Välfärden

Idag har jag varit med M på Välfärden och ätit asgod mat och haft trevligt sällskap.

Jag vill inte göra reklam eller nått
men är ni nere vid lärarhögskolan i Malmö på nordenskiöldsgatan(tror jag det är) så tycker jag att ni ska gå in på Välfärden och äta mat. Eller äta finfina kakor. Kaffet är gott med. Personalen trevlig.
Okej, det blev visst lite reklam ändå.

Hur som helst: gå dit!

 

För att jag har bestämt mig för att det är dags igen

Allt det där andra har jag redan sagt tidigare, jag återkommer till det strax

Det är dags för en ny tatuering, och dessutom har jag en idé om hur den ska se ut och var den ska sitta men eftersom jag inte är nära vän med nån tatuerare så skickar jag ut något av ett S.O.S nu. Eller snarare ett SMT, save my tatoo(Gudars Lena! Är du rolig såhär på söndagskvällen?!)

Egentligen vill jag göra båda två samtidigt. Underarmarna, text på båda men de kommer inte se likadana ut men nu inser jag att det kanske vore snyggt om jag kunde ha något slags tema på dem. Alltså, om de kunde passa ihop och ändå vara sina egna.
Hm…

Så: vem ska man gå till som är sjukt bra och inte har som grej att bara tatuera döskallar eftersom det är det enda h*n kan göra bra(vilket BARA betyder att h*n inte är riktigt så bra på sitt jobb som jag kräver av nån som ska göra saker med min hud som inte går att tvätta bort när man tröttnat eller tycker det är fult gjort)och vad kommer det att kosta och vilken stil på texten ska man ha(Anna föreslog skrivmaskinstext men nejtack!) och vilka färger fortsätter vara snygga efter flera år och måste man ha femtioelva tatueringar för att nån erfaren tatuerarkonstnär ska gå med på att tatuera en upp på handen som ens andra tatuering eller räcker det med att jag är nästan35 och äntligen kommit på hur den ska se ut?

…och så vidare….

Och allt det där andra som jag skulle återkomma till är det här med att kanske inte få jobb för att man har synliga tatueringar.
Jag får väl ha långärmade tröjor då, hur svårt ska det vara.
Och som jag skrivit tidigare; vill jag verkligen ha ett jobb på ett ställe som inte kan följa med tiden. Det här är inte 1958 eller ens 1991.
Jag får väl vara min egen då.

 

den långa vägen hem

Så, efter många om och men insåg jag ju slutligen det här som jag faktiskt har pratat om i flera år: Jag måste bort från staden.
Samtidigt är jag väl medveten om att jag skapat mig en illusorisk idyll runt det hela och glömmer bort att jag inte kommer att kunna ta mig ”ner på stan” för att shoppa något jag inte behöver när som helst, eller att det kan vara ett helt företag att köpa en liter mjölk om man glömt skriva upp det på listan, att det kräver mer planering. Jag glömmer att skogen är full av spindlar. Näe, jag förtränger att skogen är full av spindlar. Att Naturen är full av insekter. Att naturen är full av natur.

Men gör man inte det lite svårare för sig än vad det behöver vara? Jag får väl skaffa en snygg väska med hjul som man kan packa varor i. Jag får väl ha busskort och memorera busstiderna(vilket jag ändå tenderar att göra när jag använder dem)och anpassa mig för att det är en del av livet jag valt, en del av livet jag vill ha. Inte just strulet, men det andra, för att jag anar att det i slutänden kommer att vara värt det. Just för att jag måste bort från staden. Jag tänker mig att man i slutänden ändå kommer att må bra av det. Eftersom att det är tystare och luktar koskit och blommor istället för avgaser och sopor.

Och vad är det som är så bra med stan egentligen.

 

Otrassel

Nu har jag fått en förklaring till den där roliga söta garngubben som sitter på en stolpe i närheten av Paulikyrkan. Jag ska fota den på vägen hem idag, om den sitter kvar.
Och ja. Den gjorde mig jätteglad.

Uppdrag utfört.

EDIT: Här hamnade fotot jag tog imorse. Min gamla blogg har blivit något av en mobilfotoblogg. So be it.

 

De nya Pågatågen

är faktiskt grymt snygga. De äldre tågen är ju lila de med, och det var bland det första jag såg när jag kom till Malmö första gången, och fastnade för, mest för att jag kanske väntat mig någon tråkig kommunalgrön färg(som bussarnas då)eller bara fult orange. De gav på något sätt ett bra intryck av Malmö, att det finns hopp för en stad som vågar sig på just lila tåg.

Senare kommer jag väl kanske ta en tur med de nya tågen, men jag väntar ett tag för precis i början tenderar ju saker att vara lite ofärdiga. Jag menar med saker som dragiga dörrar och vattendropp och värmesysten som inte är fixade riktigt. Av samma anledning tänker jag t ex inte gå på bio på Entré på ett tag; något som visade sig vara ett klokt beslut för när jag var där för att kolla vilka filmer som gick så hade ett rör pajat i taket så det rann vatten ner i foajén.

Men snart så. Snart.

 

Jag har en crush på Henrik Schyffert

egentligen vill jag bara skriva av mig lite. Inte rikta in mig på något speciellt. Helgen passerade för snabbt, som vanligt, men gör de inte alltid det. Det har inte varit nån lugn helg direkt även om den var skön. Vi firade treårsdag(göllegöllegöll)i lördags, skojade om klyschan, drack goda drinkar, åt god mat, hann med lite dricka på Volym innan de stängde, gick hem och pratade om att man känner en jävla massa douche bags. Sorgligt men sant, och jag tänkte att man bara ska umgås med människor man tycker om. Livet är för kort för allt annat.

När jag vaknar ligger snön över mark och tak, men nere på vägen har det redan hunnit bli slask och grått. Jag saknar något, jag tror det är tystnaden men mest av allt valmöjligheten. D pratar om att det vore mysigt att åka skridskor och jag säger återigen att vi får flytta norrut för det, men jag vet inte vad han skulle palla med; ensam i främmande land? Ingen skulle orka komma och hälsa på oss. Vi skulle sitta i vårt fina hus men ingen skulle kunna se hur fint det var, och all den här platsen vi vill ha för att ta emot folk skulle vara utrymme för strykhögar och kartongsamling istället(för så bra känner jag oss att jag vet att det skulle bli så ganska snabbt).

Nej då. Jag är inte nere eller deppig idag. Eftertänksam kanske.
För jag ska prata förlängning med chefen igen och det är ju najs, men jag undrar samtidigt över vad det är jag egentligen vill göra.
För det känns ibland som om jag inte kan någonting alls. Fast jag vet att jag kan det. Men om någon skulle fråga så vet jag inte vad jag skulle säga. Jag måste ha en egoboost på det planet tror jag, för på nästa intervju, när den nu blir, så kan jag inte gärna säga ”Jag kan ingenting!”

Och det leder inte helt osökt in på nästa stycke;

Jag var och såg Henrik Schyffert ”The 90s – ett försvarstal” igår eftermiddag och fullkomligt älskar honom. Jag har en liten crush på honom just nu, den kommer nog att vara i några dagar. Kanske längre. Det är okej med D, har frågat honom.

Tyvärr la Schyffert ju ner sin blogg för typ ett år sen så jag kan inte kommentera där om hur jävla LYSANDE den föreställningen var men samtidigt vet jag inte riktigt vad ska jag säga om det.
Jag skrattade så mycket ett tag att jag inte fick luft. Samtidigt ligger ju allvaret där bakom, det fattar man ju. Men såhär efteråt, efter 70-, 80- och 90talet så måste man kunna skratta åt det. Annars överlever man inte.

Och det tog säkert en timme efter föreställningens slut innan man kom på vad han egentligen hade sagt. Vi hann ta en öl efteråt, och sen komma halvvägs hem innan jag kom på att jag skrattade åt ”velourbyxorna där pungens synts både fram och bak” och en massa massa annat. För det som gjorde bäst avtryck, eller intryck, på mig var egentligen allvaret. Jag förstår det nu. Även om jag skrattade så mycket så var det ändå allvaret som stannade längst. Eller insikten kanske, att den landat hos någon som han. Vad man nu hade för bild av honom innan detta.
Så den där cruschen jag har nu kommer nog att ligga kvar i några dagar.

Länge leve Ironins generation och allt sånt där. Länge leve. För vad skulle vi göra utan ironin. Vi skulle vara tråkiga, berriga och ta saker på allt för stort allt allvar. Bli hysteriska och galna. Prata för oss själva och spotta på folk i kassakön på Konsum och en kolsvart natt i januari komma på att nakenbad i svartån skulle vara en skitbra idé, speciellt med stenar knutna runt fötterna.
Och sen skulle vi komma till himmelen och säga ”Ta daaaaaa!”…

 

Malmö i ruiner

nej, jag skojar bara.

Jag kände inte ett skit av skalvet, och jag var vaken då, och ja, jag bor i Skåne.

Det är inte utan att jag är en smula besviken.

 

gated communities

Varför detta prat om ”gated communities”(eller ”resort” som Victoria Parks VD Unni Åström vill kalla det): Se det som moderatgetton. Låt de välbärgade stänga in sig på inhängnade områden. Inga fler BMWs runt Lilla torg. Halleluja.

Och senare kommer de att märka att de ändå inte är skyddade mot rädsla, hunger, otrohet, psykiska störningar, kriminalitet, sorg, kyla, livet, sjukdom, den inre ensamheten eller regn, död, svek, skräck och miljöförstöring, bränder, upplopp eller andras åsikter eller blickar

Det går att stänga sig ute från världen
men om det är något man borde lärt sig väldigt tidigt, så är det att världen alltid alltid hinner ifatt en.

 

Malmöfestivalen

Malmöfestivalen är på gång igen men jag är inte imponerad av utbudet i år.
Men påpekas måste ju att jag inte har koll på bandnamn och sånt utan säkert kommer på när jag står där att jag hört musiken förrut.

Men vart fan är TImbuktu?

Nå, som jag vet nu så vill jag i alla fall se Maia Hirasawa för jag har för mig att hon var schysst. Eller minns jag namnet för att jag skulle undvika henne. Äh. Hon är säkert bra.
D ville se Etienne de Crezy och vad det nu var han sa. Jag tycker det är rätt schysst att vara där bara. Och det ärju inte värre än att jag går hem igen om det är något.

Hur som helst så tror jag det hela blir jävligt schysst.

Eller om jag ska säga det utan att svära:

Det blir alla gånger en alldeles utmärkt festival.

EDIT: oh, jag glömde att jag ska se Timo Räisinen med. Och T(alltså vännen T och inte nyss nämnda Timo)vill se Slagsmålsklubben och Tingsek och lite till, så det blir nog bra.

Plus att jag är ledig hela den veckan. Lovely. Regnar det kan jag traska runt där i mina gummistövlar med blommönster. borde jag köpa rosa byxor för att matcha?

 

Ska budskapet egentligen vara ”håll dig gärna så långt borta som möjligt”?

Hur vill man bli bemött på restauranger?
Vi talar om den svenska mesigheten, jag och T. Sist jag och D var på Victors på lilla torg satt vi vid ett bord och snackade och så kommer en av servitörerna och lägger en lapp på bordet utan ett ord till oss.
”Reserverat för matgäster”

Och okej att de vill ha matgäster på vissa bord och de som ‘bara’ tar en läsk vid andra.
Men borde man inte rimligtvis säga något innan man lägger lappen på bordet. han kunde lika gärna satt fast den mellan mina solbrillor och ögonen för att förmedla budskapet så tydligt som möjligt..

Och det är det man blir så förbannad och förbannat trött på: Hur svårt är det är att säga till och fråga om gästerna möjligtvis skulle kunna sitta vid ett annat bord IFALL ATT det kommer matgäster och det inte finns andra bord?
Det var ingen som åt där. Det kom inga gäster, det fanns flera bord tomma.
Hade det inte varit trevligare och mer förutseende(eftersom det är just sådana här saker man alltid pratar om vad gäller uteställen och det är klart det sätter spår vad ens anställda gör! Att tro annat är naivt!)att se om vi kanske var klara snart och ändå skulle gå, och då sagt till endast om matgäster fyllde upp alla andra bord och vårt behövdes?

Men nej, inte ett ord sades, lappen lades bara på bordet och sen gick han iväg. D nappade genast, för han blev skitstörd på det där, och tog upp lappen och tryckte upp den i ansiktet på mig och ropade ut ett ”ENBART för MATgäster!” och vi ironiserade över hur otrevlig killen varit tills jag druckit upp min läskeblask och vi gick. Killen som jobbar för Victors hörde det alla gånger. Han kan omöjligt ha missat det. Hoppas jag, för han förtjänar inget annat.

 

kommentar överflödig

Efter lunchen gör jag misstaget att nappa åt mig ett ex av Nöjesguiden.
Carolina Gynning på framsidan, och jag minns fortfarande inte varför hon blev känd. Var det för att hon är osmart eller så korkad att hon är rolig? Eller är hon bara rolig och spelar på korkigheten

jag förstår inte grejen
Hyllar man bimbon för ATT hon är korkad eller spelar hon korkad för att bli hyllad som något hon egentligen inte är

Nå

Nöjesguiden är rakt igenom en ryggklappartidning för inbördes beundran bland skribenterna.
”Alla kan”-manifestet blir plågsamt slibbigt och gullegullandet mellan alla Knows it all-wannabez låter som BlondinBellas bloggkommentarer; ständiga applåder, stående ovationer och Gu va braaaaa du e ba. Så jävla braaaaaaa. Hubbabubbatugg, råsa blingbling och kärlek på avstånd tillsammans med en kaffe latte(kaffe med mjölk alltså. Lika nymodigt som köttbullar).

Måste jag fortsätta?
Nej.

Ytliga människor är dumma i huvudet, och just för det är de roliga att betrakta; lite som att kika in genom rutorna på ett dockskåp, och där sitter dockan Sandra H med sina solbrillor och ser ut som en anorektisk alien, och där sitter Schulmanbrorsan och slänger svulstigheter till höger och vänster och där sitter….

Nog nu.
Ni är så jävla fattiga.

 

KATT

Är det nån som har eller känner någon som har en renrasig maine coon-katt i eller i närheten av malmö?

Jag måste nämligen träffa den katten och se om jag blir allergisk.
Och det måste vara ett hem med bara renrasiga maine coon i så fall.

Eller en katt som tycker om att bada så mkt att den kan klara att bli avsköljd en två gånger i veckan.

Jag ska kolla på uppfödare i Malmötrakten nu.

Sen ska jag kolla om jag pallar pudel, bichon frisé, och potrugisisk vattenhund.
De får också bli blöta en gång i veckan. Bara vatten dock.