Tydligen så är jag på skrivarhumör idag. Nu har jag inget att skriva om men skit i det, läs bara vidare och tyck att jag är helt underbar så ordnar sig allt ska du se…. Jo, jag ÄR faktiskt fairly fabulous(även om jag ständigt stavar fel när jag ska skriva på engelska)men jag är även ironisk. Och börjar få något av en 35årskris. Det hela hänger ihop med en föreställning om livet som jag hade när jag var yngre, som en linjal med måtten när och var man ska göra vad och hur man ska göra det.
Åt helvete med det nu. I helgen sa jag och D att om vi nu inte KAN få barn så adopterar vi om några år. Jag borde läsa på om det där för jag gissar att det inte bara är att beställa hem en unge och sen är allt frid och fröjd. Nä, så naiv är jag inte. Jag kan tänka mig att det kan ta några år, så man borde kanske börja i tid. Och jag ska försöka att släppa det där ångestlika jag har i tanken ”Jag borde skaffat barn när jag var 25″ för när jag var 25 var jag lallig och nyfödd new ageare och dessutom hade jag just dumpat en kille just för att jag inte ville ha en framtid med honom mer. Och sen träffade jag Klumpedunsen som bvar en mästare på att ta sönder saker utan att ens röra vid dem. Än i dag är jag förundrad över det.
Nå, i alla fall; jag hade varit en asbajsig mamma. Jag är bättre nu, nu tycker jag det är roligare med barn dessutom: Då tyckte jag de var snoriga bajsmaskiner som spenderade allt för många år i att vara korkade. Fast de barn man kände var ju roliga, i å för sig. Men ändå.
Och det finns massor med barn där ute som vill ha en kramig bokälskande mamma(Om det nu är vad jag är). Jag lovar.
Som Chandler säger ”If we listen really carefully, maybe we can hear the sound of a condom breaking”
Ett annat citat som kom upp för några dagar sedan var det där om att ingen som ligger för döden önskar att de jobbat mer. Och att de önskar att de umgåtts med människor de inte tyckt om.
Klyschor, såklart. Snart lägger jag väl in glitterbilder på kramiga nallar och pluttenuttiga texter med… haha. As if. Men det där citatet om människorna fastnade verkligen. På samma sätt som det här att man kan störa sig på folk helt utan egentlig poäng. Jag skiter väl i om nån stör sig på mig. Och varför jag stör mig på andra är ju helt utan mening och poäng; det leder ju bara till magsyra och taskigheter. Nog nu.
äh, nog med klyschorna. Ordbajseriet.
Aluma skriver om åldrandet. Om jag skriver av mig allt skit i bloggen kanske det blir lite vettigheter kvar som man kan skriva ner och kanske sälja till en sådan tidning. Är det vad jag egentligen vill göra? Jag vet inte. Helst vill jag nog ha ännu en klyscha; vinna pengar och sitta i skogen och skriva. En idealisk klyscha. Eller vinna pengar och resa jorden runt några varv; En vagabondklyscha.
vem fan vill vara kliché.
Jag vill hellre vara mig själv. Med förmodad kris och rubbet. Jag har precis börjat gilla mina rynkor. De är finfina. Det ligger en massa skratt och funderingar bakom de rynkornas placering. Jag är stolt, men jag måste skratta mer för att få de där vackra rynkorna som jag avundas hos äldre.
Jag börjar redan nu.
