Jag saknar den där bloggkänslan man kunde ha när man loggade in i början av bloggandet; förväntningarna och hoppfullheten, och det lilla hjärtats hopp om nya kommentarer och att ha nått ut till någon; Att det man gjorde faktiskt gjorde en skillnad i någons liv.
Numera känner jag mig en smula blaserad, van, men ändå har jag inte ens börjat utforska vad bloggen skulle kunna göra för mig, eller jag för den. Jag får förslag om att börja kommentera dagstidningarna och skriva lite om dagsnyheter, länka till dem och på det sättet få kontakt, nå ut
men jag är inte säker på att det är vad jag vill. Kanske föredrar jag den tysta betaktaren, de hemliga läsarna ändå.
Men genom att inte beröra de ämnen som jag faktiskt intresserar mig för så gör jag mig själv betydelselös och nollställd, som om jag inte har några intressen eller inriktningar alls. Och det stämmer ju inte det heller. Jag hinner inte med alla saker jag är nyfiken på, skjuter allt till framtidens alla ”en dag så ska jag….”
Jag har inte läst bloggar sen förra veckan. Jag har inte lika mycket tid längre. Den här vuxenheten tar hål på mina Jag