ALLT

heter boken som jag glömde namnet på igår. Författarinnan heter Martina Lowden och när jag ser boken tänker jag att jag har själv massor med sådana texter liggandes. Tankar, snuttar, text som lägger av i mitten.

Men jag läser fortfarande Maria Ernestams “Caipirinha med döden” och imorse strök jag under en rad eller två i den för att det var en viktig rad.
För att man ska komma ihåg.
“Han klippte vingarna på mig och sedan blev han arg för att jag inte kunde flyga”(sid 164 i pocketversionen).

Någon klagade en gång på mig efter en tids förhållande att jag inte var samma person som han blev kär i, men det var han som vingklippte mig. Det tog ett tag innan jag förstod det själv. Det var inte jag. Jag anpassade mig bara. Det var han som ville att jag skulle vara en annan. Och jag gick runt där och var olycklig för att han inte ville ha mig längre men insåg senare att det var inte mig han velat ha från början.

varför gör man då så mot sig själv

Vännen är i en rätt banal dispyt- som egentligen inte är en dispyt men ändå banalt- med en kille hon dejtade en gång och sedan inte ville träffa igen. Det funkade inte. Hon vill ha något bättre. Han mailade och var hundvalpsögd och sorgsen “Vad gör jag för fel, vad är det hos mig som är så dåligt, berätta, förklara!” men vännen sa att det inte klickade, hon tycker det är onödigt att säga mer. Han är inte the one, inte ens ett one night stand men han mailade tillbaka ändå även om han blivit dissad femtioelva gånger och nu börjar han bli arg och ännu mer patetisk. Vi frågar varandra varför han väljer att behandla sig själv som skit istället för att bara acceptera och gå vidare. Han säger att vännen behandlar honom som skit.
vi är av annan åsikt.

Det är när man hör om sånt där och minns singellivet som jag inte saknar det alls. Alla idioter där ute. Att de orkar hålla på. Jag är så glad och tacksam att jag har D.