BAH!

Min syster vet inte vem TOTORO är.
Hon har fyra barn.

Hon vet säkert inte vem Peter Parker är heller.
Eller vad Spindelmannen heter i verkligheten. *heh*
Ja, ni fattar……..*hehe*

När jag åker till Japan ska jag gå på Miyasakimuséet. Heter det va?
…Anywhooooo, jag ska köpa en kattbuss i gosedjur.
Och en Totoroväska.

 

ung charmig stalker finnes

Jag var antagligen likadan som dem när jag var yngre, men jag kan bli lite fascinerad av, och barnsligt avis på, de där kidsen som blir besatta av skådisar och skapar hela bloggar runt om filmer och hur de följer efter skådisarna till varje framträdande.
För när de är yngre är de liksom ursäktade med att vara unga och att inte veta bättre och då kunna ha nån fånig förälskelse i en skådis eller sångare.

När man är över 24 så blir man istället en stalker.
Inte fullt så charmigt alltså…

Jag hamnade på ännu en sajt som dyrkar Stephenie Meyerböckerna som jag gillar och kunde se bilderna som fansen tagit på Cedric Diggory, nej, pardon me, mitt misstag: Edward Cullen ska det vara. Same skådis, different name(Svenglish rules, f ö)och det verkar vara så sjukt många som verkligen AVGUDAR dem.

Det är väl där min avundsjuka kanske ligger. Det har med gudabilder att göra, och fjortistendenserna att hänge sig till något, och den där längtan efter den där filmiska kärleken som man kanske för ett år eller nått verkligen trodde var verklig för att man hoppades så jävla mycket på att något, någon enda sak som man hade drömt om skulle vara verkligt verklig, och inte sådär genomskinlig som kärlek verkade vara

Det är kanske det jag avundas dem: Det naiva hoppfulla.
Inte åldern eller hysterin. Nej. Det borde vara hoppet om en större värld
Att ingenting är omöjligt, på riktigt.

(Jag undrar vem jag skulle stalka om jag var yngre.
Hm. Nån lokalkändis antagligen. För att det är billigast så.)

 

Anledningar till att inte återse film som man gillade när man växte upp, samt en massa eftertankar om film i allmänhet

Oh, plötsligt fick jag en låt på huvudet och inser att det är från nån av Ghostbustersfilmerna. Alltså, inte ”who you gonna call”-låten(som jag tröttnat rejält på)utan en som spelas i slutet på den andra eller tredje filmen.
Och det är antagligen Bobby Brown – minns nån Bobby Brown mer än som Whitney Houstons knarkande make – som sjunger den.

Vilket leder mig in på nostalgifilmer som jag har.

Vilket leder in på anledningarna till att INTE titta på filmer som man tyckte om när man växte upp, allt ifrån ålder 10 till 19 år ungefär.

När jag var liten älskade jag fantasy. När jag blev äldre föredrog jag ett tag nån typ av dum action men det övergick till en förkärlek till konstiga franska filmer som sen blev en period av att bara gilla konstiga filmer till att sluka allt som jag kunde få tag på och under vägen fastna för zombierullar och asiatisk skräck och filmer som säger andra saker än standardmanusets ”Du får antagligen det du förtjänar men snabbare och blodigare om du är elak och girig”.

Numera ser jag film av olika anledningar: Jag vill se en film för regissören. Jag vill se den för att två eller flera skådisar jag gillar är med i samma rulle och handlingen verkar okej eller i alla fall inte förutsägbar. Jag vill se den för att trailern fick mig att skratta(som ”Bolt” gör nu) eller drömma(Benjamin Button)eller så är jag sugen på nån actionliknande.

Skräck ser jag inte på längre. Jag saknar det. Jag saknar de där asiatiska rullarna som jag alltid snokade fram tidigare. Numera vågar jag inte ens se på spökprogrammen på tv utan att bli skraj och inte våga möta min blick i spegeln om jag är uppe på toa mitt i natten.

Anledningarna till att inte titta på filmer man tyckt om när man var liten är:

*Man inser med ett hugg i hjärtat att handlingen är banal och manuset uselt. Replikerna som man tyckte var bra, djupa eller coola under 80-talet känns plötsligt lika heta som Hasselhof. Och, jag är ledsen alla fans, men ”so you want the truth?! You can´t handle the truth” hamnar i den kategorin tillsammans med ”Hasta La vista.. BEJBI” och miljoner andra repliker som jag gärna skulle kunna radera ur skallen och ersätta med periodiska systemet(t ex).

*Skådisarna som man mindes som snyggingar har, sad but true samt ohjälpligt, hockeyfrilla och kavaj med axelvaddar på sig. De har krusat hår och stora hårsnoddar. Att de såg ut som modellkataloger på 80-talet betyder 25 år senare att de ser ut som… som på 1980-talet.

* Man ser att filmer som då var senaste tekniken nu är hopplöst dåligt gjorda och att de på 80talet omåttligt coola och trovärdiga scenbyggena nu ser ut som plast och papper i stil med en skolteater, och ser man inte en frigolitskarv där i hörnet, och var det inte en microfon man skymtade där uppe i överkanten ändå?

* Bilden som man fick av sex och kärlek(eller varför inte att sex var kärlek)var skrattretande.

* Man inser att den tonåring man var då var en ganska fånig romantisk varelse och man skäms å hennes vägnar även om man hyllar den man varit och den man blev och den man kommer att bli.

*Illusionen man haft om saker från sina yngre år brister brutalt och ganska hårt när man ser dirty Dancing igen och inser hur ofantligt löjlig den är samtidigt som man kan sätta sig och se den igen och igen på ren nostalgi.
Och det är just den där illusionen som jag känner att jag gärna vill behålla, för att det ibland är så skönt att kunna vara naiv och drömmande. Illusionen om filmernas värld och illusionerna om att saker ordnar sig för den som är snäll och att rättvisan hinner ifatt den som är elak.

Man kunde lita på filmerna då. Jennifer Grey behövde inte sitta kvar i hörnet, och Molly Ringwald var tillräckligt söt men ändå en smula nördig och fick ändå alltid upprättelse. De bratiga killarna var oftast rövhål(James Spader.. ) men ibland kom det nån som var snäll trots att han var rik.

Men anledningen till att inte se de filmerna är ju även att de var så fruktansvärt jädra tråkiga. När mitten av 90-talet kom med sina revolter(jag måste väl tyvärr nämna den där jävla Pulp Fiction, men jag vill egentligen inte)så var det befriande just för att konstiga bisarra saker hände. Som en motsats till all sliskig romantik kom en våldsvåg utan like. Man kallade det för ”hyllning av tidigare filmskapare” och kom därmed undan med vad som helst. Och nu då, när första årtiondet av 2000-talet tar slut;
Vad kommer att ta över då?
Nu är vi inne i en våg av fantasyfilmer igen(till min stora lycka, jag såg ”Hellboy – the golden army” igår och älskade den)och tråkiga filmer som ska kännas realistiska så de är filmade med handkamera(värdelöst och fult filmat: 80-talisterna borde lägga ner sitt hopp om att det någonsin kommer att bli snyggt). Dessvärre har inte den här dåliga skräckfilmsvågen försvunnit. Den som började med ”Exorsistfilm nummer XXX” och övergick i ”Scream” som övergick i ”Amityvilles yada yada kräkiga rulle om tonåringar som kopulerar i bilar och blir mördade” som övergick till ”Emily Rose” där the Devil Himself är bad guy och så vidare.

Det är fruktansvärt tråkigt.
Banalt till och med.
”Ett gäng tonåringar blir mördade när: Alt 1: Deras bil går sönder. Alt 2: De går in på förbjuden plats. Scenario: Tonåringen Kaxig måste bevisa för Tonårstjej Ben ända upp att han har stor kuk. Detta göres enklast genom att göra otroligt banal korkad sak…”

*gäspar stort*

Inte ens den här halvstora vågen av ”genusvändande” är roande. Okej att kvinnor som kickar röv är roligare än att se när män gör det* men är männen i filmvärlden verkligen så hotade av det att det måste komma filmer med budskapet ”män är känsliga och kan gråta”, ”män kan visst ta hand om barn ensam” och ”män kan faktiskt vara brudtärna!”, som en motvikt till att kvinnor pissar på deras tidigare gjorda gränsbildande?

Det är inte utan att jag är en smula nyfiken på vad som kommer härnäst. När folk tröttnar på det korkade förutsägbara, när de inte längre vill se animerad fantasy utan film som är gjorda mer på riktigt(animering är användbart men jag tycker ändå det är lite filmskaparfusk), när de tycker de sett tillräckligt med våld och mord.

Vi får se hur vinden blåser, och hur kapporna vänds efter det.

*sen kan man ju diskutera varför det är mer accepterat, rent våldsmässigt, att tjejer får nyttja hänsynslöst grymt våld på vita duken utan att det diskuteras men att inte killar kan göra det utan att det tjoas om ”för mycket våld”. Är det efter devisen ”He had it coming” som man nu hämnas på alla män för alla tiders våld de nyttjat mot kvinnor?

 

NO SHIT SHERLOCK

Men seriöst, måste de göra en undersökning för att fatta att Johnny Depp är världens sexigaste man?

Hallåååååååååå, var har ni varit? Är det först 2008 som ni har sett honom? Ni HAR sett honom agera va? Ni har sett honom jaga hatten i Benny och Joon va? Vara smutsig och plump Piratfilmerna? Dansa på en båt i Chocolat? Dansa med en björn/hund i Finding Neverland? Sett honom svimma i Sleepy Hollowefter att ha sagt ”A man…without a head”? Sett honom hångla i Cry-Baby eller vara knarkparanoid i Fear and lothing?

Dessutom tenderar han att samarbeta med min favoritregissör Tim Burton.

(Tim Burton är f ö gift med en annan av mina favoritskådisar: Helena Bonham-Carter.)

Har ni mot förmodan missat Johnny Depp: Oh, wow, aren’t you in for a treat….
SÅ SER MAN DEN! Det är lag på det!
Inte enbart för att han är sexig utan för att han är den mest varierade nyanserade skådisen någonsin.

I rest my case

 

hur svårt ska det vara

…och när klockan närmar sig sju vill jag inte länge sitta hemma och kolla på teve och tänka att jag vill ha ensamtid, jag vill ut och träffa folk men är osäker på om jag vill träffa dem på sättet som T föreslår: gratisklubb i folkets park. Nykter dessutom eftersom jag bara har vin-bib hemma och jag dricker inte gärna vin; att dricka det för att det är det enda som finns hemma får mig att ana en fjortisvarning: ”jag måste bli berusad så jag dricker gärna rakvatten vadsomhelst jag vill ha spriiiiit”.

Jag erkänner att jag gick online för att kolla vad det är på teve. För jag är mensvärkig och VET att jag, så snart jag kommer bland människor, kommer tänka ”Det här var trevligt men jag undrar om jag inte ska åka hem snart igen” med en baktanke på ”den där filmen de visar på teve är inte så tokig ändå”. Allt de visar är skit idag.
Men…äh. Jag vet inte. Jag kommer känna mig osäker och bortkollrad bland människor jag inte känner och hälften av dem som jag är bekant med verkar inte ens tycka om mig tillräckligt för att minnas vad jag heter(att jag ens bryr mig, tidigare hade jag bara ignorerat det och hittat roligare människor att prata med och där har vi en anledning för mig att faktiskt skita i det hela: Det har kanske med krypandet att göra. Jag vägrar delta. Jag spelar uppenbarligen inte samma spel, inte efter samma regler. Jag ids inte lalla med. Jag träffar mer än gärna människor jag gillar men måste det absolut vara en lördagskväll?)

Jag kanske skulle gå på bio istället. Ensam men ändå, det finns filmer jag vill se som inte D vill gå på, romantiska rullar som han fnyser åt. Fnyser gör jag med men först efteråt när jag sett dem och tänker att det GÅR faktiskt att göra banalare filmer än t ex ”Hur man blir av med en kille på tio dagar”(som jag tyvärr äger efter att E gav mig den för att hon i sin tur avskydde den. Och det är ändå en film som var min enda dvd ett tag och för det har jag sett den säkert fem gånger, varje gång med rynkad panna och högljudda kommentarer vid teven om hur uselt det är) eller ”American Pie”-filmerna

Äh va fan, jag går och hyr mig en film bara. Hur svårt ska det vara.

 

till filmnördarna på 80talet som älskade sci-fi-filmer som ville efterlikna star wars

EDIT: så här i början av inlägget måste tilläggas att jag hittade filmen alldeles själv på folkårock några dagar senare. Den heter The last starfighter och kom 1984. Vandrarvild var ännu inte uppfunnen men jag var tio år.

Idag kollade vi filmer på kvarnvideo och jag mindes plötsligt en film jag såg när jag gick i sjuan – åttan; vi snackar om år.. ehh *räknar på fingrarna* 1987-89 nånstans där. Jag såg en (amerikansk)film då som jag vill se igen, eller i alla fall veta vad den heter.

Den handlar om en kille , kanske 13 år, som spelar ett arkadspel och vinner så mkt att en dag så kommer det utomjordingar för att hämta honom så att han kan hjälpa dem att kriga mot utomjordingarnas fiender(utomjordings2)och alla aliens(orka skriva utomjordingar igen, liksom)ser väldans mkt ut som starwarsfigurer men killen får i alla fall hjälpa dem att kriga mot dem just för att han är så bra på arkadspelen, och aliensarna har ställt det spelet på jorden för att de ska hitta nån earthling som är bra nog för att hjälpa dem. Vilket de ju gör.

Nått sånt. Det är ju en B-film och jag minns inte alls vad den hette. Killen hade i alla fall mörkt lockigt hår och naturligtvis vann han kriget åt aliensarna, de snälla. Möjligtvis att killen hämtade några av sina earthlings-polare med, för att ha lite back up. Och alla var lite nördiga, en polare hade brillor och sa WOOOW eller nått. Hade han astma blir jag inte det minsta förvånad…

Men jag tänkte på den filmen idag och blir skitstörd på att jag inte har ett nånting om den filmen sen 1988. Jovars, det finns väl anledningar till det men ibland vill man bara veta vad filmen heter, även om man inte tänkt se den igen. Men vad fan är det för film?
Jag såg alltid en massa skumma scififilmer hos Malin när jag var yngre, för hennes brorsa plockade alltid hem dem, och det var där jag såg andra och tredje starwarsfilmen och nån rulle med typ dennis quaid som hette Fiender och en massa andra sådana där filmer som försvann lika snabbt igen.

Det händer att de dyker upp på teve. Mitt i natten på sexan eller femman, och jag blir alltid så nostalgisk och 80talslängtande då, då allt var plast och nörderier och gremlins kom och jag var skiträdd för en Gremlinsaffisch som M hade på sin vägg i sommarstugan men det kunde man inte låtsas om, och det var Indiana Jones som man först inte kände igen som Han Solo men snart trillade den slanten ner, och döskallar(som jag också var skitskraj för då)och fluffiga frissor på brudar och molly ringwald som svajar runt i rosa kläder och det var videobandspelare och en ständig längtan till en luddig framtid när ”allt kommer att ordna sig” och syrran luktade muskparfym och köpte en rosa blank blus(med invävda rosor i) som var så dyr att mamma var sur på henne i en månad(tills nästa barnbidrag kom) och mamma tvättade Crickos tröja så den krypte och passade syrrans prydnadsdocka, och det var biobesök på folkets hus som man gick på med löften om att mamma skulle säga att man var 15 om de ville ringa och kolla, och det var reklam som var ny och kul varje gång och coca cola som sjöng First love och nån snubbe som hette frippolippo som gjorde reklam för sprite och chipsreklamen med pianogubbarna som fastnade i trappen och sa ”Vad är det som händer?” och försäkringsbolaget med cab-reklamen” jag vill försäkra min bil” vad är det för bil.. ja, det är en…*utanför telefonhytten förstör en traktor hans biltak så det lossnar* Det är en cab! en cabroleeee” och vad man än hade för bekymmer så kunde man alltid stänga in sig på sitt rum med böckerna och skrivblocken och det var mat på bordet och inga vindar som blåste kunde puffa sönder ens tryggt otrygga omvälvande tonårsvärld där varje skoldag var ett helvete och varje promenad med Cindy var ett andetag att leva på länge länge

föresten har jag alltid tyckt att starwarsfilm nr 5 är bäst. Jag är lite kär i scenerna på isplaneten(hoth?).

Och som OZZY skrev i kommentaren här:

Jag äääälskar nördar som flashar med sin kunskap! Berika mig kära kunnare!