Jag drömde om vampyrer igen, dessa varelser som suger allt liv ur mig

fast det kan kvitta för det är ändå inte mycket till liv, det här väntandet på liv

Den här vampyren var annorlunda. Alla människor lallade runt och låtsades inte om att saker hände om nätterna, att grannens hus har blodfläckar under köksfönstret och ingen har sett honom på dagar. dröm-Jaget försökte varna, men det var bara några som lyssnade. Resten lämnade stan eller försvann på andra sätt.

M tycker historien ska utspelas i Detroit, vilket är lockade med tanke på alla ödehus och den extrema kriminaliteten där. En stad som gått från några miljoner invånare till 700tusen på väldigt kort tid är fascinerande.
Jag lutar mer åt namnlös stad, fantasistad. Man kan gå in på google earth och åka runt på gatorna i vilken stad som helst nu, ägna timmar åt Detroit eller Shanghai eller Budapest. Allt jag behöver göra är att hitta gatunamnen, jag behöver inte ens resa mig ur soffan.
Fast, nu när vi kan bo gratis i Budapest borde vi nog åka dit till våren, jag har velat åka dit sedan jag var tonåring.

Vuxen-Jag nöjer mig med att le och om jag känner för det så säger jag YEAH!
(Idag sa jag ”WOHO!!!”)

M leaves to clean out her grandmother’s things from the room at the old folks home, and I stay at home with some kind of thoughtfulness is currently in the air around me, as a separate entity that would make me think, think clearly. My fingers did not obey me the keys, they want to write your own words in addition to so I get up, leave, picks things a little, with a restlessness, determination, changes in the tank

coffee on it, I rarely drink coffee now, becomes so staring from it, and the taste stays for a long time for me to feel comfortable

sedan översätter man tillbaka till svenska:

M Åker iväg för Att rensa ut synd Farmors Saker Från Rummet På ålderdomshemmet, och JAG stannar hemma med någon slagg eftertänksamhet närvarande i luften omkring MIG, SOM ETT EGET Väsen SOM Vill fa MIG Att tanka efter, tanka Klart. Mina fingrar Lyder MIG integre in tangenterna, de Vill skriva Egna ord VID this page AV SÅ JAG reservationer MIG, lämnar, plockar Saker Lite överallt med en rastlöshet, beslutsamhet, förändring i tanken

Kaffe In DET, JAG dricker sällan kaffe numera, Blir SÅ stirrig AV DET, och efter smak sitter kvar för LANGE för Att JAG SKA Kanna MIG bekväm

Roande, men varför stora bokstäver? Och jag gillar att Mattias blev en kvinna, och ”changes in the tank”. I (bensin-)tanken.

Märkligt.
Mattias fick ett brev på holländska en gång, eller, de skrev originalet på holländska, och drog det genom google. Roande.

kaffe på det, jag dricker sällan kaffe numera, blir så stirrig av det, och smaken sitter kvar för länge för att jag ska känna mig bekväm

Övertydlig symbolik, jo jag tackar jag.

men nu är de över. På väggen har vi ett foto av en trumpen flicka i elvaårsåldern och igår dog hon, nästan precis 94 år gammal. I datorn ligger bilder av min farbror, glad och skrockandes, på min systers veranda, och jag tänker att vi skämtade då, i somras, att vi borde ses oftare ”för numera verkar vi ju mest ses på begravningar” och nu ska vi snart ses igen, allihopa, på ännu en.

Fredag idag. Igen. Jag föredrar Cat Stevens musik märker jag, och längtar ut i en stuga i skogen, en med sprakande eld i öppen spis och te som dricks ut plåtmuggar.

Jag borde laga mat.

Jag väntar på ett sms från Hemköpsposten om att mina tre böcker har kommit.
Jag borde betala räkningar och sluta vara besviken på lönen från bokhandeln. jag borde gå ut i solen men det är skitkallt och jag ska ändå vara på pub ikväll halv sju så jag måste ändå gå ut senare. När det antagligen är ännu kallare.

jag borde skriva ner allt som rör sig i huvudet på mig, speciellt skriva ner det som stelnat till och bleknat. Jag borde stöka till mer i världen, bre ut mig, ta mer plats, höja rösten och säga ifrån. Jag borde be vuxendagiset dra åt helvete, men jag behöver pengarna.

jag borde verkligen skriva. Det försvinner ju inte för att jag ignorerar det, allt Skriv samlas i magen, i drömmarna och jag vaknar orolig varje natt. Jag drömmer om spindlar, om vatten och om konstiga rum dit jag inte vågar gå in. jag kunde lika gärna drömma om någon som står och skriker till mig: ”SKRIV!”

Jag är rädd för att skriva för jag vet inte vad som kommer dyka upp. För att det som dyker upp kanske är för tungt och jag har inte direkt någon stark nog att luta mig mot, någon som kan hålla mig uppe, eller ta emot. Alla har så fullt upp med sitt, jag behöver ta mer plats än så.

Jag borde skaffa mig fler vänner men jag minns inte hur man gör.
Jag borde posta Lauras brev innan fredag.
Jag borde vattna blommorna och rensa frysen.
Jag borde leva istället för att bara låta mig överleva. jag borde skita i vad andra tycker och bara köra mitt egna race, dansa min egen dans som om ingen ser mig(Utopi har alltid varit ett vackert ord).

Reblogged from En udda verklighet:

Fel Förlag efterlyser bidrag till en science fiction-antalogi! Projektet utlystes i november, men jag kan inte hitta någon slutdatum, så det är väl bara att skicka då. Så här skriver de: Efter att tre av bidragen i vår första sf-antologi nominerades till årets bästa sf-novell 2010 och massor av fin respons från läsare och recensenter tycker vi det är dags att göra en tvåa! Något större, häftigare, blåare och ballare! Förlaget har vuxit ordentligt sedan vi gav ut den första antologin, …

note to self; skicka in något!

Det är bara det att jag verkligen avskyr att städa.

Så snart jag får jobb kommer jag att skaffa städhjälp. Så är det bara.  Tvätten gör jag helst själv men dammet, disken, skurandet. Nej, städhjälp. NU!

Återigen tänker jag ”Gör jag inte det så blir det inte gjort” och så blir jag förbannad igen, på städandet och dammet och diskandet och jag vill packa en väska och åka iväg i några dagar bara för att

men det kan kvitta för när jag kommer hem igen så ser det ut som när jag reste, fast med mer disk, och torrare blommor.

Andra saker på den listan är: Det gröna på tomater, för det ser ut som spindlar. Och dammtussar som rör sig av egen vilja, för de påminner som spindlar, OCH att jag borde dammsuga.
Jag tycker inte om att dammsuga.

och allt jag kan tänka på är en bild jag har av honom när jag är liten, han sitter på vår gård i solen och skrattar tillsammans med pappa, och hur jag noga studerar hans tatueringar på armarna och frågar hur de inte försvinner när han tvättar sig.
Han var sjöman i många år.

och en annan minnesbild av hur han blir generad, 81 år gammal, när en annan farbror frågar om en av hans resor när han var sjöman,

bilden av hur han sett ut sedan jag var liten men bara blivit äldre men ändå densamma

och snart är han bara allas våra minnen

Jag är trött, nästintill utmattad. Det är egentligen ingenting jag behöver göra idag, allt är redan gjort. Jag har anmält mig till kören, rapporterat in arbetade timmar, ringt om glutenbidraget(som de dragit in. Tack moderaterna)och duschat, ätit frukost, klätt mig. Jag behöver inte vara någonstans, göra någonting just nu. Jag kan luta mig tillbaka i min underliga utmattning, se om jag hinner ifatt snart igen.

Jag har en bild av hur jag sitter på Waynes på Entré och skriver. Jag vet inte varför det ska vara just där, men går jag förbi idag kanske jag ska ta med mig den nya skrivboken och en penna och se om det lockar.

Känslan av utanförskap som dåligt passade kläder.

sedan fastnade jag vid teven igen och stängde av mig själv medan teven fick stå på

Det blåser ute, det drar kallt över golvet, och M kliver in genom dörren och luktar sådär utomhus-kallt och friskt. Han har köpt med sig mat hem.

Den fjärde boken jag läst är Evermore, av Alyson Noël. Det är första boken i en serie visade det sig. Om tjej möter mystisk kille som kanske eller kanske inte gillar henne tillbaka, o s v. Jag gillade den, men mest för att jag intalade mig att det är okej att låta sig vara tonårsnaiv och icke-cynisk ibland.

Nackdelen är ju något jag tidigare beklagat mig över:
Min bokmani, min önskan om en bokhylla med ordning och vett kräver ju att jag köper ALLA böcker i en serie. Även om jag inte gillar dem.
Kanske är det inte en mani lika mycket som nått psykbryt jag får bara av att tänka på böckerna som jag inte äger, att det finns HÅL i mina imaginära hyllor(de flesta böcker ligger ff nerpackade. 95% av böckerna här hemma har jag köpt sedan jag flyttade till Malmö. Innan jul fyllde jag upp en ny stringhylla. Bara sådär. Men hellre det än att bokstaplar välter. Det är bara störigt.).

Nu hade jag ju den goda smaken att tycka Evermore var helt okej, men jag är osäker på resten av de böckerna och hur historien ska kunna fortsätta utan att vara aningens förutsägbar. Men jag kommer att köpa dem, allihop. Så är det bara.

De andra serierna har jag ju haft den goda smaken att gilla. Som True Blood-serien(böckerna är roliga. HBO-serien plågsam)och en serie om en shapeshifter som heter Mercedes och jobbar som bilmekaniker. Det är tur att en del författare(författarinnor, i det här fallet. De senaste serierna jag fortsatt på är skrivna av kvinnor. Yay girlpower.)lyckas skriva så att man genast gillar karaktärerna och vill veta hur det går för dem(annars hade vi levt i en värld utan teveserier?).

Nästa bok blir eventuellt ”Do Androids dream of electric sheep?”, boken av Philip K Dick som för den oupplyste senare blev filmen ”Bladerunner”. Fast den köpte jag egentligen till Mattias i hopp om att han en dag ska läsa en bok. Men tills vidare är den min.

Och min frulle är hårdmacka med pepparsalami på; inga fotogeniska maträtter här inte, men temuggen är fin och det stiger ånga från muggen i tunna, nästan osynliga, strimmor. Jag önskar jag kunde fota det.
Nog för att M lämnat kameran hemma men ärligt talat har jag inte lyssnat på allt han sagt om inställningar och ljus, så jag låter det vara.

Det är sol ute, det lyser in på kaklet i köket sådär som jag hade en föreställning om för länge sedan.
Jag ska jaga kartonger idag och lassa kakelgrejerna upp på vinden.
Eller så ska jag läsa en bok och gå på Waynes och dricka te ur en av deras jättestora blå muggar, jag har länge tänkt att jag ska sätta mig där och läsa och skriva en dag. Idag är en lika bra dag som vilken annan.

sol är det ute med.
till råga på allt.

Så under 2012 ska jag lära mig bli en jävel på att göra lassi, glutenfria bullar(jag är redan bra på det men det ger mig ju en anledning att baka mer och jag ska göra krämbullar för är det ngt jag kan sakna så är det krämbullar!)och så ska jag börja baka paj. Matpaj. Jag gör aldrig det, jag tänkte att det är något jag borde kunna. Jag är fortfarande lyrisk över pajen man fick på Tärna folkhögskola.

Vad mer? Jo, min cheesecake på jul blev inte bra, jag ska göra en ny snarast, och med mer ost. Det ska jag också bli en mästare på. De brukar bli bra annars men den här gången vette fan vad som hände(ärligt talat så stör det mig en smula att den inte blir bra, jag var så jävla sugen på den och så var sylten lite för syrlig så jag lät den stå tills den blev gammal).

Och så blir det mer bilder i bloggen framöver. Min närvaro här vete fan vad det blir med, jag är inskriven på Eductus. Jag vet, det låter som ett skämt men jag vet ännu inte om det rör sig om dagliga besök där eller jobbcoaching en gång i veckan. Ärligt talat börjar jag bli så trött på det här lallandet att jag lär skaffa mig ett heltidsjobb innan sommaren bara för att kunna be min läspande störiga handläggare dra åt helvete.

men annars är allt bra, alla mår bra och nu är M klar med maten.
Jag är så jävla bortskämd.

Munspel tänkte jag börja spela. Och så lovade jag mig själv att göra något åt mina överarmar, och att börja använda tandtråd varje dag istället för en halv gång i veckan.

Det låter snyggare med ”Porträtt/Fotografi av konstnären som ung” men det är väl dumt att ljuga, för då måste man minnas vad man sagt. Jag är glömsk av mig.

Dessutom är den mycket bättre än att försöka ge sig på att skriva bokstäver via siffrorna och få ”Numret uppfattades inte, Försök igen och tryck fyrkant för att avsluta” i örat femtioelva gånger.

Varför är det alltid femtioelva gånger man använder för överdrift, eller, varför är det numret JAG använder? Jag ska ändra inställning där. Säga hundra eller tusen istället kanske? Hm, svårt.

Det är Transportstyrelsen jag försöker nå. Jag sökte jobb där en gång när jag bodde i Örebro. Jag hade varit bra på det jobbet. Och så hade jag hatat det efter ett år. När jag tänker på sådana jobb känner jag hur telefonskräcken liksom växer sig starkare genom kroppen. I bokhandeln svarar jag knappt i telefonen. Dels för att de som ringer ställer märkliga frågor men även för att jag måste prata med okända i en jobbsituation där andra (kunder)hör mig. Jobbigt.

Tio minuters kö för att en man med norrländsk dialekt ska säga ”Jaha, registreringsbevis, då har du det i början av nästa vecka.”
Jaha? Inget mer? Nähä, herrå.

Inte underligt att människor verkar bli mer och mer galna. ”Ta ifrån honom allt han älskar och har, och kolla så konstigt han beter sig!” ungefär.

men annars är allt bra med mig. Jag har fyra påsar tvätt som jag ska hinna tvätta i en maskin(den andra är trasig, eller så är det en granne som strulat till programmeringen och hängt på trasigskylten själv för att dölja hur tekniskt korkade h*n är. Det är en tvättmaskin liksom. Hur svårt ska det vara)på fyra timmar. Eller så är det ännu en övning i att prioritera och välja vad man vill ha på sig tills nästa gång man hinner tvätta. Eller gå runt i fultrosor och tredjehandsvalet av toppar ett tag till.

I-landsproblem. Vilka mästare vi har blivit i att göra dem gigantiska och viktiga..

Igår var det tyst och mörkt i nästan hela huset. Det lyste här hos oss, och i en lägenhet på andra sidan gården. Hissen rörde sig inte på hela dagen, hundarna som rastas på gården var borta.
Jag undrade över vart alla de där hemmen ligger, där folk samlas. För det är ju inte här.

Idag är det mer ljud runt omkring. Man hör hur folk går runt. TV-apparater står på och skickar ordlösa mumlande genom lägenhet efter lägenhet innan de når hit. Jag gissar att någon snart kommer att ha fest. Juldagen har blivit en festardag- Till och med vi funderade ett tag på om vi skulle ta oss upp till Möllan och ringa dit lite folk men nu lade vi ner det. Vi har blivit sådana där som myser hemmavid. Inte konstigt kanske, när vi efter fem års velande har blivit nästan-klara med köket. Jag kände mig tvungen att skicka en bild av det till mina föräldrar, kanske lägga upp de bilderna på FB.

Idag var J trött och C skrattler fortfarande sådär så snart vi ses och T blev glad när hon såg mig och kom med bra goda råd och jag fick lite uppdrag att ha koll på medan jag är kvar där. Och nya exctrajobbaren frågade mig om saker och undrade hur länge jag jobbat där. ”Öh, sju åtta dagar?”

Klockan fem hade alla ordinarie utom S gått hem så vi extrajobbare kan ju inte sköta oss allt för dåligt, tänkte jag. Den sista kvarten innan stängning var seg, men jag rätade till saker och plockade. Det blir en hel del plock. Jag har koll på mina favorithyllor och hoppas ingen köper de där tre böckerna jag trånar mest efter.

Oh, idag fick jag även nöjet att träffa Kartmannen. Han samlar på kartor.
Jag kan inte säga någonting om det, jag samlar ju på mig allt möjligt utan att det gör mig speciellt mycket intelligentare. Men han, han vet säkert en massa om vägarna i vilken europeisk stad som helst.

Jag tänker dock inte fråga honom.

I rule.

Ni vet, en sådan där tant som är trevlig men som har bestämda åsikter. Det finns bara vissa böcker i hennes värld, det är inte som om det kommer in nya böcker som vill ha plats, som folk frågar efter oftare än ”Anne Franks dagbok”, eller ”Dorian Grays porträtt”.

Jag förstår henne, samtidigt som jag förstår varför den inte finns hemma. Visste man att det fanns människor till att köpa av alla böcker så skulle man ju kunna ha en gigantiskt bokhandel på flera våningar. Det finns säkert en sådan bokhandel i New Tork eller kanske London. Dit måste jag åka i så fall.

När jag varit hemma i två och en halv timme är jag beredd att gå och sova igen. Jag är trött, och har ont i halsen. Imorgon är det Lucia men jag lär väl inte se någon lucia som kan sjunga. Det är trist, jag saknar att gå i kyrkan i Kumla och höra hur kören inleder med ”God afton mitt herrskap!”. Det var alltid så fint.

I helgen har jag skrattat och lekt tittut med småbarn som kommit in på butiken med en eller två föräldrar. De flesta av dem har lett tillbaka och vinkat hej då när de gått. En av dem vägrade sätta tummarna i vantarna och sa OJ! till allt. Jag tänkte för en stund att jag kanske vill ha en sådan där ändå. Barn, ni vet. Jag ska fatta det beslutet till våren.

jag tänder ljus överallt i lägenheten där det finns plats för det. jag har ett lugn i mig som inte funnits där på länge. Jag betraktar det en smula häpet men tacksam, för vem vet hur länge den stannar, den här nåden att vara.

Ja, vi bortser från det, så kan jag dricka mer te, och ha håret i slarvig knut som, när jag tar ur snodden igen, ger stora fina lockar som tyvärr aldrig stannar vidare länge. Men för en stund har jag lockigt böljande blont hår, och man får väl vara glad för det lilla….

det är så jävla störigt

Ibland tänker jag att jag kanske vare sådan en gång själv, men då ljuger jag. Jag har nog för det mesta föredragit hemmakvällar och min egen ensamhet. Jag har alltid varit relativt ohäftig, tyvärr.

Den jag ser i spegeln där. Det är inte jag. Inte jag-jag, utan den där rädda lite nervösa jag som bär det yttre svaga överviktiga trots att det inre vrålar av liv, ofantlig styrka och eld

Jag vet plötsligt inte vem hon är. Jag sneglar över axeln och C frågar vad jag tittar på men jag ljuger och säger ”Så långt hår jag har fått” för det är sant det med, det går nedanför axlarna men jag tycker inte att det är tillräckligt långt

förmodligen kommer jag att tröttna innan det vuxit ut helt, tröttna och klippa av det igen

men jag
vart tog jag vägen

Jag kan inte låtsas vara någon annan så länge någon tror att de vet vem jag är.

Ungefär så är det jag tänker när jag läser ännu en ny blogg och lägger den på bevakning* för att jag måste läsa den för att drunkna i någon annans ord för en stund, när jag måste ha det för att andas just för att jag tänker att utan mig själv måste jag fylla på med andra(jag saknar mig)och jag blir inte ens avis på hur de skriver utan bara glad för att jag tycker så mycket om det. Det måste väl vara en bra förbättring antar jag, att jag inte ens orkar vara bitter eller cynisk efter all den här tiden av cyniskt tantgnäll. Inatt vaknade jag och undrade hurdan jag hade varit om jag inte haft M, om jag fortfarande varit mig själv eller om jag vägt 150 kilo,bott kvar hos Sura Gubben, och gått över till The Dark Side eller om jag bara tagit mig i kragen

tagit mig upp

jag älskar M men det här ska inte handla om honom, jag älskar honom men jag tänker ibland att jag inte tycker om mig själv såhär som jag har blivit

så självmedveten, det var så skönt att vara omedveten och en smula naiv. Naiv är bra, då sveps man inte in av mörker och mental kyla, då skuttar man runt på moln och fattar, verkligen fattar, att saker faktiskt ORDNAR SIG trots att man har nej-sägare som hänger från ens rygg och säger ”Inte ska väl DU och som inte tror man klarar av någonting alls sådär som många verkar göra nu, de tror jag inte klarar någonting
att jag spenderar dag efter dag med att göra ingenting för att jag inte klippt mig eller skaffat mig ett jobb – för det är typ viktigt i deras liv, viktigare än andra människor och kärlek

varför är jag ens vän med dem, har dem i mitt liv

Jag vet vad Z hade sagt, hon hade sagt SPRING SPRING och jag hade svarat ”Men de är ju inte sådana hela hela tiden” och hon hade sagt SPRINGSPRINGSPRING och puttat på mig för att jag skulle börja
byta ut vänner och stad och tankar. Mest tankar.

jag tänker att jag stannar här ett tag till och att det kanske räcker med att starta en ny blogg som ingen vet om
men om ingen vet om den är det ingen som läser
och då kan man ju lika gärna skriva pappersdagbok
för man skriver ju med en evig längtan av att någon ska läsa och förstå och tänka att de vet precis vad jag menar, vet precis hur det känns

*”Bevakning av bloggar” låter så jävla fascistiskt när jag menar att det är en blogg jag följer bara för att jag tycker väldigt mycket om att läsa vad de läser. Men det är ju för långt, så ”bevakning” kanske får duga ändå

Snart. Jag ska bara vila i den här skymningskänslan först. Den där känslan när det annalkande mörkret är ett smygande lugn som sprider sig genom hela tillvaron och skuggorna försiktigt lägger sig i hörnen för att vila.

Störigt? Jajamänsan! Så jag kommer ta bort den enda plattan och sätta upp de andra så länge, för de sitter rakt och har rätt avstånd. Djup suck. På plussidan är att det är nära elurtaget, så man måste ändå klydda ihop och skära plattor där men…

men ändå.
Så jag säger att väggen är ojämn… Okej!?!

Jag har sett bilder på Josh Robert Thompson(väldigt snygg för att vara så rolig. Ja, jag har födromar om killar som är lite för snygga; annars tenderar de att vara tråkiga som fan) och nu nynnar jag på en visa: ”sometimes its good to be a gay robot”.

Nej. Jag vet inte vart jag får allt från.

mellan att tänka tanken och fatta beslutet att resa sig och faktiskt göra

jag glömmer bort att jag faktiskt tycker att det här är roligt. att det inte kommer ta hela dagen och att det inte gör något för när timmar försvinner sådär av att man agerar

så känns det som om livet är värt

Jag ska absolut läsa hennes bok när den kommer i mars.

(Dagens två andra infall: Att spika upp ett grön glashängegrejs ovanför fönstret och att koka kaffe och dricka upp ALLT. Stirrigheten är ett faktum.

…Moa ha haaa)

Är inte Bralla/Brallor märkligt roliga ord?

MEN för att återgå till julklapparna: Att fixa köket är vår julklapp till oss själva. Planen är att fixa det hela innan jul och pilla lite i mellandagarna att vi eventuellt ska ha nyåsfest här, beroende på alternativen. John lär ha fest i år igen men han har två katter och jag har ingen lust att gå dit och bli så allergisk att jag är sjuk i fyra dagar efteråt.
Inte värt det. M och jag pratade om att ha nyårsmiddag, casual style, här och sedan kanske vi går vidare till annan fest. Eller så har vi en Old Time Vinkvällsmiddag här. De brukade ju alltid urarta till vardagskvällsfester. Åh, those were the days!

Det stormar ute. De(vem det nu är. SMHI+ trafikverket+???)har utfärdat en Klass 3-varning på Skåne. Smart av dem. Herrejävlars vad det blåser. Det dånar och piskar mot rutorna, det flyger förbi små grenar utanför fönstret, och vi bor på femte våningen.
Halva Skåne har strömavbrott. Jag väntar nästan på att vi ska få det här med. Lamporna har blinkat till ett fåtal gånger. Det är bara att snällt rida ut den här stormen.

Vi har pratat om min mamma idag, jag och M. Nuff said. Det är en annan typ av storm att rida ut.

Jag älskar mina föräldrar, men ibland märker jag att mamma säger väldigt okänsliga saker utan att ens tänka på det. Eller tänker hon på det och säger sådant för att kontrollera sin omgivning.
Att jag växt upp med det och tänkt att det är så det är, så det ska vara.
Är det inte märkligt hur någon kan påverka en människa bara genom att hålla kärlek ifrån dem