Fyra timmars arbete och jag börjar tycka det är lite tråkigt att sitta här ensam. Det finns liksom ingen att prata med. Tänk om jag börjar lalla för mig själv och dansa konstiga danser och hummande lunka fram till luckan om och när någon kommer. Jag kanske blir galen
som dileva eller nån sjöng, att han blir galen av ensamheten och det blev hon i barbara voorsboken med, älskade du, galen av ensamhet
men jag har fuskkaffe, bok och telefon. Egentligen är jag rätt galen redan, och inte på det där fnissiga sättet som folk hävdar i sina puzziga och kjamiga sidoj på nätet med kjamnallizaj och råsa hjärtan
nej, jag är mer galen på det frustrerande nyfikna sättet. Något måste man ju roa sig med. Men är det ändå inte banalt att hävda att man är galen? Vad vinner man på det. Låter man cool om man hävdar sig galen? Jag gjorde ju nyss det men måste ifrågasätta det direkt eftersom jag har tid över och nyss pratade med nån som jag tror faktiskt var galen, fast på det där lite krypande läskiga sättet(jag har använt ordet “läskigt” säkert tjugor gånger idag)som man inte riktigt vet hur man ska bli av med; galenskap som lägger sig som klibb över huden, och som man vill springa och tvätta bort så snart människan vänt ryggen till.
Och eftersom galna, riktigt galna, människor alltid ger mig den där krypande känslan: vill man verkligen vara SÅ galen? Nej. Inte heller vill man vara kjamiz- och råsa glitterhjärtan-galen. Inte Van gogh-galen(fast han hade väl mest vansinnigt ont i örat)eller Freud-galen(face it, nått fel var det fanimej på honom)eller Mördar-Andersgalen eller knark-galen. Nej. jag tror galenskap är något personligare än så.
Och i jämförelse är jag inte galen, bara lite uttråkad. För annars hade jag väl inte skrivit över 300 ord om något så simpelt som galenskap.
