När jag kliver in i hissen är jag minst sagt röd i ansiktet. Inte nog med att jag har trampat på en som galning för att hinna; det är varmt ute också. Lampan lyser rakt uppifrån och får mig att se ut som en femtioårig solskadad tant på Ibiza med håret åt alla håll – det är bara en solskärm som fattar- och jag hinner knappt släta till det innan jag är uppe, och till tjejen i receptionen väser jag något om vatten innan jag ser en välsignad kran sticka ut fån väggen. Plastmuggar på bänken under och jag hinner hälla i mig två glas innan hon kommer och hälsar “Hejhej, du är Lena, kom så sitter vi här inne och pratar” och jag ler ett leende som antagligen se krampaktigt ut även om jag avser det som ett ursäktande leende. Skriva på papper, få översikt över lönen och kan bli glad över det. Träffa min gamla vadhonnukallas för det är tydligen JAG som är konsulten. Det lärde jag mig när receptionisten svarade i telefon och pratade med nån och sa “Om du vill bli konsult för oss så är det enklast att söka ett jobb så tar nån här kontakt med dig”. Jag får träffa de andra som ringt mig nån gång, och en av dem ser forskande på mig men ler som om han undrar vad jag är för person(tomat?) egentligen och jag ler och hälsar trevligt och undrar hela tiden hur varm jag ser ut att vara, matchar jag mitt hår månne
Jag är i alla fall i tid.
