Eventuell höstarbetslös rastlös själ söker tillhörighet

Jag tänkte svara på Lauras mail när jag kommer hem men när klockan närmar sig fyra är jag så tom i huvudet att jag blandar ihop saker när jag ska svara på folks samtal och jag vill inte ens prata mer idag, måste jag det

men sen ser jag på veckonumret och inser att jag inte ska vara kvar här så länge till.
Jag har sagt det i ett år, men den här gången är det på riktigt(vad jag vet)och jag ska ta hem mina saker och rensa datorn och några månader efter det kommer jag att se folk på stan och de kommer undra vart de sett mig tidigare innan de, en stund senare, kommer på att det var här de såg mig ”Var det inte hon som jobbade i receptionen?”

Jag är nostalgisk utan att behöva vara det. Jag har redan sagt till att jag kan komma tillbaka i mitten av augusti om det behövs

Ärligt talat så är jag en smula orolig över vad det ska bli av mig sedan.
nu när jag vant mig vid att ha pengar, nu när jag vant mig vid att ha en egen plats

det kanske bara är det man vill ha, på många sätt:
en tillhörighet vid sidan av sin personlighet; att vara den som jobbar med en viss sak samtidigt som man är sin egen på sin egna tid

Jag hyr ut min tid(har jag inte alltid sagt att arbete på många sätt är prostitution kanske?)till högstbjudande. Enformiga jobb göra sig icke besvär.
Jag vill hitta hem, hitta min flock, jag vill ha möjligheten att stänga en dörr om mig – om jag så själv väljer – och jag slipper gärna svara i telefon ena halvan av dagen.

 

måndagsmorgon. Igen

Och om inte det är peppande nog för att kliva ur sängen så tänk på pengarna du får när du jobbar, och hyran du kan betala med dem och maten som håller dig mätt och kläderna som håller dig varm., på sakerna du lär dig.

Alternativet kunde ju vara att flytta till varmare land,

fast där finns det ju spindlar större än min hand.

När jag tänker på sånt så gillar jag svenska mulna höstlöviga mornar med halsduks- och vanttvång, och torka dagg eller regn av sadeln och funderingarna på långkallingarna hela vägen till jobbet och kall röd näsa och blåsten längs med hemmagatan som tar andan ur en när man kliver ut genom porten men som man slipper när man tar smågatorna. Jag hatar att älska det, älskar att hata det, just för att det är hemma, Det är mina gator, det är mitt väder, det är min höst och mina höstar brukar vara såhär, mörka mornar där himmelen saktar bleknar från svart till smutsorange till grålila till vitgrå till en blå som får de gula löven att skimra som om de fortfarande bar liv

snart ljusnar det igen

 

Bring me a skygglapp, I´m going for a walk in the woods

Imorse, dvs för en stund sen, höll jag på att ramla av cykeln i ren skräck. Jag visste inte då att det var skräck utan jag reagerade bara med att hoppa av och höll på att repa en bil men det verkade vara en världslig sak i jämförelse.

Det klättrade nämligen en långbent ranglig spindel på min väska i cykelkorgen*. Samma sort som jag avskyr, samma sort som jag emellanåt känner mig förföljd av. Och även jag ser ironin i det; spindel och moder jord och naturkraft och väva tidens väv och alla andra symboliska saker som har med det att göra. Jag har en önskan att bo ute i skogen. Jag hoppas bara att jag hamnar i en skog utan spindlar. ELLER, ännu bättre: de kan finnas där men jag ser dem aldrig annat än på väldigt långt avstånd…..

I nån bok jag har**står det att man ska sätta upp en bild på det man är rädd för och tala snällt till den saken/varelsen/insekten***och liksom komma överens med den och föreställa sig att man älskar dem.
Tillåt mig skratta men ALDRIG I HELVETE att jag sätter upp en spindelbild hemma. Jag är hellre beväpnad med en hårspraysflaska och en tändare dygnet runt.
Men ibland är jag rätt okej med spindlar. I alla fall två procent av året, men nu när det börjar bli kallare så ser man dem ju för fan överallt. Vårt cykelskjul är bostad för säkert halva Malmös spindelbestånd.

*cykelkorg, jag vet, tantvarning men fan, det är så praktiskt även om det ligger spindlar i korgen ibland och jag flippar ur på ett ack så brudigt sätt.
**Jag har verkligen ingen aning om vilken det stod i men nån av dem jag glömde avbeställa från Energiförlaget, eller vad de heter, de med alla newageiga böcker, nån bokklubb jag var med i.
*** Spindlar är inte insekter va? Alltså, det heter något mer, den gruppen av varelser. Det borde jag veta/minnas/orka bry mig om.

 

en morgon väldigt snart

ni känner det ni med, det vet jag. ett svagt eko av hennes rop över de gröna gräsmattorna och en plötslig gul krispighet i luften. Himmelen dallrar blå, men hon är någonstans bortanför, närvarande men inte synlig, andetag men inte klädedräkt.
han som sörjer tar inte de ordet i sin mun, men i mitt huvud doftar det svagt av fuktig jord nu, även om jag bär det soltyngda minnet med glömska och saknad.