Vi är lika rädda du och jag.
För att det kanske ska gå snett, sådär att man tappar taget om allt, om sig själv, sådär att man måste släppa allt det där som älskas allra mest. Sådär att det mörka under ytan vaknar igen, vaknar starkt

Vi är lika rädda, du och jag, för att vi ska vackla och aldrig hamna rätt igen, för att skillnaden mellan dig och uteliggaren på gatan bara är valmöjligheten

Vi är lika rädda du och jag, för att ge upp för lätt och att kämpa för fel saker, lika rädda att inte höra hemma eller kunna placeras, lika rädda för att placeras i fack som för att inte göra det.

Vi är lika rädda du och jag, för att ha en tro på något som visar sig falskt. För du, liksom jag, vill ha garantier som[...].
Inte liv.

Smsar med pappa om att han mår dåligt och ska kolla blodtrycket. Pappsen, min klippa. Jag krävde att han skulle ringa efter läkarbesöket han skulle på nu, för att få veta vad de säger.
Det är så typiskt mamma och pappa att inte berätta sånt innan. Kommer man på dem så berättar det, men annars får man inget veta innan de kan säga att de är friska. Mamma kollade nån knuta i bröstet för flera år sen men berättade inget om det innan resultatet kommit och allt var bra, men vi märkte ju att de gick runt och var underliga och lite oroliga innan.

Så nu är jag orolig. Det kanske är helt lugnt, han behöver kanske bara nån medicin och lite massage eller nått men ändå, nu kommer jag ju fundera på det där hela dagen.

Jag har aningens ångest, men kan inte greppa riktigt vad det gäller. Det har med jobbet att göra så jag tänker att det är stress, det ringer en hel del och jag sätter mig som upptagen ibland bara för att hinna andas, men blir det för många i kö så svarar jag till det står på noll igen

men ändå; en fladdrande oro över något ogripbart, en lätt rysning i nacken, är det en föraning eller beror det på hunger trötthet stress?

men anden villig? Jag är usel på att sluta blogga*, speciellt när det är invigningen av OS idag och man efter det här måste kunna byta ut varje medlem i OS-kommitén för att ha brutit mot stadgar och lagar om mänskliga rättigheter. Att godkänna Kina som land(kanske med någon slags medömskan i stil med ”Stackars ett av världens största länder som förtrycker sitt folk, de måste ju OCKSÅ få vara med, stackarna”) är ju att samtidigt erkänna det Kinas styre gör som något som är godkänt. Att inte sätta emot något är att godkänna det. I det här fallet.

Nå, till något annat så hör saken att jag känner en oro över invigningen. Och när jag säger det till D säger han samma sak: Något kommer att hända under OS. Jag hoppas innerligt att jag har fel.

Dessutom så blir 2008 08 08 i numerologin … ta daa…åtta.

nä, nu ska jag försöka resta my case igen.

//L


*jag skrev t ex ett dagboksinlägg på helgon istället. Hrm