så man kliver upp trots att man inte måste, och låser dörren efter D när han går och jag gör lite te och öppnar balkongdörren och zappar på teven innan jag sätter igång datorn, betalar nån räkning som jag hittar liggandes och funderar på om jag ska göra mer te eller duscha, jag är redan rastlös fast klockan inte ens är halv tio och jag undrar om jag kommer kunna blogga på nästa jobb eller om det ringer som fan i den växeln, och om jag får det där bordet nere i hörnet, det vore ju skönt om jag kunde få det för hon som slutar har ju det nu, och den där boken jag köpte, som verkade så bra, den är rätt trist att läsa och det är tråkigt för jag hade sett fram emot den men jag har andra att läsa istället såklart men fan, ändå. den är ju inte Vita Tänder eller Den lilla pojken-tråkig utan mest rörig med en massa namn från London på 1800 -talet och båtnamn och etikett och vett och mord. Jag vill läsa om kärlek. Rättelse; Jag vill skriva det själv, det där som jag undrar över. Inte läsa idag. Skriva. T kommer snart smsa och fråga vad jag gör men jag måste jobba för sen kommer jag inte att hinna.
Ett bord i skuggan. För att man ibland måste vänta i mörkret på att solen ska försvinna? Eller är det för att jag egentligen inte gillar värmen, det är helt enkelt för varmt, men jag har ändå lyckats nästanbränna mig på axlarna så idag blir det en av Ds t-shirtar med svarta kjolen till och sen framåt eftermiddagen ska vi på dejt han och jag för vi har inte setts så mycket på den senaste veckan
igår såg jag en kass film på teve som hette The Librarian.
Den som skrev manus till den filmen måste ha varit sjukt fantasilös och banal. Jag tittade med ett halvt öga sen, skrev dagbok och suckade över alla klyschor trots att jag annars kan tycka en och annan klyscha är lite mysigt hemtrevlig sådär, och jag undrade om jag hade skitiga fötter för jag låg på mage i sängen med fötterna på kudden så jag låg med dem utanför sängen och fick ont i ryggen istället men det funkade ju det med. Sen kom D hem och vi pratade och han visade bilder på Torkel i sitt gustav vasa-skägg och sa att han är en skitbra skådis och jag fick sluta skriva dagbok mitt i en mening för att D inte skulle läsa vad jag skrev även om jag egentligen inte skriver något där som jag inte känner jag kan säga till honom
men det handlar väl om principen antar jag, rätten till ett privatliv och….
Igår erkände jag och T att vi har något av en ålderskris, en ålderskris med stolthet. Vi ÄR inte speciellt gamla men när man ser fjortisarna som lallar runt och oroar sig för att inte bli solbrända till skolavslutningen så tänker man att det är femton år sen jag slutade skolan och var jag lika naiv då? eller ska man kalla det hoppfull? Jag kan inte säga hoppfull om folk i åldern 10+ till 25- utan att låta cynisk och aningens bitter men vad är jag bitter över, att åren går? Jag ville ju inget hellre när jag var 17, ville inget hellre än att komma till insikt och fatta och bli äldre så att jag själv kunde välja att ta mig dit jag ville
och nu när jag är här gnäller jag ändå. För att föreställningarna som man som tonåring skapade sig på väldigt lösa naiva grunder inte stämmer överens med verkligheten?
NÅ, jag är ju i allafall inte som han-den-där som jag inte ens känner men råkat på, som tycker att jorden går under så snart något går emot honom, och som verkligen verkligen borde gå på piller men hur säger man det till nån som han, och varför är det alltid de som mest behöver någon som lyssnar på dem som man aldrig orkar att lyssna på?
