sådär att allting vacklar

Vi är lika rädda du och jag.
För att det kanske ska gå snett, sådär att man tappar taget om allt, om sig själv, sådär att man måste släppa allt det där som älskas allra mest. Sådär att det mörka under ytan vaknar igen, vaknar starkt

Vi är lika rädda, du och jag, för att vi ska vackla och aldrig hamna rätt igen, för att skillnaden mellan dig och uteliggaren på gatan bara är valmöjligheten

Vi är lika rädda du och jag, för att ge upp för lätt och att kämpa för fel saker, lika rädda att inte höra hemma eller kunna placeras, lika rädda för att placeras i fack som för att inte göra det.

Vi är lika rädda du och jag, för att ha en tro på något som visar sig falskt. För du, liksom jag, vill ha garantier som[...].
Inte liv.

 

crawings

Jag är världens tråkigaste människa för tillfället. Lever mest inne i huvudet märker jag. Jag dricker te med citronskiva och tycker det är jättegott = jag är en nyväckt halvbritt with lemon crawings? och är konstant hungrig på jagvetintevad
proteiner antagligen

all snö är borta, vinden varm
sol skiner
jag tänker att jag är lite avundsjuk på alla de där människorna som jämt är med om saker. Bara små enkla saker, som att börja prata med någon okänd om en tappad vante, eller få åka på en kort resa med jobbet, om så bara för att följa med någon att hämta en sak, eller de där som kan ta en promenad en dag som denna när sol skiner och klockan är så mycket frukost att man kan köpa sig den där mackan och sitta på den där bänken och dricka kaffe ur pappmugg även om det är aningens för kallt ute, men solen lyser rätt in i huvudet och in i varje mörk tanke, vind i varje vindling i hjärnan och det känns plötsligt lätt att andas

jag är rastlös igen
jag undrar: vad finns där mer för mig
vad behöver jag göra för att kunna ta en kopp te på ett fik i Wien, om så bara för en morgon i april innan jag reser hem igen

vad krävs av mig för att jag ska kunna se soluppgång från bergstopp
eller doppa fingrarna i vattnet i bäcken nedanför

 

när allt kommer ikring

så beslutar sig aftonbladet för att jag förmodligen inte har vuxen-ADHD.

*puh* Jag var ju nästan orolig där ett tag. På frågan om jag blir orolig och skruvar mig när jag måste sitta still t ex. Jag svarade ja. Fast sen kom jag på att även om jag blir det så tenderar jag att somna om det blir tråkigt så näe, jag har nog inte ADHD.

Åh, sova.

Igår var vi ute och gick i två timmar och det är för att jag behöver röra på fläsket(åh, fläsk! säger vegetarianen på dag 2 av pulverdieten)men det var D som somnade i soffan sen. Jag satt och kollade på The Matrix på teve fast jag sett den minst 25 ggr tidigare och målade naglarna i en grymt snygg röd färg och kände mig rätt nöjd över att jag klarat dagen utan käk.

Men jag är faktiskt jääääävligt skeptisk till det här med att gå ner i vikt först och SEN börja äta tallriksmodell. Jag tror mer på stegräknaren, käka mindre av allt fast ändå äta, och slippa den här jävla fixeringen vid ätandet som jag genomlider nu.

men visst, det är ju bekvämt att bara skita i att äta i tre veckor och förhoppningsvis tappa – sedan ej saknade- kilo men jag vet ju med mig att det egentligen är sättet att tänka om ätandet som jag måste ändra. För jag vet att det bara handlar om att jag blir en smula mer manisk nu och då fastnar jag helt i sluta äta-träsket så att det går åt andra hållet istället, vilket är svårt att tro när man ser mig, haha, men jag kan lika gärna bli manisk åt andra hållet liksom.

Så jag tror jag testar det här i en vecka, sen blir det tango, stegräknare och långa promenader och sen ska jag börja göra såna där armhävningar. Med en gräddbulle på golvet framför som extra morot… *heheheh*

EGENTLIGEN vill jag bara tycka om mig själv precis sådan som jag är nu. Fast röra mig mer.

Det är väl pudelns kärna i det hela, i kroppshysterin hos varje människa. Andra människor tjänar väldigt stora pengar på att lära oss att vi inte duger som vi är, och vi traskar rätt in i det och måste blåögt underkasta oss det för att vi vill passa in, inte sticka ut.

Nå. En timme kvar till nästa pulvermix
halleluja för fan.

 

än verkligheten

ni vet, man går runt och plötsligt minns man hur man kunde rysa av att läsa en dikt och bli hungrig av saker som man inte visste fanns men alltid längtade efter; den magkänslan som skvallrade om frihet, och annan luft, som skvallrade om hjärtats lätthet någonstans, som första gången jag läste citatet av Schopenhauer som jag sen inte skulle glömma eller som när jag satt uppe och upplevde nätters andning och den tidiga morgonens nyfikenhet.
Jag ville skriva om det så, hitta liknelser vackrare än verkligheten, bilda kedjereaktioner för att jag visste att det var möjligt.

Jag har alltid beklagat att jag inte kan skriva poesi.

Djupare sett är det alldeles otänktbart, att det som en gång existerade med verklighetens fulla styrka någonsin skulle kunna bli till intet, och sedan, genom hela den kommande evigheten, fortfara som ett ingenting