v a n d r a r v i l d

för solen lyser ute idag, men jag är fortfarande sjuk som fan, längtar efter ahlgrens bilar och vita winegums och appear-funlight (med is i. Jag tar ut isbitarna, fuktig om fingrarna så att isbitarna fastnar på fingertopparna och måste slitas bort med en förberedande min på smärta, men inget händer)men läser fortfarande vampyrnovellerna ur boken ”The mammoth book of Vampire romance” som är en antologi. Jag har vikt hundöron vid alla de noveller jag gillat och vars författtare jag ska kolla om de skrivit något mer. Igår fick jag en fnissattack över alla roligt låga vampyrskämt, fnissade sådär så att D sneglar på mig som om jag blvit knäpp. Nå, jag hade feber, men det är ändå roligt med alla ”love sucks/bite me”-skämt. Jag blir lycklig av sånt. Dessutom är det grymt roligt att skriva sånt själv.

det går fan inte att lägga till länkar på förra inlägget. Jag har verkligen ingen aning om varför det funkar på en del inlägg och inte på andra. Jag GÖR ju inget annorlunda. Det gör mig lite sur, sådär ”men jag VET ju att jag kan!”-sur. Som Lotta-på-bråkmakargatan. JAG KAN VISST CYKLA!
Nå, jag får testa på jobbet när jag är tillbaka där. På en trög PC.

Har mest legat och läst idag. När jag inte har läst har jag sovit eller slumrat med feber och en konstig halsont som kommer och går och gör att halsen liksom domnar av samtidgt som det rör sig upp mot öronen. inte alls som vanligt halsont. Det roar mig en smula med tanke på att det är vampyrnoveller jag läser. Nå. Det smakar inte blod i munnen i allafall…

Att jag ramlade på Stephenie Meyer-serien om Bella Swan var bara en slump, men nu roar jag mig med att beställa böcker som är i pocket och som är billiga nog så att man slipper ångra köpet.

Det senaste vampyr-inköpet var första boken, ”Död tills mörkret faller”, i en serie om Sookie Stackhouse, skriven av Charlaine Harris. Vad jag fattat som så är serien på åtta böcker och handlar om servitrisen Sookie som träffar på en snyggovampyr, Bill, och dessutom börjar folk runt omkring henne dö på sätt som påminner om lustmord med ett litet misstänkt bett på insidan av låret och man fattar ganska snart att det är henne mördaren är ute efter.

Men okej, språket i boken är uselt och påminner mest om såna där sexnoveller som män skriver för andra män genom att låtsas att de är kåta kvnnor, men eftersom det är Sookie som berättar det så funkar det; hon är outbildad, snäppet över white trash eftersom hon har lite pengar och ett hus att ärva, jobbar som servitris och får stå ut med händer på röven mest hela dagarna. Dessutom kan hon läsa tankar, något som inte folk vet men de känner att det är något skumt med henne. Men eftersom hon kan göra det så dejtar hon inte, eller har one night stands av den enkla anledningen att det är så avtändande att höra killen hon ska ligga med tänka ”gud, vilka små bröst hon har” eller ”vad fan håller hon på med nu, flytta handen!”

Så när hon börjar dejta en vampyr – vars tankar hon inte kan läsa, en uppenbarelse för henne i hennes galna värld av insikt i andras huvuden – och hennes jobbarkompis i samma veva blir mördad så är det klart att alla misstänker hennes vampyr, för han är nyinflyttad i stan, till en gård som var hans redan 1850 men som han ärvt eftersom alla andra efterlevande dött av ålder och han fortfarande är en snygg 30-åring. Logiskt i en värld där vampyrer är lika vanligt förekmmande som kattungar.
Vampyrer har nämligen rättigheter. Och groupies. Det säljs syntetblod i vanliga affärer. Och en del människor ägnar tid åt att tömma vampyrer på blod för det ska vara något av en sinneshöjande substans och när en människa tar det så blir de starkare, friskare och bara allmänt vackrare, utan att för den skull bli vampyrer själva. Naturligtvis är det förbjudet att ta vampyrblodet eftersom det är kränkande mot vampyrerna.

Det var översikten det. Nu till språket som jag nämde är white trash men som jag efter några sidor vande mig vid just eftersom det funkar med en blond servitrisbrud i norra Louisiana(ska vi ens nämna fördomarna?). Det är nog ändå korrekturläsningen jag har invändningar mot.
Den är usel.
Felstavningar, meningar som är styltiga och man märker är rakt översatta från engelskan, och vid två tillfällen är kpitel 1 – 2’s ”farmor” översatt med ”mormor” i kapitel 3. De första 30 sidorna är värst. Skulle jag sitta med rödpennan skulle boken bli ett blodbad, pun intended, och jag skäms å översättarnas vägnar. Det är riktigt dåligt gjort.

Den första boken om Sookie Stackhouse kom 2001. Hon kan läsa tankar. Hennes chef är en ”hamnskiftare”(shapeshifter)och de få likheterna med Stephenie Meyers Twilight-serie är inte glasklara men de finns där.

Charlaine Harris, jag beklagar. Du var först med fyra års skillnad.
Om sen Meyer kom och snodde tankeläsningen – fast hon satte den i Edward Cullen istället – och ‘bästa vännen’ kan bli hund så är det trist för dig.
Men för Meyer funkar det ungefär tusen gånger bättre. Man fastnar inte för Sookie Stackhouse på samma sätt som Bella Swan väcker ens sympatier. Sookie är snäll och inte alls lika korkad som hon först verkar. Men hon är inte min hjältinna, inte min ‘heroinne’.

Jag funderar på om jag ska läsa de andra sju böckerna i serien. Jag hävdar ju alltid att man inte kan läsa bara en bok av en serie, och lämna något oavslutat. Nå, det ska väl vara för det då. Jag ska läsa bok två och tre, men är de lika hopplöst uselt korrlästa och med ett språk som en dålig sexnovell så begraver jag dem och vet med säkerhet att de aldrig kommer att besöka mig som våldnader i natten…

Jag har lyckats bli sjuk igen.
Jag jobbar ändå; så jag lyckades komma ur sängen och fixa mig, och jag lyckades dessutom bli sämre medan jag satte på mig jackan och jag lyckas bita mig i läppen och går numera under epitetet kannibal

all these halleluja-moments.

Faaaan, vad det ringer idag. Jag som ville blogga om det här att P3 har blivit sämre och att vi här på jobbet lyssnar på P4 och jag har ständiga nostalgikickar eftersom musiken där är så jäkla bra emellanåt. Inte en tråkig popdänga så långt örat når. I alla fall inte mer än nån i timmen och då tröttnar man ju inte på dem på samma sätt som man gör på reklamkanalerna.

Fast nu gjorde jag ju visst det ändå. Bloggade om det.

Hepp!

Ärligt talat. Jag ska göra som Emm och räkna mina olästa böcker hemma, samt räkna med dem jag bara läst halvt och sen lagt ifrån mig av anledningar som inte haft att göra med att boken är usel. Jag räknade några av dem imorse och det är uppåt trettio stycken bara på de yttre hyllorna(för hos oss nyttjar vi lagen om att alltid ställa böcker i två rader på varje hylla. Inte för att slippa damma, även om det vore en bra anledning, utan för att vi inte har mer än den hyllan och jag fortfarande köper böcker som när jag hade mina sju bokhyllor i singellägenheten.

Åh!

Jag saknar mina böcker). Jag frusterar mig över att inte hinna läsa i samma utsträckning som jag varit van vid att göra i hela mitt liv. Vuxenheten stör mig med sina bundna timmar. Men jag skriver i alla fall, och jag funderar inte över hur eller att jag gör det, jag gör det helt utan kritik och helt fördomarna jag tenderar att ha om mina egna ord. Blocket jag skriver i får inte användas till något annat, som om det andra skulle störa historien, som om historien redan ligger vilandes bland sidorna utan att vara synlig för nån annan än mig själv.

Ärligt talat så har jag aningens för mycket att tänka på för att kunna koncentera mig på jobbet nu på morgonen, och aningens för ont i magen för att sitta här utan att tänka på att jag borde stannat hemma ändå

eller så är allt bara en självuppfyllande mag-profetia. Min hunger kanske inte rör sig runt själva ätandet, utan intagandet av saker som tillfredställer min plötsliga rastlöshet

kladdkaka hemma. Nynnar jag när jag sköljer ur formen efter vad som numera kallas för ”Världens godaste kladdkaka EVER” som jag bakade själv här hemma. Jag har redan lite prestationsångest; tänk om jag inte klarar av att göra en likadan igen. Vad händer då? Kommer mitt goda rykte falla hårt och trassligt? Förvandlas jag plötsligt till en ”one hit wonder”?

Igår skrattade jag åt ännu en zombie-film.Det roligaste är nog passionen som man ser skaparen gärna vill finnas i hur zobissarna sliter tag i nån och tuggar på dem. Jag föreställer mig att det är vad de säger till zombissen innan: ”PASSON, MER PASSION I HUR DU TUGGAR PÅ DEN DÄR AVSLITNA ARMEN!”

Zombiefilmer är så underbara för att de är så dråpligt roliga. De är kletiga och det finns alltid en hjälte och en anti-hjälte, förr eller senare kommer det en brud som hjälten väljer och alltid en tuff pojkflicka som dör ganska snart. Det är enkelt, det är helt underbart och jag blir lika glad varje gång, Dessutom kvittar det om det är en dålig film, jag hoppar alltid till i filmer när det plötsligt dyker upp nått, hoppar till och säger Herrejävlar! Jag är så lättskrämd.

men idag är det lördag. Den förmodade snöstormen som de varnade för var bara lögn. Här regnar det, här är en ny typ av deprimerande glåmighet som jag inte skådat förr och som måste fördrivas med något färgglatt i klädväg.
Jag ska ut och köpa present till E. Hon fyller 19. Jag har inte träffat henne på evigheter och vet inte längre vad hon tycker om, men jag köper sånt som jag själv gillar och försöker att inte förminska henne till att vara ”min lilla söta systerdotter som aaaaaldrig blir vuxen”. För hon sköter det där med att växa upp ganska bra tycker jag.

Var det hur jag somnade när jag kom hem och inte blev väckt på tre timmar, och hur bra jag mår nu. Nej. Sanningshalten i det är dock stor men snarare tänkte jag på det där fenomenet Facebook och de gamla vännerna som dyker upp igen.
De där som man kände i gymnasiet och var god vän med i den åldern.
Och nu när jag träffar dem igen så vet man inte vad man väntar sig. Är det här samma person som jag kände då, har de förändrats massor eller stått stilla.

I mitt fall tycks de ha stått stilla. Jag har ingenting att säga till dem. De är kvar i vad jag kallar ”det generade stadiet”; det där man inte pratar om annat än trevliga lättsmälta saker, där man aldrig närmar sig de djupa tankarna – som jag tycker är intressantast – eller insikterna eller rädslorna eller sin längtan. De är kvar i det där tänket från yngre år; Jag ska klippa mig och skaffa mig ett jobb och sen kommer aaaaaaallt att bli braaaaaaaa, bingolingodimma, allt jag blundar för med mitt liv EXISTERAR INTE.

vilket jag beklagar.

Dessutom är de tråkiga att prata med.

men på marken ligger det snö, och ute är det kallt. Husen på andra sidan hyser svarta fönster och det där enda som är upplyst är min fackla i mörkret, mitt ögas resa dit och hem igen

inomhus slumrar kärlek bland trassliga lakan och jag håller båda händerna om muggen med blommor på, allt för att se om jag kan vara en del av min egen längtan

…och sedan, vad står det skrivet där?

men det är bara dagar när meningslösheten i mina egna ord slår sönder varje uns av hoppfullhet och tro om att kunna ändra på någonting, när man inser att det är tiden som bråkar, eller de varma dropparna av nostalgi som rinner nedför ens panna den kväll då månen klarnat och musik sveper genom trädgården man nyss lämnade

allt tonar ut

Jag har otur med saker jag köper över nätet.

Det enda jag klarar av utan att betalningarna kommer bort och saker försenas tills jag skiter i att kräva tillbaka pengarna – peppar peppar- är att handla böcker från adlibris.se.
Yeah, det är mitt bokställe och jag trivs bra med dem för de strular -peppar peppar- aldrig.
Fast numera måste jag hämta ut paketen på fruktaffären med de förvirrade(läs: nonchalanta)ägarna som kräver att se ens mottagar-sms som om man inte kan läsa upp en fyrsiffrig kod själv. Men man FÅR i alla fall det man beställt! Annars är de snabba att maila och säga att boken kan dröja men att de skickar den snarast och dessutom bjuder de på portot då det blir två paket istället för ett. Sånt gillar jag. Det är kundservice.

Hursomhelst så får det vara nog med alla andra beställningar. Nog nu. ORKA strula med kundcentran och dessutom ett på danska som hävdar att de satt tillbaka pengarna på mitt konto. Som om jag inte själv kan se att pengarna INTE satts in. Jävla nöppen. Jag har mailat dem femton gånger. Orka. Det är inte ens speciellt mycket pengar, men det är principen!

Så från och med nu ska jag bara lyssna på mig själv och magkänslan, inte lyssna på vad andra säger. För det slutar ju uppenbarligen inte bra.
Fast jag ska nog beställa några böcker nu, så kommer de lagom tills lönen trillar in.

Jag skriver inte vidare inspirerande. Jag sitter på ett bullrigt dammigt illaluktande kontor(enbart på grund av ombyggnaden)och svettas dagarna i ända. När jag kommer hem är jag så utmattad att jag orkar zappa på teven och kanske surfa lite. Oftast somnar jag en kvart eller så i fåtöljen och vaknar i tron om att jag sovit myckt längre än så. Jag har skapat mig en helt annan innebörd av ordet ”power nap”.
Att jag sen blir så pigg att jag inte kan somna innan klockan ett på natten och i bästa fall får sex timmars sömn; det är en världslig sak.

Det jobbiga med det hela är att jag ändå har huvudet igång som vanligt, men istället för att jag tar itu med det på dagtid så drömmer jag. Och vaknar mitt i natten av drömmarna. Och kan inte somna om på en stund. Och vaknar utmattad på morgonen och redan då stressad eftersom jag måste hinna någonstans innan en viss tid.

Min tid är ur led. Det är nästan så att jag önskar mig att bli lite sjuk igen för att hinna ifatt. Fast då kommer jag oroa mig för pengar istället. Jag undrar hur jag ska kunna räta upp allt igen. Det är som om allt fortsätts staplas ovanpå. pengar kärlek tankarna skrivandet vikt/rörelse jobbet framtid drömmar boende tankarna tankarna tankarna

Skulle jag berätta det här för Z skulle hon säga till mig att meditera. Med stora bokstäver: MEDITERA MERA!
Hennes meditationsskiva ligger hemma vid stereon. Jag har inte lyssnat på den ännu trots att jag fick den innan jul.

Vad är det som skrämmer er mest med döden och/eller tanken på döden?Är det att upphöra som person eller rädslan för att man inte riktigt säkert vet vad som händer efteråt; om man fortsätter vara medvetande eller inte?

Ni vet hur tandläkarborrar låter. De flesta vet det, det där enerverande ljudet som man när man en gång har hört det aldrig kommer ifrån.

Scenario: Lena på jobbet. Mår inte riktigt hundra och har sovit jävligt illa. gäspar mest hela tiden.

Huset renoveras.

Klockan halv nio börjar de borra i ytterväggen en meter från vårt fönster.
Klockan nio börjar de borra i korridoren utanför. Inga brummande borrar. Tandläkarljud. Rakt igenom skallen.

Klockan är tre nu. De har borrat konstant i sex timmar. Hur jag mår? Mitt ansikte spricker upp i ett leende endast av tanken att byggarbetaren där ute råkar riktigt illa ut(taskig karma, jag vet! Det är ju inte hans fel)eller att huvudvärken jag dragits med sen i fredags tvingar mig hemma imorgon så att jag kan ligga hemma och ha alla ljud och apparater avstängda.

Men alltså: Människor som på allvar engagerar sig i huruvida Lisa Marklund ska brinna på bål eller inte för att ha kallat sina böcker för ’sanna historier’: Get a life!
Orka höra något mer om något så jävla meningslöst.

Det finns människor som tror helt och fast på annan skönlitteratur som absolut sanning: De tror på bibeln.

I rest my case

Vill någon köpa en almanacka för 2009? Jag har nollställ min tidräkning; Från och med i går är det år noll.
Vad än alla andra må tro så är jag i min brinnande övertygelse helt klartänkt!

Roger filmade meteoren står det i sydsvenskan men kära vänner, vi vet alla vad det är som verkligen fastnade på filmen!

Åh, Clark.
Tyvärr måste jag meddela att eftersom du landade i Skåne kommer du vara lite halvfet, blond, dryg och prata grov skånska. I mitt hjjärta kommer du dock alltid att omnämnas som Fly-Inge
Kanske blir du döpt till Jöns, Pål eller Flemming. Men dina trikåer kommer visa att du är ”all man!”

Välkommen till jorden.

Av alla rufsiga farbröder som jobbar här(och det finns många farbröder här)så finns det en som jag blir sådär roligt glad av att se.

Han ser alltid totalt förvirrad ut men kan massor om sitt område(så han är en av dem där som man alltid kan ringa om man inte vet vem man ska koppla till)och sen tassar han liksom runt i oljerock och beiga byxor och tittar på alla som om han nyss insett att det finns andra människor och att de antagligen är väldigt intressanta varelser.

Jag föreställer mig att han har rutiga tofflor hemmavid, och ett hus med en öppen spis som hans fru eldar i när det drar kallt längs golven.
Säkert dricker han konjak eller nån speciell form av alkohol, kanske nån likör som han hittade i utomlandet nån gång på 70-talet, och han har säkert flera exemplar av det här speciella som han jobbar med hemma i en glasmonter. Han visar det för folk som är hemma hos dem för första gången. Hans fru är vithårig nu men var mörkhårig och hade smilgropar när de träffades. Hon charmades av att han var en total nörd då på 60talet, fast då kallades det säkert bara ”beläst”, och virrig nog för att väcka även hennes ömma moderskänslor. De har säkert en son tillsammans, nån som pluggat i Lund och som är lite politiskt framåt och till motsats till sin far är lång och smal.

Farbror Rufs lyssnar nog på konstig jazz och uppskattar reggae som ‘modern musik’. Eftersom han åker mycket bil i jobbet lyssnar han på radio under resorna och har av någon underlig anledning börjat tycka om BWO, något som hans son(snart 40 år)tycker är ofantligt roande.

Förvirrade Farbror Rufs har blank flint mitt uppe på skallen och håret runtom är vitt och så långt att det alltid står runt huvudet som en gloria, håret lika förvirrat som farbrorn. Ibland kommer han intassande här och stammar fram en fråga; stammar eftersom han har huvudet någon helt annanstans samtidigt och hinner glömma bort vad han ska säga medan han frågar. När han rör på huvudet så vippar håret upp och ner. Vissa dagar har han gjort en överkammning. SKulle han en dag komma med öronmuffar som skydd mot kylan skulle jag faktiskt inte ens bli förvånad.

Jag vill skriva, men vet inte till vem. Mina tankar måste vara riktade till denna Någon för att jag ska kunna knyta band, om än inbillade, mellan oss.
Det är till dig jag skriver det här. På vägen hit tänkte jag vända hem gång på gång för det värkte och molade, det knakade och stramade. Jag tänkte att jag växte, men spegeln avslöjar ingen förvandling, bara mitt eget Jag
huden blek, ögonen blå
samma mun som spegeln lydigt visade mig innan, håret lika rött

men är hon jag

Någon, jag kan inte sitta still längre
jag är alltid lika rädd för att fastna kvar, stelna i en obekväm form

då hellre en nagel i ögat

den där natten, den natten
jag drömde om ett hus som blev en båt, och jag förstod att jag äntligen var på väg, oavsett vakna spegelbilder och stramade växtvärk men är hon i spegeln jag

misstanken att hon är du är stor, lika lydigt

Det är okej att komma till jobbet och vara trött eftersom man hunnit vända på dygnet medan man varit sjuk. Det är okej att komma dit och sitta i sitt hörn och ha nån ny åkomma men man står ut för det är torsdag och jag kan sova imorrn eftermiddag.

jag är ändå för snål för att stanna hemma. Jag önskar pengar kunde sluta bekymra mig

och är sjuk. Det jag har gjort sen i måndags efter lunch är att läsa Stephenie Meyer-serien om Edward Cullen och Bella Swan(fast nu är hon Bella Cullen), en vampyrserie på sammanlagt 2100 sidor. Jag har hoppat över kanske 600 sidor sammanlagt: de som handlar om Jacob. Jacob är BORING, självömkande och han luktar hund. När jag lyfter ögonen från boken till teven tycker jag det är konstigt att det är verkliga människor i programmen och inte bleka varelser.
Skadad. Riktigt skadad.

Är inte lika snurrig idag. Men har börjat hosta. WTF! Jag pimplar te och undrar hur värt det är att laga mat. Jag är inte hungrig, men borde väl äta nått.

och jag trodde aldrig jag skulle säga det här någonsin, aldrig aldrig, men jag är fan en smula trött på vampyrer nu. Jag som köpte en vampyrnovellbok förra veckan.
Nåja, den får väl ligga et tag till. Jag ska ändå läsa Mr Pip först. eller ”Att tro på Mister Pip” heter den nog.
Är den dålig ska jag för evigt sky böcker med snirkllig framsida. Jag är så lättköpt. Suck.

Jävla hosthelvete. Met te, mer te! Äppelte med kanel. Måste finslipas på huruvida man kan dricka det aningens svalare, eller ska det vara varmt. Kanske starkt och sött?

om en stund ska jag somna igen
om en stund, inte nu, för solen tvekar med att få upp och även om jag inte fryser så har täcket hunnit kallna. Jag sitter och drömmer med varma fötter, jag drömmer om att få sova djupt i rusningstrafik

hemma idag, mår odefinierat underligt, någon sa att det var influensa, men jag tror det är kroppen som kämpar emot och vägrar ge efter. Ont överallt, konstigt frånvarande i huvudet, halsvärk
jag vägrar ge efter som vanligt, vägrar släppa taget som med andra saker

jag längtar dag med inre frid. skulle jag säga det till Z skulle hon säga att jag ska meditera mera
herregud, jag som inte ens saktar av

att treva efter orden är meningslöst
istället sneglar jag gång på gång på blocken på sidan av mig, tomma papper som viskar, och en blå penna som jag hittade adresslös på golvet, tankarna om att skriva kommer alltid när jag inte kan, när andra saker upptar mina händer

jag tänker att det är livet självt som ger mig orden, de som jag lika snabbt glömmer, en glömska som får mig att sitta stirrande vid skärmen, stirrande med frustrerande ångest vad var det nu för ord jag hade, som jag tappade

min kropp värker, inte efter ord eller skrivande utan av något hemligt och för mig okänt, helt olikt Boyes ord ”jag vaknar av en hemlig värk och finner inget bot”. det är inte kärlek som värker i mig, inte längtan, det är trötthet och konstigheter med halsont

Om ni nu missade de fyra delarna av Lost in Austen som visades den här veckan och veckan innan det så beklagar jag. För någon som är hyfsat insatt i ”Stolthet och fördom” är det en kort serie som är väldigt rolig. För nån som läste boken redan som ung och någon gång i sitt liv haft en mild, eller grym, crush på Mr Darcy så är det jätteroligt(själv skrattade jag högt flera gånger, speciellt när hon tvingar honom att kliva ner i dammen).
Så ”Lost in Austen” är något som SVT borde visa igen, snart.

Men sen i fredags har jag återigen funderat på den romantiska kärleken versus den mer realistiska. Själv är jag uppväxt med alla typer av bilder på prinsen på vit springare även om jag rätt snabbt fattade att det inte var på riktigt, men det är inte poängen: Poängen är att det är tanken på prinsen som är så trevlig, Att det är tanken på kärleken i någon slags oskuldsfull helt kravlös form som är så lockande. Och det är däri som faran ligger. Kärlek är. Den kanske adlrig tar slut men ändrar kanske mening eller mål, form eller fasthet. Kärleken består. Men den kommer aldrig att komma i form av Mr Darcy eller Rhett Butler eller Edward Cullen eller fan vad nu roman- eller filmkaraktären må heta.

Det kanske är en helt vanlig kille som heter Rickard med k. Som, när det drar kallt längs golven, vill sova med bara strumpor på…

Så alla lurar sig själva. Killarna vill ha en typ av tjej(eftersom de flesta verkar lida av Madonnan/Horan-komplexet) och tjejer vill ha en drömfigur, och ingen av dem kan leva upp till de andras krav.

Fast det är så cyniskt att säga så. Innerst inne tror jag att det finns nån för alla. Flera för alla. Inte för att evighetssinglarna blir uppmuntrade av att höra ännu en person(som jag själv)säga så. Men jag tror ändå på det.

det skymmer ute, och någonstans mellan träden skymtar din randigt stickade tröja. Du skrattar, jag hör
Jag föreställer mig att kylan gör dina händer en smula nariga, och när du kommer in i köket kommer mörkret utanför att försvinna i en värld där du är allt, allt och mina händer komma leta sig innanför tröjan
fördjupningen längs med ryggraden där fingertoppar letar min blindskrift för att läsa dig

det skymmer ute
och jag tänker att mörkret är en trygghet med väldigt vassa tänder

nån hittade hit genom att söka på ”återkommande svimattacker” och jag som nyss skrev om min arbetskamrat som svimmade en morgon och vi misstänkte tumör.
Det var en tumör. MEN nu har jag ångest för att det kanske sitter nån stackare där ute och tror att bara för att de är yra så har de en tumör.

Så är det ju inte. Det kan vara lågt blodtryck med. Har inte alls med tumörer att göra!! Lovar! en annan på mitt jobb är ständigt snurrig men hon äter knappt och ser helt urlakad ut: hon behöver gå upp i vikt. Och ännu en som nästan svimmar när hon reser sig för snabbt,

så söta snälla, sitt inte där och oroa sig i helgen. Det ÄR ingen tumör, jag lovar

* vårtor på händerna. Svarta vårtor på händerna.
Inte en. Flera.

Hamnar under avdelningen: ”Anledningar till att Lena inte vill stå i luckan och träffa på slemmos med vidriga utväxter”

…och jag läser inläggen jag skrev runt jul och saknar det där mysiga med att tassa runt i klänning och sockar och vi spelade julmusik och det brann stearinljus överallt och det pysslades och mystes och maten var god och jag var lugn ändå in

ständigt denna nostalgi
man kan ju tro att framtid inte finns

det är som om fingrarna lever sitt eget liv. ibland far de iväg över tangenterna och skriver saker jag inte trodde jag hade i mig. som om jag står ivägen för orden som vill komma ut, som om jag borde utföra en slags spökskrift genom att bara låta det flöda genom mig istället för att styra och bedöma det redan inne i huvudet, där inne bakom pannan där det skvalpar runt helt ogenerat

där finns verkligen allting

ibland när jag blundar och betraktar det inifrån häpnar jag över orden och infallen, ilskan och frustrationen känner jag igen men det där bakom skuggvarelserna

blekta papper i solen, dimmiga blommor, färger jag inte kan beskriva, långa förvridna ansikten som ändå lyckas vara vänliga, ansikten på människor jag aldrig mött men som ändå lever. På ett ögonblick kan jag deras historia, så snart jag får en gest eller en siluett skapas de, sparas, som om de vore minnen

jag undrar hur jag blev sån här
är det för drömmarna eller en önskan om något mycket mer?

Grogghagga…

roligt

Jag ska på fest på lördag! Tjejfest hos Crrly. Barnprat är bannlyst tackgodegud men vi är väl typ tre pers där som inte har barn så vi får se hur det går…

Jag ska kolla vad jag har att dricka hemma, annars får jag väl dra med mig lite alkohol. Inte för att jag är sugen på att dricka
egentligen så jag borde väl bara skita i det men ofta när jag tänker så brukar jag bli peppad just för att jag inte har något att dricka…. Det får bli en vinare. Den kan ju alltid ligga kvar i väskan. Det kanske bjuds på bål. Jag siktar ju in mig på att bli en grogghagga(bara för att ordet är roligt)så bål är ju en början…

Så nu har jag skrivit ut kartor och busstider till och från Crrlys förort och mailat två tjejer om skjuts från Värnhem. Jag måste alltid kolla upp sånt där när jag ska nånstans, blir orolig av att inte veta vart jag ska och hur jag tar mig hem igen.
Men orka hålla på mer nu. T ska ju med. Jag vet vilket bussnummer det är vi ska på och sen får jag väl hålla låda med chaffisen om det skulle vara så. Det är en gul buss. Jag inbillar mig gärna att gulabusschaffisarna är trevligare än grönabusschaffisarna.

jag glömmer att det här är min blogg ibland just för att det känns som om jag har krav på att skriva underhållande så att folk vill återvända. Nå, när jag blev ihop med D tappade jag 150 läsare om dagen i vad jag förmodar var trånande singlar. Alla ville de ha en bit Lena. De kunde fått ett hekto var i somras så hade jag sluppit dieten,

Mornarna numera ter sig ungefär likadana. Jag snoozar fyra gånger innan samvetet tar över och jag kliver upp och tänder den lampa som skär minst i ögonen(jordgloben) och teven. Ljudet sänker jag. När jag gjort mitt te och satt på kaffe höjer jag det. Oftast är jag morgonsur som fan och muttrar över Nyhetsmorgon för alltid har de nått man kan störa sig över(ja, om det nu är så viktigt för mig att vara grinig så…)och sen programledaren – som ser ut att kunna heta Barbro i sina nya ‘fina’ glasögon – börjat klä sig som en 65åring på 70talet så kan det vara riktigt roande. Det är bara kläder. Hon är ju fukking fab jämt annars. Jag läste att de börjar kl fyra varje morgon. Orka se fab ut kl sex när de börjar sända. Undrar om hon går och sover klockan sju varje kväll eller om hon sover på dagen.
varför undrar jag det, det är ju helt oväsentligt. Och idag ser hon inte alls ut som fan. Jag vet inte ens vad hon heter. blond snygg behaglig röst. whatever

D är sjuk idag. Han kliver upp, tar en klunk kaffe och sjukanmäler sig, drar filten över sig i soffan och ser eländig ut. Han ska inte in i dushen nu vilket ger miglite mindre tid vid datorn men mer tid i badrummet. som om jag skulle nyttja den.

men jag vet inte. om saker.
jag vet bara inte. jag har jobb ett tag till, jag ska på bröllop i sommar och jag ska snacka med T och D och D om en fest nästa helg. jag ska tvätta nästa vecka och pappa fyller år
det vet jag om framtiden.

äh, orka sjunka ner i bölerier igen. jag bloggar när jag kommer till jobbet.

Jamen, det är KLART man inte bloggar för att man är superlycklig och allt är blomsterdoft och glitter och oskuldsfullt. Hur kul är det att läsa? Jävla LALLANDE!

Nej, jag vill inte läsa om brudjävlar som köpt nya märkesbrallor och hur deras söta superdupergosiga välkammade pojkvän gett dem rosor och att de är lyckliga.
Jag vill läsa om MISÄR! Inte för mycket, det är ju helt galet trist att läsa om människor som fastnat helt i sin egen misär(följde en sådan blogg för några år sen och tröttnade snart för att grabben inte kunde rycka upp sig och sluta böla om hur missanpassad och felbehandlad han var), men människor som TÄNKER mitt i sitt egna lilla elände. Det är grejer det. Och glada men ändå smått ironiska människor som ibland fastnar i nått lågt och sen tar sig ur det, det är fan så kul att läsa.

Så det är klart att man bloggar för att man inte är helt lycklig. Måste det verkligen sägas? Om jag vore skitpisslycklig sådär så att det fladdrar fjärilar ur öronen på mig så skulle andra tycka att det vore kul att läsa i kanske två inlägg och sen skulle de bli störda på att jag var så jävla uppåt.

(kass bild, jag vet)

för idag smakar keso KONSTIGT.

Det smakar precis som det brukar

men jag TYCKER INTE OM DET.

*GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!*

Vill jag söka ett jobb som ”lektant” på ett ställe med barnkalas och vad som beskrivs som ”en mindre restaurangrörelse”

jag funderar

man kan ju alltid söka

och barn kan ju vara roliga. Det är mest föräldrarna som är dryga och obstinata och MINSANN ska ha rätt.

Avsky föräldrarna. Överjävliga idioter.

Men barn: gillar jag ens barn?

Eller, man gillar väl dem man känner. Jag känner inga barn just nu. Barn är väl som vuxna. Känner man dem inte så bra så är det kanske svårt att bilda nån slags uppfattning om deras personlighet. Och att tycka om nån för att de omfattas av gruppen ”barn”, är det inte minst lika illa som att automatiskt gilla någon för att h*n är vuxen/gammal/snygg/kommunalarbetare

och hur i helvete kom jag ifrån frågan till det där då?

Lena, shut up, sök jobbet och sluta böla. Oki?!

På tal om TANT så undrar jag hur TANT det är att sova med raggsockor på när det är skitkallt om fötterna. Hur TANT är det att vilja stanna hemma för att spara pengar och ”vi har ju glögg, vi kan väl dricka det!”.

M säger att vi blivit pensionärer. Panschissar.
Det kanske vi har, and we love it. Vi lyssnar på skitgammal skitbra musik och trivs hemma med mysbelysning(utgörs av ljusslinga runt vattenrör samt jordglob, typ)och fotpall till fåtöljen(åh, jag älskar min fotpall!)och filt över benen och glögg. Myser för mysandets skull.

Som motvikt till detta(och allt det här måste jag skriva för min egen skull, för att jag ska känna mig mindre TANT och mindre 34åring-på-väg-mot-grov-ålderskris:

För ett tag sen sa en kille att han trodde jag var typ 26. När jag skämtade om det(på tal om denna åldersnojja som ständigt dyker upp i samtal med alla ens vänner som är 30plussare)för nån i helgen sa den personen ”Jamen, du ser ju inte ut som om du är över 30 i allafall!”. Han borde fått en kram till.

Dessutom: pensionsparande: nästan nada. Ica-kort; nope. Bostadslån; nej. Barn; noll. Dräktägare: nej.

eeeeh.. jag är inte gammal jag är inte gammal jag är inte gammal jag är inte gammal jag är inte gammal

*suck*

Häromdagen svimmar en av medarbetarna på väg till jobbet och har legat inlagt sen dess.
Nu misstänker vi(av informationen vi fått av hans fru) att det kanske är en tumör; nått som trycker på hjärnan i alla fall, som får honom att svimma. Han har tappat minnet om vissa saker. Han ska in på skiktröntgen imorgon.

Så jag fick förlängt i minst en månad till, antagligen två.

Det är klart att jag hoppas det inte är nått allvarligt med honom.
Det är klart att jag är lugnad av att ha fått förlängt, igen.

”Sunt förnuft är summan av alla fördomar som man lagt till sig med när man fyller 18 år”. Sa tydligen Einsten.

Smart kille det där.

Jag har funderat i några dagar och kommit fram till att förvirring kanske bara är ett tillstånd av många tankar, snarare än att inte ha en jävla aning om vad man ska hitta på eller ta vägen eller jobba med.

I natt när jag inte kunde somna så låg jag i halvdvala och funderade på saker och skrev snabbt ner en tanke i mobilen eftersom det kändes helt omöjligt att kliva upp från sängvärmen, tända lampan och leta reda på penna och papper.
”Om man inte kan göra nya val behövs ingen gryning” skrev jag

idag på jobbet känner jag sekunder av avsky inför det jag gör, men ändå stunder av trygghet för att jag kan

är man kanske mer rädd för det man inte kan?
men jag känner nyfikenhet.

Jag grubblar mer och mer på om jag kanske ska ta itu med de där resttentorna, på att jag vill plugga igen, lära mig mer.

Lullig morgon med taskig humor. D stör min morgonsurhet genom att vakna samtidigt med mig och börja(på skolan) innan jag, så nu sitter jag här och håller med om vad han just sa: Det är lite mysigt att kliva upp såhär på morgonen, tllsammans, och smålamporna är tända och man kan sitta där och dricka sitt kaffe/te och långsamt vakna

och teven mullrar ut [taskiga] nyheter (men jag lyssnar inte mer än att jag hör nått om Gaza(innefattar det verkligen nyheter när de ALLTID krigat???) och nån brand i en skola eftersom nån elev/blivande skattetyngd via kriminalvården eller psykvården trodde de skulle slippa skolan om de tände på den
men NÄE, det funkar inte så; de får bara längre att gå för att inkräkta på nån annan skola eller andra lokaler. Bummer, uh?)

men vinden utanför håller sig utanför och jag betraktar D när han kliver ut från duschen. Okejokej, jag stirrar och säger ”Oh yeah!” fast det är på skoj, och D säger att jag objektifierar honom och jag säger ”Oh yeah!”

Mitt te är lagom hett och jag kastar trånande blickar på HP-boken på bordet men reser mig för att ta den där duschen och gå till det där jobbet jag har i några veckor till.
Jag undrar hur de ska göra utan mig där, tvinga nån på avdelningen att jobba mot sin vilja. Det finns ju några stycken som man inte vet vad de faktiskt gör på jobbet.

Och jag tänker att Jaja. Jag klarar mig. Jag gör ju faktiskt det. Jag kom ju ända hit, eller hur. Trots de där dagarna när jag trodde jag skulle gå under för att pengarna var slut och jag inte visste vart jag skulle ta vägen.
Jag vet fortfarande inte vart jag ska ta vägen. Jag är mer förvirrad inför det här året än vad jag har varit inför tidigare år.

men det kanske inte är ett fängelse, att inte veta vart man ska göra eller ta vägen

det kanske är det som är frihet

Du kan ju inte skrämma mig sådär när du kommer för att säga Hej!
Nå, det tog ju en stund innan jag fattade.

och vad säger man egentligen: Grattis på dödsdagen,hoppas du vill bli återfödd snart?

Jag hoppas du tycker om ljusen, och visst är det där korset fint?!

och mormor: Det är till dig med, det förstår du väl?

tusen kramar
//Lena

Jag vill ha kinamat. Jag är grymt sugen på kinamat. Jag smsade nyss D och föreslog att vi går och käkar det när jag kommer hem. Jag vet inte vad jag ska ha. Vill mest ha varm mat som luktar välbekant. Eh…som luktar som välbekant MAT(Välbekanta lukter innefattar ju dessvärre inte enbart trevliga saker som man vill äta).
Jag är rastlös. Jag bet mig i läppen häromdagen och nu sitter jag och tuggar på den ömmande fliken med en vass tand och underliga miner

Det där humorprogrammet Britain-vaddetnuheter har förstört mig. Efter en viss sketch kan D och jag inte säga kinamat utan att direkt säga ”the tjing-tjong-chinaman” och direkt efter det ”the big fat lesbian, yeeees. The ompalompier, yeeees”.

och nu undrar jag om det ska stavas tjingtjong eller chingchong. Rubriken får bli en fulkombo, helt enkelt.

då folk återigen säger” Ja, jag har ringt det numret(till ett helt annat företag än vårt) men det var upptaget” och prövar mitt tålamod återigen. Och jag ler med rösten och säger att ”Ja, men det kan jag ju tyvärr inte göra något åt eftersom det inte är oss du ska prata med och det är ett helt annat företag, så du får helt enkelt försöka tills de svarar” och mannen låter lite sur(bara en sån sak)och sen förvirrad och slutligen verkar han fatta ”Ja, jag får väl göra det då.”

Jag tror T brukar stava det ”eeedyuts”…

Idag är helt enkelt en kall dag då jag inte vet vad jag vill skriva, bara att jag vill.
Jag traskar tyst till jobbet och lyssnar på Queens ”I want to break free” och jag tänker att upprorskänslan det hela fyller mig med gärna kunde vara i proportion till handlandet.

I ett fönster på vägen till jobbet hittar jag ett spöke.

och jag är avundsjuk på alla de mörka fönstrena på andra sidan gården. De som sover vidare. På teve pratar de om att det här varit den kallaste natten i landet på flera håll, även i skåne. Jag plockar fram långkallingar och tjocka halsduken och suckar över killen på teve som säger ”liksom” i varje mening. Och suckar igen över alla nyanlända reklamer från lokala bilförsäljare. Det är så det är alltså: så kallade sämre tider och så måste vi stå ut med pinsam reklam för att folk är desperata.

när jag pratar med landet down under skämtar jag om att söka jobb genom att gå ner på knä och skrika SNÄLLA GE MIG ETT JOBB men det hade down under redan provat. Men det kanske skulle funka bättre för mig eftersom jag är svensk och har större bröst än vad hon har. Hur hamnar jag alltid i sådana diskussioner. Jag skapar dem själv, antar jag.
Något ska man ju alltid roa sig med. eller hur blev det där nu då. alltid roar man sig med något

vaken nu. dags att ta itu med morgonen. först skrev jag moronen. stämmer bra det med,

min längtan har inga ord
ingen text
inga gränser eller fängelse

jag ser en framtid som är min egen, resor i sol på vit båt, jag har blått linne och nära till skratt. M pratar med nån av dem som kör och de skrattar och skakar på huvudena men vi trivs i solen och maten smakar bra och flera timmar senare är vi framme vid hamn med stenhus och tända ljus

min framtid är min egen, vi skyndar oss över torget och in genom dörren, uppför trapporna, jag håller upp klänningen och M ler mot mig med den där glimten i ögonen som jag älskar så

jag försöker göra mig förstådd med teckenspråk i ett land långt borta och när kvinnan förstr mig ser vi på varandra och ler stort, hon och jag. Hon har en gul t-shirt på sig och håret i tofs. Jag tänker att hennes rynkor ser ut som ett fint nät över hennes kinder men inser snart att hon inte är mer än kanske fem år äldre än jag själv.

det vägrar skymma, jag ger inte efter
jag vägrar skymning
aldrig mer en slöja över mina ögon

vägen utanför: tom på trafik. grannarna: knäpptysta. På TV: Vänner-maraton, Borta med vinden(den där Scarlett är en slyna), och Ivanhoe(den filmen har förlorat sin charm, tyvärr, så jag låter bli att se den bara för att jag ska kunna minnas den med samma naiva tro som jag hade inför filmen som barn. varför gör de inte nyproduktioner på den filmen? Samma sak med Total Recall, som suger apsnopp men som nog skulle kunnas göras schysst om de gör om den).

2009 alltså?
och januari?!

Nå. Middagen vi höll med Ds kompis och dennes pojkvän blev finfin. Klockan tickade snabbt mot midnatt och vi stod på värnhemstorget och kollade på rakterna.
Ärligt talat: hemma-raketer är en smula mesiga. Eller blir man inte lika impad när man är över 30 och har sett en hel del fyrverkerier i sina dagar?

Nå, det var en schysst nyårsafton. Idag sov vi till kl ett och sen dess har jag knappast lämnat min fåtölj. Vi slår zappningsrekord på TVn och jag har sett nästan hela Borta med vinden men jag fattar inte den filmens storhet: Scarlett O’ Hara är en slyna. Rhett Butler; vad är det för speciellt med honom? Den bästa skådisen i filmen är Mammy. I rest my case.

Jag har inte fattat att 2008 är slut, Gick inte året jävligt snabbt?

Jag ska fundera på om jag har några planer för året. har iallafall inte gett några nyårslöften. har ni?