v a n d r a r v i l d

fast killen jag köper av ser inte alls Hemlös ut men han har ett blått försäljarkort så jag litar på det

Jag har inte hunnit skriva på hela veckan
men jag vill, oh, vad jag vill skriva.
Det ska handla om allt möjligt då.

Den här influensan som jag tycker verkar blåsas upp nått ofantligt, men jag kan inte se motivet bakom, är det läkemedelsindustrin som gått ihop med kyrkan och media för att skapa panik? Man undrar ju. Media är ju knappast en tillförlitlig källa numera. I Sverige tycks ju moderaterna äga all media med tanke på att INGEN jag känner har blivit mer moderat den senaste tiden, trots att ”medias undersökningar visar på att socialdemokraternas siffror sjunker och Moderaterna stiger”.
Snarare tvärtom. Fler verkar gå från blått till att bli lite mer lila till att bli röda.

Det märker man inte av i media. Såklart.
Sossarna har väl inte lika mycket pengar.

Sommaren som bokstavligen exploderade i ansiktet på folk: Valkommen pollenallergin, Nu längtar alla allergiker till september. Vägen till jobbet blev plötsligt grön, man kan verkligen se skillnaden mellan morgonen och eftermiddagen när jag går till och från jobbet. Lite fler blad, lite mer gräs, luften är lite varmare.
Jag klagar inte(mer än på allt jävla pollen), jag tycker det är skönt. Men med sommaren kommer ju allt annat: Ångest över vad FAAAN jag ska ha på mig när jag inte kan ha linne till jobbet och söta små blusar med puffärm och blommor helt enkelt INTE är min grej. Och skor, jag måste ha nya skor

Och pengar; jag ska på två längre resor snart, ett bröllop och till sommarjobbet, och så fyller folk år och C kommer till Malmö och vi ska agera berusade mormödrar bland alla 20plussare(festa bland dem vi skojar om som fjortisar när vi själva sitter med en svidande 35årsångest…). Typiskt att jag skulle träffa henne dagen innan hon flyttar hem till down under igen, men nu ska hon hälsa på här. Yay!

Och mitt i allt det där ska jag köra lite anti-fetto-kur igen a femhundra pix i veckan. Jag är en smula besviken på min skatteåterbäring för jag fick 3tusen mer förra året. Gaaaah. Nåja.
Mitt rekryteringsföretag kanske vill ge mig lite semesterersättning eller nått i år igen. Det skulle inte vara några fel alls. Men jag vågar inte hoppas på det. eller, jo, det gör jag ju. Man ska inte ge upp hoppet, säger jag käckt och gör såna där käcka rörelser med armarna medan jag visar tummen upp.

Jag har mängder av böcker att läsa hemma, och alldeles för lite tid.
Jag började läsa Duma key på engelska och känner mig duktig igen fast inte sådär flick-duktig utan bara ”guuuu va braaaa att jag övar på min engelska”-duktig.

och vips så har även den här arbetsdagen passerat och jag får gå hem om en stund. Jag har gjort en lista över alla noveller jag kluddar runt på nu. Det var några fler oavslutade än vad mitt samvete kan bära.

det åskade igår kväll och det bekymrar mig att jag inte dansar av lycka över det

som om jag ramlat av på grusvägen hit
glömt kvar mig själv mellan andra väggar och nu när fåglar kvittrar och åska mullrar så försöker själva universum väcka mig till liv igen

roande att det fungerade bättre med en fet svart spindel på väggen i tvättstugan då
men åskan, jag tänkte inte ens på att det var åska först
och sen kände jag
Det kommer fler dagar med åska
det kommer
och sommar och de där väggarna jag pratade om, väggar
mina saknade gula väggar där jag glömde mig, ramlade av

och den där svarta spindeln fick mig bara att rysa, inte vakna

jag drömmer att jag skriver och när hon skriver att hon drömmer att hon tappar allt hår ler jag åt att jag fortfarande vill raka av mig allt som om det var en lek, Lenas lek, men jag kan ha stunder av våghalsighet och mod men där tror jag inte att jag kommer att vandra

M ler när han ser mig sitta med temuggen och datorn, och hjärtat hoppar över några slag igen, som om det vore någon annanstans under några sekunder

Jag har en ny jacka.

Jag är så jävla snygg i den.

Att klaga på jobbet kan ju vara rätt tacksamt har jag märkt

Jag ska vara ensam på jobbet i två veckor.
Jag fick veta det när jag skulle gå hem i fredags.

Fast idag har jag hjälp, i allafall i en timme till.

halleluja.

Det är vackra fåglar. Men den här ser fan så scary ut.
Tänk dig att gå i skogen, höra hur någonting prasslar, och sen möts du av det stirret mellan några grenar.
Det får ju vilken storstadsbo som helst att aldrig mer vilja närma sig ett träd.

Jag vet, jag vet, jag borde gå ut. Solen skiner men jag är inte riktigt sugen på att gå ut eftersom tanken att solen skiner rakt upp i hjärnan får huvudet att dunka lite extra i den där värken ingen alvedon tycks bita på.

Så jag ligger hemma och kollar på något hemskt program på teve och sneglar på klockan lite ångestfyllt men trött, hade älskat om det funnits godis hemma men jag tar väl en långpromenad snat bara för att köpa glass och kombinera den där jävla nyttan med nöjet, promenadmotion för att stilla det nöjsamma sötsuget. ta daaaaa säger jag med trött och lite bruten röst

,…åååh…

Åt helvete med alla klyschor. jag får skylla mig själv att jag är liggandes hemma.
Ikväll är det spelning, som jag smiter in gratis på under ursäkten att Mattias ska fota och jag sa att jag hjälper till med disken om det behövs.

jag borde rycka upp mig.
jag är iallafall inte sugen på att festa ikväll.
Dinner and a movie, someone? Lemongrass-sashimi och den där superhjältefilmen på filmstaden. Hm.

Ingen annan än bloggaren själv läser sin blogg, läste jag nånstans.
Tanken är ofantligt rolig, ni inser det va?
En offentlig dagbok, nå, en nästandagbok, som ingen eller bara några få ändå läser. hah!

jag tror jag ska börja läsa Johanna Nilssons SOS från verkligheten nu.
Eller ta fler piller och ta den där promenaden. undrar om glassfabriken/lejonet och björnen hr öppet

när den spelas på radio efter att hon genomlidit timmar av kulturprat av en man som hette Gunnar. Eller kanske Stig. Hon lyssnade inte så noga. Men Culture Club räddar hennes dag

och så fortsätter sakta livet igen

Scenario: Hajen-musiken i bakgrunden. Svarta plastsäckar dras fram från mörk plats. Människor väntar med lätt äcklade och/eller förfärade miner.
En person, den äldre kvinnan, hukar sig ner för att knyta upp säckarna medan de andra varnar. ”Försiktigt nu, man vet aldrig vad som kan ligga där i”.
”Tänk på spindlarna!” säger den blonda och backar några steg.
”Äh”, säger den äldre kvinnan och sliter upp säckarna.

Förvirring uppstår. Utrop. Återhållna andetag.
I säckarna skymtar trassligt hår och hudfärg, färgglatt tyg och plast, papper som möglat och så en skymt av…

Bamse?!

Det pratas om vindsrensning i Kumla under sommaren.
Syrrans och min undanskuffade barndom som legat där uppe sen jag vet inte när.
Mamma kommer med det seriösa förslaget att vi själva ska upp dit för att titta vad som finns. Syrran och jag ryser och ser förfärade ut. Seriöst?! På vinden?!?

Jag har aldrig satt min fot på den vinden.

Det kan bero på att det är en ihopmålad lucka i halltaket, utan stege, som leder rakt upp i mörkret, a k a spindelrike, där barndomen ligger i svarta plastsäckar som styckade mordoffer.

Jag vlll ha en sån där dräkt om jag ska ge mig på vinden. En heltäckande gul som använts av omgivningen när folk fått farliga sjukdomar, en där man har en darth vader-andningsmask för ansiktet för att inte andas in det farliga.
Framför allt är det för att ingenting ska kunna röra mig direk på huden med sina smala snabba ben när jag rör vid den förmodat mögliga nostalgin.

Men om vi väntar en sommar till(det här är den sjätte våren det kommer på tal)så kommer mamma snart göra det själv.

Vi vet det.
Och vi väntar.

men är vaken och kolla på Mumien. Dumma döda mumie. Dumma Brendan Frasier med sitt leende som jag av nån dum anledning är svag för(jag vet inte varför, han är ju inte snygg, inte ens snygg-ish)och söta rachel w-nånting(ward?)som ser ut som en kompis jag hade en gång för vad som känns för länge sen och så john hannah, vem gillar inte john hannah, och jag har vant mig vid att vara vaken nu men borde sova

en dag snart ska jag skriva ner min bok, från huvudet rakt ner på papper

nej, inte snart.
nu. tiden är alltid nu. det är vad jag gör nu: skriver min bok

jag ska lära mig nya språk. franska passar mig, vore det inte förvånande om nån som jag(vem är hon då, denna ”någon som jag”)skulle prata flytande franska,
eller portugisiska så kan jag läsa Pessoa på originalspråket.
Latin kanske?

Jag tänkte svara på Lauras mail när jag kommer hem men när klockan närmar sig fyra är jag så tom i huvudet att jag blandar ihop saker när jag ska svara på folks samtal och jag vill inte ens prata mer idag, måste jag det

men sen ser jag på veckonumret och inser att jag inte ska vara kvar här så länge till.
Jag har sagt det i ett år, men den här gången är det på riktigt(vad jag vet)och jag ska ta hem mina saker och rensa datorn och några månader efter det kommer jag att se folk på stan och de kommer undra vart de sett mig tidigare innan de, en stund senare, kommer på att det var här de såg mig ”Var det inte hon som jobbade i receptionen?”

Jag är nostalgisk utan att behöva vara det. Jag har redan sagt till att jag kan komma tillbaka i mitten av augusti om det behövs

Ärligt talat så är jag en smula orolig över vad det ska bli av mig sedan.
nu när jag vant mig vid att ha pengar, nu när jag vant mig vid att ha en egen plats

det kanske bara är det man vill ha, på många sätt:
en tillhörighet vid sidan av sin personlighet; att vara den som jobbar med en viss sak samtidigt som man är sin egen på sin egna tid

Jag hyr ut min tid(har jag inte alltid sagt att arbete på många sätt är prostitution kanske?)till högstbjudande. Enformiga jobb göra sig icke besvär.
Jag vill hitta hem, hitta min flock, jag vill ha möjligheten att stänga en dörr om mig – om jag så själv väljer – och jag slipper gärna svara i telefon ena halvan av dagen.

* Att säga till adopterade barn att deras biologiska föräldrar antagligen bara såg dem som ännu en utlösning, fast en med taskigt slut.

Det här med att helt sluta blogga fungerar inte riktigt för mig.
Det är det där jävla ord- och bildflödet, rätt in i skallen och jag kommer inte ifrån det.

Jag måste skriva.

men då måste jag återgå till hur det var innan.
Det lite mer personliga, eller det åsiktskrävande

kanske kan jag hitta tillbaka då
Det personliga som blir politik som blir tidsanda som blir person igen. Något åt det hållet.

Låt oss se hur det går.

Det här välbekanta med varje morgon. Ljuset faller förvirrat in över golvet och himmelen utanför visar lydigt hustaken och fiskmåsarna, de två träden med nygröna knoppar och det passerande tåget. Ljuden är detsamma, kaffekokare, hoppande kokande ägg, tevens mumlande, kuddarna i fåtöljen som ramlar i golvet med ett dämpat, och bakom tevens röster ett nästan ljudlöst, dunsande, utanförljudens svaga brusande av trafiken och de tassande grannarna, och kylskåpet

mina andetag, och hans

Sol smyger in över soffan
jag stänger av ljudet på teven under reklamen

Min kusin alltså. Det var ingen större tvekan om vem han var för han ser typ ut som farfar gjorde, och är lika liten som sin mamma(som ser ut som jordens gulligaste same-tant och när jag var liten hade hon långt kolsvart hår som räckte henne till ryggslutet): en pytteliten sameliknande farbror på snart 60 bast. Min kusin.
Förvirrad över att stöta på mig här, såklart, men jag addade honom på fejjan imorse så jag får förklara för honom där att jag jobbar här. Att jag såg hans namn i besöksbokningen.

Nåja.
Jag ringde mamma och berättade det. Hon ville att jag skulle hälsa om jag såg honom när han gick.

”Bor du i Malmö?” sa kusinfarbrorn. ”Världen är liten”.

Som vi konstaterade i helgen: Ja, det är den.

Jag måste lita på att jag är på rätt väg.

Man måste göra det.
Annars tar allt det rädda över

Min kusin kommer till mitt jobb idag, som besökare. Inte till mig, dock.
Han vet inte att jag jobbar här, och senast jag såg honom var när jag var kanske åtta – nio och han var över trettio. Han är tjugotre år äldre än jag.

Jag vet inte om jag ska säga Hej och förklara vem jag är.
Det här är antagligen den enda chansen jag har
men jag är inte så förtjust i släktingar. Alltså; jag har ingen kontakt med dem mer än med syrran och hennes barn. Ser ingen större poäng med det annars, så det kvittar egentligen om jag hälsar eller inte eftersom jag inte känner honom alls. Vi råkar bara heta samma sak i efternamn och hans pappa är min (mycket MS-sjuka)farbror.

men jag kanske borde göra det som en lite rolig grej?
”Tjena kussen! Värst vad du ser[...]ut!”

Hm.

Häromdagen funderade jag i säkert femton minuter på vad som skulle vara poängen med att kunna påverka skuggor, som en superkraft. Det är ju bara användbart på soliga ställen, kom jag fram till, och är därmed en usel superkraft, knappt ens en kraft.
För några år sedan hade jag genast tagit kontakt med min bästa vän i den frågan men nu ligger det som en annan sorts skugga över mig och när jag tänker på det mer så vrider det sig i mina händer; att jag så lätt släppte taget om de där vännerna jag så gärna ville ha kvar
men vad ska man göra när man är två om att hålla kontakten och….

man måste släppa taget.

men det händer att jag undrar
om de undrar vad som blev av mig, vart jag är och vad som hände

Dubbelkoll: Världen är liten. Sopp-Fredrik som hade festen i lördags, är barnbarn till U som jag träffade på Ingvars(Ms morbror) minnesstund.
U är bästa vän med Ingvars ex C.
Us ex-mans syster är den M och jag ska sommarjobba åt på ön i år.

Men det där om de värdsliga sakerna anade jag redan, gjorde jag inte?

och nyss insåg jag att jag, om jag skippar internet på morgonen, skulle kunna sova lite längre eller byta det mot att slippa stressa och därmed hinna till jobbet i tid.

Aha.
Det är alltså internets fel att jag är trött och ständigt sen.
Heureka!

EDIT: Rubriken är helt obegriplig om jag inte lägger till att jag i all hast skulle räkna ut hur många måndagar jag har varit med om sen jag föddes men så blev klockan långt efter Morgonduschdags så jag hann inte.

Men istället för ”Antalet måndagar i Lenas liv” så kan ni kolla på jordens sötaste hundvalp på min gamla blogg a k a min mobilbildsblogg.

Det vimlar i huvudet, vimlar lite vilse ibland, ofokuserat och en smula vackert i all sin dimmighet. Det saknas bara lite rosa körsbärsblom och fallande blad i en svag vind

Det är så jag tänker mig att det skulle kunna se ut i huvudet på mig
bland alla de där hastiga vindlingarna som försvinner in bland vassa grå berg och snårig grön skog med växelvis vacker grön och hotfullt svart stämning, breda raka vägar som tar slut helt plötsligt för att börja lite snett framför, ledandes åt ett helt annat håll.
Där är stigar som nästan är dolda av växter och stora stenar och omkullvälta träd.

Långt där inne bland träden ligger det en stor röd bok. Det vet jag med bestämdhet. Den är gjord av mjukt skinn och är stor, med ett snirkligt lås och mönster i silver. Kanterna på bladen är gröna och skimrar lite

och där är ljus, där är alltid ljus

Jag är en sån där som tycker det kan vara lite konstigt att träffa jobbarkompisar utanför jobbet, för att det bryts från mönstret där jag annars ser dem. Som när jag såg en på personalavdelningen sitta på Möllan och dricka öl för några veckor sen, och DÅ först tänkte jag att hon naturligtvis är en Möllan-brud, hon klär sig lite som en och har åsikter som inte direkt gör henne till en lilla torg-personlighet.
Men ändå så blir det så konstigt.

Och nu kom Danne hit och ska hänga upp gardiner i mina jobblokaler, för det jobbar han med.

Vi brukar mest ses när vi är onyktra och ska festa till. Hejhej, är det sådär du ser ut när jag är nykter. Jaja.

Okej, en lektion i kroppsodör som många, framför allt tycks det gälla män, behöver lära sig:

Du luktar inte automatiskt gott eftersom lukten sitter i kläderna.

Okej?

Med några ord förvandlas jag till en tillfällighet.
Som om jag skulle ha varit lojal trots att

trots att jag inte hade mer att göra här – inte blivit lovad något

varför är det så; att man hela tiden ska vara tillgänglig för andra så att de, om de tycker det passar dem, ska kunna nyttja en om det behagar dem

istället för att jag bara ska kunna gå min egen väg

vi har pratat om det där förrut.
alla de där som bara ringer när de behöver något av en
men aldrig annars*

Säkert har jag behandlat människor likadant själv.
Förlåt mig för det.

*Exempel; Jag hjälpte någon att flytta in men blev inte bjuden på inflyttningsfesten, och senare blev den personen sur för att jag sa nej till något jag hade kunnat hjälpt till med. Orsak och verkan, my dear, orsak och verkan

jag köper en ny bok på lunchen. Jag tror det är för att jag för en stund vill känna mig en smula normal där på köpcentrat, jag är en sån där normal en som hinner handla en bok på lunchen och sen snabbt springa in på ica för att köpa en liten burk keso och sedan snabbt slinka förbi Aluma-försäljaren med ett skuldmedvetett litet leende och strax därefter vara tillbaka på jobbet igen.
Jag tänker för mig själv att jag ofta handlar för att vara normal. Som alla andra. Det är som om jag ständigt känner mig utanför i alla affärer och tvångsinhandlar något bara för att kunna vara en del av alla de där andra. De som gör det för att de älskar det.

Jag köper Kärlekens arkitekt av Emilio Calderón, för att de första raderna väcker mig till liv igen.
Jag vill vakna.

men jag är lite trött på nätet just nu, och på jobbet ringer det massor och framåt tretiden väser jag trött ”vad vill ni nu då?” när det ringer sådär så att G fnysfnissar lite åt mig.

Istället är jag inloggad på fejsbok hela dagarna förjagharingetliv och efter ett trött uppstigande idag(ni vet, ett där man klagar högljutt när klockan ringer; NEJNEJ; inte redan!Jag vill sova!)så konstaterar jag ändå att det trots allt är torsdag. Solen skiner som fan
[det är så härligt att gå i solen SOLEN!] sjunger jag och saknar c-brus på morgonen, jag får en blöt puss i pannan av mattias-i-morgonrocken när han kliver upp och undrar lite om et kanske finns nån kvällskurs på högskolan man borde söka nu när ansökningstiden förlängts till klockan tolv idag

men jag vet inte
jag är lena-i-morgonrocken (vi matchar åtminstone inte)och jag undrar hur allt ska bli

Jag har övergett det där med att förvänta mig något slags ordnat liv
Genier behärskar även kaos.

Nu hittar jag ingenting i köket.

över att jag hittar en plats på usas karta som heter Forks, som i Stephenie Meyer vampyrserie* och att La Push ligger intill. För den redan insatta är det där ju föga roande, för att inte tala om de som inte tänker läsa böckerna alls, men jag tycker det är roligt eftersom jag trodde det var totalt fiktivt men se på fan, det var det inte alls.

Och ja, det är de böckerna jag läst – igen – nu när jag legat hemma med någn typ av matförgiftning från påskaftonens morgon. Smärtsamt, minst sagt. Men två kilo försvann ganska snabbt(säger anorektikern i mig nöjt.Jag önskar att hon kunde hålla tyst snart)och jag var asocial mot gästerna mest för at jag inte hade kraft till något alls. Men igår läste jag två böcker(så roligt hade jag efter att mina föräldrar åkt hem och M åkte på vernissage i Dalby)och en idag.

men matförgiftningen. Nå. Vad finns det att säga. tack simrishamn för den trevliga påskhälsningen,

* okej, jag behöver hjälp, vad heter det när det är en serie på fem böcker. Kvintett kvi….. nånting. aarrgghh. Åh, whatever.

jag ska börja lita mer på mig själv och sluta lyssna på andra. varför skulle de automatiskt ha mer rätt än vad jag har. dessutom tenderar det att bli fel på ett sätt som bara kan beskrivas som ‘inte jag-sätt’,
det är inte jag, inte mina val och därför blir det fel

jag visste ju det innan, men ibland krävs det att något syns, eller bara hugger till, för att man ska tänka ”Ja, just ja. jag klarar ju av sånt där själv. hur kunde jag glömma det”.

för att jag lät mig gå

för att jag överlät min energi till alla andra.
inte konstigt jag varit trött förvirrad ledsen och långtborta

men nu vet jag.
då kan jag ändra på det.

Måsarna har fått fnatt idag. Det måste vara fullmånen som gör det.

Eller så har nån lyckosam fiskare fått upp nån stackars sprattlande fisk på åkanten och nu kör fnattemåsarna en ”Hitta nemo”

Eller så är måsar bara jävligt fnattiga.

men
[en kort tids tystnad]
nu babblar jag igen.
Vad jag egentligen menar(varför använder jag ordet ”egentligen” så ofta. Är det samma sak som när man använder ”verkligen” som ett förstärkningsord? Jag läste att kvinnor använder det oftare än män för att de ska bli trodda, som för att stärka sina uttalanden och texter. För att ingen hör dem annars? Är det vad jag gör, skriver egentligen för att klargöra att jag tänkt vidare på något, eller för att jag har vill förklara)är att jag inte vet. I morgon kanske jag känner helt annorlunda inför det hela. Imorgon kanske jag kan
skriva en lång harang med både svåra och obegripliga ord

I morgon kanske böckerna slås upp på andra sidor och berättelsen tar sin början.

Det drar kallt över golven, vet du om någon har varma strumpor till mig, jag vill bara låna dem. Gärna röda, jag tänker så bra när jag har röda kläder på mig, vad beror det på? Och föresten, minns du de där gympaskorna jag hade, impulsköpet som jag sen alltid bar. Det var sommar. Ett tag var jag lite känd för att alltid ha rött på mig. Som Marius i de där vampyrböckerna, de man läste och ivrigt diskuterade brevledes med henne, och jag förstörde böckerna genom att alltis stryka under rader och långa stycken, vek in hundöron för att snabbare hitta tillbaka, satte gem för att markera, som för att säga till omvärlden ”här har jag kärlek till någonting. På dessa sidor vilar mina ögons förälskelse”

jag tog aldrig bort dem
det blev mitt signum. jag skriver i låneböcker med, vet du. Det måste göra folk vansinniga, men själv blir jag överlycklig när jag hittar text och skrivna tankar i låneböcker. Inte för att oskulden är bruten utan för att andra också tänkt, vid sidan av mitt eget liv så finns de. Vid sidan av mitt jag så existerar andra tankar, lika livliga, likadana men inte detsamma.

De små korta beröringarna gör mig lycklig på ett enkelt sätt. Som att se ljusen reflekteras genom målat glas, som att se solen falla tvärs över golvet när man kommer in i ett rum. Som om jag själv är där i lyckan trots[...]

För att återgå till vampyrerna; Nyligen läste jag en gammal novell som fick mig att älska klyschorna. Vampyrerna som förvandlas till rök och inte kan ses i speglar, vampyrerna som inte kan lämna egen jord – Det ligger något hedervärt i författarskap soim inte lämnar de gamla föreställningarna så lätt, men ändå vill jag ibland rycka tag i dem och be dem att ta en egen väg.

Det finns ju så många vägar att ta

Någonstans mellan tanken ”Så skönt att komma till jobbet för att bara sitta ner i åtta timmar och inte kunna göra något åt städningen” och ”Borde jag ta ledigt på torsdag för att hinna städa klart?”

så släpper det.

Mamma kommer ändå att gnälla på något. Älskade mamma som både vill vara förälder åt en samtidigt som hon tjatar om att man ska stå på egna ben. Älskade mams som blir jätteglad när man ringer och låter henne vara mamma lite till bara genom att man frågar henne om receptet på den där banankakan eller hur hon brukar göra för att få bort tefläckar(för jag fattar inte hur hon gör).
Jag vet ju att jag kan räkna ut det där själv men hon finns ju där att fråga, och hon verkar bli så glad över att man gör det.
Älskade mams som måste påpeka något om ens städning trots att man är 34 och hon själv hade två döttrar när hon var i den åldern. Jag vet ju att hon kommer säga ngt ändå. Det är ju inte som att hon kliver in och säger ”OJ, vad underbart fint ni bor och vad gott det luktar och inte ett dammkorn så långt ögat kan nå. HURRAY!”

Så varför anstränga sig egentligen? Vi har ju städat.
Jag har köpt nya glas inför påskmiddagen, vi kommer att sitta jättetrångt men alla kommer nog få plats. Vi vet inte vad vi ska äta riktigt men M lutar åt en kyckling- och laxmiddag och jag kommer att dra skämtet ”Smakar det inte glas så är det inte kyckling” för pappa och han kommer att flina åt det och lägga det på minnet för att kunna dra det för syrran eller kanske Sune nästa gång de ses. Och vi kommer äta godis och sitta där och vänta på middagen på påskaftonen, och dagarna innan ska vi åka runt Skåne och kolla på en massa saker. Mamma kommer vilja ha en termos kaffe med på de resorna och vi brygger det innan vi åker. Hon kommer att ha en plastpåse med sockerbitar och när hon ser plastburkarna i mitt skåp kommer hon säga ”Jaha, är det HÄR de är!” eftersom de är hennes och jag kommer gladeligen ge henne dem för att slippa svära åt plastburksjävlarna varje gång jag öppnar skåpdörren, och pappa kommer äta nävar med godis och berätta om när han jobbade och ofta reste ner till Malmö.
Mattias kommer att få vara den som kör ”för du hittar ju bäst” och mams kommer att säga att pappa ska sitta fram ”så sitter vi tjejer här bak”.
Jag kommer att växla mellan att vara glad och jävligt sur på något som mamma sagt i bara förbifarten sådär som hon alltid råkar säga saker i förbifarten. Jag ska nämna för dem att de där pengarna jag vet att de har undanlagda är ungefär vad en adoption kostar, om de vill ha fler barnbarn, för det vet jag att de vill. Barnbarn eller husbil, mamsen, vad tycker du?

Och på söndag kommer jag att tycka att det är synd att de ska åka, vi hann inte med riktigt allt men när de åkt kommer det ändå vara skönt, jag kan slappna av igen och vi kollar igenom alla foton vi tagit och jag kommer att maila några till syrran och berätta hur jag fick tjata på mamma för att hon skulle SLUTA sätta händerna för ansiktet så snart kameran riktades mot henne och jag kommer att tvinga mamma och Emelie att stå vid den där Smygehukskylten som visar att de är närmare Berlin än Stokholm och har vi tur med vädret ska vi klättra i Hovs hallar så jag borde säga till dem att ha gympaskor med sig, så att inte E kommer i något högklackat och halt

och allt kommer att vara välbekant men ändå nytt, och ändå är det min familj, de där som jag känner så bra även om vi inte setts på över ett år

Nyss fyllde jag i en oändlig lista svar på frågor om mig själv och inser efter några frågor att de bara är till för att jag ska definiera mig själv inför andra. Jag måste bestämma om jag föredrar gröna eller röda äpplen eller om jag har en speciell låt som jag alltid lyssnar på när jag är sorgsen eller om jag är morgon- eller kvällmänniska

men det betyder ju inte att jag är svaret på de frågorna. Skriver jag nattmänniska betyder det kanske att jag föredrar nätterna, men jag trivs bra med mornarna med. Det beror på om jag är trött, eller om jag är på väg någonstans. Eller om jag skriver och vill ha världen tyst runtomkring mig.
Svare på frågan om jag är blyg får även det både ett jakande och nekande svar.

Så vad är då poängen med att fylla i listor, mer än för att fördriva den tid som kanske går mellan samtalen, för att driva vidare under timmarna fram tills det att jag slutar för dagen och kan ta alla mina tankar och den här kroppen och gå hem igen, fortfarande odefinierad och mig själv i allra högsta grad?

Det är inte på riktigt.
Många saker är helt enkelt inte det.
Jag förstår det nu.

så vet ni vad jag tycker om att städa.
Det är tråkigt som fan.
Ändå har jag spenderat hela dagen med att göra just det.
Det är inte utan att jag är en smula nöjd. Uttråkad, jamenvisst, men nöjd.

Ändå är vi bara halvklara.

Städa oftare, någon?

men så blev det fredag till slut och jag borde bestämma vad jag ska ha på mig istället för att blogga när duschen är oledig. Solen gick just upp över hustaken. Jag tror jag alltid ska välja boende efter hur solen går upp på den platsen; Morgonsol i köket går bra, men inte kvällssol i sovrum eller vardagsrum för det bllir galet varmt om sommaren. Ju mer jag tänker på det, desto mer vill jag rita mitt eget hus. Jag vill ha en sådan där innergård som jag sett på Grand Designs, där huset vilar runt en gräsplätt eller stenlagd gård, dit man kan komma bara genom huset eller kanske genom en port. Igår hittade jag en skabbig skånelänga helt byggd i en fyrkant med stenlagd gård, men boningshuset var inte så stort och resten var stall och ladugård och hönshus och även om mina ögon glittrade lite inför möjligheterna – är det inte alltid möjligheterna man går igång på egentligen?- så tänkte jag ”för mycket att göra”.
Men jag funderar ändå på det där. Vart skulle jag ha vad. Skulle huset på gården vara gästhus och loftet i ladugården byggas till rum eller….

att bygga om ett hus för mycket känns som att stjäla husets innebornde charm.
Då kan man lika gärna bygga ett eget på en gång.

och jag är sen igen. Hm

Jag kan inte bestämma mig för om jag ska välja att handla ekologiskt eller fair-trade.

Jag lutar åt ekologiskt efter att min hälsoguressa(feminin form av guru, förf anm.)sa att Fairtrade inte automatiskt betyder att sakerna odlas utan miljögifter, bara att den som odlar får pengar för arbetet.
Ekologisk mjölk kostar bara någon krona mer än vanlig mjölk, så numera köper jag så många (mjölk)produkter jag kan i ekologisk variant.

Nu har jag fått en förklaring till den där roliga söta garngubben som sitter på en stolpe i närheten av Paulikyrkan. Jag ska fota den på vägen hem idag, om den sitter kvar.
Och ja. Den gjorde mig jätteglad.

Uppdrag utfört.

EDIT: Här hamnade fotot jag tog imorse. Min gamla blogg har blivit något av en mobilfotoblogg. So be it.

Speciellt när nått pucko kör ner i det grävda. OCH har körförbud på bilen. OCH kör mot enkelriktat.

Hade artikeln inte varit publicerat i måndags hade jag lätt tagit det för ett aprilskämt.

Det här är ett avsked. Ett undvikande farväl (god speed anam cara, vaya con dios)med samma flyende som vanligt; in mellan träden och sedan vaksamt se vad som sker, lite på håll, med avstånd till

till dig, det är till dig
där du blev kvar – färdig och vänd åt andra hållet.

och jag åt mitt