folk är så lyckliga

Det är så trevligt.

 

bror

När jag var liten ville jag ha en storebror mest av allt i hela världen. Sen växlade det mellan storebror och Barbiedocka. Sen fick jag en Sindydocka, och till henne fanns en häst.

Men ändå. En storebror. Det hade varit så jävla schysst.
Jag minns inte ens vart jag fick det ifrån. Jag läste väl nån saga eller bok.
och nu insåg jag att det kryllar av storasystrar och storebrorar i mina berättelser. Beskyddare, ta-hand-om-are.
Jag tänkte att man vill känna sig trygg av att läsa.

 

jag vet, jag vet

det är så jävla alkoglorifierande att klaga över baksmälla
men vi drack ren vodka på den ryska festen igår, serverat tillsammans med saltgurka. finfina grejer tillsammans

idag är jag inte lika road.

tant tål inte sprit längre
tant vill sova hela dagen och mosa i sig ungefär 3000 kcal i timmen.
tant somnar i soffan med bok över ansiktet

igår var det nån som ville hångla med mig. han frågade tre gånger.
det är ju smickrande, antar jag

idag har jag läst tre barbara cartlandromaner.
märkte att jag mest skummade igenom den sista.
köpte tio st nya på loppis igår

och idag är jag seg och har ångest över att jag är 35 år, har 89 öre på kontot, jag är arbetslös, har ingen PLAN och det verkar som om jag inte kan få barn
det är så bedrövligt så att jag faktiskt skrattade åt det.
the only way is up
eller nått

 

sugar

jag har alltid varit livrädd för att få diabetes, har jag berättat det? Det var en av anledningarna till att jag ville gå ner i vikt, och jag märkte ju genast hur annorlunda jag mådde utan socker, jag slapp de där humörsvängningarna ganska direkt, slapp den där segheten.
nej, socker är inte bra för mig

jag drömde om det inatt. visserligen drömmer jag altid konstigt efter att jag druckit (vin, och ren vodka, det var en rysk fest vi var på)men i min dröm fanns en kvinna med svarta märken på armarna som sa att hon inte skötte sin diabetes ordentligt så när jag vaknade var jag lite rädd igen. jag kliver upp till vintertid, klockan ändrades från 03.00 till 02.00 inatt när jag satt uppe och på något sätt har jag ändå lyckats sova sex timmar.
Jag drömde om kärlek med; den där varma eviga kärleken. När jag vaknar från en sådan dröm är jag alltid så sorgsen, för det är så vackert, och jag vet inte hur jag ska sätta ord på det,

 

madre

… men jag kan inte låta bli att tänka att hon kanske vågar be om ursäkt för allt när hon dött. Hemskt inte sant? Mödrar och deras döttrar, bekräftelsebehov och ignorans och så vidare

och så vidare
När jag såg på Det okända på TV att nån död mamma bad sin levande dotter om ursäkt tänkte jag att det tragiskt nog vore troligare att min egen mamma gjorde så framför att tala till mig om saker medan hon lever.

Allt det där är saker som jag ärligt talat inte kommer att ta itu med under den närmaste framtiden. Istället får jag hänge mig i nån typ av fantasi om att jag växte upp med en mamma som alltid lyssnade och som alltid lyssnar nu, som är innerligt intresserad av ens liv, vänner och värld, som ringer för att höra hur man mår tillräckligt ofta för att inte verka snokande

men mellan oss två är det milslånga ytor av öken, sten och berg

 

När M då påpekade att jag kunde skriva under pseudonym

kände jag mig lättad på sätt jag inte vetat om fanns
Denna tyngd att vara ett Jag Själv blev så tydlig

Dear J.S
Den sista tiden har jag anat bekymmer i dig, de tunga blå, och jag skulle vilja säga till dig att om du inte vaknar snart, rycker upp dig och finner det där skrattiga att fylla magen med(ej mat och godis, kom ihåg det)så kommer livet att passera dig som det sista natttåget kan ta dig hem

Av erfarenhet vet jag att det kan blåsa mycket kallt på den perrongen
och innan midnatt har alla lampor släckts ner

 

Jag vill inte vara utan längre

detta ständiga skådespel tröttar ut mig,

 

mitt ufo och jag

jag känner mig som ett ufo när jag traskar in på arbetsförmedlingen, och så undrar jag hur alla andra tycks vara så svala och lätt kunna knäppa upp jackan för att glida ur den medan de väntar medan jag själv är varm rufsig skrattig
fastnar i jackan, fastnar i scarfsen, väskan fastnar i jackans krage och när jag ska gå måste jag klämma fast väskan och scarfsen mellan knäna medan jag knäpper knappar, drar upp dragkedjan, lyckas fastna med håret igen och det känns som om alla tittar på mig (det gör de inte)och jag tänker att det kanske är min ödeslott det här, att aldrig riktigt passa in och alltid vara lite konstigare – eller så är det bara jag som släpper fram det för att saker tenderar att vara så jävla löjliga och värda att skratta åt, vilket jag gör medan andra stramar upp sig, leker vuxna och håller allt inom sig.

jag är övertygad om att sånt gör en sjuk
hållainne-andet

så jag får väl vara ett ufo så länge
flytta ut i skogen och vara ufos alldeles utan att någon mer än M ser(men han är ju van)och vänja mig vid konstigblickarna

kanske, tänker jag snabbt, kanske är det så att det är de som är de konstiga, och det är jag som är normal.
Kanske önskar de att de kunde vara lite mer som jag, sorgfri(på ytan)och lätt till skratt och rycka på axlarna åt mycket fler saker

man vet ju aldrig. Konstigare saker har ju hänt.

på tal om något helt annat:
Varför är alla manliga nördar ensamma, och varför görs inga TV-program om kvinnliga nördar

 

men för i helvete

*tre jävla timmar senare*

jävla pisswordpresshelvete, lägg in länken RÄTT NÅN JÄVLA GÅNG

*visslar lugnt och går och bakar bullar, med vaniljkräm i*

 

ibland svindlar det

Jag vet inte hur jag ska känna inför det här att universum är så stort att vi inte kan greppa det. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker det känns fritt eller om det är fullkomligt skräckslaget paralyserande.

Jag tror det är lite av båda: det är läskigt men samtidigt är det frihet: vi kommer aldrig kunna greppa vad som finns där ute.
Tanken svindlar på ett lite tryggt yrsligt sätt.

 

Jag funderar på det här med ‘duktiga flickor’

och varför så många känner att de hela tiden måste göra vad andra förväntar sig av dem. Jag ser det mer och mer, kanske för att jag känner mig som en rak motsats just nu.
Jag gör vad andra förväntar sig av mig; Det är bara inte saker som är uttalat duktiga. Hade jag varit duktig hade jag sökt ännu fler arbeten, varit mer på, rakat benen, plockat ögonbrynen(för det är mitt ansiktes TAK som nån sa en gång innan hon plockade dem så de blev ojämna)varit trevlig, blekt tänderna, umgåtts med gamlingar, skaffat barn, lagat mat, skött hemmet, skaffat fler barn och mer arbete och gjort saker som andra väntar sig av mig.

Man ska göra vad andra förväntar sig av en för att bli accepterad, är det så? Är en sådan människa lättare att hantera och förutse?

 

skymningen kommer

Och moln. Över staden moln. Blå timme.
Lamporna blinkar till och tänds.
Det är dags att åka hem.

 

act 1

Tom Cruise är ändå en av de få skådisarna som klarat sig genom större delen av 80- och 90-talet och 2009 fortfarande är en stor framgångsrik skådis. Han har klarat sig från skallighet, fetma och har bara en skilsmässa i bagaget. Han har spelat en massa olika typer av roller och trots att jag märker att han är en bra skådis så kan jag inte låta bli att tycka han är bra i en enda roll(”Världarnas krig”)och i alla de andra levererar han samma fejkade stela leende och samma minspel.

men ändå, en eloge för tompa. Länge leve!

 

culture cute

Det är vad jag är idag. Min kulturella modeblogg sträcker sig så långt.
Jag har svarta stickade sockar med blomma på benet(indiska), gröna sommarbyxor(joy eller nått), grönt linne(new yorker), svart scarf(shanti shakti) och svart stickad kofta(new yorker). jag ser kulturellt chic ut, på ett gulligt sätt i stil med ”Hej, jag är en sån där som älskar människor, film, rättvisa och feminism och gärna diskuterar djupa saker”.

Fast jag heter inte Moa, Hanna eller Ditte, så det faller på namnet tror jag.
Fast mitt andranamn är kulturellt 70-tal så det kanske funkar ändå.

 

obotligt glad, positiv och framåt

Min status på fejjan är att jag ska vara obotligt optimistisk glad och öppen från och med nu.

JAJAMÄNSAN!

och eftersom man ska basera sin prestation på hur bra man gör sitt bästa varje dag så blir det idag läsa kolla på film och sova för jag mår skumt, näsan killar, halsen ömmar och jag frys-svettas.
Men det kommer att gå över. En annan dag.
JAJAMÄNSAN.

Och i å med vår finansiella kris(fast kräver inte sådana närvaron av pengar?)så hittade jag ett konto som M har på annan bank och ett kontoutdrag sen i somras. Han har inte tänkt på det kontot, sa han, och inte tagit ut några pengar från det heller.
Så på måndag ska vi till annanbanken och kolla om det ligger cash kvar på kontot.
Sen kan vi handla maaaaaaat. JAJAMÄNSAN.

nu spricker mina kinder snart så jag drar till hogwarts ett tag.

 

idag är även dagen

då jag lyckas bränna ägg när jag kokar dem….

Jag gissar att jag kommer leva på te, äpplen och mackor idag, för då kan jag hålla mig borta från spisen.
Tur att man inte är trebarnsmamma.

 

en stilla önskan

jag vill sitta med vänner runt ett bord och dricka te eller kaffe sådär att det sprutar ur öronen och man lurar den kissnödige att skratta bara för att

och jag vill prata om saker, berätta, lyssna, höra på

jag vill prata om det här som jag tror folk ibland tänker på men inte vågar röra vid.
En av alla de sakerna.

I mitt hus kommer jag att ha ett rum där alla mina böcker är.
Jag vill ha ett ovalt rätt stort bord där, ett med ett enda snirkligt ben i mitten, och runt det ställer jag udda fåtöljer som jag av någon anledning gillar

det är där vi ska sitta
sippandes ur kopparna med fat dekorerade med blommor som hon målade för nöjes skull, de med matchande tallrikar
Vi pratar litteratur en gång i veckan, en helig dag för oss medverkande; inget får komma ivägen, inte ens sjuka barn

jag väljer alltid den röda fåtöljen och han som bara pratar när han har något att säga, han väljer alltid den guloranga där kudden glider ner emellanåt

 

nähärru

Och där var lugnet borta: grannen ska tydligen ha fest. Undrar om de skulle kunna höjs basen lite mer. Är det Murphy-föda att ens tänka tanken. Det räcker med att vänta en timme, då har de blivit fulla och glömmer att andra bor i samma hus. Rättare sagt femton lägenheter i samma trapp plus minst tre som delar vägg med dem gudvilkenKÄRRINGjag är
Äh, jag ska kolla på ”I am legend”. Den har jag bara sett en gång. Hoppas det alternativa slutet finns med på min dvd.
Hoppas jag somnar i soffan och att de går på krogen redan klockan tio.

om jag hade en femtiolapp iallafall. för en femtiolapp plus småpengarna jag har liggandes på bordet, får jag ett paket glass och en påse polly. Eller glass och sådana där ostbågar som M gillar. Eller choklad och två flaskor fanta lemon.
eller ett paket pasta och ett litet paket glass.

nä, sias hallonglass skulle det bli. Och de kryddiga ostbågarna till M.

eller en film, typ Wolverine.

 

hittar alltid hit

Det vore smart av mig att skriva. Varför gör man inte det som man vet är det bästa för en? Vill man bajsa sig själv i ansiktet för att bevisa att man inte är en värdig människa?? Självuppfyllande profetia. Hursomhelst så vill jag ha glass. GLASS!
Och sen borde jag hitta mina skrivarfiler på den andra datorn men jag ids inte. Jag har ju fixat det så bra här, gammellampan och sötdatorn och finamuggen och min diktbok uppslagen intill – den är corny och sliten och jag hittade inte ”Men på annan ort” på nätet så jag skrev av den från boken.
Den diktboken är en historia för sig. Jag samlade dikter jag gillade i den boken och såhär efteråt kan jag klappa dåtidsLena på huvudet med ett ”Naaaaaaah!” för en del dikter är bara…. klibbiga. Men söta. Men klibbiga. Jag tänker inte ge exempel på det, det räcker med att säga ”Gymnasietjej 17 år, föreställningar om vad kärlek är” fast kombinerat med en jävla massa Gunnar Ekelöf(rules!), Nils Ferlin, Stig Dagerman och Karin Boye och Hjalmar Gullberg.
Av någon anledning har jag bara poesisamlingar av Boye, och hon är ändå den jag gillat minst.
Underligt.
Även om man vill förtränga gymnasietiden – fast varför det egentligen. Man är ju inte samma person nu, och det har gått *hrm* 17 år sedan jag slutade skolan där och nu kommer allt tillbaka genom den där jävla facebbok, och jag har inte hjärta att tacka nej till de där fyra personerna jag inte sagt ett ord till sedan vi slutade nian och de där som jag inte sagt något till sedan 1996; jag funderar på att rensa min vännerlista nästan varje dag men jag vill inte trampa på tår som jag ändå inte kunnat trampa på på nästan tjugo år. Och nu vill någon ny vara min vän men jag har inte pratat med henne på tio år så varför ska vi plötsligt vara värsta polarna nu.
varför ställer jag ens frågan när jag redan har svaret. RADERA DEM!
Jag tog ju bort mitt ex innan sommaren och han har garanterat inte ens märkt det ännu.
Gymnasietid var det, ja. Jo, man känner ju att man vill förtränga den man var då, men ibland kan jag tycka det är så gulligt med den jag var då. Okysst(nästan, men den där första ölkyssen jag fick av han som senare envisades med att kalla mig EVA är knappast värd att minnas)och naiv och… sådär…sådär ‘Naaaaaaaaah’. Det kan jag säga när jag är 35 och inser(nuförst)att jag faktiskt inte var speciellt tjock då även om jag trodde det, och nu när jag är 35 inser jag ju att jag alltid kommer att känna mig tjock även om jag väger 48 eller 80 kilo(tragiskt, ne ce pas?)och nu när jag är 35 förstår jag ju att det jag var då; poesinörd och instängd för överlevnads skull: det gjorde mig delvis till den jag är nu. Nördigare än någonsin men står för det, och det var då, på den tiden, jag satte den här pulsen jag bär i mig nu, det var då jag ritade upp de vilsna stigarna och snårskogen. det var då jag målade molnen på lila himlavalv och släppte vargarna nära. det var då jag började bygga trädgården med de smala stengångarna och värkte efter saker som jag senare hittade

och jag älskar henne, lilla obstinata trasslet som skolkade hela tiden och ville vara i odefinierat Någonannanstans medan hon alltid bar med sig en skrivbok och pennor och ville klä sig i trasiga jeans och herrkavaj och klippa sig sådär att alla trodde hon var flata
jag älskar henne, för utan stigarna vargarna skogen och trädgården hade jag aldrig hittat hit

 

klister kvar

Idag gjorde jag en usel liknelse mellan att ha skrivandet som en lösning, ett lösningsmedel, och ens gamla liv som klisterfläckarna som blir kvar när man drar bort klistermärken eller plåster.

Då och då fnissar jag till över det, lite cyniskt men ändå roat.
Samtidigt förstår jag ju varför den bilden kom upp i skallen på mig då. Saker klistrar sig kvar. Jag skulle klara mig bättre utan dem.
Klister kanske inte stämmer riktigt.
Ska jag mer se på det som kardborreband(vad heter det egentligen? Karborrband karrborreband kardborband??? google is helping here!)och min rygg med ryggsäcken på drar till sig saker lite som de själv vill. Vissa dagar vet jag att jag har släppt taget om saker men sedan svettas man fast dem igen. Det kanske inte är de som släppt taget om mig. All sorg(den poänglösa)över allt som inte blev tar över den glädje och tacksamhet(nej,jag ska inte brista ut i lovsång över gud)jag borde känna över allt som faktiskt skett ändå,

och för ett ögonblick där, en djupt andetag, så känner jag mig sådär rik förmögen storslagen igen trots att jag inga pengar har.
allting som jag vet, sammanknutet till denna punkt av evigheten(du vet, klockan stannar inte för att du tackar och går)och allt som är blev jag och mitt

jag faller mjukt när jag faller hårt neråt
jag förstår inte varför, det är väl det där naiva hoppet som viskar inom mig igen,

och allt som är och vart förrut
Jag tänder mina lampor

********************************************************
Men på annan ort har jag lärt
underjordens hemskhet
Här är underjordens leende
Här finns minuter och sekunder och den blanka randen mellan hav och himmel
Här finns den korta katastrofen, och det korta utbrottet av glädje

Men du, var finns du, Sorg som man kunde kasta sig i havet efter?

Natten kommer och månen går upp.
Jag öppnar alla fönster.
jag vet att hon vid min sida älskar mig
men är det verkligen hon

Gunnar Ekelöf (Strountes 1955)

 

the bullmamma vaknar!

När jag är rastlös brukar jag antingen hyperventilera och gråta innan jag tar en långpromenad och lugnar mig
eller så gör jag saker, skriver av mig tills handen värker eller pillar med något eller städar hysteriskt(ngt jag f ö borde göra lite oftare men det är en helt annan historia) eller så skriker jag lite(mest inåt så ingen hör; nackdelen med att inte kunna gå ut i skogen och sparka på en sten eller nått).

Den sista tiden har jag bakat. Sockerkaka, kakor med för mkt smör som flöt ut och blev en plåtkaka(smakade bra iallafall), kokoskakor, bröd och mer sockerkaka och så lite mer sockerkaka.

Idag blir det matbröd och sen när jag ändå var där vid diskbänken och höll på så började jag med en bulldeg med och inser att jag tycker det är rätt skönt att baka. Det är något med deg som är lite…. lugnande och, jag antar det är kreativt men ändå…. Nå, man fixar och har sig och vips så har man en massa gott att äta.

Bara sådär.
Och kardemumma: Seriöst, är det inte en av världens godaste lukter!

Bullmamman har vaknat! När vi får ett större kök kommer jag bli helt vild och kanske – och håll i er nu!- kanske jag till och med börjar laga MAT!
Jag är lite nyfiken på hur bra jag skulle kunna bli på sådana där skumkakor som grannBirgitta alltid gjorde när vi var små. Som fluffsmet med choklad och kokos på. Har faktiskt ingen aning om vad de heter.
Och örter, jag vill odla egna örter. Tänk att arbeta med något som luktar så gott.

Och ja; jag skulle väl kunna kalla mig ‘doftmänniska’.

 

Välfärden

Idag har jag varit med M på Välfärden och ätit asgod mat och haft trevligt sällskap.

Jag vill inte göra reklam eller nått
men är ni nere vid lärarhögskolan i Malmö på nordenskiöldsgatan(tror jag det är) så tycker jag att ni ska gå in på Välfärden och äta mat. Eller äta finfina kakor. Kaffet är gott med. Personalen trevlig.
Okej, det blev visst lite reklam ändå.

Hur som helst: gå dit!

 

pep talk

Jag är en jävel på att baka kakor. Kan jag ta med det i mitt CV?
Jag är bra på många saker. Jag försöker bara peppa mig själv med vad jag kan och vet. Nyss bakade jag kakor och de blev så goda att de är slut nu.
Vad mer kan jag? Läsa snabbt,

ööööööhh….

öööööh.

Äh, jag ska sova på saken. Fast inte än för klockan är bara halv tio, Jag ska läsa bloggar nu.

Jag saknar Gotland. Jag vill sitta på Majstregården och dricka kaffe medan jag kollar på turister som letar efter Hoburgsgubbens siluett. Jag vill plocka stenar på stranden.

 

guilty pleasure

Jag känner mig hur duktig som helst, nästan sådär duktigflickasyndromig för jag skrev in mig på arbetsförmedligen på vägen hem idag(det kunde jag ha gjort för lääääänge sen)och när jag satt där kände jag mig sådär lugn igen, sådär ”Jamen, jag har ju gjort en massa saker, det är klart jag får jobb”, men imorrn ska jag masa mig tillbaka och se om jag får träffa en handläggare för närmare presentation(yeah right, det här är Malmö, här blir man säkert bästa polare med nån som träffar 100 nya människor varje dag…). Jag gjorde inte det idag för jag var hungrig och nått måste jag ju göra imorrn med.

Sedan jag kom hem har jag skrattat åt något som jag insett.
Det handlar väl i grunden om vad M myntat som ”guilty pleasures”, och att våga stå för att man gillar saker trots att man vet att de är fåniga eller löjliga eller dåliga.
Och i det begreppet ligger även ett slags hopp om att bli accepterad. Eftersom man kunde stått för det direkt om man trott man skullle blivit det från första början.

Att ens våga erkänna sina guilty pleasures är ju ett stort steg för många. Dtn man gillar men inte vågar stå för.
Jag har märkt att flera låtar som jag tidigare avskytt har blivit nått slags älskat hatobjekt kombinerat med ironi och djupt nostalgi.
Den här låten t ex; den älskar jag. Jag tycker det är pinsamt att jag gör det men jag blir bara jävligt glad av den. Hade gärna vågat stå för det för länge sen men… vad gör man inte för sin överlevnads skull…
Och jag är fan 35, jag måste kunna stå för det.

Dessutom skrattade jag och M åt att vi kommit ut ur Green day-garderoben och vågar stå för att vi gillar dem. Mycket.
När man väl gläntat på den dörren så inser man att man faktiskt tycker countrymusik är rätt schysst med, och eftersom T var med när vi insåg det här så konsteterade det att vi har en del power balads som är corny som fan men som vi bara måste höra på fester. Hennes favorit är ‘High Enough’ med Damn Yankees och min är, såklart, ‘Alone’ med Heart.
”Så jävla braaaaaaaaa!” står vi där och ylar ihop. Det är roligt som fan.

Fler guilty pleasures i andra ting: Inredning, kläder, TV-serier?
Jag ska fundera på det medan jag är nere i tvättstugan.

 

egen

mina gränser bleknar, suddas ut

plötsligt blir jag ett med den här staden

 

borde man

jag tänkte skriva ett brev till henne men tappade takten i början, visste inte vad det var jag egentligen ville skriva om, om det var viktigt eller mest bara gnäll. Eftersom jag misstänkte att det mest var gnäll så lade jag ner pennan och istället vinglar tankarna och orden jag ville ge ifrån mig runt i mitt redan överfulla huvud. Borde jag skriva brevet ändå men inte skicka det. Jag kan ta det ner på gården och elda upp det när jag skrivit av mig allt, så har jag det sagt även om ingen kommer veta.
Kanske är det mer poetiskt att skriva det och riva sönder det, släppa det i vinden. Trist att jag inte tänkte på det innan stormen. nåväl.

 

kanelbulle

Av alla knäppa saker man kan söka på och därmed hamna på min sida genom: Jag fick igår 14 träffar på ”kanelbulle”.
Annars brukar det mest vara på Stephenie Meyer och drömtydar-saker, men nej: Kanelbulle.

Fjorton gånger.

Om ni inte visste det så är jag en jävel på att baka kanelbullar. Fast jag föredrar bullar med kardemumma i, och så ska man inte snåla med smöret. Bäst är om man gör en smet av smör, socker och vanilj och brer på, innan man rullar ihop degen och skär upp.

Jaha. Kan man bli mer sugen på bullar än vad jag är nu.
Njae.
Kommer jag att baka bullar imorgon?
Jae.

 

sol skiner, jag samlar kastanjer som inte går att äta, tänker på framtid och mattfransar, gröna oliver och pengar

och otacksamheter.
Jag är tydligen full av dem

Jag skriver listor igen, för att få ordning på oron

 

de där viktiga sakerna i livet

tompa har fixat min lilla dator så nu kan jag fulsurfa och fulblogga medan jag sitter i vardagsrummet, dvs jag är nerhasad i fåtöljen(den jag hittade på gatan)och har en söndertvättat knölig kudde bakom nacken och lutar fötterna mot mormorspallen( i skinn). Och nu väntar jag på nån av Bournefilmerna, läser lite bloggar och kände att jag ville svara på ngt enkelt som den här ensvarsenkäten jag hittade hos söta Minna:

Ensvarslistan. Svara endast med 1 ord
Var är din mobiltelefon? köksbordet
Var är din andra hälft? soffan
Ditt hår? uppsatt
Det bästa du vet? Mattias
Din dröm inatt? bortglömd
Din dröm/ditt mål? fastanställning
Rummet du är i? städat
Din hobby? läsa
Din skräck? grönsaksliv
Var vill du vara om 6 år? bokutgiven
Vart var du igår kväll? soffan
Vad är du inte? förmögen
En sak du önskar dig? hus
Var du växte upp? håla
Det sista du gjorde? svor
Dina kläder? turkosamyskläder
Din TV? platt
Ditt/dina husdjur? avlidna
Din dator? nyfixad
Ditt humör? ironisk
Saknar någon? ja
Din bil? parkerad
Något du inte har på dig? strumpor
Favoritaffär? SF-bokhandeln
Din sommar? Underlig
Älskar någon? alltid
Favoritfärg? grön
När skrattade du senast? nyss
När grät du senast? igår

nej, du läste inte den där, eller hur.
Trodde inte det heller.

de där viktiga sakerna i livet, det kanske bara är att gilla den här vardagen.
Eller att skratta lite åt att jag kommer på en till historia medan jag diskar men jag vet inte om det blir något av den men i den finns en praktikant som typ blir biten av en… gissa vad.
Det är inte utan att jag känner mig en smula, men bara en smula, enkelspårig.
Fast jag bestämde mig för att jag ska få ett jobb senast torsdag nästa vecka, för skriva kan jag göra ändå.

men sen Tompa var här och fixade med den andra datorn så har jag tappat bort mina texter, vilket gör mig en smula irriterad för jag vill skriva vidare på min historia om han som är baserad på den där grymt coola skådisen, men jag vill läsa det andra jag skrivit.
egentligen spelar det ingen roll
tänker jag
och om den nya historien kan blandas med den, så är det bra.

jag vill ha en egen vägg. Virginia Woolf i all ära, rum och rubbet, men tills jag får det så vill jag ha en vägg för översikter och bilder och inspiration och nålar och band för alla ord och historier.
tills dess så nöjer jag mig nog med ett stort papper, för som en annan wolf sa, så tager man vad man haver.

amen

 

de grå dagarnas tid

Då och då kastar man en blick ut på himmelen, den filmiska bergmanska himmelen med grå lurviga moln i drivor. Genom ventilationen i köket hör man vinden fara ovarsamt över taken, och huset skallrar och dånar sådär att man vaknar om natten för att dra upp täcket mot höstkylan som svepte in en plötsligt:
oförberedd som jag var mot hösten och att måsta ha en till tröja på sig när man ska ut trots att solen skiner och vart är mina vantar

Det är kallt igen. Jag tar vägen längs med stranden för att se skummet vinden drivit upp på sanden, och lukten är en annan nu, där är gula löv och prasslande papper och inga fotspår i vattenbrynet

 

habemt sua fata libelli

Så, man har suttit på akuten med trasig pojkvän(han är hel igen, det gick snabbt) och häpnat över hur ful akutens väntrum är, och man har undrat över lappar folk sätter upp för att markera regler och åsikter, och saker som folk tappat på gatan och som aldrig hittat hem igen

och vi har käkat väldigt god mat på Curry Republik på Entré och jag hoppas den är bra nästa gång jag går dit för M gav kocken en glad tummen upp och nu kommer jag ju säga till folk att de borde testa att äta där. Det är det lilla stället närmast O´Learys i food courten högst upp.

och man har tänkt att ‘nu är det verkligen höst’ när man dragit på sig fingervantar(!) och ‘jag är rätt sugen på att börja jobba igen’

och jag har funderingar på att överge bloggen för en ny anonym en, skippa vandrarvild. Men jag har ju som sagt kört den här grejen tusen gånger förrut.
Ibland.. nä, eller JO, men nevermind; ibland är man trött på sitt Jag, även om man älskar sig själv på många sätt

M tycker jag borde nischa bloggen mer.
Skriva om något jag gillar. Böcker, t ex.
Jag vill nischa den ännu hårdare i så fall.

Jag ska fundera på det. Tills dess ska jag läsa min födelsedagspresent ”Stolthet och fördom och zombies” för jag vore ju inte Lena om jag inte nappade på den boken och den typen av humor direkt när jag ser den. Jag blir glad bara av framsidan. Efter att ha läst de tre följande böckerna av Harris och Stackhouse-serien(bok 4 – 6 alltså)som jag fick i lördags(ja, jag läser så snabbt)så är det dags att plocka upp en ny och det blir nog den.

Egentligen är det lite synd att ingen verkar våga ge mig böcker. ”Jag tänkte att du redan hade den” sa nån men böcker är en bra present.

Nä, okejokej, jag ska söka några jobb nu.
Och kolla på vilka jobb jag skulle vilja vara kvalificerad för och se vad jag behöver kunna för att lära mig det och sen kolla på arbetsförnedringen om de har kurser. Eller praktik.
Varför blir jag såhär energisk EFTER att allt är stängt. Är det för att jag vet att jag är skyddad av det, av att det är efter stängning på allt nu och då slipper jag… nånting.

Jag vet jag vet, jag har sagt det till mig själv förrut: sluta böla, kryp till korset och allt det där.
Jag är bara lite igelkottig just nu, och vill gömma mig en smula under gula höstlöv

 

whatever

för resten av min födelsedag var hur bra som helst och festen slutade kl tre och bara två glas gick sönder. Jag fick presenter. En kamera och 7 pockerböcker av M, en röd sjal och mon amie-muggar av S&J, gröna glöggmuggar av T, en skrivbok av M&F, blommor och vin av P&D, Liberators nya skiva av D, en askitschig väska av A&E och… eh.. nått mer som jag tydligen glömt nu.
Hur som helst så hade jag jävligt skoj.

Min 35årsångest har i alla fall försvunnit. halleluja, och nu är det gråmåndag och det är ju en helt annan typ av ångest.
Har i alla fall bestämt mig för att skaffa mig ett nytt jobb för det här med att gå hemma är inte min grej längre. Det är bara tråkigt. Jag gillar att ha pengar.
Frågan är ju om jag måste krypa till korset och jobba i nån jädrans växel ändå. Och jag vet att det kanske låter… förmätet… men jag känner mig mycket smartare än att bara jobba i växeln. Nu är det ju inte så ‘bara’, och det vet väl jag om någon, men ändå: det är inte min slutliga destination.

 

I staden är jag en igelkott med hemlängtan

”Ett nytt hem ska inte förändra ditt liv, utan bara ditt boende. Du för med dig ditt gamla liv in i det nya, sen anpassar man sig.” sa hon och jag ville fnysa men visste att hon inte hörde, för visst, hon har väl rätt men visst har hon väl fel?
Skulle jag bo större än vad vi bor nu skulle mitt liv visst ändras. Och man anpassar sig till det nya, och man kan väl inte leva likadant som innan

nä, jag ville ha en sån där mjuk gummiklubba och banka lite på henne i en tusendelssekund(våldet rinner av mig så snabbt i all sin meningslöshet)men jag fnös och tänkte att jag, jag skulle leva annorlunda, lämna delar av mitt gamla liv bakom mig om jag t ex köpte huset vid den där vandringsleden. Jag skulle lära känna varje träd i den närliggande skogen och få rävarna att sluta skygga när jag kom. Jag skulle vara ute, sluta stänga in mig från trafik, sirener och okända människor som bara passerar, allt i stilrenaste ”Jag kan visst det cykla!”-anda.

vem var det som sa det? Jag ville vara en annan. Per Lager… mina poesikunskaper rinner snabbt av mig de med. Pessoa skrev i alla fall att man ville vara en annan men ändå densamme, och att jag minns det är för att jag förstår precis vad han menar. Eller snarare att jag förstår precis vad jag tror att jag förstår att han menar.

Ett hem blir som en andra hud.
Det är det jag menar. Ens hem blir ens hud, dess ansikte utåt.
Nu vill jag börja röra mig hemåt igen; skog, vatten, tysta vägar

I staden är jag en igelkotte med hemlängtan.

 

only kindness matters

För fyra år sedan visste jag inte vem han var

han som fyller min värld idag, han som jag pratat med lite då men inte kände
han som är mitt liv nu, som jag satte månar runt för att vara min planet, jag vill ha det så, min älskade, min kärlek, vem vore jag utan dig

den bittra cyniska från förritiden, hon som inte trodde på kärlek eller äktenskap eller leva tillsammans för evigt

Du har somnat i soffan nu
Vi har haft fest för ditt födelsedagsfirande och vi är tacksamma för de som kom
Vi älskar dem, på något sätt, för hjärtat skrattar när de är med, när de är samlade i vårt namn

men, lovar vi dem, oroa dig inte, snart ses vi igen, snart

för om en vecka fyller Lena år
så då ses vi här, samma tid, samma plats, och ta med mer att dricka för den gången

min vän

så kommer du inte kunna gå hem i tid, tidigt

för vi älskar att vara med dig, så stanna kvar

 

min värld i fragment mindre än din verklighet

jag tror han somnat i soffan, jag nostalgi-lyssnar på Jewel och jag tänker att min värld
min värld är den ensammaste som finns
för vad händer sen, vad gör jag sen och var har minnen och nostalgi med mitt vilsna liv att göra

vart finns de andra
de som känner mig, vet varför rastlösheten vrider sig i mig, som vet varför jag vill ha bilder av livet över kroppen istället för att låta själen plågas av dem
kroppen är så förgänglig, så spara bilderna där

och vem är du, som möter min blick på gatan en torsdagseftermiddag i september, vet du vem jag är

Det gamla, det som var mitt jag, som sparar mig i bitar inför det kommande stora, vet han vem jag är

jag tror inte det

även om han påstår att det är så; Jag vet vem du är, vet vad du längtar efter
raggarfraser för fjortisar, mer vilsna än jag
Jag vet mitt hem och till vem jag tillhör

men var är han.

 

det är dig vi väntar på

har du en ensam natt? hör du bara datorn och kylskåpet i din surrande värld, och undrar du kanske vad som är meningen med allt, vad som ska hända sedan, och vad är det du egentligen gör här, var det ingen som sa till dig vad som skulle hända sedan, vad som var viktigt, vem du skulle kunna vara då

och att den du trodde du var kunde du lägga bakom dig, förlåt dig.
förlåt dig själv, överge det gamla, kom till insikt, kom nu då, vi väntar, vi har väntat länge på att du, bara du, ska blir en av oss, en sådan som känner vet älskar utan gräns
vi vet vem du är
varför vågar du inte vara en av oss

en natt som denna, en enda natt, och du i din ensamhet
tror du vi inte vet varför
det är vad du väntar på som är framtiden men du måste ta dig dit själv

Vi, vi är bara de som vet att du kommer
men inte när

 

urban poetry?

…men det är svårt att vara poetiskt vacker i Malmö när sirener skvallrar om ännu en människas död, och McDonaldsskräpet yr i vinden

 

It´s such a perfect day, and I like to spend it with you

Just nu:
Iskall fanta Lemon. Halleluja. Och så dammtorka och fundera på vad mer som behövs göras. Darling fyller på fredag och vi har bjudit hem folk även om vi vet att det innebär att vi måste… STÄDA!

Jag har inte riktigt fått panik ännu

men vänta ni bara.

Jag har i alla fall kommit på vad jag kan ge Darling-Mattias i present, men det var tack vare mamma och syrran som skickade pengar så då hade jag lite mer att röra mig med och då var det inga större problem. Hepp! Problem solved.
Och jag skriver det här för att jag veeeet hur nyfiken han blir. Tyvärr avlöjade jag ju mitt bästa gömställe för honom i julas så nu måste jag hitta ett ännu bättre för presenten.
Jaja, det ordnar sig alltid.

Syrran undrade vad jag själv vill ha när jag fyller(nästa lördag blir jag 35. Jag dränker allt hyperventilerande i hallonglass, muggar med te och så mycket choklad jag vågar äta utan att få dåligt samvete)så jag ska väl fila på en lista till henne nu, och maila den på fejsbok. Hon nappade tyvärr inte på min önskan om en kamera och 2otusen kr. Vaddå ”stort hus och fyra barn, trasig bil och tandläkarräkning”?

Och varför måste folk fylla precis innan lön. Så jävla onödigt.
Tänk om det fanns ett datum som inte en enda person fyller år på. Vore inte det lite coolt ändå? Skulle det datumet betraktas som en extrem otursdag eller skulle man fira den på något sätt?

 

karaktär

När M inte är hemma får jag passa på att oljehångla upp Mr Big Popper. M gillar inte lukten av mr Big P.
Inte för att jag är speciellt sugen på popcorn ikväll men man måste ju passa på!

Mr Big P kan ju även utläsas som ’stor penis’.
Men det skrev jag bara för att få fler träffar på inlägget. I´m a real teaser…

På tal om helt andra saker så märker ju alla(mina fem läsare) att jag inte bloggar längre så jag tänkte överraska er som faaaaan nu och blogga en massa.
För jag har glömt att skriva saker som:

WO HOOOO! FANTA LEMON ÄR TAMEJFAN ÄNTIGEN TILLBAKA!
DET VAR TAMEJFAN PÅ TIDEN.

Tamejfan är ett utmärkt ord. Tamejfaaaan!

Och jag vill skriva att jag inte sökt ett jävla jobb än men, jo, ett jobb har jag sökt, ett. Men till mamma sa jag att jag har lite på gång, för jag ville inte ha det där talet igen, ni vet; Talet Som Mammor Ger sina Vuxna Barn som inte har ARBETE.
Jag har hört det förr nämligen, och jag tvivlar på att orden ändrats så mycket. Och jag ska söka jobb den här veckan för jag börjar tycka det här med att gå hemma och vända på dygnet känns så jävla fjortis. Man får ju för fan inget gjort. Jo, jag skriver ju, men det skulle jag kunna göra efter jobbet varje dag, i två tre timmar istället för att zappa mellan dåliga TV-serier som jag sett flera gånger innan.

OCH det här med att läsa böcker eller se filmer som man sett många gånger förut är som att komma hem till en familj. Jag har funderat på det där. Jag vill skriva en sådan familj själv, en sån där man känner att man måste veta mer om dem, för man saknar dem när de inte är kvar, eftersom boken är utläst och ingen mer finns.

och i samma veva ser jag en av mina favoritskådisar på TV och vet plötsligt att jag måste skriva något med honom som förebild, han är min karaktär. Skulle texten göras till film så är det han och ingen annan som ska ha den.
Det gör det lite enklare, faktiskt.

 

Ejlienn

Idag hittade jag på ordet ”Alieniserad” eftersom det var det enda jag kunde komma på att beskriva något som såg lite lagom utomjordiskt ut. Överjordiskt hade ju kunnat vara ett alternativ men är man trött och går i skogen och hjärnan har fått ett anfall av ”öööööööh” så är Alieniserad ett skitbra substitut.

 

puss på er!

Jag har inte bloggat på evigheter men fulbloggade på min gamla blogg häromdagen för jag mobilfotade osnyggt, därav fulblogg.

Men jag återkommer snart, lovar, cross my heart och allt det där, men först ska jag ut i skogen(igen, det är vår nya grej)och bygga på min fästingfobi ytterligare men även motionera så att jag kan äta en massa godis. För jag insåg ju det; om jag vill äta en massa gott så är det ju en god idé att röra på mig dubbelt så mkt mot vad jag brukar göra, typ dubbla dagsdosen tillåter lite godis.
jagärsåsmaaart.

Bokskogen(tror jag, eller Dalby? Hm… I-landsproblem…) here I come!

 

Så många drömmar, så lite tid!

ibland när man tappar fotfästet och det blir för mycket att tänka på alla borden och måste så funkar det jättebra att äta lite glass till frukost och sätta delmål för sig själv, som att skriva fem sidor för hand och dricka tre muggar te mot värkhals

Mattias undrade om bloggare har hederskodex i att känna sig tvungna att läsa varandras bloggar. Jag sa att jag har en del att läsa ikapp. Men man läser ju inte av tvång utan för att man gillar vad personen skriver. Det är trist bara att man halkar efter sådär ibland.

T och jag sa att om vi skulle vinna de här 146 miljonerna(eller nått)imorrn så skulle vi köpa fetvillan på Fridhem och göra om det till värsta hippiehemmet bara för att bajsa några moderater i ögonen. Sen skulle man köpa en lägenhet i västra hamnen bara för att RECLAIMA. Det är ju så inne nu, sååååå 2009 att reclaima saker i Malmö. Och man kan köpa ett hus på Näset med. Bara för att.

Men på en ö någonstans nära Kristianstad fanns det tidigare ett hus till salu för runt 8 mille. Galet pris, men det huset var sååå FörfattarLena* att jag skulle huggit det om jag haft cash. Vem vill inte ha en egen Ö liksom. Med brygga och gästhus och gigantisk trädgård med 300-åriga ekar och bastu och…

Samtidigt tänker jag: vad skulle jag egentligen göra med så mycket pengar.
Köpa lägenhet i Paris?

Nej. Jag skulle starta något som tar hand om alla de där djuren som folk köper men sen inte vill ha kvar för att valpigheten försvann, eller ungen tappade intresset för katten. Som en djursluss eller nått.
Och kanske skulle man bygga ett hus för de där hemlösa som faktiskt vill sköta sig, så att de har en adress när de söker jobb(hur det nu funkar, är ju inte väldigt insatt märker jag)
och skulle man köpa en massa mark någonstans bara för att man inte vill att det ska byggas nått fult villaområde på en plats man tycker är perfekt som den är just nu
och jag vill ha en stor båt som inte är nån rikemansskryt utan nått mer fiskarlikt för de är så jävla schyssta. En med röd botten. Och vad jag ska göra med den vetti fan, men det finns säkert nån organisation som värnar om havet som vill låna den ibland.

men mest skulle jag nog flytta ut i skogen och inte låtsas om att jag hade pengar, och ärligt talat skulle jag inte berätta för en käft att jag hade vunnit men familjen skulle kanske få nått bankomatkort att handla på om det är något speciellt de känner att de behöver.

Nå. Well.

* Eftersom FörfattarLena är sååååå 2009!

 

På tal om inget alls

så såg vi District 9 förra veckan och jag älskar den. Jag trodde först att jag skulle tycka den var dryg men efter ett tag gillade jag det där dokumentärfilmiga och hela filmen växer sig fast lite. Plus att sensmoralen är fina fisken, och efteråt hörde jag nån som tyckte att storyn var tunn men det håller jag inte med om.
Nu gick vi ju in i salongen helt i blindo, hade bara sett nån trailer om filmen innan men inte riktigt fattat vad den skulle handla om, så jag hade inga förväntningar alls, och älskade den, kanske mest för att den är så himla sorglig på många sätt.

Sen skrattade jag som fan åt The boat that rocked, för den hade jag inte tänkt att jag skulle gilla alls men det gjorde jag ju tydligen, till och med så pass att jag nog ska köpa den samtidigt som jag hugger ett ex av Slumdog Millionaire.

Annars har jag mest sett en massa skit som jag inte kommer se igen.

Och jag läser… eh, ja, det här är inte min mest prioriterade period av god litteratur, jag har läst fyra Barbara Cartland sen i lördags, och sneglar på After Dark av Murakami efter det men stannar jag i vampire mood så lär det bli helt annan litteratur.
Har jag tur kommer jag dessutom skriva den själv, för det saknas så mycket inom den genren, och man måste väl dra sitt strå till stacken

Jag är för övrigt galet störd på att jag inte kommer på vart fan jag har sett Stephen Moyer innan. Hans rolllista på imdb säger mig inte ett skit nämligen. Hon som spelar Sookie är ju hur lätt som helst eftersom jag ju är en sucker på X-menfilmerna.

Jaja, da rer si no!

 

Svinis

är det nog inte. Snarare för mycket frisk luft efter gårdagens skogspromenader, vi var ute mellan halv ett och kl halv nio och idag har Lena feber(jag gillar att tala om mig själv i tredje person. Det ger en sån skön touch av mentalsjukdom)men kan inte somna. Inte för att hon(jag)inte försökt, men det funkade i några minuter runt halv nio, och sen var jag(hon)klarvaken igen och satte sig på fejjan och helgon.se och nu är klockan elva och tjohej, jag måste dricka mer te.

Jag har whiskeyröst.
Fatta så sexigt.

I frysen ligger en glutenfri almondykaka, inköpt i ett anfall av tyckasyndomande. Eftersom jag har bu fukking hu ont i halsen. Jag köpte glass med. Såklart.
Sen handlade jag en långkofta(svart) och en tröja som var för stor så jag måste byta den till en medium. Fatta så lovely för fatso-Lena i skallen att inse att tröjan sitter bättre om hon tar en storlek MINDRE.
Yay me!
Fast om jag äter den där almondykakan så kommer jag kunna använda mina gamla jeans snart igen.
no no. Lets not go there. Byta tröja. Tyckasyndom-kaka. Te. No more fatso. Bara Fatso om jag skulle bli gravid(men det lär ju inte hända, uppenbarligen)

Igår efter skogen hade jag en fästing på mig. Den gick inte att krossa. Jag fick dränka den i teet som var kvar i tepåsen. Den dog ändå inte riktigt. Jag har inte bestämt mig för om jag ska vara nojjig eller bara rycka på axlarna. Den kanske är där ute någonstans, där ute som ”i köket, nära soporna”, men för den är köksgolvet en evighet utan blod att suga.

Allt kryper på mig nu, känns det som. Jag kanske inte passar att bo i skogen ändå. Kanske är jag i mitt esse om jag är en sönderstressad storstadsbrud som ylar så snart hon ser en spindel?
oh my god, jag hoppas inte det.
Men vill ju inte vara en av dem liksom.

Jag är hellre en av mig själv.

Så, fästingar är typ jordens minsta vampyrer. Människor är mer rädda för fästingar är för vampyrer.
Taskig maktbalans där, inte sant?

 

OH!

Jag vill ha en KAMERA föresten. En sån där liten digital som går att zooma in bra med, så kan jag börja terrorisera Malmö och alla bekanta här med att fota dem och lägga ut det på fejjan direkt. MOA HA HAHAAAA! Fast det skulle jag väl inte avslöja för då kommer aldrig nån ge mig en kamera. Hm.

Ja, det är fredag, och JA, jag har druckit kaffe. Mycket kaffe till och med. OCH jag har inte ätit idag så jag är koffein- OCH sockerhög.

Bummer

 

Kloksmart

Jag tror jag ska börja köpa två eller tre ex av alla klädesplagg jag gillar, för man använder ju upp dem direkt och det är så långt till nästa tvättid…tvätttid…tvätt-tid(!).

Bah.

 

som det är skrivet

Grannen på andra sidan gatan putsar fönstrena och han är sådär sjukligt spinkig att man ser inälvorna när han sträcker på sig. Senare, när mörkret faller, ser jag honom sitta i soffan under en lampa med stor orange skärm. Han ser ut att läsa. Jag har inte sett honom förrut. Det måste ha varit smutsiga fönster han hade.

Jag bloggar, för datorn verkar hålla nu, och läser ikapp Min luktar oxo fisk-bloggen för han har länkat till mig och plötsligt skäms jag över hur mycket jag har missat i alla människors liv, och vad är det jag har gjort under tiden, är det liv det jag sysselsatt mig med?

Hur som helst är jag genant stolt över att ha fått nån annan att ta upp skrivandet igen. Berätta inte vad jag skrivit/inte skrivit. Jag inbillar mig gärna att det var något storslaget!

men som det är skrivet: Jag har också saknat mig.

 

nähärru

vår dator är extrem-cepig, så även om jag gärna hade bloggat fingrarna blodiga så tänker datorn att det räcker med kanske fem minuters surf och sen blir allt svart eller den säger att den måste starta om

och jag suckar och läaer en bok istället, och stirrar på vita papper i mina skrivböcker som aldrig blir skrivna på om jag inte bara skärper mig eller inte-skärper mig

kanske ska jag bara slappna av istället.

det är fint väder i Malmö idag, och jag ska ta en promenad till bibblan och se om det ser ut som sist jag var där(över ett år sen)och kanske blir det här en helt okej dag i slutänden, vi får se.

 

freak eller kaos-geni

Ibland avundas jag ordningsamhet. Ordning och reda. Var sak på sin plats.
Fint, kontrollerat och lätt att hitta.

Ibland tycker jag att människor som ständigt måste ha ordning och välstädat och sorterat efter system är freaks.

Själv vill jag ligga någonstans mitt emellan freak och kaos-geni.
Lite sådär hemtrevligt stökigt utan att vara smutsigt. Lite sådär här bor människor som lever och liv genererar kaos under ordnade former

Ibland tänker jag att jag ger fan i att städa som en obstinat reaktion på städning som begrepp.

 

fåfänga försök att fånga förgängligheten

En guldbrun fjäril förvirrar sig in i rummet där jag sitter och jag minns att de står för förgänglighet

som budskap till en orolig själ:

Även det här kommer att passera

Jag har fjärilar lite överallt i mitt liv nu, funderar på en tatuering med fem stycken fjärilar i – men frågan/tvekan ligger snarare i hur banalt det vore på en skala och eftersom de ju faktiskt står för förgängligheten så kanske förgängligheten i tatueringen ligger i att jag inte vill ha den om något år och… och så vidare – och jag ser dem överallt, de fladdrar in i lägenheten minuten innan pappa ringer och säger att mamma åkt till akuten, de fladdrar förbi mig nära nära och prasslar till i en blomma och flyger rakt på mig

Även det här kommer att passera. Vad betyder det? Vad kommer att passera? Känslan av att saker ordnar sig, eller känslan som brottas med den; den av total förvirring och att inte alls veta vilken väg man ska ta. Jag förstår inte. Jag bara vet. Även det här kommer att passera. Tiden fladdrar förbi på tunna vingar.