Jag blir så trött på givna mönster. Som att säga saker som man ska säga, som ‘ Det är inte utan att jag…’ eller ‘ Man skulle kunna tro’.

Man får göra en carmina burana eller sådär som jag gjorde för några veckor sen: Nonsenslatin, nonsenssvenska. Colomi pas artura. Låt inga ord dö förgäves.

men först ska jag tråckla in en stor del av boken ihop med en annan. För jag hade liksom inte tänkt ha med den ena delen så mkt men så blir det ju lite ‘cliffhanger* i alla evighet’ över det hela. Jag ogillar sånt. Nej, knyt ihop säcken. Det är ju inte så att jag tänker skriva en till del efter så då behöver inget dingla. Men det är när jag sitter där med mina papper och anteckningsböcker som jag inser vilket gigantiskt projekt det egentligen är. Nästan så att jag skiter i det och tar den andra berättelsen först, för där är hela plotten redan nerskriven och

Men var är det roliga med det

*usel rulle f ö