vackrare än verkligheten, bilda kedjereaktioner för att jag visste att det var möjligt.

Jag har alltid beklagat att jag inte kan skriva poesi.

Djupare sett är det alldeles otänktbart, att det som en gång existerade med verklighetens fulla styrka någonsin skulle kunna bli till intet, och sedan, genom hela den kommande evigheten, fortfara som ett ingenting

 

Red:s anm.

Jag blir så trött på givna mönster. Som att säga saker som man ska säga, som ‘ Det är inte utan att jag…’ eller ‘ Man skulle kunna tro’.

Man får göra en carmina burana eller sådär som jag gjorde för några veckor sen: Nonsenslatin, nonsenssvenska. Colomi pas artura. Låt inga ord dö förgäves.

men först ska jag tråckla in en stor del av boken ihop med en annan. För jag hade liksom inte tänkt ha med den ena delen så mkt men så blir det ju lite ‘cliffhanger* i alla evighet’ över det hela. Jag ogillar sånt. Nej, knyt ihop säcken. Det är ju inte så att jag tänker skriva en till del efter så då behöver inget dingla. Men det är när jag sitter där med mina papper och anteckningsböcker som jag inser vilket gigantiskt projekt det egentligen är. Nästan så att jag skiter i det och tar den andra berättelsen först, för där är hela plotten redan nerskriven och

Men var är det roliga med det

*usel rulle f ö

 

Solen ligger på

och det är långt över +25 här inne, men tack vare trafiken, blessed be, så kan jag inte öppna på skuggsidan innan inatt runt elva. tack malmö stad för att ni inte kom på att gräva ner allt under jord.

Så istället för att sitta här och svettas tänker jag gå ut och äta GLASS. Trots tandvärk. För jag kan ju tydligen inte skriva inlägg utan att gnälla. vad fan är det jag har blivit. Hur som helst så vill jag ha hallonsorbet. Nu hinner jag inte ut innan lunchen men shit happens, jag tar med mig skrivbok som alltid så kan jag köa och läsa min egen bok. Ah, så Oscar Wilde-igt av mig. Fast det är ju inte en dagbok.

Eeeh, vad skulle jag skriva nu då. Att det är varmt och jag vill ha glass. Quelle surprise(nä, jag vägrar kolla hur det stavas om det inte stavas sådär). Lena vill ha sötsaker. Lena vill sitta i skuggan och läsa en bok. Lena tycker inte om solen.

Fast jag har tandvärk. Sådär som jag hade i januari februari när jag käkade piller och inte kunde äta mat på fyra dagar. Får se hur det blir. Tror det har med pengar att göra: att man spänner sig och biter ihop mer när man är oroad för saker. Sen har tandvärk och tänder och sånt med självförverkligande att göra så jag säger bara MEN JAG GÖR! Jag skriver ju. Jag skyndar mig så mkt att jag har kramp i händerna. För jag skriver för hand. Old school. För att det helt enkelt känns närmare.

På vår playlist på datorn har vi Indochine, Rod Stewart och Jaques Brel. Musikschizofreni, någon?

 

Vuxenångest

Häromdagen när jag bakade muffins kände jag mig jättevuxen och ville ringa till nån, typ mamma eller syrran, för att berätta hur vuxen jag var, men sen lade jag ner det för mamma skulle bara gnälla på att jag ska söka jobb och att vi är skyldiga dem pengar för bilen så jag smsade Ozzy istället och hon är skitbra på att berömma. Nyss msn-ade jag och sa att jag gjort rent kylen idag plus diskat och dessutom steg jag upp klockan åtta imorse för att skriva. Egentligen steg jag upp för att jag var klarvaken och tänkte på det här med att inte gör sig själv en otjänst varje dag genom att undvika något som man tycker är roligt när man väl börjar göra det, d v s skriva

och när jag väl började skriva var det ju som jag trodde: Roligt. ROLIGT.
Fast det händer galet mycket i den där boken som ska flätas samman(jag kommer nog stryka det mesta av det i slutet) och jag borde ha en hel vägg med lappar och trådar och personbeskrivningar för att komma ihåg allt. Jag funderar på om jag ska möblera om i hallen och göra den väggen där, för vi ska ändå måla om. Så nu är det bara en bärbar dator som fattas. För jag vill av någon anledning inte skriva på en dator som det finns internet på. Paranoid, ja, kanske, men det KÄNNS bara som om jag inte ska göra det. Det beror säkert på att jag inte ska kunna fulsurfa eller fastna på msn utan inte har något jag kan skylla bort tid på

så det är lite skrivarångest här, blandat med vuxenångest(för jag har tyvärr insett att jag är vuxen och ska klara av saker själv. Men jag jobbar, bakar muffins och gör rent kylen: vuxet.)och en svag ångest för att den där panikångesten från häromdagen ska komma tillbaka men det är sol ute och det hjälper. Jag äter mackor med getost och honing för D sa att det var gott så jag ville testa(gott!)och jag ska hämta pengar innan jågan och betala

och så skriver jag det här medan jag pratar med Ozzy om hennes tenta och frågar för att jag är genuint intresserad och Ozzy är skitbra på det där hon tentar så det fixar hon lätt. Och vi kommer in på att jag kanske ska ta mina resttentor ändå för jag VILL ju faktiskt plugga vidare. Och det kostar ju inte mkt att ringa till MDH imorrn och fråga hur jag ska göra, vem jag ska maila, vilka böcker jag hade då. Alla lärare jag hade då har slutat, och jag vet inte hur det funkar. Och jag har en rolig tenta kvar på filmvetenskapen som jag inte minns varför jag inte tog för den var nästan klar. Det var säkert hjärnspökena som hindrade mig, sådär som de spökari så mkt annat.

och om jag ska börja plugga igen måste jag nog börja skriva ut alla ord. Som ”mycket”.

Jobbigt.