ni vet, man går runt och plötsligt minns man hur man kunde rysa av att läsa en dikt och bli hungrig av saker som man inte visste fanns men alltid längtade efter; den magkänslan som skvallrade om frihet, och annan luft, som skvallrade om hjärtats lätthet någonstans, som första gången jag läste citatet av Schopenhauer som jag sen inte skulle glömma eller som när jag satt uppe och upplevde nätters andning och den tidiga morgonens nyfikenhet.
Jag ville skriva om det så, hitta liknelser vackrare än verkligheten, bilda kedjereaktioner för att jag visste att det var möjligt.
Jag har alltid beklagat att jag inte kan skriva poesi.
Djupare sett är det alldeles otänktbart, att det som en gång existerade med verklighetens fulla styrka någonsin skulle kunna bli till intet, och sedan, genom hela den kommande evigheten, fortfara som ett ingenting
Visst kan du skriva poesi. Se bara vad du själv skrev 12 maj 2008: Skymning.
Centrallyrik, skulle jag säga. Jag tänkte på Ekelunds Då voro bokarna ljusa. En svidande känsla av att hjärtat evigt är allena. Sak samma om det var en balkongfylla eller en av de svåra nätterna. Det flyger på egna vingar.
läste det nu. jag har skrivit det. jag kan ju. oj.
Kul att du är nöjd själv. Skriv mer.
Bara inte ordet “bajs” igen. Men skit,
som du gör, i interpunktionen.
Va, vad ska jag då ovuxensvära med? “Attans”?