v a n d r a r v i l d

Jag tycker getter är lite läskiga. Men jag vill ändå ha en. Jag tänker att jag kunde vara en sån där som flyttar ut i skogen och har en eller två getter(getar)och kanske en söt gris som får sova inomhus eftersom man lärt den att gå på låda och alla som hälsar på och säger skämt om att man ska slakta den grisen til jul kommer jag att jaga från gården med bössa eller i alla fall getbajs och sopor som jag kastar efter dem med slunga.

Och för ironins skull skulle jag döpa grisen till Skinkan eller Rosa och säga att h*n är grymt.
Getarna skulle heta saker som Lennart och Barbro och Tiger.

Man är i ständig förändring

Jag borde plugga vidare. Om det inte vore för resttentorna – som jag vill minnas att jag bara sket i för skitandets skull framför att inte hinna eller inte fatta dem(några av dem ligger närapå klara på min gamla dator dessutom) – så kunde jag fylla på mitt storslagna CSN-lån ytterligare för att lära mig mer saker som jag vill lära mig.

Jag vet inte hur hög standard det är på komvux i Malmö men i en reklam de har i Metro idag strök jag under 11 av deras kurser som jag skulle vilja läsa.
Så jag antar att vill lära.
Men när jag medvetet pajade det sådär för mig själv; det är så man gör för att hålla livet ifrån sig och hela tiden understryka för sig själv att man är en rätt misslyckad typ. Det är en utmärkt definition av en självuppfyllande profetia.

krossa spegeln, krossa spegeln!

David Hyde Pierce a k a Niles i Frasier är en av de stelaste sötaste TV-seriekaraktärerna jag vet.

När han springer in på restaurangen i ett avsnitt och skriker THE MUD PIE IS COMING!så är jag en smula kär i några minuter.

Äh, när jag skriver ner saker som varit halvroliga här så låter de skitlama.
Nyss ringde en man och skulle få ett mobilnummer och då skriker han helt överraskande ”Vänta, jag hittar inte läppstiftet!”.

Men nu är det ju inte roligt längre.

Ibland när jag blir rädd för saker så tänker jag att jag måste göra något farligt.
Som när jag nojjigt spanar efter spindlar vid min cykel (trots att det är för kallt för dem nu och alla spindlar från min gård har samlats nere i torkrummet där de bildar en mjuk vinkel mellan taket och den gula skrovliga väggen där de smälter samman med sina nät och dammet som vinglar mellan vägg och luft i draget från fläkten).

För jag blir så trött på att vara rädd eller skiträdd. SKiträdsla är aldrig annat än begränsningar, inte i mitt huvud. Så när jag är rädd för något så vill jag utmana det. När jag är rädd för att resa borde jag göra det. När jag är rädd för vad som helst så måste jag, eller borde i alla fall, utmana det.

för vem är man annars

Och jag kan känna mig så liten och behöver de där kickarna igen, påminnelserna om att jag faktiskt varit modig(skitmodig)tidigare och flyttat till okänd stad och rest för att få veta hur det kan bli sen.
Men då har det mest varit nyfikenheten som varit drivkraft. För att jag velat veta.

men om man inte är skitmodig och skitnyfiken. Vad är man då?

Inatt drömde jag att mina batterier började ta slut.
Ni behöver inte nån tolkning av det antar jag.

Mekanisk Lena som jobbar hela tiden
vill även sova hela tiden
och är för hungrig för dieten eftersom energin är slut.

Slutsats ej nödvändig. Jag väntar på nödlandning
(och inte helt osökt via rymdliknelsen så kommer jag krascha OCH då tänker jag se alla Alienfilmerna).

Om jag skriver ”nödlandning” som rubrik kommer jag få höra en avföringsliknelse sen. Så jag skiter i det…

Nog nu.

Eftersom jag dragit ner kraftigt på käk och godis och socker så är jag halvt besatt av recept. Det är helt galet och jag skrattar åt det själv. Men jag skriver ut dem jag hittar, samlar dem i en pärm hemma och tänker att ”snart, snaaaart ska jag laga det där och äta

men mest tänker jag på choklad. Faktiskt.

Och nu hittar jag det här hos Ozzys bror.

Chokladkola:
(Mängd: ca 50 st (10 portioner)´Kock/konditor: Peter Jelksäter)
Ingredienser

200 g mjölkchoklad
100 g aprikospuré
100 g grädde
150 g strösocker
100 g honung, flytande/glykos
salt, kristaller

Koka upp puré, grädde, socker och honung och slå över den hackade chokladen, rör slät och häll tillbaka i kastrullen.
Låt det hela koka kraftigt under omrörning till en temperatur av 118oC. Häll ut i form eller på bakplåtspapper till önskad tjocklek, strö över salt. Låt svalna och skär i bitar. Slå eventuellt in i papper.
Förvara i väl försluten burk så att de inte torkar.

Jag är sjukt nyfiken på hur de där smakar. Aprikospuré liksom. Hundra gram, det är typ en barnmatsburk? Ska man inte ha mörk choklad då, typ blockchoklad.
Äh. Jag kan testa med både ljus och mörk. Jag är inte den som är den, jag är godissugen.

Igår busade jag med en nästan-ettåring på jobbet och inatt drömde jag om bebiskläder som låg och väntade på ett barn som aldrig kom, i en garderob som ser ut som den mamma har handdukar i hemma.

Och naturligtvis får man höra ”Ska inte ni skaffa barn snart” av flera stycken när de ser att jag leker med bebben.

Jag börjar bli jävligt rriterad på sådana frågor nu men eftersom jag nyss käkade pepparkakor(eh..)så är jag snäll och snälla människor vrålar inte ”MEN FÖR I HELVETE!” åt sina jobbarkompisar bara sådär. För vi skaffar gärna barn snart, gärna för ett år sen. Bebben jag lekte med i går är två veckor yngre än vad han skulle ha blivit om vi fått ha honom kvar.

Men det fick vi ju inte.

Men skit i det, ställ era dumma jävla frågor ändå. Jag är ju ändå för snäll för att säga till dig att dra åt helvete.

Nyss tog jag bort tre pers på facebook bara för att jag inte är vän med dem. Inte sådär att man pratar med dem eller kommenterar vad de gör, o s v. Inte sådär vän att jag känner med dem, bryr mig om dem och oroar mig om de skulle vara ledsna. Återigen funderar jag på definitionen vän.

Orka bitca över saker. Orka. Jag skiter i dem, inte för skitandets skull utan för att de ändå gör som de vill och de ska ha de möjligheterna att göra sina egna val även om det går emot vad jag tycker och tänker. Ibland älskar jag människorna. Men jag gör det helst lite på avstånd, för det är en sak att ha illusioner om en vacker värld och alla människors inneboende kärlek och skänhet och styrka, och det är en annan att märka att världen trots detta har blkivit hårdare och konstigare bara på de senaste femton åren och ingenting görs för att hindra det eller ändra den utvecklingen. Barn får inte vara barn längre utan ska vara vuxna när de är elva. Vuxna ska vara ungdomar för evigt och gamlingar lämnas i ett hörn för att dö.

Och smällen som kommer(det har redan börjat)kommer att utplåna mycket av det som vi tagit för givet, tagit för frihet.

Det är som det är. Själv tänker jag inom en viss tid bo i skogen och försöka vara så självförsörjande som det bara går att vara.

fast den här gången gäller det bara(BARA? PLEAAASE!)att gå på stan dagen efter löning.

Mina connisar läcker in vatten, ach und ve, så jag måste jaga skor. the ångest, the ångest! Tillbringa tid på stan, okej men så kul är det faktiskt inte. Inte ens när jag har pengar. Kan jag inte handla ALLT så vill jag inte handla alls. Kan jag inte köpa det där huset i samma veva som jag köper nya stövlar och ett ton litteratur så kan det vara med sjåppingmejn iäkk-grejerna.

Egentligen vill jag bara hitta en plats i solen så att jag kan sitta och hitta på historier om folk(snälla!… nä, okej, inte om alla)och höra hur mammorna redan börjat julstressa och har panik över att julskinkan inte kommer räcka. Go veggie, säger jag.

Och det är ju faktiskt nästan åtta veckor kvar till jul.

dags att preppa SJ. Dags att köpa julprydnader på IKEA och lagerhaus?

nå, allt har sin tid

- Det regnar jättemycket ute Gunvor!
- Men jag ska bara till optikern och hämta mina glasögon.

Jaha. Jaja. Då regnar det inte lika mycket.

Ibland vågar jag mig på att känna att saker ordnar sig. Jag har den känslan nu. Det kommer att bli bra. Det kommer att bli tryggt och kärleksfullt, roligt och utvecklande.

kom ihåg det nu. omfamna det och minns det.

jag vill inte låta mina minsta ord drunkna i varandra
av varandra

och jag tänker att det ligger så mycket mer bakom de här maskerna man bär

kanske den stilla desperationen om att någon ska förstå ändå; se på en, möta ens blick och veta att man förtjänar den där chansen, det där avbrottet, de där nya andetagen genom resan och vilan.

ändå slåss jag med tanken att inte många vet vilka de är. De kan acceptera sina egenheter och uttryck och kanske till och med sina liv: Allt detta är alldagligheterna. Men när de står inför sig själva skräms de; som inför en avgrund

Jag värmer händerna på ännu en mugg te och funderar på det här kulturfenomenet ”Kvinnor kan”. Hur det tydligen är cementerad sanning även om kvinnor inte kan.
Att det hela har blivit ett ryggklappargrupperande med tillhörande gratisätare och ett ” Du är så DUKTIG!” även om tjejen i fråga har klistrat en datautskrift på en kartong och sen kletat röd färg över och hävdar att det symboliserat blodet i det kvinnliga lidandet.

Och jag VET allt det där om kvinnor som hamnar i skymundan för patriarkatet o s v. Jag kan allt det där. Men en lapp på en kartong är en lapp på en kartong. Jag skiter i om skaparen, eller ”konstnären” har en fitta eller inte.
Det jag vill påpeka med det hela är:

När det man skapat hamnar i skymundan för att man är kvinna och skaparen:
Vill man verkligen vara med om ryggklappardunkandet och berömmet och snålskjutsen man kan åka
när det man egentligen skapat inte är det viktiga utan det (fortfarande)är ens fitta som ligger i fokus.

Jag vet i alla fall var jag står i den frågan.

någonstans faller ett glas mot golvet och bryter den plötsliga tystnaden. någonstans vaknar ett barn med ett skrik, någonstans vänder sig solkatten till blicken, och hon kan andas igen. någonstans brister bubblan med ett skratt. någonstans vet någon att det här ändrade allting, allt men det är precis som det ska vara

precis som det ska vara

madre, när jag vill tala med dig känns det som om jag borde tala fort på spanska. Jag kan inte förklara det, kanske har det med själsminnen att göra, eller en bön som ligger kvar i kroppen sedan många hundra år. Jag vet att du inte har ett namn eller ett ansikte, du har många, men håret ditt är långt och svart och har en lukt av jord och sand. Jag har alltid vetat vem du är. Och allting jag gör nu vill jag ska leda till att jag kommer dig närmare.
Å, madre, vilka vingar krävs, och vilka andetag?

det är inte en kyla som stannar.
allting är på ytan, som de där sakerna man tålmodigt kan fösa bort
hösten kryper in i rummen, genom springorna och stängda dörrar, min värme ligger i kärleken, och de varma temuggarna, vantarna och den långa långa halsduken som jag sveper in mig i. Noga tätar jag min kropp, stoppar in tröjan, vantarna och halsduken så ingen hud blottas för hösten
plötsligt blir himmelen duvblå, och det viskas mellan döende löv

Ibland vill jag se ut lite som t ex Tim Burton gör i håret för det känns så galet och roligt.

Själv har jag idag spexat till mig med två hårspännen.
Svarta.

Jag väntar på att mina grannar ska gå på krogen. De har nämligen fest och vardagsrummet de är i ligger mot vårt sovrum.
Alltså kan jag inte gå och lägga mig för musiken är hög som det är när jag sitter här inne; Jag hör texten på låtarna och allt de säger till varandra, det överröstar teven.
Jag kan inte sova i soffan. Jag väntar. Nån sa att jag borde ringa störningsjouren men jag vet inte hur mycket ljud som är för mycket, och måste man säga vem som ringer när man ringer dit.

Och vill man verkligen vara den som ringer. Den där grannen, ni vet.

Hur många fester per månad är för många fester så länge de håller sig till helgerna?
Jag vet inte. Jag vet bara att jag jobbar imorrn igen.
Att jag gärna skulle sova nu.

Hade de varit trevliga hade man kunnat ha överseende med det. Men de är inte det. De är omogna fjortisar som skriker i trappen och inte stänger hissdörren ordentligt.
Jamen, ni hör ju hur jag låter. Jag ÄR redan den där grannen.
En gång i månaden ungefär så ringer jag på folks dörr för att de inkräktar på min tvätt-tid. För att tiden börjar fyra men jag inte är hemma förän en stund efter, och en del passar på att lägga i en maskin och ta torkrummet fast det är på min tid.
Jamen ni hör ju. Jag blir skitstörd på sånt för om man nu jobbar till sex sju på kvällarna ska man ju ändå kunna tvätta när man kommer hem utan att nån är där. Och hade det varit jag som passade på att tvätta på nåns tid hade jag för fan inte lämnat tvättstugan alls utan väntat och sett om nån kom, om det var okej.

Nå, medan jag skrev av mig drog grannjävlarna på krogen, hissdörren slår hårt flera gånger och sen samlas de ppå gården utanför och skriker lite till. Det måste ha varit skönt att vara 20 och ovetandes om människor runtomkring. Att kunna skylla på sin ålder när man är dum i huvudet.
Vi andra då. Vd ska vi ha för ursäkt

jag kanske är för gammal för lägenhet

Jag är den enda person, som jag vet, som blir lycklig av bitmärken på händerna. Bitmärken av hundvalpar. Nu på lunchen sprang jag på en japansk spets; galet mjuk vit päls och relativt ny på jorden, villig att bita mig med vassa vassa tänder och bli klappad på magen och gosas med. Lycklig är jag som får ta del av detta möte och böja mig ner över henne när hon biter och river upp en maska på min vante men det gör inget, ingenting alls för hon är en hund och valp och lämnar små märken på mina knogar och fingrar och hela vägen tillbaka säger jag ”vovvevovvevovvevovvevovvevovve” i huvudet.

”Jag har haft hund sen jag växte upp” säger jag ursäktande till matte men hon ler och säger att det syns på mig, det syns att du är van vid hundar och jag undrar hur

är Äpple.

alla former av äpple gillar jag, det går t o m att dricka den. De gör Westbridge-cider och Stockford press-cider och sen finns äppelmos, äppelpaj, ugnsbakade äpplen, äpplen i sockerkaka, rena färska äpplen och torkade.

äpplen äpplen äpplen.

Men seriöst, måste de göra en undersökning för att fatta att Johnny Depp är världens sexigaste man?

Hallåååååååååå, var har ni varit? Är det först 2008 som ni har sett honom? Ni HAR sett honom agera va? Ni har sett honom jaga hatten i Benny och Joon va? Vara smutsig och plump Piratfilmerna? Dansa på en båt i Chocolat? Dansa med en björn/hund i Finding Neverland? Sett honom svimma i Sleepy Hollowefter att ha sagt ”A man…without a head”? Sett honom hångla i Cry-Baby eller vara knarkparanoid i Fear and lothing?

Dessutom tenderar han att samarbeta med min favoritregissör Tim Burton.

(Tim Burton är f ö gift med en annan av mina favoritskådisar: Helena Bonham-Carter.)

Har ni mot förmodan missat Johnny Depp: Oh, wow, aren’t you in for a treat….
SÅ SER MAN DEN! Det är lag på det!
Inte enbart för att han är sexig utan för att han är den mest varierade nyanserade skådisen någonsin.

I rest my case

Regn.
Jag får fem minuters lunch och pressar i mig en banan som gör mig illamående.
Min periodarpersonlighet vad gäller mat är alltså inställd på att inte gilla banan nu:
Jag vill kräkas upp den och tänker att i teorin gillar jag ändå banan*. I teorin är de nyttiga(så länge de är ekologiska)och bra för mig och lagom stora. För att ätas.
Jag vågar inte säga till L att jag mår illa. Hon tror jag är gravid så snart jag säger nått sånt.

Jag tänker mig att det i min novell ska regna hela tiden. För att regn är underskattat.

* För A+ B = C som de sa på filosofin. A: Bananen är gul. B: Alla bananer är gula = C: Lisa Simpson är en banan.

Varför till ro så brått,
du som jag vill allt gott?
Följ mig en månskenstimma!
Kyrktorn och fönster glimma.

Fullmånen lyser klart.
Natten är snart förbi.
Stanna, min flicka! Snart
finnas ej heller vi.

V. von Heidenstam

Fullmåne, och jag sover oroligt. Natten är full av livliga drömmar och när jag slutligen måste vakna drar jag mig upp ur en mörk brunn upp till medvetandet i sovrummet igen. Suddiga svarta konturer och en kall arm som legat utanför täcket dras snabbt in under. Vakna nu. Nej. Jag har ”Almost full moon” i skallen men nej, inte nästan. Det är.

Det är inte bara jag. Jag vet. Jag kollar på klockan vissa mornar och tänker ”Vad i helvete gör jag uppe vid den här tiden egentligen” och funderar på hur jag ska effektivisera min morgon för att kunna sova så länge det går,

Lagom tills jag funderat klart börjar jag bli riktigt sen,
Men ärligt, det är tisdag. Det är långt kvar tills den där lockande sovmorgonen.

Angånde blondinbellas avslut och en av alla saker som skrivits om det så är det här ett av de roligaste kommentarerna till det jag läst. Det är inte ens en kommentar. Nejnej. Det är Jesus!

Och om inte det är peppande nog för att kliva ur sängen så tänk på pengarna du får när du jobbar, och hyran du kan betala med dem och maten som håller dig mätt och kläderna som håller dig varm., på sakerna du lär dig.

Alternativet kunde ju vara att flytta till varmare land,

fast där finns det ju spindlar större än min hand.

När jag tänker på sånt så gillar jag svenska mulna höstlöviga mornar med halsduks- och vanttvång, och torka dagg eller regn av sadeln och funderingarna på långkallingarna hela vägen till jobbet och kall röd näsa och blåsten längs med hemmagatan som tar andan ur en när man kliver ut genom porten men som man slipper när man tar smågatorna. Jag hatar att älska det, älskar att hata det, just för att det är hemma, Det är mina gator, det är mitt väder, det är min höst och mina höstar brukar vara såhär, mörka mornar där himmelen saktar bleknar från svart till smutsorange till grålila till vitgrå till en blå som får de gula löven att skimra som om de fortfarande bar liv

snart ljusnar det igen

…och jag vill inte kliva ur sängen riktigt ännu. Det är kallt utanför täcket. Vi har kaffe och te och tv och internet. Idol och mulen himmel. Jag ordvitsar med darling och tar kort på honom mot hans vilja(han vill aldrig vara med på kort)och snart ska jag jobba i några timmar och stå i ett hav av godis.

Sextiotre ord om en söndagsmorgon.

På en post-itlapp i min skrivbok står det: ”All civilisation grundar sig på ett konstant förtryckande av de mänskliga drifterna”.

Vart fan har jag hittat det? För det är knappast så att jag kommit på det alldeles själv. Nå, helt omöjligt är det ju inte (haha!)men jag vill minnas att jag hittade det för några månader sen.

Vart? Oh. vart?

Jag köpte en bok till D när han fyllde år, valde den för att jag är nyfiken, och för att de känner tydligen varandra på något vänster, D och författaren.

I en intervju säger författaren något självklart som ändå slår något i mig, något som klingar långt efter att jag läst det.

”Drivkraften att ändå göra detta är att jag uppfattar livet som rätt meningslöst om jag inte skapar”och ”När man inte skriver för målets skull utan för att man helt enkelt är en sån som skriver.”

Så enkelt.
Det är så det är.

Kanske är det för jag jag tycker saker blir så meningslösa, kanske är det därför jag blir så rastlös.
För att jag slösar bort liv och tid på att inte skriva. Inte på riktigt. Inte så som jag vet att jag borde göra.

Det är därför jag måste sluta blogga.
För att hålla språket i mig.

…men…vad fan är ‘äggsjuka’?

…och en annan sak jag gråter över är att mina kläder börjar bli för stora.
BU FUKKING HU.

när de i gårdagens program har en collie som heter Nutley liggandes i en soffa.

Vet var du läste det först. HÄR!

…och det känns som om huden ska spricka när jag kliver in i duschens varma vatten och det är morgon igen, alla dessa mornar när man önskar att livet var på annat sätt men man ändå bara lunkar på, och jag tänker på hur kallt det blir att öppna dörren efteråt för att kliva ut i hallen, hur kallt det kommer att vara att leta trosor och klä på sig och samtidigt motstå lusten att krypa tillbaka under täcket

varför gör man inte bara det
det har inte med bevarelsedrift att göra, är det nån korkad nyfikenhet i ett virrvarr av samvete

…damn you samvetet!

en av de mornarna luktar det blyertspenna när jag kommer till jobbet, den där träiga doften med stråk av järn i som man alltid förknippar med skolan och känslan av hur tänderna sjunker ner i pennan när man biter i den så att den gula färgen släpper och faller som flagor runt munnen på ens åttaåriga Jag. Det luktar Fylsta och i bakhuvudet hör jag ljudet av mina träskor mot stengolvet och känner hur det dunkla ljuset fyller ögonen, samma dunkel som hallarna hade när lamporna inte var tända mellan rasterna, och sen lukten av lärarrummet som var så spännande att vara i eftersom vi inte fick. Där luktade det alltid lite surt av kaffe och någon hade alltid fikabröd med sig. Väggarna var gula och gardinerna oranga. Stora fönster ut mot skolgården.
Det var när Staffan jobbade kvar som lärare och han tycker det var roligt att lyfta upp mig på hatthyllan och lämna mig där tills nån av de andra lärarna lyfte ner mig igen om han själv skojade så pass att han gick iväg. Jag tyckte det var jätteroligt.
Jag var kär i en pojke i min klass då. Jag minns inte vad han hette.
Han hade ljusblå träskor och en smilgrop i höger kind. Hans hår var lockigt och sandfärgat. Vi lekte varje dag under det år vi gick i samma klass.
Jag borde minnas hans namn.

*Ambrose Bierse

När jag frågar mig själv hur långt man kan tänka sig att gå, så tänker jag att det bara är jag som kan veta det. Bara jag som kan bestämma vad som känns rätt för mig, vilka principer som måste ses över och vad jag kan tänka mig att syssla med. Jobbpaniken börjar sätta in i nu, samma veva som höstångesten börjar. Det har med skolstarten att göra. Ända sen jag slutade skolan har jag känt samma sak: Att jag måste påbörja något, att jag måste bestämma mig. Det är den tiden på året.
Jag har fortfarande inte kommit nånvart.

Sen kan man ju sitta här på händerna och tycka synd om sig själv och inte se vart man faktiskt har kommit, vad man har åstadkommit. Det är lätt att det blir så när man är inne i sitt eget huvud. Jag börjar få panik över vad jag ska göra när jag slutar här nu när jag vant mig vid att ha pengar att röra mig med(läs: handla kläder igen efter dessa fattiga soc-år)men har ännu mer panik över att jag fortfarande inte vet vad jag ska jobba med. Jag VET att jag egentligen inte måste bestämma mig men jag vill inte lalla runt mer. Jag vill hitta hem även där. Är det inte dags snart.

Eller är det så att jag egentligen redan vet. Jag vet redan vägen hem, hela vägen hem. Jag vet vart alla ljuspunkter vid vägen sitter och hur man tänder dem i förväg. Jag vet hur mörk skogen kommer att bli men jag kommer ändå fortsätta att gå.

Alla dessa liknelser. När är det dags att sätta ord på de verkliga händelserna istället.

jag dras med en lust att skriva men jag vet inte vad det skulle handla om, kanske meningen jag bär runt på som om den vore ett barn varför använder människor så många ord för att säga de enklaste ting eller är det regnet som faller

inatt kunde jag inte sova och låg och vred mig runt tankar om alltifrån mörker till egen stil
att återanvända sig själv: hur länge är det tillåtet, och när blir det tragiskt
jag vet fortfarande inte så jag försöker sova igen
vara mig själv imorgon igen

Det kan vara vansinnigt tråkigt att vara sjuk.
Då är det bra att det finns film.

Nyss såg vi Iron Man(och väntade oss fler kommentarer med orden ”iron” och ”irony” men blev besvikna). Jag gillade filmen. Jag har alltid varit svag för filmer som är baserade på tecknade serier(spindelmannen, X-men och transformers) och väntar man sig en livad film i Iron Man så får man det.

Ett plus är ju Robert Downey jr. Han har alltid varit en utmärkt skådis. Still gorgeous dessutom, men vad är det med alla 90talsstorheter? Börjar de få åldersnojja när fjortisarna inte känner till dem, så de måste göra filmer som den gillar och så får de vara kända lite mer?
Eller om man ser det på andra hållet – vilket är min åsikt även det: Det är bra att de får en ny kick i karriären eftersom de är bra skådisar. Tim Roth t ex spelar ju i Hulkenfilmen: han var borta ett tag han med. Bra skådis. Men han är ännu en av dem som mitt i allt kommer tillbaka, 40plussare som fått en ”mogen charm”(även om jag inte kan skriva det utan att skratta lite).

Nå, i Robert Downey jr’s fall var han ju borta för att ha satt inne, han hade ‘lite’ strul med knark. Ett tag fotade de honom mest i oranga kläder.
oh the irony. Tråk-ironi.
Hur som helst så verkar det mest finnas Iron Man-bilder av honom på google nu. Jag letar efter en bild jag såg för länge sen, han går i svart linne och jeans och röker under en intervju och säger klok-ironiska saker som ”att knarka är som att stoppa en laddad pistol i munnen och upptäcka att man gillar smaken av krut” eller om det var smörjolja, hursomhelst så jag skrattade åt det då. Fan att jag inte hittar bilden.

Så, vilka är de nittiotalsskådisar som försvunnit. DET ska jag klura på nu. Flera av dem har ju återvänt under de senaste åren, ny-snygga. Undantagen är väl Baldwinbröderna och James Spader…

ska tydligen vara på lördag. Jag ska unna mig en bulle. När jag håller om D och andas in mot hans hals skrattar vi åt att kanelbulle på svengelska blir Chanel-ball, eller camel bull.
camel ball?

änywho – me wanna chanel ball