v a n d r a r v i l d

det här är nu
den plötsliga öppningen in i mig, en skymt av min framtid dåtid nutid
allt det jag kunde ha berättat för dig
och de andra

en skymt av det mörka
skog och återhållna andetag
ett Jag i andra kläder, med annan röst
hon som är ett jag dit jag aldrig klev

hon vaknar i mig, vakar. en rörelse genom vår kropp
vingar över mina händer och en enda natt av ångest föds ut i nya torg att sakna ljuset över, en gul väg med turkos förgänglighet, svarta fladdrande sorgkanten

alla vägar jag inte valde, hon som vakar i mig men aldrig blev ett jag

plötsligt skymtar jag hennes skratt i mig, plötsligt hör jag
hennes röst och hopp
allt der jag rev byggde hon tillbaka, allt
det jag lämnade samlade hon upp och satte ljus på

glasdroppar, skärvor, längs vägen, men hon samlar dem lika omsorgsfullt som om jag i nu vore
ett efterlängtat barn, en förlorad kärlek, den hon väntade men som aldrig kom, det ansikte i spegeln
som log tillbaka men bara snabbt,
vagt, där i skymningsljus där gula ljusen flddrade över våra läppar och vi, alltid vi, delar vår värld med detta glas
denna vägg av återhållsamhet jag tejpade fast vid mig som trasiga boksidor, dessa sidor hon
sökte upp och övervägde, levde genom, hon som
aldrig blev jag men aldrig

aldrig kan vara utan mig, lämna mig, vägra mig
dessa gula vingar över våra händer, de blekblå minnen vi fäster oss från, en skugga av glas och andetagen, alltid andetagen
vad hände sen

jag vet vad det är jag har sagt, jag letar upp solen, jag letar efter spår vi lämnade bakom oss

vi lämnade bakom oss

jag minns hur det var
tidig höst, septembervind utan hungrigheten
inte ett moln på himmelen
Du reste dig från filten, borstade av dig lite, stoppade ner en vattenflaska i väskan. Du lade händerna över ögonen
– Jag tror det blir regn.
Du slätade ut rynkorna och såg på skuggorna mellan träden
– Vi tar en promenad sen

allt kommer att bli bra sen, jag lovar
viskade du

men solen finns kvar utan dig

Jag fejkar en hostattack under ett samtal när jag läser dagens Elvis i Metro. Jag är ingen stor fan av tecknade serier men Elvis är sjukt rolig väldigt ofta. Så jag börjar skratta under ett samtal.

Skit händer.

Jag handlade ju i onsdags, och sen när jag kom hem kändes allt meningslöst. Jag visste nog om att det skulle göra det. Jag har ju alltid vetat att man inte kan köpa sig lycklig(nåja, böcker gör mig en smula lyckligare)eller äta sig glad. Så jag funderar på det där nu. Jag köpte en duk igår och blev inte lyckligare för det men tänkte att den blir snygg på bordet. Men det är ju inte samma sak; lycka eller möjligheten att kunna byta pengar mot saker.

jag misstänker att människans letande efter själva människan bara drev dem längre ifrån sig själva. Det är vad jag [redan visste]när jag mäter upp kaffe i bryggaren och häller upp te i muggen och allt annat som jag[redan vet]tänker jag på under morgonen innan jag måste iväg

jag drömde underligt hela natten

vad är nu bloglovin.com och varför har jag en massa länkar dit/därifrån?

nu trillade en beatleslåt in i skallen på mig, inte helt oväntat. Hello goodbye liksom, och nej, det är inte den låten utan Love love love. Fast hello goodbye är väl en beatleslåt det med.

Min favorit av dem är lätt Eleanor Rigby. Den får mig att gråta. Varje gång. Jag hade den på mobilen men kan ju inte gå på väg till jobbet och böla i smyg över ensamma människor. Så jag tog bort den. Istället nynnar jag på Sugar pie honey bunch.

sjukt bra låt det med.

(Torsdag innan lunch)

”Här är numret, ring efter klockan ett, då ska hon vara tillbaka”
”Men om man inte har en telefon då” säger hon kaxigt och visar upp ett tandlöst leende.
”Då kan du komma hit då så får vi ringa upp henne åt dig, internt”(för vi gör sånt på jobbet för vi är ACK så vänliga)

Klockan blir ett.
Personerna kommer in genom dörren, och väntar med att komma fram till luckan för att de… pratar i den blanka nya mobilen…

så märker jag att folk inte är inne och kollar min blogg i samma utsträckning som förr. Men jag har ju sagt att jag ska lägga ner bloggen så vad hade jag väntat mig. På flera sätt är det lite skönt, för nu känns det sådär lugnt att skriva, att man kan skriva vad som helst igen. Och lusten att skriva börjar återvända. Idéerna ploppar upp i skallen igen, lika ögonblickligt som innan, och skriver jag inte ner dem så sparar jag dem någonstans bak i huvudet. Är de värda att minnas så minns jag dem, de jag glömmer sörjer jag inte.

På vägen hit imorse luktade det nybakade wienerbröd och sköljmedel. Jag ville gosa in näsan i pälsen på varje hund jag mötte(utom den stora boxern)och var för en gångs skull inte stressad alls.

Igår insåg jag att jag är svag för randiga strumpor och saker i stil med Miso pretty. Dessutom gillade jag en grej med hello Kitty.

Denna insikt om mig själv var så skakande(ja, jag är en aning ironisk här) att jag nästan köpte en mugg som jag inte kommer hinna använda med tanke på att jag har 30 muggar till hemma. Att det var skakande är för att jag tänkt att jag inte gillade det. Att det inte var min stil, och att jag insåg att det faktiskt är det. I alla fall Miso prettysakerna. Hello Kitty är väl lite rolig på ett ”Jag var med om det riktiga 80talet och därför kan det vara accepterat trots att jag är över 30 och inte längre en liten flicka”-sätt.

Dessutom tror jag att jag inte vill gilla de sakerna för att det är så tjejigt att göra det, och jag vill inte vara tjejig. Inte på det sättet. Hellre på ett konstigt icke-lesbiskt sätt. Jag är inte överförtjust i färgen rosa, vilket underlättar, men jag gillar ändå en massa färg, på alla möjliga saker. Hellre skrikígt än stelt.

Idag tänkte jag köpa något som jag aldrig skulle ha köpt annars. För insikten igår handlade även om begränsningar och att man tänker ”det där kan jag inte ha på mig”.
Jag har traskat den vägen förr.

Jag kom fram till att det är skitsnack. Att jag faktiskt KAN gå in på den där butiken och kolla på den där blusaktiga saken som ser ut att vara modell ”Får Lena att se smal ut samtidigt som brösten ser ut som om de svävar och lever sitt eget liv”. För vem vill inte ha en sån blus på sig ibland.

Det är samma gränser som man sätter för sig själv på andra plan med. ”Inte ska väl jag” och att slå ifrån sig komplimanger och tänka att man inte passar in eller ska träda över gränser och inte gå på en krog som ser bratig ut(ja, om man nu inte vill gå in för att det är fullt av brats, för det är ju en helt annan anledning)

”Inte ska väl jag…”
JO det ska du!
Jag är inte 18 längre. Inte 25. De där dagarna då man var osäker för att man på något sätt visste att man inte kunde saker, de är förbi. Nu vet man att man kan saker men istället nojar man och blir osäker för att man kanske inte kan rätt saker. Vad som är rätt saker vet man inte riktigt, ”men borde man inte veta vissa saker om vissa saker vid den här åldern” tassar man ängsligt runt tanken. ”Borde man inte kunna lite mer, borde jag inte kunna laga en trerättersmiddag, borde jag inte ha fått minst två barn vid det här laget, borde jag inte kunna sy i en knapp snyggt eller åtminstpne hålla det städat hemma. Borde jag inte……” och magen värker till av alla borden och måsten och…

”Men,” säger jag emot mig själv direkt. ”Allvarligt talat Lena. Du KAN ju en massa saker om en massa saker. Vad ska du laga en trerätters för. Du är inte född på 50talet. Darling-D är bättre på att laga mat. Du är skitbra på att baka. Och du HAR ju två barn egentligen. De dog. Det kommer fler chanser. Vad gäller knappar så tycker du ju att det är så fruktansvärt ointressant att sy att du får spatt av det, och hålla det städat hemma: nej, det där har du ju redan kommit fram till. Städning är ett nödvändigt ont. Och du älskar dina prylar och hittar bättre om de faktiskt ligger kvar där du först lade dem. Du är inte din mamma… Och du har ju faktiskt en gräns som inte på långa vägar ligger i närheten av det där kollektivet du var i en gång, där saker fastnade i golvet.

Du är en bra människa. Lite gnällig och låg just nu men du skrattar ju i allafall åt det, och åt saker. Och det är viktigare än mycket annat.”

När jag säger till kvinnan i affären att jag inte tycker om att sminka mig så är det en sanning med modifikation.
Jag kan tycka att det är roligt ibland.

Jag skulle antagligen sminka mig varje dag om det inte vore för tiden det tar att sminka sig, och för att man måste stiga upp så tidigt, och då sminka över de tecken man får av sömnbristen man får av att stiga upp så tidigt för att sminka sig….

På jobbet florerar skämt som är sämre än [vad du tycker är tidernas sämsta humor. Mr Bean funkar t ex bra för mig]. Det kan bero på att mer än hälften av de anställda är födda 1945 – 1955. Gubbhumor. Tantskämt. En massa Hö hö och Ti hi alltså.

Det är helt enkelt inte roligt. Jag ler lite ändå för jag vill inte vara taskig och säga ”Dina skämt är de sämsta jag hört”. Häromdagen kom en gube(inte gubbe för han är trevlig. gubbe= gubbig grå gubbsjuk o s v. Gube = rolig, skoj acceptabel för en sådan UNG pingla spm jag själv. Hrm)och sa att han hade sju intressen. Den kunde jag. ”Aha, sex och öl!” sa jag och han såg besvärad ut för ett ögonblick för att jag pajade hans skämt. Well, shit happens old man.
Sen kom en annan gube(fast yngre och sådär ”såg förmodligen bra ut när han var yngre”) och berättade årets sämsta skämt.

”Har ni hört!?!”
”Vad?” undrar vi.
”De har rivit vita huset”.
”Tssss. Vaddå…”
”Ja, nu står det en BARACK där istället!”.

Kul…. Verkligen! Jag menar det! Jag är inte ironisk nu, eller är jag….?

Okej.
Min pappa skulle tycka den var jätterolig och berätta den tills man påpekar att man faktiskt var den som berättade den för honom från början.
Min pappa skulle helt enkelt ha JÄTTEROLIGT på mitt jobb.

Jag är en av alla dem som planerar såhär dagen innan lön vad jag ska handla upp mina pengar för den här månaden.

Jag skriver listor.

Hemma på köksbordet har vi skrivit upp matinköpen på en lista. I min almanacka har jag skrivit ner saker jag ville ha för några veckor sen men som jag knappast tycker känns brådskande nu. Som dvdboxar med Heroes, den där parfymen på body shop, en duk till lilla bordet, och en grön eller röd varmare tröja(det är färgen jag vill åt).

Egentligen behöver jag nya skor. Om jag inte hatade att ha skavsår så till den grad att jag drar mig för att köpa nya skor skulle jag älska att köpa skor…

Och jag har skrivit upp ”handledsgrej”, ett stöd till min högra handled som har börjat värka som fan och svullnat – idag har jag t ex ont mellan två fingrar, som om det svullnat mellan dem och jag har problem att knyta handen utan att grimasera svårt – och funderar på om jag ska söka läkartid men det hinner nog lägga sig innan jag ens fått en tid…. Jag borde flytta till en mindre stad där väntetiden inte är tre månader för ett jävla läkarbesök… Jag ska planera in min nästa allvarliga sjukdom om tre månader och boka tid redan nu….
Nå, så jävla ont gör det inte. Inte om jag ger fan i att knyta handen och röra pekfingret.
PJALL säger L att det är. Det är tydligen skånska för gnäll. Nå, alltid lär man sig ngt nytt.

Sen, helt utan att skämmas, måste jag erkänna att jag gjort en lista på Body shop enbart, för saker är slut(vältajmat nog) OCH om jag har tur så hinner jag få den där söta necessären jag trånat efter ett tag.man får den om man handlar för över 650 kr och mina inköp där brukar ligga på tusenlappen. Åh, vad jag älskar att ha pengar. Så länge de nu räcker. Men med min erfarenhet från tidigare pengatillstånd så måste jag ju säga att det är mycket lättare att ha pengar över när månaden är slut nu än när man lever på socialbidrag. Hepp.

Lunch nu. Jag ska ta en promenad. Tanten i mig vill ha sol.

JO, det är när huvudnyheten på TV4 är att Victoria ska förlova sig.

Allvarligt: vem fan bryr sig.

Sen läser jag om ett bloggkrig mellan Ebba von Sydow ocoh Linda SKugge.

Okej, NU är jag uttråkad.

Jag är världens tråkigaste människa för tillfället. Lever mest inne i huvudet märker jag. Jag dricker te med citronskiva och tycker det är jättegott = jag är en nyväckt halvbritt with lemon crawings? och är konstant hungrig på jagvetintevad
proteiner antagligen

all snö är borta, vinden varm
sol skiner
jag tänker att jag är lite avundsjuk på alla de där människorna som jämt är med om saker. Bara små enkla saker, som att börja prata med någon okänd om en tappad vante, eller få åka på en kort resa med jobbet, om så bara för att följa med någon att hämta en sak, eller de där som kan ta en promenad en dag som denna när sol skiner och klockan är så mycket frukost att man kan köpa sig den där mackan och sitta på den där bänken och dricka kaffe ur pappmugg även om det är aningens för kallt ute, men solen lyser rätt in i huvudet och in i varje mörk tanke, vind i varje vindling i hjärnan och det känns plötsligt lätt att andas

jag är rastlös igen
jag undrar: vad finns där mer för mig
vad behöver jag göra för att kunna ta en kopp te på ett fik i Wien, om så bara för en morgon i april innan jag reser hem igen

vad krävs av mig för att jag ska kunna se soluppgång från bergstopp
eller doppa fingrarna i vattnet i bäcken nedanför

Egentligen borde jag skriva om sorgen, men jag är rädd att den sliter sönder mig, att alla gamla troll kryper upp ur mörkret och gnager på mig. Jag vill inte, jag kan inte det nu. Inte nu. Jag vet inte när jag ska hinna väcka dem och sätta ut dem i solen. Någon dag snart måste jag.

Det är sorgen så klart, det är den allt handlar om.
annars går jag inte vidare

Tillbaka kan man inte gå. Jag är inte längre hon som var. Ord fastnar på kletig mun, grå kläder utan spegling
doften av sjukdom i en skog av kromade sängar

”hästar som sover och kissar och dricker”

Ja. En häst, helt enkelt.

Det är en skitbra rubrik och den kom till i lördags när jag satt med Darling-D och Tiina och kollade på delfinalen i melodifestivalen och vi snabbt lägger märke till de vanligt förekommande camel toesarna(ja, det är ett ord!)bland alla tajta kläder hos alla välsminkade tjejer.

Camel toe liksom.
Egentligen är det ju bara ett kamoufleringsord för välinpackad slida.

Man upphör tydligen aldrig att häpna över människors inbilskhet om deras egen känslighet. En man har dött. Han efterlämnar två barn och en fru som inte är barnens mor. Barnen flyttar utomlands med sin mamma, återkommer 25 år senare till landet, då med en helt annan fadersfigur som förebild.

Under tiden har mannen skaffat sig en annan typ av familj. Han systers barn har förlorat sin pappa, och senare även sin mor. Han är deras närmaste familj. Den de vänder sig till, pratar med – i smyg för att inte den nya golddiggerhustrun ska få panik över att mannen kanske skänker dem något som hon senare ska ärva. Varje hundralapp är livsviktig, varje sekund hon kan hålla dem borta från dem är en seger, varje ord hon kan sänka dem med ligger som honung i hennes mun – och det händer att mannen till och med ljuger om vart han ska för att den årliga julmiddagen med syskonbarnen ska kunna ske ostörd. Mannen är deras extrapappa, en länk till både mamman och pappan som dog, en klippa att hålla sig nära.

När han blir sjuk kommer barnen, de biologiska, genast dit och börjar riva sönder hans livsverk; företaget, sälja det i bitar. Otåliga de är på att han ska dö kan de inte vänta tills han gått vidare. De gör det framför hans ögon. Pratar om hans bortgång som om han redan har dött, pratar om arvet och hur mycket pengar det blir medan de sitter vid hans dödsbädd.
Mannenes syskonbarn lämnas utanför. De tillhör inte den ‘närmaste familjen’ trots att det är de som varit där mest, känner honom bäst. De ärver ingenting utan står tyst på sidan om och se mannen tyna bort medan gamarna festar på hans ännu levande kött.

På morgonen för mannens död ringer telefonen.
”Det blir en begravning för bara de närmaste. Men ni får ju givetvis komma ni med,”

den där sista halvtimmen innan man slutar, den då man ser på klockan hela tiden och suckar för att det bara gått en halv minut sen man kollade sist

men jag ringer D som låter så glad när han hör min röst. Jag föreslår att vi ska göra paj men eftersom vi är panka så får det bli paj på det vi har hemma. Eller vi äter det vi har hemma. Lite pengar har jag ju men inte till att handla saker vi är sugna på. Dessutom har vi lax i frysen. Det är jag givetvis inte så sugen på nu.

Egentligen vill jag bara ha varm mat. Något att känna att man kommer hem till.

Jag funderar lite snabbt på om jag ska återgå till att vara blond men skrattar åt att jag tänker ”det verkar ju dumt”. Nej då. När jag drömmer om mig själv* är jag alltid ljushårig. Och ser lite ut som jag gjorde för några år sedan.
D har aldrig sett mig i min naturliga hårfärg. Märkligt. Att han inte känner den delen av mig. Den jag tror att jag är i mitt verkliga jag

men vem är jag då nu

*När jag figurerar i mina drömmar. När mitt drömmedvetna ser Lena-figuren i drömmen är hon alltid ljushårig och ser ut ungefär som när jag gjorde 2001.

Jag vill skriva men inte nödvändigtvis på bloggen. Istället började jag igår på en ny text om skuld som jag ska fortsätta på innan jag tappar sugen. Men den senaste tiden har jag fullföljt saker lite bättre än innan. Noveller som tidigare bara blev en hastig idé på en post it-lapp skrivs ner med nogrannare tankelinjer än innan

och jag tycker återigen att det är roligt att skriva. Det var förknippat med så mycket ångest tidigare, jag kunde inte göra det utan att spinna vidare in i framtiden

men jag skiter i framtiden

Det jag gör nu är bara ramen av berättelserna, intalar jag mig. Senare ska färg tillkomma, mönster och ansikten framträda. Det gör inget om språket haltar en aning nu, för jag ska skriva om det igen, och sen en gång till. Det är bara ramen runt tavlan jag antecknar. Jag ska lägga på lager på lager med ord sen.

och vaddå om jag aldrig blir publicerad eller känd eller erkänd. Visst vore det trevligt. Visst vore det trevligt med lite mer tid och utrymme att sluitföra alla de där gryende blommorna i huvudet men jag är tydligen en av de där som växer mest i mörker, när jag har något att kämpa emot, när jag har något som är trots att

learning by doing

Jag läste ut Sarah Dunants ”I kurtisanens sällskap” igår och först tänkte jag dissa den, men nu när jag funderar över den inser jag att jag faktiskt tyckte om boken.

Jag är en smula överraskad. Den lämnade min lite snopen, för det sätt som den avslutades på fick mig att känna av något som i det närmaste kan jämföras med en aldrig besvarad fråga, en cliffhanger. Men jag vet att inget mer kommer. Att det är slut där. Man får fantisera ihop resterna själv, av alla trådar som lämnades.

Språket är vackert. I början läste jag upp några meningar för D(som verkade hopplöst ointresserad av dem så jag slutade snart)just för språkets skull. Det är plumpt, skitigt och vulgärt ibland. Det är guldkantat och spetskantat, det är kantigt, mjukt och färgrikt. Jag är en smula kär i det.

Av handlingen avslöjar jag ingenting. Det står att läsa på den här länken.

Men den fick mig inte att brinna. Inte sådär som ”Tidsresenärens hustru” eller ”Fördjupande studier i katatstroffysik” fick. Även om boken får mig att tänka, och garanterat kommer att få mig att se tillbaka på den med ett glatt leende så får jag inga tankeorgasmer av den. Inga aha-upplevelser.
Det är en trevlig och snyggt skriven bok bara.

PS. Att jag länkar till adlibris beror inte på att jag är dem hyperlojala. Jag letade böcker och tänkte att om ni inte läst böckerna kan ni beställa dem på en gång. DS

01. Stänger du av mobilen när du sover?
Nej, jag har mobilen som väckarklocka.

02. Vem såg dig senast naken?
Darling. Imorse.

03. Hur såg du ut på högstadiet?
Nördig.

04. Hur kommer du se ut om tjugo år?
som nu fast rynkigare, antar jag.

05. Hur var du på dagis?
Jordens busigaste som alltid hittade på en massa jävelskap och frågade frågade frågade om allt.

06. Hur är du att ha som arbetskamrat?
haha, jag vet inte. Jag är lite bossig på ena jobbet, här vet jag inte, sitter mest.

07. Har du celluliter?
Japps, jag älskar dem. Fast D säger attjag inte har några så jag uppdaterar genast med att säga NEJ, det har jag inte….

08. Biter du på naglarna?
Njae. Ibland om jag är uttråkad och inte är i en period när naglarna spelar nån roll kan jag roa mig med att bita ner dem.

09. Har du något handikapp?
Nej.

10. Är du rädd för att få hängbröst?
Nä, för när jag är 55 tänker jag operera mig till en barbiedocka

11. Tror du att gud är en man eller en kvinna?
Tror inte gud har ett kön.

12. Svär du?
Som fan.

13. Är du trevlig mot Jehovas Vittnen?
HAHAHAH! Näe.

14. Hur homo är du på en skala 1 – 10?
Jag är nog straight till 95%. Så jag är väl 0,5 homo på en skala

15. Tror du på utomjordningar?
Japps. Universum är aningens för stort för att vi ska vara de enda att kunna claima ”liv”. Att tro det är naivt. Vi vet ju faktiskt inte ens om eller när universum tar slut, och om det tar slut; vad finns bortanför det?

16. Om du var tvungen att välja en maträtt som du måste äta varje dag livet ut, vad väljer du?
Hm, jag vet inte. Tanken är ju rent bedrövlig. Men om jag fick välja något att äta, fast i olika former blir det potatis.

17. Vilken mat är den största missen att bjuda dig på?
Rått rött kött. Skaldjur.

18. Har du blivit arresterad?
Näe.

19. Ljuger du?
Jag är en glömsk tankspridd människa så jag undviker det för att slippa komma ihåg vad jag sagt. Fast på jobbet ljuger jag dagligen när jag säger att ”Nej, det finns ingen där efter telefontiden”…

20. Har du kysst en polis?
Inte vad jag vet.

21. Är du rädd för Securitasvakter?
Varför ska jag vara det? Är de sajkon?

22. Har du någonting att dölja?
Antagligen.

23. Vad har du på din nyckelknippa?
nycklar hem, tvättlåsnyckeln på den enda knippan, cykelnycklar och mammaåpappanyckel på den andra, plus några nycklar som jag inte vet vart de leder men jag är säker på att de är viktiga på något sätt.

24. Är du / har du varit gift?
Nej men vi kommer antagligen att gifta oss innan året är slut.

25. Skulle du gå upp klockan tre på natten för att hämta pojkvännen från krogen?
Njae, jag kan kliva upp för att möta honom på vägen. Men oftast är jag med honom på krogen redan. Eller så skulle jag be honom sätta sig i en taxi så betalar jag när han kommer fram. Eller så får han klara sig själv för han är 35

26. Kan du laga cyklar?
Ja, jag tror jag skulle försöka och inte ge mig innan det var fixat.

27. Kan du fixa med bilar?
Nej, jag vet fan ingenting om bilar. Man trycker på en pedal för att få bilen att stanna och en för att få den att gå fortare. Och sen måste man tanka. Och blinka när man svänger. Allt det där låter skitsmart.

28. Brukar du köra om?
Jag har inte körkort men hade jag det skulle jag vara en Total Road Bitch. Jag vet det. Därför skaffar jag inte körkort.

29. Kan du baka bröd?
Jag är skitbra på att baka bröd och bullar. Men jag kan inte smaka dem sen.
Men eftersom jag gör det ändå så vet jag att det smakar bra…. Att jag inte gör det hemma nu är för att jag kan skylla på att vi inte har plats i köket och sen kan jag läsa en bok istället. Fast ibland bakar jag kladdkaka, och en och annan paj. Jag är galet bra på det med, så klart.

30. Vet du hur man frostar av en frys?
Du menar det svåra i att stänga av frysen och se till att torka upp vattnet. SKITSVÅRT…..

31. Vilken tv-serie skulle du helst leva i?
”Heroes”, eller, hahaha, ”Frasier”. ”Vänner” vore schysst med, jag gillar det där fiket. ”Buffy” skulle vara intressant fast jag skulle väl bli monstermat direkt. ”How I meet your mother” om jag fick sitta med de andra. Ska man leva i en serie vill man ju inte vara en bifigur.

Tydligen så är jag på skrivarhumör idag. Nu har jag inget att skriva om men skit i det, läs bara vidare och tyck att jag är helt underbar så ordnar sig allt ska du se…. Jo, jag ÄR faktiskt fairly fabulous(även om jag ständigt stavar fel när jag ska skriva på engelska)men jag är även ironisk. Och börjar få något av en 35årskris. Det hela hänger ihop med en föreställning om livet som jag hade när jag var yngre, som en linjal med måtten när och var man ska göra vad och hur man ska göra det.

Åt helvete med det nu. I helgen sa jag och D att om vi nu inte KAN få barn så adopterar vi om några år. Jag borde läsa på om det där för jag gissar att det inte bara är att beställa hem en unge och sen är allt frid och fröjd. Nä, så naiv är jag inte. Jag kan tänka mig att det kan ta några år, så man borde kanske börja i tid. Och jag ska försöka att släppa det där ångestlika jag har i tanken ”Jag borde skaffat barn när jag var 25″ för när jag var 25 var jag lallig och nyfödd new ageare och dessutom hade jag just dumpat en kille just för att jag inte ville ha en framtid med honom mer. Och sen träffade jag Klumpedunsen som bvar en mästare på att ta sönder saker utan att ens röra vid dem. Än i dag är jag förundrad över det.
Nå, i alla fall; jag hade varit en asbajsig mamma. Jag är bättre nu, nu tycker jag det är roligare med barn dessutom: Då tyckte jag de var snoriga bajsmaskiner som spenderade allt för många år i att vara korkade. Fast de barn man kände var ju roliga, i å för sig. Men ändå.
Och det finns massor med barn där ute som vill ha en kramig bokälskande mamma(Om det nu är vad jag är). Jag lovar.

Som Chandler säger ”If we listen really carefully, maybe we can hear the sound of a condom breaking”

Ett annat citat som kom upp för några dagar sedan var det där om att ingen som ligger för döden önskar att de jobbat mer. Och att de önskar att de umgåtts med människor de inte tyckt om.
Klyschor, såklart. Snart lägger jag väl in glitterbilder på kramiga nallar och pluttenuttiga texter med… haha. As if. Men det där citatet om människorna fastnade verkligen. På samma sätt som det här att man kan störa sig på folk helt utan egentlig poäng. Jag skiter väl i om nån stör sig på mig. Och varför jag stör mig på andra är ju helt utan mening och poäng; det leder ju bara till magsyra och taskigheter. Nog nu.

äh, nog med klyschorna. Ordbajseriet.
Aluma skriver om åldrandet. Om jag skriver av mig allt skit i bloggen kanske det blir lite vettigheter kvar som man kan skriva ner och kanske sälja till en sådan tidning. Är det vad jag egentligen vill göra? Jag vet inte. Helst vill jag nog ha ännu en klyscha; vinna pengar och sitta i skogen och skriva. En idealisk klyscha. Eller vinna pengar och resa jorden runt några varv; En vagabondklyscha.

vem fan vill vara kliché.
Jag vill hellre vara mig själv. Med förmodad kris och rubbet. Jag har precis börjat gilla mina rynkor. De är finfina. Det ligger en massa skratt och funderingar bakom de rynkornas placering. Jag är stolt, men jag måste skratta mer för att få de där vackra rynkorna som jag avundas hos äldre.

Jag börjar redan nu.

Från och med i lördags kan jag ringa gratis till och med mitten av juni.

Men hallå. RINGA? Jag ringer aldrig. SMS för fan, jag vill skicka GRATIS SMS!!!!!

*muttrar* jävla nya abonnemang.

Nejnej, var POSITIV nu bejbi.

Okej.. eh… Skitbra att jag får ringa gratis trots att jag aldrig ringer!

Var det positivt? Eller.. nähä.

Jag sitter för fan i telefon åtta timmar om dagen. Jag VILL INTE ringa upp folk efter jobbet, jag älskar att smsa dem, älskar att slippa prata och pressa in fler röster i skallen. Jag stänger för fan av ljudet på TVn mest hela tiden, något som retar D som fan för han fattar inte varför jag håller på och mecklar med ljudet hela tiden.

Det är därför.
För att jag har ungefär 450 olika röster i örat varje dag.

Mitt nästa jobb borde vara telefonfritt. Jag märker att jag dessutom utvecklat en slags telefonskräck för samtal utanför jobbet, som att ringa till läkaren och ringa om fakturor. Jag märker att jag dessutom kan läsa av folk ganska snart när jag möter dem, känner igen typen, vet hurdana de är i telefon.

Fast jag saknar min hemtelefon. Mest av nostalgiska skäl. Men nu kan jag ligga i sängen och ringa till Z eller H ikväll. Nämen, KOLLA! Jag på nått som kanske är positivt ändå!

egentligen vill jag bara skriva av mig lite. Inte rikta in mig på något speciellt. Helgen passerade för snabbt, som vanligt, men gör de inte alltid det. Det har inte varit nån lugn helg direkt även om den var skön. Vi firade treårsdag(göllegöllegöll)i lördags, skojade om klyschan, drack goda drinkar, åt god mat, hann med lite dricka på Volym innan de stängde, gick hem och pratade om att man känner en jävla massa douche bags. Sorgligt men sant, och jag tänkte att man bara ska umgås med människor man tycker om. Livet är för kort för allt annat.

När jag vaknar ligger snön över mark och tak, men nere på vägen har det redan hunnit bli slask och grått. Jag saknar något, jag tror det är tystnaden men mest av allt valmöjligheten. D pratar om att det vore mysigt att åka skridskor och jag säger återigen att vi får flytta norrut för det, men jag vet inte vad han skulle palla med; ensam i främmande land? Ingen skulle orka komma och hälsa på oss. Vi skulle sitta i vårt fina hus men ingen skulle kunna se hur fint det var, och all den här platsen vi vill ha för att ta emot folk skulle vara utrymme för strykhögar och kartongsamling istället(för så bra känner jag oss att jag vet att det skulle bli så ganska snabbt).

Nej då. Jag är inte nere eller deppig idag. Eftertänksam kanske.
För jag ska prata förlängning med chefen igen och det är ju najs, men jag undrar samtidigt över vad det är jag egentligen vill göra.
För det känns ibland som om jag inte kan någonting alls. Fast jag vet att jag kan det. Men om någon skulle fråga så vet jag inte vad jag skulle säga. Jag måste ha en egoboost på det planet tror jag, för på nästa intervju, när den nu blir, så kan jag inte gärna säga ”Jag kan ingenting!”

Och det leder inte helt osökt in på nästa stycke;

Jag var och såg Henrik Schyffert ”The 90s – ett försvarstal” igår eftermiddag och fullkomligt älskar honom. Jag har en liten crush på honom just nu, den kommer nog att vara i några dagar. Kanske längre. Det är okej med D, har frågat honom.

Tyvärr la Schyffert ju ner sin blogg för typ ett år sen så jag kan inte kommentera där om hur jävla LYSANDE den föreställningen var men samtidigt vet jag inte riktigt vad ska jag säga om det.
Jag skrattade så mycket ett tag att jag inte fick luft. Samtidigt ligger ju allvaret där bakom, det fattar man ju. Men såhär efteråt, efter 70-, 80- och 90talet så måste man kunna skratta åt det. Annars överlever man inte.

Och det tog säkert en timme efter föreställningens slut innan man kom på vad han egentligen hade sagt. Vi hann ta en öl efteråt, och sen komma halvvägs hem innan jag kom på att jag skrattade åt ”velourbyxorna där pungens synts både fram och bak” och en massa massa annat. För det som gjorde bäst avtryck, eller intryck, på mig var egentligen allvaret. Jag förstår det nu. Även om jag skrattade så mycket så var det ändå allvaret som stannade längst. Eller insikten kanske, att den landat hos någon som han. Vad man nu hade för bild av honom innan detta.
Så den där cruschen jag har nu kommer nog att ligga kvar i några dagar.

Länge leve Ironins generation och allt sånt där. Länge leve. För vad skulle vi göra utan ironin. Vi skulle vara tråkiga, berriga och ta saker på allt för stort allt allvar. Bli hysteriska och galna. Prata för oss själva och spotta på folk i kassakön på Konsum och en kolsvart natt i januari komma på att nakenbad i svartån skulle vara en skitbra idé, speciellt med stenar knutna runt fötterna.
Och sen skulle vi komma till himmelen och säga ”Ta daaaaaa!”…

men under natten faller snö.

fingertoppar mot kall yta
vita andetag som flyr
skogens dämpade vaka bakom stirrande träd vid kanten

hon lämnar inga spår

och här sitter jag och blir gehpecknuts* på glögg. Klockan är kvart över tre på lördagen. Alla hjärtans dag. Om nån som följde min blogg för tre år sen minns detta så var det på denna dag som jag först träffade Darling-D, och satt på tåget ner och var skitnervös och undrade om det blev livat som jag satt kvar till Köpenhamn och sen hem mot Örebro igen, men nejnej, jag klev av till en minst llika nervös Darling(som inte var Darling då utan bara D)på Malmö Central och vi gick och fikade på Cosmopolitan och gick hem till hit och lägenheten såg ut som skit med omöblerade rum och sovrummet hade datorn(den gammelgamla)på golvet och Js sitpuff(numera kasserad)och sängen och thats it.

Idag ser det rörigt ut i vardagsrummet: Vi fixar lite för en fotosession. Fan, jag är INTE nykter.Jag hoppas inte syrran läckt den här adressen till pappa, haha, för då säger han till mamma att ”Lena är gehpeck nuts” på en lördageftermiddag. lalala.
Iallafall så är detta min enda modebloggsbild. Nej, jag hade visst en till. Well.

Ny vaxduk. Askitschig. Kitsch är roligt.
Och mina nya strumpor och klänning från Lollopard. Jag älskar Lollopard. När vi får barn ska jag shoppa loss på ascoola barnkläder där. Och på den där butiken i närheten som får alla barnkläder att se ut som 70tals-tapeter eller dukar. Lovely. Stackars jädra unge, H*n kommer se ut som en parodi på 70talet.
Nå, så går det när man har föräldrar som är födda då. Nostalgi is the shit.

Idag är det en annan slags nostalgi. Vi lyssnar på Sam Cooke och fotar en massa. Om en timme ska jag jobba. Yay. Fast lite på snällhet. Egentligen jobbar vi inte. Vi råkar bara vara på plats och hjälpa till. På väg till vår treårsmiddag. Hepp.

*Ja, det är Darlings ord på ”lätt berusad” alt. ”jävligt åt helvete packad”.

SF-bokhandeln. Lollopard. Miss Juniversum. Systemet på Mobilia som har sju(tio, allt som allt. Vi var snälla och lämnade tre st) flaskor av glöggen vi gick genom hela stan för. Hepp!

…och jag som bara skulle ner på gustav* för att hämta ut mitt kostbidrag för 2009….

Nästkommande inlägg blir Lenas Modeblogg. *yeah right*

*För boende utanför Malmö så är ”gustav” Gustav Adolfs torg. Kolla en karta.

Oh, plötsligt fick jag en låt på huvudet och inser att det är från nån av Ghostbustersfilmerna. Alltså, inte ”who you gonna call”-låten(som jag tröttnat rejält på)utan en som spelas i slutet på den andra eller tredje filmen.
Och det är antagligen Bobby Brown – minns nån Bobby Brown mer än som Whitney Houstons knarkande make – som sjunger den.

Vilket leder mig in på nostalgifilmer som jag har.

Vilket leder in på anledningarna till att INTE titta på filmer som man tyckte om när man växte upp, allt ifrån ålder 10 till 19 år ungefär.

När jag var liten älskade jag fantasy. När jag blev äldre föredrog jag ett tag nån typ av dum action men det övergick till en förkärlek till konstiga franska filmer som sen blev en period av att bara gilla konstiga filmer till att sluka allt som jag kunde få tag på och under vägen fastna för zombierullar och asiatisk skräck och filmer som säger andra saker än standardmanusets ”Du får antagligen det du förtjänar men snabbare och blodigare om du är elak och girig”.

Numera ser jag film av olika anledningar: Jag vill se en film för regissören. Jag vill se den för att två eller flera skådisar jag gillar är med i samma rulle och handlingen verkar okej eller i alla fall inte förutsägbar. Jag vill se den för att trailern fick mig att skratta(som ”Bolt” gör nu) eller drömma(Benjamin Button)eller så är jag sugen på nån actionliknande.

Skräck ser jag inte på längre. Jag saknar det. Jag saknar de där asiatiska rullarna som jag alltid snokade fram tidigare. Numera vågar jag inte ens se på spökprogrammen på tv utan att bli skraj och inte våga möta min blick i spegeln om jag är uppe på toa mitt i natten.

Anledningarna till att inte titta på filmer man tyckt om när man var liten är:

*Man inser med ett hugg i hjärtat att handlingen är banal och manuset uselt. Replikerna som man tyckte var bra, djupa eller coola under 80-talet känns plötsligt lika heta som Hasselhof. Och, jag är ledsen alla fans, men ”so you want the truth?! You can´t handle the truth” hamnar i den kategorin tillsammans med ”Hasta La vista.. BEJBI” och miljoner andra repliker som jag gärna skulle kunna radera ur skallen och ersätta med periodiska systemet(t ex).

*Skådisarna som man mindes som snyggingar har, sad but true samt ohjälpligt, hockeyfrilla och kavaj med axelvaddar på sig. De har krusat hår och stora hårsnoddar. Att de såg ut som modellkataloger på 80-talet betyder 25 år senare att de ser ut som… som på 1980-talet.

* Man ser att filmer som då var senaste tekniken nu är hopplöst dåligt gjorda och att de på 80talet omåttligt coola och trovärdiga scenbyggena nu ser ut som plast och papper i stil med en skolteater, och ser man inte en frigolitskarv där i hörnet, och var det inte en microfon man skymtade där uppe i överkanten ändå?

* Bilden som man fick av sex och kärlek(eller varför inte att sex var kärlek)var skrattretande.

* Man inser att den tonåring man var då var en ganska fånig romantisk varelse och man skäms å hennes vägnar även om man hyllar den man varit och den man blev och den man kommer att bli.

*Illusionen man haft om saker från sina yngre år brister brutalt och ganska hårt när man ser dirty Dancing igen och inser hur ofantligt löjlig den är samtidigt som man kan sätta sig och se den igen och igen på ren nostalgi.
Och det är just den där illusionen som jag känner att jag gärna vill behålla, för att det ibland är så skönt att kunna vara naiv och drömmande. Illusionen om filmernas värld och illusionerna om att saker ordnar sig för den som är snäll och att rättvisan hinner ifatt den som är elak.

Man kunde lita på filmerna då. Jennifer Grey behövde inte sitta kvar i hörnet, och Molly Ringwald var tillräckligt söt men ändå en smula nördig och fick ändå alltid upprättelse. De bratiga killarna var oftast rövhål(James Spader.. ) men ibland kom det nån som var snäll trots att han var rik.

Men anledningen till att inte se de filmerna är ju även att de var så fruktansvärt jädra tråkiga. När mitten av 90-talet kom med sina revolter(jag måste väl tyvärr nämna den där jävla Pulp Fiction, men jag vill egentligen inte)så var det befriande just för att konstiga bisarra saker hände. Som en motsats till all sliskig romantik kom en våldsvåg utan like. Man kallade det för ”hyllning av tidigare filmskapare” och kom därmed undan med vad som helst. Och nu då, när första årtiondet av 2000-talet tar slut;
Vad kommer att ta över då?
Nu är vi inne i en våg av fantasyfilmer igen(till min stora lycka, jag såg ”Hellboy – the golden army” igår och älskade den)och tråkiga filmer som ska kännas realistiska så de är filmade med handkamera(värdelöst och fult filmat: 80-talisterna borde lägga ner sitt hopp om att det någonsin kommer att bli snyggt). Dessvärre har inte den här dåliga skräckfilmsvågen försvunnit. Den som började med ”Exorsistfilm nummer XXX” och övergick i ”Scream” som övergick i ”Amityvilles yada yada kräkiga rulle om tonåringar som kopulerar i bilar och blir mördade” som övergick till ”Emily Rose” där the Devil Himself är bad guy och så vidare.

Det är fruktansvärt tråkigt.
Banalt till och med.
”Ett gäng tonåringar blir mördade när: Alt 1: Deras bil går sönder. Alt 2: De går in på förbjuden plats. Scenario: Tonåringen Kaxig måste bevisa för Tonårstjej Ben ända upp att han har stor kuk. Detta göres enklast genom att göra otroligt banal korkad sak…”

*gäspar stort*

Inte ens den här halvstora vågen av ”genusvändande” är roande. Okej att kvinnor som kickar röv är roligare än att se när män gör det* men är männen i filmvärlden verkligen så hotade av det att det måste komma filmer med budskapet ”män är känsliga och kan gråta”, ”män kan visst ta hand om barn ensam” och ”män kan faktiskt vara brudtärna!”, som en motvikt till att kvinnor pissar på deras tidigare gjorda gränsbildande?

Det är inte utan att jag är en smula nyfiken på vad som kommer härnäst. När folk tröttnar på det korkade förutsägbara, när de inte längre vill se animerad fantasy utan film som är gjorda mer på riktigt(animering är användbart men jag tycker ändå det är lite filmskaparfusk), när de tycker de sett tillräckligt med våld och mord.

Vi får se hur vinden blåser, och hur kapporna vänds efter det.

*sen kan man ju diskutera varför det är mer accepterat, rent våldsmässigt, att tjejer får nyttja hänsynslöst grymt våld på vita duken utan att det diskuteras men att inte killar kan göra det utan att det tjoas om ”för mycket våld”. Är det efter devisen ”He had it coming” som man nu hämnas på alla män för alla tiders våld de nyttjat mot kvinnor?

jag släppte föreställningen om att jag hade vägar att gå

på så sätt blev det lättare att välja de jag själv ville

Oh, föresten, håll en tumme om att sommarjobbet blir av. Det skulle vara så ooootroligt coolt!

Igår när jag skulle somna så gillade jag inte min nya mobil alls. Jag smsade till T och surade. Hon fattade inte varför jag inte kan lämna tillbaka den men jag hade redan bllåtandat över maaaassor med saker från gamla mobben och… och den ingår ändå i abonnemanget.
Jag vaknade och är lite mer överseende men ändå; den gamla mobilen är så jaaaaag(mörk, tar lätt åt sig av alla avtryck och kantig och hård och charmigt trasig).
Men idag känns den nya inte så illa. Nog för att den är extremt tjejig. Med rött på, och blommor. Den är i alla fall inte rosa. Den hade varit ooootroligt snygg helt i lila med silverblommor på men den modellen kommer väl ut om ett år eller nått.

Han på affären sa att den kommit in samma dag(igår) och jag hittar inte ens bilder av den på nätet. Bara modeller utan blommor på. Det är i alla fall en sony ericsson walkman W595. flower power-versionen. Av fem eller sex teman gillar jag ett. Av bakgrundsbilderna gillar jag:en. De andra är helt enkelt otroligt jävla fula. Väldigt ”2009 goes fejkat wannabe80-tal”. Inte ens 80talet vill ha tillbaka bilderna. Så det är helt klart en tumme ner.
Sen har jag helt ofrivilligt fått radio. Vad jag nu ska med den till när den bara tycks få in NRJ och The voice och *gäsp…booooring…*. Nej. Det är tur att det är 2.0 GB minneskort medmobilen för den tänker jag dra in musik på.
Sen är det en jävla massa program som jag aldrig kommer använda. Vet inte ens vad allt är men jag ska väl kolla upp det idag(torsdag och ibland ringer det mindre då) men nått av dem är ett track-idprogram som nog kan vara smidigt OM jag skulle lyssna på radio och höra en låt jag vill veta namnet på. för då spelar man in en snutt och skickar den till nånting-nåntng via nätet och kan få namn och artist den vägen.

Men över lag känns mobilen väldigt ”Hej jag är 16 och tjej”. Darling-D vill inte ha mobilen; ”Nej tack, den är rätt omanlig.”
Ska jag påpeka, med ett väsande, att Riktiga Män inte bryr sig om sådana attribut?
Hah, som om det skulle funka på D.

fan. Nå, gillar jag inte den om en månad så får snart D en ny mobbe genom telehor(TeleSnor, som S sa igår).

MEN: Jag sitter där med min nya och gamla mobbe och så kommer Johan och säger ”Får jag kolla på din gamla”, trycker fast en sak som han sett ska sitta på annat sätt men som jag haft så i över ett år. Och sen är den HEL IGEN. Och Darling D har en ny mobbe istället för sin fula gamla. STÖRIGT. Det hamnar lätt under kategorin ”Saker som suger”.
Men som sagt: Snart får D en telesnorhor-mobbe och gillar jag inte min nya TJEJmobil då tänker jag välja nån åt mig själv där. Hepp.

Jag tror det roligaste skånska ordet ändå är HOTTA.

NAJ, HOTTA DÄ!

Men inte lika roligt som Pålsbodatraktens ”Ma ska ha fitt i pannan när man stiker”.

…hehehe…

Still funny….

Jag tror det här har varit den störigaste arbetsdagen på länge. Okej att det ringer knäppisar varje dag så att man får sin dos(skulle alla vara normala skulle man ju sakna galningarna, är det vad jag menar?)men vissa dagar så verkar folk vara extra stissiga och extra konstiga och extra jobbiga. Och dessutom verkar de samtidigt vara konstiga på ett knäppt sätt, som att de verkligen inte tänker innan de yttrar sig, säger saker som ”Jag ringde det där andra företaget[som vi absolut inte har att göra med men av nån anledning tycker folk vi har det]men det var UPPTAGET där.” och på allvar vill att jag ska göra något åt det.

jamen… alltså… hallå?

visserligen bitchade jag nyss så jag är väl inte bättre än nån annan. Jag kände ett tvång att skriva en kommentar till nån på fejjan. Hon har en tröja som är min. Jag har tjatat om den i ett år. Nu skrev hon att hon är sjuk och frusen. Vad annat kan jag skriva än att hon inte ska vara ledsen, hon kan ju alltid värma sig med min tröja.
……

….

…

Näe, fan, jag kan inte ens vara ledsen över det. Det var mest roligt.

Nå. Onsdag och jag ska ev på spelning ikväll. Vet inte vad bandet heter eller vart det är. Men jag har en konstig flashback till ladytronspelningen för ett år sen, då jag var jättefull eftersom de inte började spela innan kl ett på natten och vad ska man göra medan man väntar om man inte dricker cider och röker alldeles för många cigg?
Ikväll ska jag dock vara nykter. Jag är trött under arbetstid som det är ändå.

Och varför blir hon sur nu när jag sa för både två och en vecka sen att jag inte kan jobba den dagen? Jag är glad att hon ringer mig och frågar och jag veeeet att hon inte vill att en del ska jobba för de stjäl som fan och

men det är ju faktiskt inte mitt ansvar.

Det är mitt nya mantra tror jag. Att det inte är mitt ansvar. Att jag kanske stressar upp mig för saker på jobben ibland men sen inser jag ju att jag inte har ensamt ansvar för saker, och att jag faktiskt gör det bästa jag kan.

Det känns lite störigt när man skrivit för hand på en vampyrnovell i vad som känns som flera veckor, och räknar den till sjutton A4-sidor än så länge, blir nöjd men inser att det kanske är fem sex sidor, max, när det blir inskrivet på datorn.

*surar i en sekund eller två*

Nå, jag är visserligen inte klar med den ännu. Men ändå!

de här minutrarna när man inte kan göra så mycket på morgonen. Att lägga fram kläder tills D duschat klart är meningslöst för efter duschen kanske jag känner för något helt annat. Packa väskan; redan gjort, ska bara stoppa ner en sak till där. Den blev aldrig pppackad sen jag kom hem igår, vilket egentligen säger en del om sakerna jag bara släpar runt snarare än har koll på. Vad mer. Dricka upp teet – check.

Jag insåg igår att det var länge sedan jag grät. för mig fungerar alltid gråt som förlösande faktor, som en snabb bekräftelse innan jag kan gå vidare. Jag sitter fast just nu. Jag vet många saker jag skulle kunna gråta över, som jag behöver gråta bort, men jag biter ihop. Dumt.
Inte ens det kan jag skriva om. Det handlar väl inte om jobbet, nej. Inte om att Ds morbror dör i cancer inom några veckor och alla utom D och S verkar bete sig som sinnesjuka gamar som sliter i arvegodset medan morbrorn ligger hemma och inväntar döden. Jag undrar om han är rädd för döden, men det finns väl aldrig riktigt tillfälle att fråga en döende om det antar jag. Var det någon jag kände bättre skulle jag fråga. Men nu, nu måste jag ta emot D varje gång han låter den, sorgen, komma närma nog att få honom att vackla till. Jag ställer mig själv åt sidan, glömde vart jag var på väg, men på jobbet skriver jag vampyrnovell och hoppas att människan som ringer ska vara trevlig – men de flesta är inte det. Jag undrar på allvar om det är fel i huvudet på folk numera, vad det är som fick dem att förlora respekten, vad som förråade dem så till den grad att de desperat hugger tag i vad som helst på alla de här sätten jag ser omkring mig

men man måste se till sig själv, hur man själv agerar. Jag tror på någon slags upprättelse, på någon slags dag när folk vaknar och fattar vad de håller på med.

men det är inte min uppgift att ta ansvar för dem. Inte mitt ansvar att bära världen på mina axlar.

men jag undrar ändå lite: vad gör jag härnäst. Vart går jag nu?

kanske jag ser det som ett andetag i den här förvirringen som är mitt tankeliv; mina trassliga röda trådar. Men just nu stör det mig som fan, kanske mest för att jag inte har tid att leta upp ett ställe som har telejävla2 som vad-det-nu-heter som inte är återförsäljare: telejävla2 har inga egna butiker utan man måste hitta ett phonehouse eller elgiganten eller vad han nu sa på kundtjänsten.
Jag hinner inte innan torsdag. Telefonen behagade sluta fungera i onsdags, på så sätt att den stänger av sig så snart man trycker på en knapp. På dagtid. Larmet, min väckarklocka, fungerar som den ska, vilket jag är tacksam för: Jag kan inte smsa till nån eller ta samtal på min enda telefon. Fotografierna kommer jag förlora så när telefonen behagar fungera(tre till åtta minuter om dagen förutom larmtiden och snoozningen)skickar jag dem till bloggen. Bloggen är det fel på så jag ser inte bilderna men jag litar på att de ligger där ändå. Ett desperat tekniskt hopp(helt osökt får jag bilder av en plåtgroda jag såg en gång som barn, man vred upp den så att den hoppade några steg och skramlade lätt. Den var fint målad)men nu är det alltså dags att skaffa en ny telefon, och mitt enda fåfänga problem är att jag alltid tycker telefonerna är sjukt jävla fula. Ska jag välja en likadan telefon, trots att den pajar i knapparna på en gång, eller hålla en tumme på att telefonen som ingår i mitt abonnemang med konstigt namn är snygg och finns i rött eller grönt eller kanske turkost?

så ring inte mig. jag ringer dig. Skriv till mig på fugging fejjan. Har du en telefon som ligger hemma och skräpar och som du inte bytte bort för att den är trasig utan för att du hade råd att köpa en coolare: maila mig. Eller posta den direkt.

och nu är jag jäkligt sen

”Det är mörkt när jag går till jobbet. Det är mörkt när jag går hem. Långa timmar och högt tempo på jobbet.” Och här står jag och dricker yoghurt i ösregn på stationen som ska ta mig ut till den pissiga förorten.

Seriöst, bruden. Du kanske borde skaffa dig ett bättre liv istället för att medicinera bort din besvikelse med mejeriprodukter.

Bloggen har förlorat sitt grepp om mig. Jag inser det en dag när jag återigen loggar ut utan att ha skrivit en enda rad om vad jag tänker, känner eller gör.
Det är inte utan att det känns en smula skönt,

Ändå saknar jag.

Dagar senare undrar jag om det är skrivandet som jag saknar.
Eller om det är mig själv.

Det är lite segt på jobbet just för stunden och nån i luckan hade gula tjocka naglar med smuts under…

bästa promenad: Saknar att gå genom skogen och sen längs med vattnet i Oset i Örebro. Trivdes alltid så bra där, oavsett väder och årstid. Här i Malmö strosar man runt lite hur som helst och upptäcker gator jag inte varit på innan.
favoritgata: Den lilla med tegelhusen på väg ner från värnhem mot slussen
favoritdrink: Ingen har missat att jag är en sucker på strawberry daquiris…men den där passionsfruktmojithon(hur fan stavas det då?)på Carib Creol är inte illa den heller.
bästa baren: Malmö har flera som är schyssta att hänga på.
äter lyxmiddag på: Har inget sånt ställe.
bästa mikromaten: I micron värmer man bullar, inget annat.
bästa lunchställe: ToMaten på Caroli gillar jag.
en bra gå-bort-present: Vin, bok eller om det är inflyttningspresent, en blomma.
favoritlyxartikel: Skrivböcker, body shop-shopping
läser just nu: Inte något alls!
favoritråvara: Morot? Paprika? Socker? Te?
favoritmärke: Jag har en leverfläck som jag är lite förtjust i.
favoritskor: De där sköna som jag inte hittat eller köpt ännu. Och så lila converse.
klädkonto per månad: Nånstans mellan 0 kr till 2000 kr
dricksprocent: De lösa pengar jag har, men är personalen på stället otrevliga så får de inte ett skit.
modeförebild: jag själv(läs: jag har fan ingen koll)
motionerar: promenader, jobba på teatern
det dyraste jag har köpt: Kameran jag gav D i present kanske, vet faktiskt inte.
favoritprodukt på systemet: Cidräääää(fransk cider som smakar äppelskrutt på ett bra sätt)och Hjortronglögg.
favoritprodukt på apoteket: Alvedon
bästa fyllekäket: fettåsocker. Tidigare så var det kycklingkebabtallrik. Tills jag hittade nått äckligt i det(rött kött)
lyssnar på: Allt möjligt utan hiphop och sån där tråk-soul som är sömnigt smörig.
bästa förfestmusiken:Sam Cooke, Live at Harlem Square Club.
senast gnolade: Whats up possi-kätt WOOOOU WOU WOOOU, Tom Jones-låten. Ska sjungas med lite ryck accent på engelska. Annars är den inte rolig.
mitt sämsta köp någonsin: I kläder, en beige polo som jag använde en gång, och ett par platåskor som visserligen var sjuka coola men jäääävlar så ont i fötterna man fick av dem.
dansar helst till: Musik.
senaste impulsköp: Seriöst, de flesta av mina inköp är på impuls, igår köpte jag en Sarah Dunant-bok på lunchen för att ”ha något att göra”. Fast jag kommer ju givetvis att läsa den.
fulaste klädfärg: Beige.Sen är ju en del nyanser, oavsett färg, skitfula.
i dvd-spelaren: Operaklassiker.
mode jag aldrig vill se igen: axelvaddar och volangkjolar.
favoritaccessoar: Ringar och scarfsar borde det vara med tanke på hur många sådana jag har.
återvinner: papper, glas, hårdplast, tidningar, pantburkar/flaskor, metall.
hejar på: Alla de där som kämpar och lever efter hjärtat och magkänslan och de som följer sina drömmar, och de som VÅGAR även om hjärtat bultar hårt, hårt. Det där lät skitlamt. Jag vet.
så får jag tiden att gå i kollektivtrafiken:Jag hittar på historier om medresenärerna, eller läser en bok om jag åker längre. Lyssnar på andras samtal är en favorit med.
fikar gärna på: Alltså, jag letar fortfarande efter ett favoritfik i Malmö.
bästa restaurang: Sist jag käkade på Gozzip och Lemongrass var jag nöjd, så det blir de två ställena. Än så länge.
senaste teaterföreställning: Boeing Boeing. Tack gratisbiljetterna. Den var trevlig men humorn var mer i mamma och pappas stil än min egen. Den har premiär imorrn f ö.
favoritfärg: Röd, turkos, ljusgrön, mörkrosa. Som sagt; när det gäller nyanser av färger så gillar jag alla färger. UTOM BEIGE!
läser helst: Pocketböcker.
favoritförort: Lund *hehe*
senast köpta skivanNån nostalgitripp från 80talet.
användbar pryl:konservöppnare, gem, pennor. Sorry, men det är en rätt lam grej att fylla i. En användbar PRYL. Moogli, han var en lattjo liten pryl.
bästa huvudbonaden: mössa
transportmedel: ben, cykel, bil

Vet ni: det som tog längst tid med den här listan var att fetmarkera kategorierna.

Jag lever. Jag har klarat av ensamarbete i receptionen i flera timmar. Jag har en hyfsat bra hårdag. Byxorna sitter helt okej. Jag fryser inte. Jag får antagligen inte förlängt efter februari*. Vilket betyder att jag kan vända på dygnet eller jobba med något helt annat efter det här och kan göra typ vad som helst.

Inga fel alls. Och snart är det lunch och jag tänkte äta något proteinigt för jag ska jobba kväll på teatern, igen, och behöver mat, annars hugger jag kanske in på skumraketerna ikväll. Fast… en skumraket vore ju rätt fint.

*för att L som jobbade här förrut men bara är här på halvtid kanske inte ska vara kvar på sitt andra jobb utan tar tillbaka heltiden här = Lena utan jobb. Det är som det är. Jag har det här jobbet som en grym merit i alla fall eftersom jag har varit här i tio månader.

På tal om min egen dödlighet(och vampyrlitteratur och döden döden och sjukdomar och cancer och elände och Jag sa aldrig att hon lämnade mig, jag sa bara att hon dog)så läser jag om nån (Suziluz)som läst om nån som bloggsurfat och upptäckt att bloggar inte uppdaterats för att skribenten/författaren har dött.
Bara sådär.
Deras kommentarer är fulla av människor som skriver hur de saknar dem.

I samma veva skriver tidningen om att någon killes facebooksida är kvar trots att han har dött
men det är ju ingen som loggar in där längre, ingen som tar bort kontot där….

Det är så sorgligt. Det är som ett vackert men tragiskt filmslut där en person försvinner ur bild och musiken tystnar men lämnar ett svagt eko efter sig

Alla de där som glöms bort, vem är det som minns dem
vem minns förgängligheten, det som passerar så fort

vi som blir kvar:
de snabba kasten mellan förtvivlan, sorg och kärlek

Igår såg jag en bild på en vacker spis i ett kök och började nästan gråta. På riktigt.
För att det var så… så JAG.

Det är inte utan att jag känner mig en smula… dramatisk.
Och längtande.

Det här är i själva verket två enkäter som jag hittade och slog ihop för det kändes inte vidare viktigt att göra två inlägg av det. men som med allt som har med bokfrågor att göra så blev jag sådär boksjuk igen. Boksjuk som i ”Jag saknar mina böcker och vill hämta hem dem och ställa dem i ordning så att de kommer till sin rätta, för finns det nått bättre än ett rum med fullproppade bokhyllor?”-sjuk.

Senaste bokköp: Joe Hill ”Våldnader”, Ulrika Kärnborgs ”Myrrha”, och två vars namn jag faktiskt glömt men jag uppdaterar när jag kommer hem(note to self, inte till er

Senaste bibblolånen: Minns inte, tror det var nån bok om dockor, dockhistoria.

Senaste utlästa boken: the mammoth book of vampire romance. Innan det; behöver min bokhylla för det.

Favorittidning: jag vet inte om jag har nån. Jag gillar inredningstidningar. Jag gillar en del serietidningar. Fasen, jag kanske inte ens gillar tidningar…

Plats där jag helst läser: Jag ligger i soffan eller så sitter jag vid matbordet om jag ska göra anteckningar eller understrykningar.

Så sorterar jag min bokhylla: Författare och hur mycket jag gillar boken. De sämre hamnar utom blickfång eller i raden bakom. Bokrasist, javisst.

En bok som jag minns att jag läste när jag var liten: Allra käraste syster av Astrid Lindgren. Jag grät och grät. Till slut ville inte mamma låna boken mer för jag blev så ledsen av den.

Vilken bok i min bokhylla har jag ägt längst: Bröderna lejonhjärta, Ronja Rövardotter.
Fick dem innan jag fyllt tio.

Vad ser jag mest fram emot att läsa i vår: Åh, jag vet inte men bring it on!

1. Vilka författare köper du alltid i inbundet (dvs, snabbt efter boken kommit ut)?
J.K Rowling. annars är jag ett STORT fan av pocket.

2. Vilka författare har du flest böcker av i bokhyllan?
hrm. J. K Rowling, Anne Rice, Stephen King.

3. Vilken var den senaste boken någon tipsade dig om, och vad tyckte du om tipset? Var blev du tipsad, om det var en blogg? Tror det var en nätbekant som tipsade om Joe Hills ”En hjärtformad ask” som jag sträckläste och tyckte mycket om.

4. Vilken var den senaste boken du gav bort? Mottagande?
Minns inte det heller! Fan, jag borde föra bok över det där. Men ska jag ge bort en bok snart så blir det till min systerdotter och hon ska givetvis få Twilight-serien av mig.

5. Har du några biblioteksreservationer just nu?
Nej

6. Vilken bok/böcker läser du just nu?
Myrrha av Ulrika Kärnborg (vet inte vad jag ska tycka om den även om jag läst nästan halva) och jag sneglar på en av de nyinköpta vars namn jag glömt men framsidan minns jag. Adlibris, here I come. Monika eller Mona heter författarinnan i alla fall.

Jag har inte ens loggat in här sen det senaste inlägget, eller läst några bloggar alls. Am I in for a suprise, vi får se. Jag börjar klarna i skallen i alla fall men eftersom jag alltid börjar gå upp och ut innan jag är frisk så stannar jag hemma imorrn med. Det skulle inte förvåna mig om jag vaknar med feber imorrn med. Orka ojja sig mer över det.
Vampyrnovellsamlingen är utläst. Jag gjorde hundöron på sju noveller. Inte för att de omarkerade var usla men de sju utvalda var bara aningens bättre.

Igår fick jag ett bokpaket med Joe Hills Våldnader, Ulrika Kärnborgs Myttha, Ray K-nåntiing med En annorlunda kärlek (kan den nog heta)och författarlösa En rysk pilgrims berättelser. En slags religiös bok egentligen men jag tänkte köpa den för tio år sen och i jakten på mitt gamla Jag, den andra avslappnade Lena så tänkte jag kolla varför den lockade mig då men försvann ur händerna på mig.

ibland är huvudet fullt av saker jag måste skriva ner, men så raderar jag det så snart jag skrivit det. Inte för att ingen får läsa. jag har passerat privata gränser för länge sedan, utan för att när jag uttalat tanken för mina egna ögon så behöver jag den inte längre. Den är förbrukad, den är färdig och kan lämnas bort och lämna plats för annat.

den här tiden är det återhållna andetaget, i väntan på något nytt, i väntan på att sorgen ska kulminera och sedan ebba ut över en väldigt lång tid. De väntar på upprättelse men vet inte hur någonting kommer att sluta

och nu; jag vet inte vad som händer sen, vet inte någonting. Jag litar helt på att något nytt kommer att födas snart. En ny dörr öppnas, eller en idé vaknar

men är jag rädd, skräckslagen eller nyfiken