v a n d r a r v i l d

och då kom stunden där det var dags att ta adjö, vända blad och ta sig vidare

Vad glömmer jag kvar.
Alltid är det något. Fjärilen nermonterad, muggen diskad, besticken nerlagda i väskan och datorn rensad.
Vad blir kvar
ett flyktigt ansikte som strax bleknar bort
Men mitt jag då?

Poesi täcker inte den delen av livet.

Havsbrus som ser ut som hoppande kaniner sköljer över mina fötter, sanden blir randig och i spegelytan leker barn att vågorna inte kan nå dem men de lyckas inte – havet vinner alltid

Jag är inte hav, inte van, inte vid lukten eller kylan, inte vid dånet eller skimrandet.
Häpet betraktar jag allt det där med barns ögon

När jag var liten var jag livrädd för ödlorna i ”V”. Livrädd. Jag var tvungen att se det och säga till mamma att jag inte var rädd för syrran fick ju kolla på V och då skulle jag bannemej göra det samma.

När jag ser det nu skrattar jag högt och klappar dåtids-Lena på huvudet. Hade inte ”V” varit så dåligt att det blir bra så hade det varit jordens… eller väntar nu, det ÄR jordens kalkonserie men AJ så roligt det är att se den igen och nu märka att allt det där som man var livrädd för för över 20 år sedan, det är bara dåligt, plastigt och pinsamt.
Men nostalgin, gott folk! Nostalgin!

En annan V som jag föredrar nu är ”V för Vendetta”.
Den filmen är bra på alla möjliga sätt.

Imorgon jobbar jag min allra sista dag på det där stället som jag känt mig hemma på, och det är inte utan att det är en smula sorgsligt ändå.

Jag rensar datorn på bilder och ett års användande och privatgörande av jobbdatorn. Imorrn kommer det en Susanne som jag ska lära upp. Jag. Jag tar det som att de tycker jag är tillräckligt bra på mitt jobb.

det är ändå lite sorgsligt det här
om en vecka är jag långtbortilandet och vad händer sen

hon som saknar mig lika mycket som jag saknar henne, hon sa att jag ska sluta stänga ute saker och sluta stänga in mig, mitt jag.

jag vet det, men när hon säger det sådär som att det står i pannan på mig så ryckte jag bokstavligen till och låter hjärtat prata genom den mun som annars styrs av alla Borden och Måsten och all rädsla och alla Nej

och munnen säger Jag vet att jag klarar av det där. Jag vet att det kommer att ordna sig, att det här sommarjobbet är rätt riktning mot det som jag egentligen vill

Själv stod jag där och var en aning förvånad över att jag inte låtit hjärtat tala fritt på väldigt länge

Jag vill skriva därför att jag vill skriva. Kanske handlar det mest om känslan av att komma hem då jag träffade vännerna igen, det där om att aldrig ha varit borta, att fem år inte har gått sedan vi sist sågs, att allt är sig likt men lite annorlunda. Vi är inte lika nära varandra som innan men när hon säger att hon önskade att jag bodde närmare, att hon saknar mig och ofta tänker att jag skulle ha varit med ”om bara Lena varit här” så tinar världen en smula och det där värmer mig lång in på natten när vi är på väg hem. Att vara saknad. Att någon någonstans långt borta vill att jag ska vara där när man börjat tro att de glömt bort en, att ens person börjat blekna

Som en sammanfattning av helgen(jag har varit ledig sen i torsdags och kom idag tillbaka till jobbet, helt övertygad om att det är måndag men blir glad varje gång jag inser att det faktiskt är onsdag)så var midsommar trevligt i allt regnande. Vi drog till möllan senare på kvällen, och hamnade hemma hos Tompa och drack ren vodka till klockan tre p.
Gör inte det.
Lördagen var jag bakfull(utan att på något sätt glorifiera bakfyllor; jag avskyr att vara bakis och är beredd att aldrig mer dricka alkohol för att slippa det)och muttrade runt i mysbyxor och drack ofantliga mängder vätska samt åt en massa skräp.
Söndagen spenderades på en buss. Två bussar rättare sagt, eftersom vi bytte i [Göttlaborg!]. Så jag vaknade, packade, stressade till svävarterminalen, satt på en buss i fyra timmar och hoppade av i Gbg, köade i toalettkö, handlade godis och köade till nästa buss.
Sen började det regna, sådär att man inte såg något. Busschaffisen var trevlig, men blev ännu trevligare efter att han råkade höra att jag kommenterade hur han försökte smsa samtidigt som han kör buss. Ni ser, syrliga kommentarer TAR skruv ibland, speciellt om man säger att det känns tryggt att chaffisen är uppmärksam på körningen när han bara har 45 personers säkerhet att ansvara för. Och han blev Ms polare efter att de tagit en cigg tillsammans.

När vi kom till Örebro hämtade E upp oss. Vi käkade, drack lite vin och jag somnade och drömde om ett vulkanutbrott i Italien som började genom att lera var frätande syra och spluttade upp i en pojkes ansikte och staden allt hände i var byggt på en höjd och snurrade runt.
Rent drömtydarmässigt har jag fan ingen aning om vad Italien betyder för mig. Rent drömtydarmässigt är det annars en sjukt symbolisk dröm. Om det skulle vara en av de där drömmarna med ett uns sanning i sig så kommer jag att frysa till is om de säger nått om vulkaner och italien på nyheterna snart.

När jag vaknade var det av mamma och pappas mumlanden i köket. De försökte att inte väcka oss. Eftersom det inte lyckades klev jag upp och satte mig i solen på trappen och drack te och bestämde mig för två saker: Jag ska alltid äta frukost i lugn och ro i solen, gärna på en trapp sådär. För det finns en stor dos livskvalitét i att göra det och jag vill inte dö undrandes.
Och jag ska äga skog. Jag har inte ens tänkt på det tidigare; att jag skulle kunna ha en egen skog. Fatta så bra, eller snarare passande och praktiskt: om man alltid vill ha nära till skogen så kan man ju äga den själv.
So be it.

Västerås. Det kändes som hemma. Visserligen har jag bott där i flera år men jag avskydde verkligen staden när jag flyttade. Men nu känns den som hemma igen. Mattias gillade staden med, och jag tänkte att om jag flyttar tillbaka; hur blir det då? Vad skulle jag jobba med, vart skulle jag vilja bo?

Vi får se vad som händer. Vi gillade ju Halmstad med, vi stannade till där på vägen hem, och jag kan egentligen bo vart som helst har jag märkt. Nu tycks jag ju vara något av en småstadstjej eftersom jag inte pallar storstadsbruset, så jag får se vart vi hamnar.

Egentligen åkte vi dit för att gå på bröllop. Det får bli ett eget inlägg. Nu skriver jag bara för skrivandets skull. Tillbaka på jobbet, totalt jävla dagvill, och jobbar bara veckan ut.

Jag är med i nån facebookgrupp som heter Midsommarfitta, för att det är, som de skriver på facebook, en kul grej. Idag skulle de haft en artikel inne i Expressen men blev nekade den för att språket var vulgärt, så jag tänkte ta mig friheten att lägga ut den här istället och sprida den vidare. Författarnas namn står ju så det borde väl inte vara några problem egentligen.
Och ursäkta Expressen, men ‘vulgärt språk’. Så det är bättre att skriva om mord och onda saker än att faktiskt ha en, och ursäkta språket, ståndpunkt i ett ämne som faktiskt är viktigt för många.

Nå, ännu en anledning att fortsätta dissa skittidningar som Expressen.

Det har återigen blivit dags att fira sommarens ljusaste natt. En lång, bred stång med tillhörande kransar ska prydas med blommor och växter av alla de slag. Sedan, genom en gemensam kraftansträngning, erigeras stången högt i skyn. Tillsammans dansar vi kring den, sjunger och visar hur pojkar och flickor beter sig olika ”när de går, när de sitter och när de står”. Därefter är det dags – för flickorna! – att springa ut i skogen och samla ihop sju sorters blomster, så att de tryggt kan gå hem alldeles knäpptysta, stoppa blommorna under kudden och drömma om sin trolovade man.

Vi vill inte ha det så här. Måste det verkligen sättas likhetstecken mellan festliga högtider och stenkonservativa traditioner? I höstas startade vi en facebookgrupp vid namn ”Midsommarfittan”. För oss var detta ett sätt att förena humor och fest med feministisk aktivism, och vi kunde aldrig ana att gruppen, nu när det blivit dags för midsommar, skulle ha över 3 000 hängivna medlemmar.

Och oj, vad den här tanken har rört upp känslor och väckt reaktioner, framförallt hos antifeminister, som tagit det hela på mensblodigt allvar. De har någonstans fått för sig att vi som vill ha en midsommarfitta tycker att det är den allra viktigaste frågan på den feministiska agendan. Intressant nog är de ofta samma personer som anklagar feminister för att sakna humor. När vi för en feministisk debatt på en teoretisk nivå anses vi alltså vara för akademiska, när vi för en feministisk kamp på en aktivistisk nivå anses vi vara rabiata och fula, och när vi för fram en feministisk idé på ett humoristiskt plan anses vi vara oseriösa och löjliga. Trippelbestraffning, minst.

Några har också stolt informerat oss om att den falliska midsommarstången minsann penetrerar jorden, som representerar den passiva kvinnan, och att båda könen ju på så vis har sin självklara plats i midsommarfirandet. Vi tog lyckligt emot detta upplysande budskap och lade därefter genast ner facebookgruppen. Skämt åsido, något mer heteronormativt får en leta efter. För det första: varför ska sex hela tiden beskrivas som en akt mellan en man och en kvinna? För det andra: varför ska penetrativt vaginalsex ses som ”det riktiga sexet”, när de flesta kvinnor njuter mer och har lättare att få orgasm av klitoral stimulering? Med lite kreativitet och ett öppet sinne kan och bör sex handla om så mycket mer än en aktiv man som heteropenetrerar en kvinna som passivt tar emot.

En midsommarfitta kan se ut på många olika sätt, men den är inte enbart ett hål i marken. Vi vill på inget vis upprätthålla en essentialiserande bild av hur könsorgan ser ut (eller av att det bara skulle finnas två stycken). Midsommarfittan kan ligga på marken eller resas högt upp i skyn. Den kan byggas av ris, stenar, löv, blommor, papier maché, plankor, tyger eller glas. Den får gärna ha hår av buskar eller garn. Den kan vara enorm eller liten, en eller flera. Den kan vara en giljotinfitta med arga tänder eller en varm och våt regnbågsmutta med inbyggd varmvattensprinkler. Men glöm för allt i världen inte klittan! (En kuk är faktiskt som en stor klitoris, men mindre effektiv.) Midsommarfitteklittan kan vara en brokig knapp, en hal sten med sammetsförhud eller en stor, röd godisklubba.

En midsommarfitta vill bryta mot de patriarkala heteromidsommarnormerna. Vi uppmuntrar er därför att resa, bygga och gräva midsommarfittor runtom i hela Sverige – och världen. Vi har dansat kring fallossymboler i många långa år, därför kan vi gott dansa kring en fitta ett tag. Midsommarfirandet är också större än bara fittan: ackompanjera gärna era vackra skapelser med en feministisk attityd, icke-heteronormativa nyskrivna visor och lite queersex. Om det regnar på midsommar, misströsta inte: då blir er fina fitta mer än tillfredsställd. Och om några sexister försöker störa ert firande med hån eller trakasserier kan ni med gott samvete slänga ner dem i midsommarfittan. ”Än slank hen* hit, och än slank hen dit, och än slank hen ner i fittan!”. Och ni behöver inte hjälpa dem ut, de är så lustiga att se.

Alvina ”Alexander” Chamberland
Malcolm ”Malou” Zilliacus

* ’Hen’ (hens, henom) är ett könsneutralt pronomen och används istället för de könsbestämda pronomen ’han’ och ’hon’.

jag stirrar på mina händer i solen, ser hur blodet lyser blått och de små hårstråna på min handled alla lutar sig åt samma håll.

pulsen dunkar som om den vill komma ut genom huden och jag tänker på liv sådär som man måste göra en dag när man inser att man har ett vilt bultande hjärta

Allt det där andra har jag redan sagt tidigare, jag återkommer till det strax

Det är dags för en ny tatuering, och dessutom har jag en idé om hur den ska se ut och var den ska sitta men eftersom jag inte är nära vän med nån tatuerare så skickar jag ut något av ett S.O.S nu. Eller snarare ett SMT, save my tatoo(Gudars Lena! Är du rolig såhär på söndagskvällen?!)

Egentligen vill jag göra båda två samtidigt. Underarmarna, text på båda men de kommer inte se likadana ut men nu inser jag att det kanske vore snyggt om jag kunde ha något slags tema på dem. Alltså, om de kunde passa ihop och ändå vara sina egna.
Hm…

Så: vem ska man gå till som är sjukt bra och inte har som grej att bara tatuera döskallar eftersom det är det enda h*n kan göra bra(vilket BARA betyder att h*n inte är riktigt så bra på sitt jobb som jag kräver av nån som ska göra saker med min hud som inte går att tvätta bort när man tröttnat eller tycker det är fult gjort)och vad kommer det att kosta och vilken stil på texten ska man ha(Anna föreslog skrivmaskinstext men nejtack!) och vilka färger fortsätter vara snygga efter flera år och måste man ha femtioelva tatueringar för att nån erfaren tatuerarkonstnär ska gå med på att tatuera en upp på handen som ens andra tatuering eller räcker det med att jag är nästan35 och äntligen kommit på hur den ska se ut?

…och så vidare….

Och allt det där andra som jag skulle återkomma till är det här med att kanske inte få jobb för att man har synliga tatueringar.
Jag får väl ha långärmade tröjor då, hur svårt ska det vara.
Och som jag skrivit tidigare; vill jag verkligen ha ett jobb på ett ställe som inte kan följa med tiden. Det här är inte 1958 eller ens 1991.
Jag får väl vara min egen då.

För att krydda till tillvaron lite så funderar jag på massiva inlägg med en massa snuskiga ord som folk kan googla på och sen ramla in till en halvstissig(det är jobbets fel, jag är ensam här men har hjälp till växeln men allt markarbete här måste jag göra själv och det är ett jävla spring och nu har jag suttit ner i sammanlagt 15 minuter och det är inte illa pinkat. På tal om pink kommenterade jag just A ”Man skiter så länge hängslena håller”s facebook med onödiga fakta om tillstånd av kissnödighet, och på tal om facebook så spanade jag just in en kille där som någon jag känner har för avsikt att starta ett förhållande med och allvarligt, grabben ser ut som knarkat bajs på den bilden)och semesterbehövande vandrarvild som faktiskt kom ihåg sin egen blogg imorse med ett slags ”Jeez, hur kunde jag glömma den?!”. och nu verbalbajsar fram en massa saker bara för att ha sökord som folk kan hamna här på. Fula knep, jajamänsan!

Jag får snart gå hem. Hemma finns det fler sätt att krydda tillvaron på. Jag läser som sagt en vampyrbok och skriver på en egen. Det är så jävla ROLIGT att skriva. Hur fan kan jag glömma det? Det är den finaste formen av verklighetsflykt, att tvinga sig att vara någon annan. Inte för att det är något fel på mig(hah!)utan för att det kräver ett tillstånd av koncentration, och så snart jag hamnar i det undrar Mattias varför jag är så tyst och verkar så tillknäppt men det är för att jag inte kan vara Lena just då. Även om jag gärna avbryter min tillknäppthet när det börjar något bra på teve. men ett rum i ett hörn med en dörr att stänga hade varit fint. Fast då hade jag känt mig isolerad och utestängd. Aldrig är man nöjd, tydligen.

Hur som helst.
Det är roligt att skriva. Kom ihåg det nu. ROLIGT!

I alla fall så försöker jag att inte ha nån föreställning av hur våra veckor på ‘the Island’ kommer att bli. Vi kanske får jobba hela hela tiden och inte hinner se någonting alls. Vi kanske inte ens är lediga samtidigt.

ELLER så jobbar vi förmiddagar och är lediga sen, eller så jobbar vi kvällar och kan ta morgondopp(för ja, vandrarvild tänkte BADA för första(andra?)gången på tio år. jag vet vilken typ avbaddräkt jag vill ha dessutom. Kan de moderniseras så att man får dem i lila och svartrandigt kanske? Eller rött och turkost!
Till det tänkte jag ha solbrillor, modell gigantiska, samt en fin stråhatt.

För att återkomma till A och hennes uttryck: ”Ja, det är KÄRLEK det!” Hon nyttjar det klokt och sparsamt om ungefär allting. Om dajm, t ex, och hästar och bajsnödighet och politik och ironi och….
Jag borde hälsa på henne snart, inser jag nu.

men mest av allt hatar jag henne innerligt.

Dagvill och lite stissig på jobbet. Jag hade mer eller mindre glömt bort att jag har en blogg, har inte läst andras bloggar på länge(var är mina länkar?) och när jag kommer hem efter jobbet hamnar jag i bok-koma; Just nu är det Anne Rices ”The vampire Lestat”, eller ”Nattens furste”, som den svenska översättningen heter.

Efter den boken tänkte jag läsa jag vet inte vad, men bokbrist är ju inget jag lider av. Dessutom knäpper jag igång datorn igen, för första gången på länge, och läser saker jag skrivit tidigare, skriver några rader, hamnar i stirr någonstans långt bortanför vardagsrumsväggen och håller tillbaka paniken jag borde få snart

Här skrev jag ett långt inlägg om varför jag inte gillar martyrskap och människor som hela tiden måste spela den rollen, och som även måste spela den inför människor de inte känner alls, och hur mycket det kan reta mig och göra mig arg och trött

och hur jag flydde ett praktexemplar av martyr på jobbet igår och hur hon kom tillbaka idag och jag kände mig tvingad att hjälpa henne ifall det nu är sant det där att varje människa i ens väg är en ängel som ska hjälpa en att lära sig och bli en bättre människa, så jag tackade den däringa gudomen för att hon kom igen och jag fick en till chans att hjälpa henne och hon kallade mig för sin ängel bara för att jag skickade ett fax till henne

…och det är så enkelt att vara snäll

Varför är jag inte det oftare?

För att de flesta slukar ens arm om man ger dem (lill-)fingret?

Istället för att blogga eller läsa bloggar tittar jag hur på hemnet. Inte via deras hemsida utan genom att ändra objektsnummer. Det är inte utan att jag känner mig en smula manisk. Men jag har hittat många vackra hus, vissa sådär att magen suger till, den vet om att det är själen-hemma, sådant ljus, träden utanför, långt ifrån städerna och trafiken och nära vind koblajjor grusvägar träd stenar prasslande ljud bland löv och djur fåglar

liv

Storstadsälskarna kommer med löjliga anledningar:
”Tänk om man behöver en liter mjölk, och måste åka två mil för att handla”

Man planerar, eller skiter i att göra det som kräver mjölk, hur svårt ska det vara.

”Jamen, tänk på att man måste passa busstiderna, sista bussen och sånt om man ska på krogen…”

Och jag undrar om jag orkar förklara att anledningen till att vilja bo på landet är att byta liv.
Varför skulle jag vilja gå på krogen varje helg om jag nu väljer att inte bo i stan?
Och vill man stanna så sover man över i stan.
Hur svårt ska det vara?

För i längden kommer det att vara värt det när man sover bättre, har närmare till naturen
och träden utanför, långt ifrån städerna och trafiken och nära vind koblajjor grusvägar träd stenar
prasslande ljud bland löv och djur fåglar

liv

Av uppenbara skäl har jag funderat över min livssituation igen. Gör jag inte alltid det.
För att inte få total panik – för av nån anledning är jag rätt lugn vad gäller jobb till hösten och sånt, jag vet inte varför jag känner så – så försöker jag hålla det dämpat och coolt och jag funderar på livskvalitét istället för status/karriär/framgång you name it

och, vilket får mig att skratta lite, jag inser att jag har vissa saker som jag skulle vilja kunna göra. Kanske tycker jag att det är livskvalitét, vad vet jag.

Jag vill vara bäst på att baka kanelbullar.
Jag vil lära mig göra is-te som är sådär gott och läskande att man vill dricka flera liter, och jag vill göra världens godaste franska potatissallad och vara bäst på att snickra ihop en hylla lite snabbt. Jag vill bygga en ascool trädkoja och jag vill kunna vända pannkakor i luften och även om jag aldrig har tålamod till att lära mig att jonglera så borde jag kunna det med, har ju redan redskapen.

Det underlättar ju t ex om man har träd och virke när man ska lära sig att bli världsbäst på trädkojor och att snickra, och om jag köper en stor fin tillbringare så kommer jag vilja göra läskande saker i den och jag har ju alltid varit en ‘learning by doing’-människa[vilket egentligen bara betyder att jag lär mig av mina misstag och lär mig saker av livet. Inte lika fancy smanshy som det låter alltså.]

Plötsligt inser jag att jag vill jobba mer med händerna.
Det visste jag inte. Plantera blommor eller träd, baka bröd, snickra, måla.
Vi börjar med att fixa balkonglådorna. Man måste ju inte få hybris bara för att man har fått en idé.