sådär att allting vacklar

Vi är lika rädda du och jag.
För att det kanske ska gå snett, sådär att man tappar taget om allt, om sig själv, sådär att man måste släppa allt det där som älskas allra mest. Sådär att det mörka under ytan vaknar igen, vaknar starkt

Vi är lika rädda, du och jag, för att vi ska vackla och aldrig hamna rätt igen, för att skillnaden mellan dig och uteliggaren på gatan bara är valmöjligheten

Vi är lika rädda du och jag, för att ge upp för lätt och att kämpa för fel saker, lika rädda att inte höra hemma eller kunna placeras, lika rädda för att placeras i fack som för att inte göra det.

Vi är lika rädda du och jag, för att ha en tro på något som visar sig falskt. För du, liksom jag, vill ha garantier som[...].
Inte liv.

 

Grundläggande genetik

Jag köpte en bok till D när han fyllde år, valde den för att jag är nyfiken, och för att de känner tydligen varandra på något vänster, D och författaren.

I en intervju säger författaren något självklart som ändå slår något i mig, något som klingar långt efter att jag läst det.

”Drivkraften att ändå göra detta är att jag uppfattar livet som rätt meningslöst om jag inte skapar”och ”När man inte skriver för målets skull utan för att man helt enkelt är en sån som skriver.”

Så enkelt.
Det är så det är.

Kanske är det för jag jag tycker saker blir så meningslösa, kanske är det därför jag blir så rastlös.
För att jag slösar bort liv och tid på att inte skriva. Inte på riktigt. Inte så som jag vet att jag borde göra.

Det är därför jag måste sluta blogga.
För att hålla språket i mig.

…men…vad fan är ‘äggsjuka’?

 

bara ord

Gah, vilka tråkiga sökord folk har använt för att komma in här den senaste tiden. Inte ens de sexrelaterade sakerna är roliga: ”vems kuk är störst”(troligen inte DIN i alla fall) och ”fitta sökes”(lycka till med det…).

Boring.

Jag borde skriva om sjuksköterskorna eller om K. Schulmans inställning till barn för det gör ju alla andra men eftersom alla andra gör det så vägrar jag och istället vill jag skriva om sockerbitar eller kanske skoskav eller strumpor som hasar. för det är min blogg. Ibland glömmer jag det och får ångest för att jag inte ‘Producerar Högkvalitativa Inlägg’ som det på något sätt heter i min skalle men än sen. Det är bara ord. Man placerar dem i någon slags jävla ordning och skapar någon slags jävla poäng eller inte-poäng och meningslöshet, vad som helst. Det spelar ingen roll. Inte ens det är hopplöshetens ord. Saker spelar ingen roll. Visst kan jag göra bättre saker med mina ord(eller mina fingrar med för den delen)men det är ju just det jag väljer att inte göra.

nej, istället kurrar magen och jag ställer kaffemuggen i diskmaskinen som luktar ättika och sneglar på godiset som jag inte köper med tanken att godis har alltid funnits och lär finnas kvar en annan dag med

maj gadd så fåniga en del människor ser ut i sina brillor. Och jag menar egentligen inte människor i allmänhet utan äldre män som har 90-talsbrillor och huvudbonad och ser aningens galna ut i den klädseln (för jag kom inte på någon bra motsvarighet till ‘outfit’ just nu)

jag längtar ut i skogen. jag saknar bilen som fan. Jag vill åka i den bilen med D, på väg till någon avlägsen plats bara för att vi kan ta oss dit. Jag vill titta på det där huset som jag reagerade så starkt på, eller på det bruna huset som jag skickade länk på till D för att han skulle se det.

vem driver jag med egentligen, vem ska betala resten av huset när vi sålt lägenheten, vad ska kag jobba med där

och hur snabbt kan jag egentligen skriva klart boken

nå.

vi får väl se.

 

grov

åh, det finns msn på det här datorn.

Jag har grov msnabstinens. Har det nämligen inte på datorn hemma. Och nu när jag loggade in började Ozzy prata med mig direkt. Ozzy, du är min livlina.

['Grov' är ett rätt roligt ord. Jag får bara porrvibbar av det. Jag har förstört ordet helt. Någon sa det nyligen i ett sammanhang där jag hade valt "grym" istället. "Han är rent GROV på att spela!". På skånska. Lena fnissar. I smyg.]