Mrs Cullen

Nu har jag en sån där hög böcker hemma igen, som bara väntar på att bli lästa. Jag läste såklart den svenska översättningen av Stephenie Meyers ”Breaking dawn” som översätts till ”Så länge vi båda andas”; en märklig titel med tanke på att de är vampyrer och inte behöver andas. Dessutom hittade jag direkta fel i den, så jag undrar hur stressade de varit vid översättningen och korrläsningen av den.

Det känns som om det saknas stycken av originalet, men det kanske är för att jag läste den engelska versionen långsammare än den svenska, och för att jag läste den svenska lite hafsigt(men inte så hafsigt att jag inte märkte felen, märk väl)och med tanken ”Jag har ju redan läst den här boken tre gånger på engelska”.

Och Bella Swan, pardon me, Bella CULLEN är en mycket intressantare person när hon är vampyr, men det kan ju kvitta eftersom serien är slut nu….

 

ung charmig stalker finnes

Jag var antagligen likadan som dem när jag var yngre, men jag kan bli lite fascinerad av, och barnsligt avis på, de där kidsen som blir besatta av skådisar och skapar hela bloggar runt om filmer och hur de följer efter skådisarna till varje framträdande.
För när de är yngre är de liksom ursäktade med att vara unga och att inte veta bättre och då kunna ha nån fånig förälskelse i en skådis eller sångare.

När man är över 24 så blir man istället en stalker.
Inte fullt så charmigt alltså…

Jag hamnade på ännu en sajt som dyrkar Stephenie Meyerböckerna som jag gillar och kunde se bilderna som fansen tagit på Cedric Diggory, nej, pardon me, mitt misstag: Edward Cullen ska det vara. Same skådis, different name(Svenglish rules, f ö)och det verkar vara så sjukt många som verkligen AVGUDAR dem.

Det är väl där min avundsjuka kanske ligger. Det har med gudabilder att göra, och fjortistendenserna att hänge sig till något, och den där längtan efter den där filmiska kärleken som man kanske för ett år eller nått verkligen trodde var verklig för att man hoppades så jävla mycket på att något, någon enda sak som man hade drömt om skulle vara verkligt verklig, och inte sådär genomskinlig som kärlek verkade vara

Det är kanske det jag avundas dem: Det naiva hoppfulla.
Inte åldern eller hysterin. Nej. Det borde vara hoppet om en större värld
Att ingenting är omöjligt, på riktigt.

(Jag undrar vem jag skulle stalka om jag var yngre.
Hm. Nån lokalkändis antagligen. För att det är billigast så.)

 

Grundläggande genetik

Jag köpte en bok till D när han fyllde år, valde den för att jag är nyfiken, och för att de känner tydligen varandra på något vänster, D och författaren.

I en intervju säger författaren något självklart som ändå slår något i mig, något som klingar långt efter att jag läst det.

”Drivkraften att ändå göra detta är att jag uppfattar livet som rätt meningslöst om jag inte skapar”och ”När man inte skriver för målets skull utan för att man helt enkelt är en sån som skriver.”

Så enkelt.
Det är så det är.

Kanske är det för jag jag tycker saker blir så meningslösa, kanske är det därför jag blir så rastlös.
För att jag slösar bort liv och tid på att inte skriva. Inte på riktigt. Inte så som jag vet att jag borde göra.

Det är därför jag måste sluta blogga.
För att hålla språket i mig.

…men…vad fan är ‘äggsjuka’?

 

sucker

I´ve got mum-hair idag. Liksom mjukt och oformligt och mesigt liggande(inte som de coola mammornas hår alltså). Jag gör desperata försök att puffa till det eller vadfansomhelst men ger upp och ser bara ut som Alfa-alfa med en tofs som sticker rakt upp i pannan och resten platt.

Nedstämd cyklar jag till jobbet och lyckas komma i tid. På jobbet är det bil-kaos, felparkeringar och någon har tagit någon annans bokade bil och fan vet allt. Jag sitter nere i mitt hörn och ser obekymrad ut för jag har ingen koll och är bara innerligt glad att något sånt inte hände när jag satt här ensam i somras. Jag vet inte ens om jag hittar ner till garaget härifrån(men hur svårt kan det vara att gå neråt).

I torsdags skippade jag jobbet på teatern och stannade hemma. Mest för att jag hade en begynnande halsvärk och början på vad som kunde ha blivit en NASTY blåsa i munnen. Stressfaktorer hos mig som inte går att ignorera lika bra som sömnlöshet, magvärk och stissighet. Dessutom hade jag ingen kraft alls, ingen energi.
Efter jobbet, när jag skulle ha stressat iväg till nästa, så kunde jag istället lägga mig i soffan och läsa en bok. Jag sträckläste den. ”Om jag kunde drömma” av Stephenie Meyer. Det är en romantisk vampyrbok som antagligen är en ungdomsbok* men jag älskade den så mycket att jag igår beställde hem de två böcker som kommer efter bara för att jag inte kan vänta på att få veta vad som händer sen(Nå, den hopplösa romantikern i mig visar sig ibland. I helgen bläddrade jag i den där boken igen, och kunde inte låta bli att läsa för att när allt klarnat i slutet så fattar man ju saker som antytts i början och bara en sån grej visar att jag gillar den. Nej, är besatt snarare. Dessa jävla vampyrer, jag är så galet svag för dem när de håller sig till några klassiska riktlinjer. Jag är en sucker helt enkelt. Pun intended.

och jag som beställde hem den bara för att den kostade 39 kr och jag ville testa nått nytt. För att jag som vanligt tänkte ”Äh va fan, gillar jag den inte så ger jag bort den till nån bara”.

När jag tänker efter är jag dålig på att ge bort böcker. Jag tycker om dem. Jag tycker om att äga böcker. Det får mig att känna mig oändlig på flera sätt, eftersom jag när som helst kan ta mig någon annanstans. Eller återvända hem till de karaktärer och platser jag gillar.
Ikväll (när jag diskat den där disken som jag vägrade ta itu med i helgen)ska jag sortera ut de böcker jag inte läst ännu och ställa dem på stora byrån. Det är som ett litet äventyr i sig; alla dessa världar jag ännu inte besökt.

* f ö banalt beskriven i länken, men men…

 

ALLT

heter boken som jag glömde namnet på igår. Författarinnan heter Martina Lowden och när jag ser boken tänker jag att jag har själv massor med sådana texter liggandes. Tankar, snuttar, text som lägger av i mitten.

Men jag läser fortfarande Maria Ernestams ”Caipirinha med döden” och imorse strök jag under en rad eller två i den för att det var en viktig rad.
För att man ska komma ihåg.
”Han klippte vingarna på mig och sedan blev han arg för att jag inte kunde flyga”(sid 164 i pocketversionen).

Någon klagade en gång på mig efter en tids förhållande att jag inte var samma person som han blev kär i, men det var han som vingklippte mig. Det tog ett tag innan jag förstod det själv. Det var inte jag. Jag anpassade mig bara. Det var han som ville att jag skulle vara en annan. Och jag gick runt där och var olycklig för att han inte ville ha mig längre men insåg senare att det var inte mig han velat ha från början.

varför gör man då så mot sig själv

Vännen är i en rätt banal dispyt- som egentligen inte är en dispyt men ändå banalt- med en kille hon dejtade en gång och sedan inte ville träffa igen. Det funkade inte. Hon vill ha något bättre. Han mailade och var hundvalpsögd och sorgsen ”Vad gör jag för fel, vad är det hos mig som är så dåligt, berätta, förklara!” men vännen sa att det inte klickade, hon tycker det är onödigt att säga mer. Han är inte the one, inte ens ett one night stand men han mailade tillbaka ändå även om han blivit dissad femtioelva gånger och nu börjar han bli arg och ännu mer patetisk. Vi frågar varandra varför han väljer att behandla sig själv som skit istället för att bara acceptera och gå vidare. Han säger att vännen behandlar honom som skit.
vi är av annan åsikt.

Det är när man hör om sånt där och minns singellivet som jag inte saknar det alls. Alla idioter där ute. Att de orkar hålla på. Jag är så glad och tacksam att jag har D.

 

bok bok bok

I lördags läste jag ännu en bok och eftersom jag knappt såg vad den hette när jag köpte den så måste jag googla på handlingen för att hitta den.

Ta daa: The Traveller av John Twelve Hawks.
Inte jättebra. Att han har med Herr Mumie på universitet-Bentham är lite roligt. Eftersom det var nått jag satt och skrattade åt under de få filosofilektioner som jag faktiskt var närvarande på. Annars vetti fan. Jag antar att mina syskonbarn kan gilla den så jag tror jag skickar den till dem tillsammans med några andra böcker som jag också råkade hitta(Läs: tvångshandlade)på SF-bokhandeln.

OCH så säger tjejen i kassan att Anne Rice inte finns på svenska.
Eh. Okej. Så mina Anne Rice-böcker hemma är en illusion. I get it…. Vad hon kanske istället skulle ha sagt är att DE inte har det på just den bokhandeln. Att de inte trycks längre är väl inga underligheter heller.
Nevermind, jag vet var jag kan hitta dem om det kniper. Mina egna ex ger jag inte bort även om jag har dubbla(jaja, Moi le vampyrnörd, oki?!)men de böckerna är ju så snyggt skrivna (POESI godammit!)att alla borde läsa dem. Helst i tonåren. Pick them when they´re young.

 

ljusskygghet

jag vill läsa något som slukar mig hel, men jag vågar inte öppna nån bok just nu utan skriver på den där novellen som legat i flera år men som är så jävla rolig att skriva: ska man skriva det som är roligt även om man vet att ingen vill läsa det eller skriva på det som är vettigt och klokt? Svaret kom ju redan innan jag skrivit klart: det är klart jag skriver för att det är roligt. Så vampyrnovell it is. Och jag lovar att inte ha med saker som ”Att vara vampyr suger”. Cross my heart. Istället funderar jag på om jag ska låna vampyrböcker imorrn när jag ändå måste till bibblan och återlämna böckerna som D aldrig hann läsa. Mina egna är nerpackade någonstans. Den senaste tiden har jag haft ett sånt jävla sug(på tal om vampyrer?)att samla alla mina saker igen, bara ta hit dem och packa om dem och ha dem nära mig. Samtidigt tänker jag att de ändå inte får plats här och vi kan inte flytta till nått större riktigt ännu, det får vänta.

men jag har på många sätt gjort mina saker till en personlighet. Inte nödvändigtvis min personlighet, men inte långt ifrån.

Jag läser Den amerikanske pojken och bläddrar lite i nån av de andra böckerna innan jag vet om jag ska läsa eller inte. Men nej. Inte idag.

Ölade med D, H och F igår.
F är roligt narcissistisk, det går inte att bli arg på sånt. Känner honom inte ens, så det finns ingen anledning. Men det är uppfriskande att prata med människor som är inne i sig själva utan att vara deppiga eller nere, som är det bara för att de tycker de själva är toppen.

Så idag är jag ljusskygg av den enkla anledning att huvudvärk och solljus rimmar illa. Det blir repriser på teve och en jävla massa vatten, och medan D jobbar sina tre trista timmar på teater ska jag skriva, skriva dagbok och tina kyckling, tassa runt i t-shirt och trosor och traggla meningslösa meningar som ändå aldrig kommer att läsas av någon annan än mig själv, men även den typen av egoism är roande. Klappa sig själv på huvudet, för ingen annan gör det eftersom de inte får läsa. Då blir det ju enkelt.

Igår drack jag min första Mojithos (om det är så det stavas). Jag är inte imponerad. Mynta är gott men inte i sådana mängder som på cuba café. Men jag klappar mig själv på huvudet för att jag vågade testa något nytt än att bara köra på safe ride och dricka ännu en jävla ciderjävel.
Egentligen föredrar jag strawberry daquiri men det är bara ett ställe som gör dem bra. Att dricka drinkar låter så jävla posh, jag skäms nästan. Jag känner mig mer som en ölbrud.

Jaha. Det var helgens stycke av alkohol-glorifierande. Halleluja för det.

 

the secret

Alla pratar om The Secret och nu när jag läser den är det väl inga stora nyheter för mig att man kan affirmera – jag har tjajat på folk att de ska göra det i flera år – men jag har läst över hälften och saknar det där lilla inlägget om att det man önskar kanske inte är det bästa för en. Men jag har inte hittat något av det i boken. Det är lite synd. Det är ett kryphål som måste täckas.

Men annars tycker jag om att det kommer fram, det som sägs. Att man kan tänka till sig det man vill ha genom att agera som om man redan har det. Att leva sig in i saker så starkt att man bara VET att det är sant.
Man gör det ju ändå dagligen med sin verklighet. Varför inte bara tänka den bättre och bättre, och hamna där man vill.

Det bästa är att man inte behöver veta hur det funkar för att det ska fungera.

 

Red:s anm.

Jag blir så trött på givna mönster. Som att säga saker som man ska säga, som ‘ Det är inte utan att jag…’ eller ‘ Man skulle kunna tro’.

Man får göra en carmina burana eller sådär som jag gjorde för några veckor sen: Nonsenslatin, nonsenssvenska. Colomi pas artura. Låt inga ord dö förgäves.

men först ska jag tråckla in en stor del av boken ihop med en annan. För jag hade liksom inte tänkt ha med den ena delen så mkt men så blir det ju lite ‘cliffhanger* i alla evighet’ över det hela. Jag ogillar sånt. Nej, knyt ihop säcken. Det är ju inte så att jag tänker skriva en till del efter så då behöver inget dingla. Men det är när jag sitter där med mina papper och anteckningsböcker som jag inser vilket gigantiskt projekt det egentligen är. Nästan så att jag skiter i det och tar den andra berättelsen först, för där är hela plotten redan nerskriven och

Men var är det roliga med det

*usel rulle f ö

 

flugan på väggen

och jag kommer på mig själv med att betrakta böckerna i hyllorna omkring mig som vänner: de jag har läst, och okända, lite skrämmande, ansikten; de böcker jag inte läst. Jag stryker med fingertoppen över ett exemplar av ‘Kafka på stranden’ och minns hur jag tyckte om boken. Jag ser skeptiskt på ännu en blingbling-roman och vägrar röra vid den, som om den kommer vara flottig, eller föra med sig att jag stinker parfym om fingret och det går inte att tvätta bort, som sagan om den lilla nyckeln som blöder och jag orkar inte läsa om mer blod för det har[...]

Jag går ifrån bokhandeln med två nya böcker men när jag kommer hem läser jag en bok jag läst flera gånger förrut. För att man för en stund vill ha ett möte med en gammal vän, eller är det gamla tankar man vill nosa sig tillbaka till, säga till sig själv att minns du den där gången du läste det här och kom att tänka på det där om [...]fast du senare kom på att det faktiskt inte kändes alls
…eller minns du att den där sidan höll på att ramla ut för att du ställde en temugg på och den klibbade fast och höll på att riva ut allt och hur hjärtat stannade för en sekund som om det var en världsbild som föll isär, något om odödlighet i orden och kanske att Allt är förlorat, allt är förbi, det finns ingen väg tillbaka när du tagit steget, vänd dig inte om, det finns ingen väg tillbaka varifrån du kom
och hur allt det där storslagna universella kunde rymmas i en sådan liten tanke, som ett universum i min hand, eller snarare fastklibbad under min favorittemugg och hur enkelt det är att rubba cirklarna, man sitter där i sin lilla värld och tror att man rubbar cirklarna fast det i själva verket handlar om att man själv inte har fäste

kanske inte ens i en boks värld
eller under en klibbig temugg

 

o-skam

Hur många böcker man kan köpa på en vecka utan att skämmas; det funderar jag på när jag köper den tredje boken för dagen och om det är femte boken för veckan. Jag borde räkna ihop hur mycket pengar jag lagt på böcker, och ändå har jag inte överdrivet många böcker, jag köper dem som fyller mig med nyfikenhet eller längtan. Och när jag hittar en fetpocket för en hundring, en bok som jag vet kostar mer på andra bokhandlar(och därför givetvis måste köpa direkt), så tänker jag på det där: Borde jag skämmas? Eller inte? Andra människor lägger ner sina pengar på smink eller kläder och tycker att det fyller dem med lycka. Jag köper böcker. Det är min lycka, min eskapism. På bokrean, eller snarare de svagt flämtande resterna av vad som kunde ha varit en slående bokrea, hittar jag två böcker* som jag inte hade köpt om de inte kostat 34 kr styck. Inga andra böcker lockar mig just där. Allt känns så främmande, så förfulat och glättigt.

Jag känner mig emellanåt vilsen i bokaffärer, vet inte vart jag ska börja bläddra, vilken bok som är värd att plocka ner från hyllan. Jag ratar bok efter bok på grund av omslaget, för man kan, tro det eller ej, döma en bok från omslaget.
Och jag chansar, köper Middlesex av Jeffrey Eugenides och tänker att jag ger bort den om jag inte gillar den, och det blir Vad ser du nu av Cilla Neumann som jag fastnar in när jag kommer hem eftersom jag inte kommer över känslan av djupt dolda hemligheter som är på väg att avslöjas, kanske på nästa sida, eller nästa efter det?

PÅ SF-bokhandeln ser jag den så snart jag kommer in. Jag har slutat tro på tillfälligheter. När jag kliver in genom dörren dras jag till den boken längst in i butiken och när jag kommer fram ser jag texten på boken och skrattar lite för mig själv.

Det är ”The Complete Works of WILLIAM SHAKESPEARE”.

När jag nämner det, och det låga priset på 198 kr, för D när vi ses en stund senare så köper han den till mig.
Well, are you in for a treat….

* Jane Austen-klubben av Karen Joy Fowler. Hur man närmar sig ett träd av Eva Dahlgren

 

DISCO

Jag läser i en bok som heter ”BLA BLA BLA – 600 helt nya otroligt onödiga fakta. Något att prata om när du inte har något att prata om”.
En rolig bok faktiskt. Men så läser jag att världens yngsta mamma var 5 år och hette Lina Medina.

Jätteintressant kanske, men det enda jag tänkte var EEEEEW, vem ligger med en femåring? Sjukt.

Disco betyder f ö ”Jag lär mig”. Se på fan. Där lärde jag mig något mer….

Jag funderar på att börja uttala EEEW på svenska. Ävv! Eller EV! Med stockholms-E. Roligt så juh….

Åh, ett kul ord: siderodromofil…. slå upp det.

 

Till min smala lycka hittade jag böcker som jag glömt att jag köpt och sen lyckats gömma i bokhyllan bakom annat tjafs och nu vet jag inte var jag ska börja läsa

I min tro om att jag inte har något att läsa hittade jag nyinköpta böcker i bokhyllan som låg för högt upp för att jag skulle se dem; och se på fan, jag har fyra böcker som jag inte läst klart och ytterligare tio som jag inte läst ännu.

Så när jag avslutat Mästaren och Margarita – det kan ta ett tag för jag tror inte jag tycker så mycket om den även om den har stycken som är riktigt snygga – och läst klart Anne Rices Armand – som jag lade ner efter sexbeskrivning – och läst de sista sidorna i Caroline Myss Kraftens osynliga väg så har jag följande böcker att läsa/sjunka in i:

Never let me go – Kazuo Ishiguro(läste början men språket är rätt stelt så jag läste vidare på Bulgakov istället)
Kvinnan med de vackra händerna – Hanne-Vibeke Holst
Emma – Jane Austen (har läst den men nu kostade den TVÅ kronor och jag kan ju inte lämna en fin billig bok på ett illaluktande antikvariat sådär. Den är på engelska dessutom. ”Att ta sig vatten över huvudet” börjar klarna betydligt för mig nu….)
Berättelsen om Pi – Yann Martel(den verkar trist men det var fyra för tre-pris och jag drogs till den så va fan…)
Ashimas bok- Caroline Giertz(började på den men nått kom emellan)
Frukost på Tiffanys- Truman Capote (visste inte att jag hade köpt den! Yey me!)
Rovfåglarnas tid – Elisabeth Nemert(tveksamt men hon har skrivit nått annat som jag gillade för flera år sen)
Flyga drake-Khaled Hosseini(vet inte varför jag valde den)
Saffransköket- Yasmin Crowther(Titeln låter så fin)
Ingen i världen- Hisham Matar.

Igår var det nån Kicki på radio (P3 populär kanske?)som pratade om sin nya chiclit-bok med krognamn från huvudstaden. Det lästes ur boken. Jag tyckte den lät som totalt bajs. Jag skrattade högt när jag hörde det, av ren häpnad.
Sedan sa hon med sin drogade stockholmsdialekt att nån Jessica på Elle hade sågat boken totalt och kallat den nått, jag minns inte vad men jag skrattade för jag tänkte att jag skulle kunnat omnämna den ungefär likadant. Var det ‘litteraturens soptipp’? Nå, roligt var det i alla fall. Men det fick mig att tänka på vad jag söker efter i en bok.
Och det är i alla fall inte handlingen ”X antal framgångsrika chica tjejer pratar knulla och killar på en krog i Hufvudstaden”.

Aldrig.
Har boken ett bjärt omslag med ett martiniglas på framsidan blir jag inte det minsta förvånad. Eller kanske ett par trosor slängda på parkettgolv intill sidenlakansbäddad säng. Wow, såspännandedenbokenverkarvara….