Eventuell höstarbetslös rastlös själ söker tillhörighet

Jag tänkte svara på Lauras mail när jag kommer hem men när klockan närmar sig fyra är jag så tom i huvudet att jag blandar ihop saker när jag ska svara på folks samtal och jag vill inte ens prata mer idag, måste jag det

men sen ser jag på veckonumret och inser att jag inte ska vara kvar här så länge till.
Jag har sagt det i ett år, men den här gången är det på riktigt(vad jag vet)och jag ska ta hem mina saker och rensa datorn och några månader efter det kommer jag att se folk på stan och de kommer undra vart de sett mig tidigare innan de, en stund senare, kommer på att det var här de såg mig ”Var det inte hon som jobbade i receptionen?”

Jag är nostalgisk utan att behöva vara det. Jag har redan sagt till att jag kan komma tillbaka i mitten av augusti om det behövs

Ärligt talat så är jag en smula orolig över vad det ska bli av mig sedan.
nu när jag vant mig vid att ha pengar, nu när jag vant mig vid att ha en egen plats

det kanske bara är det man vill ha, på många sätt:
en tillhörighet vid sidan av sin personlighet; att vara den som jobbar med en viss sak samtidigt som man är sin egen på sin egna tid

Jag hyr ut min tid(har jag inte alltid sagt att arbete på många sätt är prostitution kanske?)till högstbjudande. Enformiga jobb göra sig icke besvär.
Jag vill hitta hem, hitta min flock, jag vill ha möjligheten att stänga en dörr om mig – om jag så själv väljer – och jag slipper gärna svara i telefon ena halvan av dagen.

 

Jag har en crush på Henrik Schyffert

egentligen vill jag bara skriva av mig lite. Inte rikta in mig på något speciellt. Helgen passerade för snabbt, som vanligt, men gör de inte alltid det. Det har inte varit nån lugn helg direkt även om den var skön. Vi firade treårsdag(göllegöllegöll)i lördags, skojade om klyschan, drack goda drinkar, åt god mat, hann med lite dricka på Volym innan de stängde, gick hem och pratade om att man känner en jävla massa douche bags. Sorgligt men sant, och jag tänkte att man bara ska umgås med människor man tycker om. Livet är för kort för allt annat.

När jag vaknar ligger snön över mark och tak, men nere på vägen har det redan hunnit bli slask och grått. Jag saknar något, jag tror det är tystnaden men mest av allt valmöjligheten. D pratar om att det vore mysigt att åka skridskor och jag säger återigen att vi får flytta norrut för det, men jag vet inte vad han skulle palla med; ensam i främmande land? Ingen skulle orka komma och hälsa på oss. Vi skulle sitta i vårt fina hus men ingen skulle kunna se hur fint det var, och all den här platsen vi vill ha för att ta emot folk skulle vara utrymme för strykhögar och kartongsamling istället(för så bra känner jag oss att jag vet att det skulle bli så ganska snabbt).

Nej då. Jag är inte nere eller deppig idag. Eftertänksam kanske.
För jag ska prata förlängning med chefen igen och det är ju najs, men jag undrar samtidigt över vad det är jag egentligen vill göra.
För det känns ibland som om jag inte kan någonting alls. Fast jag vet att jag kan det. Men om någon skulle fråga så vet jag inte vad jag skulle säga. Jag måste ha en egoboost på det planet tror jag, för på nästa intervju, när den nu blir, så kan jag inte gärna säga ”Jag kan ingenting!”

Och det leder inte helt osökt in på nästa stycke;

Jag var och såg Henrik Schyffert ”The 90s – ett försvarstal” igår eftermiddag och fullkomligt älskar honom. Jag har en liten crush på honom just nu, den kommer nog att vara i några dagar. Kanske längre. Det är okej med D, har frågat honom.

Tyvärr la Schyffert ju ner sin blogg för typ ett år sen så jag kan inte kommentera där om hur jävla LYSANDE den föreställningen var men samtidigt vet jag inte riktigt vad ska jag säga om det.
Jag skrattade så mycket ett tag att jag inte fick luft. Samtidigt ligger ju allvaret där bakom, det fattar man ju. Men såhär efteråt, efter 70-, 80- och 90talet så måste man kunna skratta åt det. Annars överlever man inte.

Och det tog säkert en timme efter föreställningens slut innan man kom på vad han egentligen hade sagt. Vi hann ta en öl efteråt, och sen komma halvvägs hem innan jag kom på att jag skrattade åt ”velourbyxorna där pungens synts både fram och bak” och en massa massa annat. För det som gjorde bäst avtryck, eller intryck, på mig var egentligen allvaret. Jag förstår det nu. Även om jag skrattade så mycket så var det ändå allvaret som stannade längst. Eller insikten kanske, att den landat hos någon som han. Vad man nu hade för bild av honom innan detta.
Så den där cruschen jag har nu kommer nog att ligga kvar i några dagar.

Länge leve Ironins generation och allt sånt där. Länge leve. För vad skulle vi göra utan ironin. Vi skulle vara tråkiga, berriga och ta saker på allt för stort allt allvar. Bli hysteriska och galna. Prata för oss själva och spotta på folk i kassakön på Konsum och en kolsvart natt i januari komma på att nakenbad i svartån skulle vara en skitbra idé, speciellt med stenar knutna runt fötterna.
Och sen skulle vi komma till himmelen och säga ”Ta daaaaaa!”…

 

vandrarvild är död, länge leve vandrarvild

Så här blir det: Jag kommer inte skriva lika mkt här i fortsättningen, och lösenordsskyddar inläggen om jag känner för det. Vilket i sig kommer ge en annan slags frihet, antar jag.

Vill ni ha lösenordet kan ni maila mig på vandrar_vild@hotmail.com – om ni inte har annan mailadress(som jag inte tänker lämna ut här)förstås, så nås jag på den med.

Sen kommer jag antagligen att avveckla det här helt eftersom jag raderar inlägg allt eftersom jag gått igenom bloggen. Vandrarvild kanske måste dö. Dramatiskt, men så är det.

I rest my case.
//Lena

 

tick tack

jag vet att jag själv inte är en mästare på att stava men det är roligt när nån hamnar här på uppenbara stavfel. Väl komen til min blågg. Ja hetär Leeeeeeeenah.

Jaha, det är det humöret jag är på idag alltså…. Fan.

Inatt kunde jag inte sova. Inte nog med att man ligger där och vrider sig och inte vet hur man ska ligga; det är för varmt med täcke och för kallt utan. I-landsproblem. Istället låg jag där och tänkte på saker som var bra. Jag har tak över huvudet, ett täcke att värma mig med om jag fryser(även om jag inte gjorde det då)och en säng med rena lakan. Jag hade vatten att dricka och kunde gå upp och käka om jag blev hungrig

men ibland känns det så banalt att vara tacksam för det man är så van vid. Om ni förstår. Man ska givetvis vara tacksam för allt man har ändå, men i min sömnlösa vånda så var det så likgiltigt för jag var varm och rastlös och visste att jag skulle vakna, om inte med huvudvärk så i alla fall med nått konstigt symtom på sömnbristen(spricka i läppen blev det. Smärtsamt, jajamänsan)och dessutom skulle jag bli mer stressad under dagen eftersom jag visste hur trött jag var

men jag är tacksam för det jag har. För jag har så mycket. Och det leder lite in på något Ozzy och Laanna kommenterade om nostalgi i ett inlägg några inlägg under detta: Det är som med nostalgin; tacksamheten. Jag försöker sätta fingret på det, men det finns där ändå. Man är någonstans tacksam för det nostalgiska för det är ens liv, och det kan vara nostalgi även om det hände igår för det rör sig in och ut ur ens sfär. Saker jag gör nu kanske är detsamma som jag gjorde för några år sedan
rörelserna och händerna som tar i tingen, tanken om något som följer kan vara samma tanke som då

för det är jag som rör

och i det enkla ligger tacksamheten; jag rör vid, berör, rör mig stilla genom tid
och sluter händerna runt mina minnen och min nutid som runt vagt fladdriga vingar

 

till filmnördarna på 80talet som älskade sci-fi-filmer som ville efterlikna star wars

EDIT: så här i början av inlägget måste tilläggas att jag hittade filmen alldeles själv på folkårock några dagar senare. Den heter The last starfighter och kom 1984. Vandrarvild var ännu inte uppfunnen men jag var tio år.

Idag kollade vi filmer på kvarnvideo och jag mindes plötsligt en film jag såg när jag gick i sjuan – åttan; vi snackar om år.. ehh *räknar på fingrarna* 1987-89 nånstans där. Jag såg en (amerikansk)film då som jag vill se igen, eller i alla fall veta vad den heter.

Den handlar om en kille , kanske 13 år, som spelar ett arkadspel och vinner så mkt att en dag så kommer det utomjordingar för att hämta honom så att han kan hjälpa dem att kriga mot utomjordingarnas fiender(utomjordings2)och alla aliens(orka skriva utomjordingar igen, liksom)ser väldans mkt ut som starwarsfigurer men killen får i alla fall hjälpa dem att kriga mot dem just för att han är så bra på arkadspelen, och aliensarna har ställt det spelet på jorden för att de ska hitta nån earthling som är bra nog för att hjälpa dem. Vilket de ju gör.

Nått sånt. Det är ju en B-film och jag minns inte alls vad den hette. Killen hade i alla fall mörkt lockigt hår och naturligtvis vann han kriget åt aliensarna, de snälla. Möjligtvis att killen hämtade några av sina earthlings-polare med, för att ha lite back up. Och alla var lite nördiga, en polare hade brillor och sa WOOOW eller nått. Hade han astma blir jag inte det minsta förvånad…

Men jag tänkte på den filmen idag och blir skitstörd på att jag inte har ett nånting om den filmen sen 1988. Jovars, det finns väl anledningar till det men ibland vill man bara veta vad filmen heter, även om man inte tänkt se den igen. Men vad fan är det för film?
Jag såg alltid en massa skumma scififilmer hos Malin när jag var yngre, för hennes brorsa plockade alltid hem dem, och det var där jag såg andra och tredje starwarsfilmen och nån rulle med typ dennis quaid som hette Fiender och en massa andra sådana där filmer som försvann lika snabbt igen.

Det händer att de dyker upp på teve. Mitt i natten på sexan eller femman, och jag blir alltid så nostalgisk och 80talslängtande då, då allt var plast och nörderier och gremlins kom och jag var skiträdd för en Gremlinsaffisch som M hade på sin vägg i sommarstugan men det kunde man inte låtsas om, och det var Indiana Jones som man först inte kände igen som Han Solo men snart trillade den slanten ner, och döskallar(som jag också var skitskraj för då)och fluffiga frissor på brudar och molly ringwald som svajar runt i rosa kläder och det var videobandspelare och en ständig längtan till en luddig framtid när ”allt kommer att ordna sig” och syrran luktade muskparfym och köpte en rosa blank blus(med invävda rosor i) som var så dyr att mamma var sur på henne i en månad(tills nästa barnbidrag kom) och mamma tvättade Crickos tröja så den krypte och passade syrrans prydnadsdocka, och det var biobesök på folkets hus som man gick på med löften om att mamma skulle säga att man var 15 om de ville ringa och kolla, och det var reklam som var ny och kul varje gång och coca cola som sjöng First love och nån snubbe som hette frippolippo som gjorde reklam för sprite och chipsreklamen med pianogubbarna som fastnade i trappen och sa ”Vad är det som händer?” och försäkringsbolaget med cab-reklamen” jag vill försäkra min bil” vad är det för bil.. ja, det är en…*utanför telefonhytten förstör en traktor hans biltak så det lossnar* Det är en cab! en cabroleeee” och vad man än hade för bekymmer så kunde man alltid stänga in sig på sitt rum med böckerna och skrivblocken och det var mat på bordet och inga vindar som blåste kunde puffa sönder ens tryggt otrygga omvälvande tonårsvärld där varje skoldag var ett helvete och varje promenad med Cindy var ett andetag att leva på länge länge

föresten har jag alltid tyckt att starwarsfilm nr 5 är bäst. Jag är lite kär i scenerna på isplaneten(hoth?).

Och som OZZY skrev i kommentaren här:

Jag äääälskar nördar som flashar med sin kunskap! Berika mig kära kunnare!

 

morgon med mauro

eller medicus amor: Jag borde skriva en nostalgisk Ratata-hyllning någon dag. Varje gång jag hör deras låtar kastas jag tillbaka till när syrran bodde kvar hemma och spelade Ratata på sin silvriga stereo, och senare till när vi nån helg satt i hennes hem på nån av adresserna i Kumlaby och spelade Ratata på högsta volym för de hade kommit med nån ny singel från skivan med Himlen-låten på. Och jag tänker att Ratata är svensk sommar som en rak motsats till slibbiga Tomas Ledin(som borde utrotas tillsammans med Gyllene Tider och Per Gessle)och blekta jeans och jag är alldeles för ung för att egentligen minnas något annat än sommarlov som kändes oändligt underbara dagar av sol, böcker och lekande på bangatan eller på nån av industriområdena där man inte fick vara men som vi snabbt gjorde oss hemmastadda på för att vi kunde.
Och det var radio och blaskig saft och lukten av solbränd hud och hammocken som man kunde gunga sig till sömns med. Cindy levde fortfarande och Tove och jag planerade våra liv som om vuxenvärlden stod givakt inför våra önskningar