[...] på andra sätt när det plötsligt faller regn igen, och åter öppnar jag dörren utåt och tänker ‘Längtade jag inte efter sommarregn i vintras, och när jag bodde utan balkong, längtade jag inte då med, efter det, efter sommarnatt och efter regn att sitta nära’
istället längtar jag efter min mamma. sådär som hon var när jag var liten. vi satt och ritade i timmar eller promenerade och hon kändes nära, nära, inte som nu, när de inte kan komma och hälsa på, skåne är så långt borta men de kanske ska ner och hälsa på pappas vän i smygehuk
hon kan aldrig säga att hon kommer för att hon vill träffa mig
så skulle hon säga det skulle jag inte tro henne
När blev det så svårt för henne att vara bara mamma
den som kramar och tröstar och säger snälla ord
Kan hon inte bara säga
jag vill att du kommer hem, jag vill att du säger
kom hem
juni 17, 2008 at 12:28 f m
Fint…och sorgligt på samma gång. Med åren kan det konstigt nog bli allt svårare sådant där.
juni 18, 2008 at 8:15 f m
men samtidigt: vad har man att förlora. jag tror inte min mamma tänker på hur hon verkar vara, hon vet bara att jag är den som vägrar ha henne inblandad i mitt liv utan att jag ber om det så hon håller nog avståndet av det. Syrran är annorlunda, hon tar inte många steg utan att ringa mamma, de pratar varje dag. jag uindrar hur det hade varit om jag hade gjort det. Jag hade nog varit konstant förbannad på att mamma alltid ska lägga sig i och komma med s k goda råd om saker hon inte fattar… Så vad är bäst, egentligen?