v a n d r a r v i l d

…och när klockan närmar sig sju vill jag inte länge sitta hemma och kolla på teve och tänka att jag vill ha ensamtid, jag vill ut och träffa folk men är osäker på om jag vill träffa dem på sättet som T föreslår: gratisklubb i folkets park. Nykter dessutom eftersom jag bara har vin-bib hemma och jag dricker inte gärna vin; att dricka det för att det är det enda som finns hemma får mig att ana en fjortisvarning: ”jag måste bli berusad så jag dricker gärna rakvatten vadsomhelst jag vill ha spriiiiit”.

Jag erkänner att jag gick online för att kolla vad det är på teve. För jag är mensvärkig och VET att jag, så snart jag kommer bland människor, kommer tänka ”Det här var trevligt men jag undrar om jag inte ska åka hem snart igen” med en baktanke på ”den där filmen de visar på teve är inte så tokig ändå”. Allt de visar är skit idag.
Men…äh. Jag vet inte. Jag kommer känna mig osäker och bortkollrad bland människor jag inte känner och hälften av dem som jag är bekant med verkar inte ens tycka om mig tillräckligt för att minnas vad jag heter(att jag ens bryr mig, tidigare hade jag bara ignorerat det och hittat roligare människor att prata med och där har vi en anledning för mig att faktiskt skita i det hela: Det har kanske med krypandet att göra. Jag vägrar delta. Jag spelar uppenbarligen inte samma spel, inte efter samma regler. Jag ids inte lalla med. Jag träffar mer än gärna människor jag gillar men måste det absolut vara en lördagskväll?)

Jag kanske skulle gå på bio istället. Ensam men ändå, det finns filmer jag vill se som inte D vill gå på, romantiska rullar som han fnyser åt. Fnyser gör jag med men först efteråt när jag sett dem och tänker att det GÅR faktiskt att göra banalare filmer än t ex ”Hur man blir av med en kille på tio dagar”(som jag tyvärr äger efter att E gav mig den för att hon i sin tur avskydde den. Och det är ändå en film som var min enda dvd ett tag och för det har jag sett den säkert fem gånger, varje gång med rynkad panna och högljudda kommentarer vid teven om hur uselt det är) eller ”American Pie”-filmerna

Äh va fan, jag går och hyr mig en film bara. Hur svårt ska det vara.

jag bloggar på min gamla blogg av ren nostalgi och läser genom nån månad där och det känns så nära, som om hon är jag men en annan. jag vägrar solen och stannar inne, är så trött att jag sitter och kurar mig här, klarar inte av att vara någonting jag inte är: pigg, social, nyfiken.

nyfiken är jag nog. men på vad, det varierar. jag väntar ut magvärken och gör PK-bollar som får stå i kylen tills D är tillbaka från filminspelningen, och där skrev jag först jordens roligaste syftningsfel men jag vågade inte lämna kvar det men magvärken, magvärken

är det inte en dikt som går någonting i den stilen?

””- Hur står det till?
magvärken magvärken magvärken,
halsbrännan halsbrännan halsbrännan.
- Jo tack, jag mår bra!”

på gräsmattan börjar folk komma fram med sina grillar och systempåsar, jag tar tillbaka all längtan om att ligga där på filten. ensamvärk, jag vill ha ensammig

egentligen har jag inte lust med något alls idag mer än att stressa ner men så måste jag ner på stan och handla två saker och bara det gör mig stressad: lördagsMalmö med alla shoppare som springer runt där och letar efter lyckan i att se ut som alla andra.

Själv ska jag ha ett nytt ex av Samtal med gud(jag tycks ha förlagt den) och alvedon. Man kunde ju önska det fanns att finna närmare, men nej. Det omskrivna Entré har ännu inte öppnat. Apoteket på värnhem har flytt och böcker är inget värnhemsborna verkar välkomna, mer än vid kassan på coop.

Soligt ute. Jag funderar på vilken väska jag ska ha, och om jag ska cykla eller gå. Jag är totalt jävla osocial. En långpromenad runt Torups slott och därikring hade varit mer min grej idag: skugga, promenad, skog och tvåsamhet.

Alla pratar om The Secret och nu när jag läser den är det väl inga stora nyheter för mig att man kan affirmera – jag har tjajat på folk att de ska göra det i flera år – men jag har läst över hälften och saknar det där lilla inlägget om att det man önskar kanske inte är det bästa för en. Men jag har inte hittat något av det i boken. Det är lite synd. Det är ett kryphål som måste täckas.

Men annars tycker jag om att det kommer fram, det som sägs. Att man kan tänka till sig det man vill ha genom att agera som om man redan har det. Att leva sig in i saker så starkt att man bara VET att det är sant.
Man gör det ju ändå dagligen med sin verklighet. Varför inte bara tänka den bättre och bättre, och hamna där man vill.

Det bästa är att man inte behöver veta hur det funkar för att det ska fungera.

Vem behöver säga något mer?

…och när jag sitter på jobbet så ramlar timmarna in i hälsningfraser och upprepanden av telefontider och jag är ute i regnet igen, går över gatan och tänker på hur droppar ser ut mot vatten och när jag är inne på panduro med D kluckar idéer fram i skallen, bakom pannan samlas de och jag blir plötsligt medveten om mina ögon

eftersom jag har ont när jag andas ringer jag och frågar 1177 och hon lyssnar inte när jag säger att jag har ont i halsen utan hör bara att jag har ont i bröstet och tror det är hjärtattack, kan du gå till närmaste vårdcentral, du får söka dit akut och jag tänker att Näe, sorry sweetie men du lyssnade inte riktigt på det här jag sa nyss, men jag lovar henne att gå dit och lovar syrran att åka iväg om jag mår det minsta konstigt men just efter samtalet släpper allt. Som om jag bara ville höra[något] och det enda som sitter kvar är halsontet som jag senare när jag slutar tänka på det känner igen från en annan sommar när jag varit allergisk, att det liksom domnar/bränns i halsen när man andas in

men hemma igen tänker jag hela tiden på hur jag mår men näe, jag är lite trött men jag sov inte så bra inatt eftersom jag fått ont av att ligga snett på sidan och dessutom blir jag trött av allergin

och VARFÖR detta ständiga anala analyserande av allt
Jag vill vara i fred nu, spela min roll på jobbet, spela mina kort rätt, läsa klart The Secret som egentligen inte talar om något som jag inte redan visste men som ändå påminner mig om hur allt går att ändra på, så jag gör det och i tankarna stannar jag en stund, vad är det jag vill ha nu igen; Det gula huset kommer tillbaka igen och vår dotter är morgontrött och har själv valt tapeten på väggarna i sitt rum och den är rosa med gröna prickar men vi rycker på axlarna och låter henne få den, och huset är tyst om dagarna när jag jobbar men jag älskar stunden när de kliver innanför dörren

och trodde jag verkligen det här om mig själv, att det var vad jag ville ha. Jag är lite förvånad, när kom jag på att jag ville ha barn villa volvo? Vovve har jag ju alltid vetat, men det andra. Jag tar emot det nu, jag vet att jag kan, jag klarar av den här verkligheten vi har nu, och jag är färdig med den. Låt oss nu gå vidare och släppa allt det där vi inte längre vill kännas vid

no longer lend your strength to that which you wish to be free from

att sickot hamnade här?

Nå, jag låter skrattet fastna lite i halsen där och skyndar mig att blogga innan jag tröttnar på datorn eftersom jag stirrat på en skärm hela veckan och såhär på fredagen när jag ramlar in i nystädat lägenhet som luktar rökelse och paella så är bloggen ungefär det sista jag orkar tänka på.
Miljoner saker att minnas på jobbet och jag kommer hem helt vindögd men sådär framåt fredagseftermiddagen roar jag mig med att skicka mms till Ozzy med fina bilder på Lena-som-vill-ha-choklad och Lena-gör tummen-upp och har inte hjärta att säga till medarbetaren att jag inte kan äta kakorna hon tagit med men sen när blodsockret sjunker lite tar jag ändå en kaka för att kunna säga att jag faktiskt har ätit en

och en annan kvinna missuppfattar mig när jag frågar hur det är med surfande på internet, jag antar att de kollar all trafik och sånt och frågar om det. Istället för att hon förklarar det för mig så får jag ett litet tips på vad internet är, och att man kan klicka på en ikon som är typ ett blått e och skriva www och sen adressen man vill in på, och jag säger ”Jaha! Oj. TACK!” och har inte hjärta att säga nått mer om det.
Men de är söta där. Chefen kommer ner och kollar att allt är okej eftersom jag inte fick nån upplärning alls OCH vi dessutom är en person kort – hallelujamoment här – och veckan har gått fort eftersom jag tagit 480 samtal om dagen (!!!!)

fast sen när jag tänker på bloggen vill jag skriva andra poetiska saker, som att ramla in i hemmavarelsen och göra te och känna hur det är, och liksom sjunka ner i det, och liksom vara den man är och liksom ignorera den där känslan av att man är en själ i en kropp som ser ut genom ögonen så jag nyper mig snabbt i armen och landar i kroppen igen, och så gör jag något som är helt normalt och är mig själv igen men jag tumlar ändå runt en stund efteråt och undrar hur var det nu jag var och vem var det jag skulle vara, är det meningen att det ska kännas så här storslaget och underligt levande medan jag stirrar ner på händerna

sökte på ”wheaten terrier bröstvårtor”—- VAD I HELVETE är du ute efter egentligen?

Sicko.

och jag har fått en egen mailadress och skrivbordet är MITT MITT MITT. I alla fall i några månader framöver. Sen vettefan hur de ska organisera om allt och om jag får mer jobb där men det löser sig alltid på något sätt. Jag har varit där en dag, det är så mycket att hålla reda på att jag på vägen hem tänkte att jag ger mig själv minst en vecka, förmodligen mer, innan jag tycker saker börjar klarna lite mer. Men det blir nog bra, det där.

någon har sökt på ”varför kramar alltid tjejen över” och det tog ett tag innan jag fattade vad de menade men det måste ju vara att tjejer lägger armarna runt halsen som kram och killarna lägger armarna runt kroppen. Då kom jag på att när tjejer kramar varandra, vänkram, så brukar det vara med en arm över och en under. Jag måste tänka på det nästa gång jag kramar nån som inte är D. Där jag faktiskt INTE kramar över.

men varför kramas tjejer så då? Och fick den som sökte på det något egentligt svar? Nu vill jag ju veta.

Jag ramlar på sidan Till minne av.se av nån anledning och klickar runt lite. Och sen läser jag en dotters blogg till sin pappa som dog för lite över ett år sen.

Och jag bölar. Som fan. Och ramlar in på en minnessida av en ung kille, och där är bilder av honom på Hultsfred -06. Och jag bölar ännu mer. För att han var elva år yngre än jag och ser så levande ut på bilderna.
Och nu vågar jag inte gå in för att söka på den där klasskompisen som dog för några år sen, eller andra som jag varit bekant med som dött.
För jag bölar redan. Istället tänder jag ett ljus till alla dem.
Till minne av dem.

tack för samtal under sena nätter. tack för testunder som fortsatte i timmar. tack för fyllan på balkongen och tack för skämten om dumma killar. tack för min fest i din lägenhet och tack för breven du skickade när du var långt borta. tack för fikatimmarna på Kalles och tack för att jag fick kolla på dina anteckningar från lektionen. tack för promenaderna och pratet, tack för smeknamnen på killarna du dejtade samtidigt, tack för gungorna och rapen, tack för nitar, pärlor och rättframhet. tack för leken och tack för spriten, tack för datahjälp och tavlan, tack för snack om böcker värld och vänskap. tack för tiden och tack för skratten, tack för djup innerlig vänskap och

tack för mig.

Jag tänkte skriva om något så banalt som tatueringar. ‘Banalt’ för att det känns som om jag måste vara på ett visst sätt för att ha en och vilja ha flera, även om det är borttvättat från de flesta människors inställning sedan länge. Men jag har i alla fall kommit på en till tatuering jag ska göra, och om jag ska göra den ena på en kort stund kan jag lika boka in för att göra den andra på samma gång. Billigt blir det. Inte. Men jag behöver påminnelse om vissa saker hela tiden och vill ha det, bokstavligen, under huden.

Det är en text. Frågan nu är ju bara: Vilken stil ska man ha? Nån sa ”skrivmaskinsstil är skitsnyggt” men det passar inte in med budskapet riktigt. Och nu när jag ska jobba missar jag ju att hänga med T när hon ska göra om en av sina fast jag skulle kunna cykla upp dit efter jobbet och vara med i alla fall en stund. I-landsproblem. Som alltid. ”Hey, svältande föräldrarlösa barn över världen som blir utnyttjade, vad ska jag ha för stil på texten jag ska tatuera in? Vad tycker du?”¨

Jag träffade Sebbe häromdagen och även om jag håller med honom i hans kommentar om att jag blivit en bitterfitta(jajamänsan!) så sa han även nått om att människor i länder som inte har lika många valmöjligheter inte är deprimerade i samma utsträckning som vi är, vi som kan bli vad vi vill och göra vad som helst. Det ligger lite ‘poor little rich girl’ över världen idag. Stackars flickan, vet du inte vad av alla miljoner saker du ska välja, vilket ben du ska stå på.

Är det inte underligt, och ändå roande på ett sjukt sätt, att man inte klarar av eller kanske vill ha allt det där som ens förfäder jobbade för att vi skulle få: en döende planet och valmöjligheter och friheten att säga vad vi vill, utan att fler faktiskt vill tillbaka till det enklare ursprunget, för att med det som utgångspunkt kunna välja om igen och börja om. för det handlar ju om utgångspunkter. Jag bor i en lägenhet i en stor stad och vill ut på landet för att kunna välja om jag ibland vill vara i staden eller om jag vill gå runt i en stor skog, för att jag ska kunna välja OM jag vill ha människor runt mig eller inte, och när jag vill träffa dem.

Nå, Jag lämnar det där. Inte för att jag inte har mer att säga om saken, utan för att jag helt enkelt väljer att lämna det där. Även om det inte blev ett inlägg om tatueringar. En annan dag kanske. Om jag väljer det.

Jag ska på dejt* ikväll och nu undrar jag vad jag ska ha på mig. U-ringat?
Hm. Jag ska kolla på det där. Vaknade alldeles för tidigt idag, om man räknar på hur mycket jag inte har sovit, och nu vill jag gå och lägga mig igen. Småpratade med Ozzy på msn igår och hon är lite nere för att hon har så jävla ont i ryggen. Jag hoppas hon får den där operationen snabbt som fan. För det är klart att det tar på humöret, att ha ont hela tiden. Jag kan ju bara jämföra det med när jag hade gluten-ont i magen i x antal år men det är en blek jämförelse med att inte kunna sitta eller ligga på några månader och måsta käka knarkiga piller för att komma ur sängen. Jag tycker lite synd om Ozzy. Jag önskar det fanns nått jag kunde göra för henne. Det är lite för långt till Gbg för att komma och dammsuga och diska och handla åt henne.

En till länk på diskbråck. AJJE!
Jag får sympationt bara jag läser det. Jag får alltid det när jag läser om nått som gör ont.

Det ger ju perspektiv i alla fall. Här sitter jag och blir lite skitnödig om jag fått i mig gluten(ärligt talat är jag inte den bästa allergikern, jag frågar för sällan om det är gluten i utan chansar: får jag ont i magen så var det antagligen det)och klagar på det, och så är jag sur en dag eller två för att jag har skavsår. Jag hade nog inte pallat att ha ont i ryggen i några månader.
Jag undrar om Ozzy själv anar hur stark hon egentligen är.

* med D. För han filmar i helgen och vi hinner inte ses så mycket.

Okej, är det bara jag men är inte chokladgubben med det maniska flinet som blir biten i röven på bussen: är inte han SKAPLIGT JÄVLA SCARY!?!

*ryser*

Jag började morgonen med att kolla på den här muntra filmen som jag hittade hos Stationsvakt. Jag undrade över några saker, som plast, skulle inte det hålla rätt länge? Och skulle det inte brinna mycket mycket mer. Och skulle det inte ligga lik överallt som hundarna skulle äta. Och skulle det inte komma djur som blev större rovdjur eftersom inget håller dem tillbaka, typ vargen kunde bli nån slags superpredator genom sin tillgång till mat, och tornadosarna skulle ju fortsätta komma i usa och förstöra husen mycket snabbare men det sa de inget om. Och de glömde haven, de sa två meningar om haven, OCH jag vill veta vad som händer med alla föroreningar efter ett, tio femtio år.
Teorier teorier…

Dessutom vill jag bara säga det här: Naturen RULES! *haha* Igår pratade jag och D om att vi ska ha en vildvuxen trädgård till vårt hus och nu insåg jag varför – Det är så fascinerande hur snabbt människan försvinner när naturen får frihet att röra sig som hon vill, som om vi är virus på moder jords hud som hon så snart hon får chansen kommer att hela sig ifrån.

Tur då, att några människor är ‘bra bakterier’….

Nå. Fredag morgon. Jag ska äta frulle.

eftersom jag alltid kollar efter vad folk sökt på för att komma in hit så har jag knappast missat att folk ofta söker på bokrecensioner, som idag på Kate Mosses ”Labyrinten”, som jag av många anledningar inte lade ut på min boklista som nån jag tycker ni måste läsa. Jag har kommenterat det på den sidan men såhär i efterhand har den inte satt sig fast, inte på långa vägar lika mycket som många andra böcker(se listan) så varför inte.
Kanske för att den påminner mig om något jag läst förrut. Kanske för att den är otydlig på många sätt där jag hade önskat att det bara var rättframt. Jag kanske inte borde sett fram emot att läsa den så mycket, kanske hade jag inte blivit besviken på den då.

Kanske ska man närma sig böcker på samma sätt som vilda djur

Kanske ska man närma sig böcker just för att det är böcker.
Någon satt i timmar och skrev på den, men du måste ändå förbehålla dig rätten att tycka det är skit, det de gjort under alla de där timmarna, om det är skit du tycker det är

eller så lämnas man bara med ett enkelt ”Jaha”. Var det inte mer? Jag undrar ju inte ens vad karaktärerna gör efter bokens slut, är det inte det man ska undra och våndas över? Då har författaren lyckats?!

det må vara ego eller narcissistiskt men om en bok inte blir intressantare än vad ens egna fantasi och tankebilder blir, då kan jag inte gärna säga att författaren lyckats.
Jag vill vakna av det jag läser. Eller vaggas in i trygghet. Jag vill tänka på boken i veckor efter att jag läst sista sidan.

Annars är det inte en riktigt bra bok.

Just nu har jag en bok i min bokhylla som jag var tvungen att läsa några sidor i innan jag insåg att jag hade läst den. För bara några veckor sen. Jag glömde den så snart jag ställt tillbaka den i hyllan. Jag har en dammig efterkänsla och en gulnande bild av en solbelyst pool i skallen av den. Inte mer.
Inte en riktigt bra bok. Jag har andra böcker som väntar på läsning som inte heller lockar mig. Jag vet inte vad det beror på. Kanske för att jag väntar på ännu en upplevelse. Bara i år har jag haft flera sådana böcker; upplevelsen inlevelsen och den där känslan efteråt, känslan att man inte ville att boken skulle sluta riktigt ännu. Diane Setterfield – ”Den trettonde historien”, Marisha Pessl – ”Fördjupade studier i katastrof-fysik” och Audrey Niffeneggers ”Tidsresenärens hustru”. Det kan ha varit förra året med, det har gått så snabbt, så jag tar med Haruki Murakamis ”Kafka på stranden” med. Och Eva Rices ”Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet” som jag köpte trots att omslaget på pocketutgåvan har en mintgrön färg och färgglada fjärilar.
Och Brontes ”Jane Eyre”, inte att förglömma.

För tillfället står jag utan boksug. Jag började läsa på ”Mörkrets väg” av Michael Cox men tröttnade väldigt snart på språket och stilen. Jag köpte den bara för första meningen i boken, men när jag ganska snart ramlade på högtravande meningar tröttnade jag. Nu kommer jag kanske läsa klart den någon dag ändå, jag vill inte göra samma misstag som jag gjorde när jag sågade Danteklubben(författarens namn borttappat nu) vid fotknölarna eftersom jag tyckte den var jobbig men senare insåg att den faktiskt var riktigt undehållande och läste klart den och därmed inte kunde ändra mig utan att tappa ansiktet(på tal om krångliga meningar… ta daaa!)men ändock måste krypa till korset nu: Danteklubben var en bra bok. Bättre än vad jag misstänker att Mörkrets väg kommer att visa sig vara.

Om jag mot förmodan skulle vilja avsluta den någon dag.

T försökte lära mig spela Backgammon i lördags. Hon vann. Hon sa att det är ett strategispel.
Jag tyckte det var att flytta pluttar och räkna steg.

perspektiv. jag är tacksam för alla perspektiv. Nu vill jag lära mig spela shack och biljard. Frivillig? Nån?

Jag kan inte släppa det där huset jag blev så kär i.
Vad ska jag göra åt det. Det är sålt nu.

pilutta mig

Jag blir så trött på givna mönster. Som att säga saker som man ska säga, som ‘ Det är inte utan att jag…’ eller ‘ Man skulle kunna tro’.

Man får göra en carmina burana eller sådär som jag gjorde för några veckor sen: Nonsenslatin, nonsenssvenska. Colomi pas artura. Låt inga ord dö förgäves.

men först ska jag tråckla in en stor del av boken ihop med en annan. För jag hade liksom inte tänkt ha med den ena delen så mkt men så blir det ju lite ‘cliffhanger* i alla evighet’ över det hela. Jag ogillar sånt. Nej, knyt ihop säcken. Det är ju inte så att jag tänker skriva en till del efter så då behöver inget dingla. Men det är när jag sitter där med mina papper och anteckningsböcker som jag inser vilket gigantiskt projekt det egentligen är. Nästan så att jag skiter i det och tar den andra berättelsen först, för där är hela plotten redan nerskriven och

Men var är det roliga med det

*usel rulle f ö

När jag kliver in i hissen är jag minst sagt röd i ansiktet. Inte nog med att jag har trampat på en som galning för att hinna; det är varmt ute också. Lampan lyser rakt uppifrån och får mig att se ut som en femtioårig solskadad tant på Ibiza med håret åt alla håll – det är bara en solskärm som fattar- och jag hinner knappt släta till det innan jag är uppe, och till tjejen i receptionen väser jag något om vatten innan jag ser en välsignad kran sticka ut fån väggen. Plastmuggar på bänken under och jag hinner hälla i mig två glas innan hon kommer och hälsar ”Hejhej, du är Lena, kom så sitter vi här inne och pratar” och jag ler ett leende som antagligen se krampaktigt ut även om jag avser det som ett ursäktande leende. Skriva på papper, få översikt över lönen och kan bli glad över det. Träffa min gamla vadhonnukallas för det är tydligen JAG som är konsulten. Det lärde jag mig när receptionisten svarade i telefon och pratade med nån och sa ”Om du vill bli konsult för oss så är det enklast att söka ett jobb så tar nån här kontakt med dig”. Jag får träffa de andra som ringt mig nån gång, och en av dem ser forskande på mig men ler som om han undrar vad jag är för person(tomat?) egentligen och jag ler och hälsar trevligt och undrar hela tiden hur varm jag ser ut att vara, matchar jag mitt hår månne

Jag är i alla fall i tid.

Jag har fastnat i ett stycke av boken och skriver det om och om igen utan att bli nöjd. Jag borde antagligen gå vidare till nästa stycke men det är så viktigt för mig att pulsen blir rätt just där, för att rytmen håller, för att språket talar istället för att vara ord som följer varandra ett efter ett.

Det retar skiten ur mig. Jag blir envis och obstinat, ska fanimej lyckas.

och mitt i allt börjar tvättiden.

Jag vill låta som så många skrivit i böckerna jag älskar. Som Pessoa när han målar upp en bild av Portugal en helt vanlig kontorsdag, och som anne rice när hon får med så mkt på så liten plats.

Fast allra helst vill jag låta precis som Jag Själv.

Dagens mission är att ta mig till Claes Ohlsson och köpa en cykelpump.
Jag har svårt att välja mellan att cykla eller gå dit.

[...]har nog rätt i att jag inte är den som skulle orka med ett åtta till fem -jobb någon längre tid. Inte för att jag inte klarar det utan för att det helt enkelt inte ligger i min natur att stanna kvar när jag fått ett hum om hur saker fungerar och ter sig. Jag blir rastlös när jag känner min omgivning, vill vidare. En gång när jag jobbade på ett ställe jag inte trivdes på drabbades jag av stora utslag. De försvann så snart jag insåg att jag kommit in på en utbildning och inte skulle vara kvar på det jobbet max två månader till. Nästa dag var de borta.

Och vad är det då, något som inte ligger i ens natur. Räcker det med att man blir rastlös? ”Det ligger inte i min natur att….” vara/agera… you name it. Det ligger i min natur att vara rastlös, men är jag inte bara rastlös för rastlöshetens skull. Jag kanske bara TROR att jag är rastlös och anammar det som en livsstil(snarare livskris)hela tiden och ger aldrig mig själv chansen att grunda mig, lära mig, utvecklas på plan som jag skulle kunna göra om jag bara stannade kvar.

Men hjärtat då, man måste höra på hjärtat med. Och det där pickandet i själen, det måste man alltid hörsamma.

Medan jag pratar med K så får jag plötsligt en insikt om en del av min natur. Eller snarare något som inte är min natur utan precis tvärtemot den. En insikt som bara dyker upp en kväll i maj.

Och jag gillar inte alltid mina insikter. En del av dem smärtar mig mer än vad jag vill erkänna. De flesta vill jag inte ens veta av men måste ta emot ändå, buga inför.
Jag nämner till K att jag skulle glömma bort hur man gör på en träningsmaskin så fort jag kommit därifrån men inser så snart jag sagt det att det inte är sant.
Många saker som jag tror om mig själv och mina ‘dåliga’ sidor är helt enkelt inte sanna.

och jag inser sen att fett inte klär mig. Det är ett plagg jag inte kan gömma mig bakom. Det är inte möjligt.
Och plötsligt inser jag att jag vet vad jag försöker springa ifrån, försöker gömma för mig själv. Inte för andra, för i slutänden har andra inte med det här att göra

det är för mig själv jag gömmer mig
från mig själv jag rusar sådär
rakt in i mörker, eller skogen och eftersom du bär kostym kan du inte springa så snabbt

väntar du på smällen liksom jag

För av alla de där sakerna som har med livet att göra, så förvägrar jag mig så ofta det som jag mår bäst av. När jag tänker på det, när jag väl gör det, så tycker jag om att röra på mig. Jag tycker det är roligt att dansa. Jag gör det bara inte. Varför? Åh, självbedrägeri förmodar jag. Jag spelar förvirrad för jag tror det passar mig. Jag agerar efter , av mig själv, givna uppslag, serverar folk mig själv och mitt jag på ett fat; hugg in, jag är nog ändå rätt värdelös på vissa sätt så det är okej. Jag BERÄTTAR det till och med för folk när vi träffas. Så att de ska veta om det från början.

men ”den där Lena, hon är så ROLIG, så rolig!”

[Det är som om] mitt liv är ett undantag, sa hon sen.
Jag förstår precis vad du menar.

det är som nu, när vinden drar igenom träden och allting väntar, som nu när himmelen mörknar; de tysta sekunderna mellan skymning och natt, det återhållna andetaget innan regnet börjar falla och vinden plötsligt saktar in. Vita blommor bland grenarna, kaninerna försvinner ner i sina hålor och det grå på himmelen mörknar till skymningsblått

anar jag då en evighet

så jag stannar hemma istället för att ta mig ner på stan till D och sjunger högt för mig själv, Falskt. Om D skulle komma hem mitt i detta här skulle han haka på, kanske göra en fin(d v s skitful)dans med inspiration från 80talet till sången. Men just nu är jag ensam.

Och jag sjunger SUGAR PIE HONEY BUNCH, YOU KNOW THAT I LOVE YOU. OOOOOOOH, CANT HELP MYSELF… o s v.
Det är den bästa låten att bli glad på just nu.
EDIT: nä, man kan headbanga till Bohemian Rapsody med. Fast fan så yr jag blev.
Häromdagen, och jag är lite häpen inför det fortfarande, spelade jag Dimmu Borgir(heter de va?) och tyckte det var helt okej musik. Då. Man måste vara på humör. Jag är väldigt väldigt vääääldigt sällan på humör för hårdrock eller heavy metal eller svartrock eller vad det nu kan vara. Tycker mest det är bullrigt och vad är det med alla som ska vara så jävla HÅRDA.

Idag har jag annars lyssnat på Mark Lanegan och Isobell Campbell-skivan. Sunday at Devil Dirt. Den är sådär. Lite för lik deras första skiva som kom för typ två år sen för att jag ska fastna för den nu.

SÅ, jag vill ha tips om NY MUSIK. GE MIG!

tack.

Sockerpaj. Undrar hur gott det är.

så man kliver upp trots att man inte måste, och låser dörren efter D när han går och jag gör lite te och öppnar balkongdörren och zappar på teven innan jag sätter igång datorn, betalar nån räkning som jag hittar liggandes och funderar på om jag ska göra mer te eller duscha, jag är redan rastlös fast klockan inte ens är halv tio och jag undrar om jag kommer kunna blogga på nästa jobb eller om det ringer som fan i den växeln, och om jag får det där bordet nere i hörnet, det vore ju skönt om jag kunde få det för hon som slutar har ju det nu, och den där boken jag köpte, som verkade så bra, den är rätt trist att läsa och det är tråkigt för jag hade sett fram emot den men jag har andra att läsa istället såklart men fan, ändå. den är ju inte Vita Tänder eller Den lilla pojken-tråkig utan mest rörig med en massa namn från London på 1800 -talet och båtnamn och etikett och vett och mord. Jag vill läsa om kärlek. Rättelse; Jag vill skriva det själv, det där som jag undrar över. Inte läsa idag. Skriva. T kommer snart smsa och fråga vad jag gör men jag måste jobba för sen kommer jag inte att hinna.
Ett bord i skuggan. För att man ibland måste vänta i mörkret på att solen ska försvinna? Eller är det för att jag egentligen inte gillar värmen, det är helt enkelt för varmt, men jag har ändå lyckats nästanbränna mig på axlarna så idag blir det en av Ds t-shirtar med svarta kjolen till och sen framåt eftermiddagen ska vi på dejt han och jag för vi har inte setts så mycket på den senaste veckan

igår såg jag en kass film på teve som hette The Librarian.
Den som skrev manus till den filmen måste ha varit sjukt fantasilös och banal. Jag tittade med ett halvt öga sen, skrev dagbok och suckade över alla klyschor trots att jag annars kan tycka en och annan klyscha är lite mysigt hemtrevlig sådär, och jag undrade om jag hade skitiga fötter för jag låg på mage i sängen med fötterna på kudden så jag låg med dem utanför sängen och fick ont i ryggen istället men det funkade ju det med. Sen kom D hem och vi pratade och han visade bilder på Torkel i sitt gustav vasa-skägg och sa att han är en skitbra skådis och jag fick sluta skriva dagbok mitt i en mening för att D inte skulle läsa vad jag skrev även om jag egentligen inte skriver något där som jag inte känner jag kan säga till honom
men det handlar väl om principen antar jag, rätten till ett privatliv och….

Igår erkände jag och T att vi har något av en ålderskris, en ålderskris med stolthet. Vi ÄR inte speciellt gamla men när man ser fjortisarna som lallar runt och oroar sig för att inte bli solbrända till skolavslutningen så tänker man att det är femton år sen jag slutade skolan och var jag lika naiv då? eller ska man kalla det hoppfull? Jag kan inte säga hoppfull om folk i åldern 10+ till 25- utan att låta cynisk och aningens bitter men vad är jag bitter över, att åren går? Jag ville ju inget hellre när jag var 17, ville inget hellre än att komma till insikt och fatta och bli äldre så att jag själv kunde välja att ta mig dit jag ville
och nu när jag är här gnäller jag ändå. För att föreställningarna som man som tonåring skapade sig på väldigt lösa naiva grunder inte stämmer överens med verkligheten?

NÅ, jag är ju i allafall inte som han-den-där som jag inte ens känner men råkat på, som tycker att jorden går under så snart något går emot honom, och som verkligen verkligen borde gå på piller men hur säger man det till nån som han, och varför är det alltid de som mest behöver någon som lyssnar på dem som man aldrig orkar att lyssna på?

jag hade tänkt blogga men så pratar jag med fem pers på msn samtidigt och ska iväg på bajjan och brunsha med T och T och J kommer in och vi pratar kärlek och Ozzy har sjukt ont i ryggen så jag skickar henne en massa ljus, som en mjuk varm platta över ryggen liksom, och Pia har dumpat sin kille för att han inte förstår saker, och K skrev nått om att hon var full men jag trior jag missuppfattade det lite men nu måste jag rusa och vad fan ska jag ha på mig idag egentligen och ska jag cykla dit nu när jag dammat av cykeln, det är ju skönt att cykla

…men efter öl(cider i mitt fall men hur coolt låter det…)i Folkets park hamnade vi på närliggande och tydligen väldigt poppis krog där Ds kompis berättar om hur kär han är i sin flickvän och jag försöker att inte säga att det är gulligt -för vem fan är jag, hans mormor? – men det ÄR gulligt hur de träffades och allt ikring det och jag berättar att jag sparar på hennes krönikor för att ha en massa bra att läsa på en gång – jag läser dem inte varje vecka även om det kommer en ny då – och han säger att han måste säga det till henne för det blir hon glad av att höra och jag tänker att det är skönt att ha gjort någon glad på ett så enkelt sätt, genom att bara säga att man uppskattar något de gör.

Sen vaknar jag för tidigt och sover för lite för jag kan inte sova med alkohol i kroppen men nu efter frukost så börjar det ordna upp sig igen och jag ska stänga ute solen och hoppas att grannen inte ska borra hela dagen, och sen måste jag sova igen.
Fast… Är det bättre att hålla sig vaken och sova tidigare ikväll, men det är lördag så jag misstänker att det händer något någonstans som vi vill vara med på, för det är alltid så i somrigt Malmö, men det är ju skönt ute nu.

man bygger problem kring något som inte är problem egentligen.
Jag sover lite nu, SEN går jag ut. ta daaaa

Jag är för hostig för att sjunga JAMÅHONLEVA men världens bästa K fyller år idag!
GRATTISGRATTISGRATTISGRATTIS (Kolla, Lena har lärt sig ctrl + c och ctrl + v)
så här får du en kanelbulle – Mmmm, bulle -
och fina rosor i present för jag är en hel massa mil för långt bort för att ge dig sådana personligen.

tur att bilderna lägger sig precis där man vill ha dem….

Nå, grattiskramar och ljus och kärlek till dig! kramkram!

Nytt kontrakt, mer lön OCH tidsgaranti plus fyra månaders jobb med start om lite mer än en vecka. Ett jobb där det faktiskt händer saker, dessutom.

Jag sa ju det; saker brukar ju lösa sig.

Oj. Man kanske ska komma ihåg att äta idag.

ÄH!

Jag ska raka benen istället, och minnas om jag har några kläder i källaren eller om jag måste gå och KÖPA kjolar för sommaren, vill ha minst tre och måste dessutom krypa till korset för såna där jävla leggings. Jag avskyr att krypa till korset. Jag har inte förmågan att bli ödmjuk inför sånt. Jag är osbtinat som fan.

Som Slaes sa för länge sedan: ”Det är lätt att vara rebellisk när man bara är lite fjunig” och menade på att jag vägrade raka benen och han tittade på dem med en min som Baloo just innan han säger ”störtlöjligt”.

andra saker som är störtlöjliga är svenskar som tror att miljöförstöringen är ”något som kommer att gå över”

vakna, idiot.

Jag kan inte lyssna mig mätt på den här låten, hur melankolisk den än må vara:Den är så sjukt bra.

Strange things are happening everyday
I hear the music up above my head
Though the side of my heart has left me again
I hear music up above

I hear Rosetta singing in the night
Echos of light that shines like stars after they’re gone
And tonight shes my guide as a girl on the moon
With the music up above

Ah, melankolin!

Jag ska bespara er de exakta detaljerna om varför jag mår så bra idag(Ozzy vet! *haha*) men jag har varit på fittkoll(här räds vi inte ord inte)och läkaren nämner att bebben dog(det är snart ett år sen. Jag får fortfarande en klump i halsen när jag tänker på honom)för att det var nått fel på blodtillförseln i moderkakan, som en infarkt, och nästa gång jag blir gravid ska jag få specialvård och äta piller som är blodkärlsvidgande(dvs samma som man får vid hjärtinfarkt)så nu måste jag få tag på en barnmorska för att kolla om man äter det i förebyggande syfte, för det sa läkaren inget om idag(tack för det…)och om det kan bero på att man har kärlkramp i släkten. Och så vidare.

Men de sa inget om infarkt i moderkakan när jag pratade med en annan läkare om det i höstas. De sa att de inte hade hittat några fel på honom, att han inte var missbildad och ”det är så VANLIGT med missfall” yada yada yada. Föga tröstande. Men nu vet jag. Infarktmedicin och specialmördavård. Oki. Då ska man bara bli gravid igen då. Det är ju i alla fall den trevliga delen av det hela.

Annars, om jag nu inte blir den som får några barn, fast jag vill ha tre som jag kan köpa barbapappasaker till, tänker jag bli en sån där som har femtioelva hundar och kennel ute i skogen.
Så ni vet. Fast jag skulle inte prata med bäbisröst till hundarna. Hoppas jag innerligt.

Efter läkaren så satte jag mig i solen på södertull och skrev. Drack kaffe och tog av mig skorna. Tittade på en spindel som gick över min fot. Väntade ut en sniffande geting. Skrev och skrev tills jag började må illa och åkte hem.

Hon vaknade till, karaktären som jag varit lite rädd för. Hon är starkare än jag och vill verkligen komma ut på papper nu. Jag kan inte förklara det på närmare sätt. Jag var rädd för henne för jag vet inte vart hon kommer att sluta, men nu är det dags. Det kanske är hon som kan lära mig något istället för att jag skriver genom henne.
Vi får se. Jag vill inte blogga nu av den anledningen: det är roligare att skriva. Jag är nyfiken på vad som ska hända där i[huvudet] / [fantasin].

och det är långt över +25 här inne, men tack vare trafiken, blessed be, så kan jag inte öppna på skuggsidan innan inatt runt elva. tack malmö stad för att ni inte kom på att gräva ner allt under jord.

Så istället för att sitta här och svettas tänker jag gå ut och äta GLASS. Trots tandvärk. För jag kan ju tydligen inte skriva inlägg utan att gnälla. vad fan är det jag har blivit. Hur som helst så vill jag ha hallonsorbet. Nu hinner jag inte ut innan lunchen men shit happens, jag tar med mig skrivbok som alltid så kan jag köa och läsa min egen bok. Ah, så Oscar Wilde-igt av mig. Fast det är ju inte en dagbok.

Eeeh, vad skulle jag skriva nu då. Att det är varmt och jag vill ha glass. Quelle surprise(nä, jag vägrar kolla hur det stavas om det inte stavas sådär). Lena vill ha sötsaker. Lena vill sitta i skuggan och läsa en bok. Lena tycker inte om solen.

Fast jag har tandvärk. Sådär som jag hade i januari februari när jag käkade piller och inte kunde äta mat på fyra dagar. Får se hur det blir. Tror det har med pengar att göra: att man spänner sig och biter ihop mer när man är oroad för saker. Sen har tandvärk och tänder och sånt med självförverkligande att göra så jag säger bara MEN JAG GÖR! Jag skriver ju. Jag skyndar mig så mkt att jag har kramp i händerna. För jag skriver för hand. Old school. För att det helt enkelt känns närmare.

På vår playlist på datorn har vi Indochine, Rod Stewart och Jaques Brel. Musikschizofreni, någon?

Det var inte alls kiss och bajs jag ville skriva om utan det att jag igår eftermiddag sträckläste en bok som var så bra att jag verkligen inte hörde när D pratade med mig. Jag hörde att han pratade men inte vad han sa, och för att verkligen uppfatta allt var jag tvungen att titta på honom och hålla ett finger på raden i boken där jag slutat läsa.
Nå, jag lovar att bättra mig. Men det är sådana saker som jag kan bli grymt osocial av: bra böcker. Jag läser hellre en bra bok än umgås med människor. Sen när boken är utläst får jag ändå nån slags moralpanik och måste ut, men när jag läser och jag gillar boken, så är det bara boken och jag. Och allt som stör mig när jag är mitt i boken väntar jag ut med ett otålamod utan like, trummande fingrar mot underlaget, hummande svar och kanske suckar. Inte vidare trevligt av mig, jag vet.

Den bok jag läste igår är Eva Rices Den bortglömda konsten att bevara en hemlighet.

Den senaste tiden har jag stött på människor som tycker att de känner igen mig, men som inte kan komma på varifrån. Och jag känner igen dem och nej, de har inte varit på nått av ställena jag jobbat på och bor inte i närheten av värnhem och känner inte nån som jag känner.

Så vad gör man då? Jag funderar ihjäl mig på vart faaaan jag träffat dem förrut. Det känns som om vi pratat dessutom, som om jag vet vilka de är. Tre kvinnor på lite över en vecka är det. De går inte på min yoga heller.

Om jag frågar S skulle hon säkert ha svar på det, nått i stil med själsgrupp(det är det söta fina svaret)och ödesmättnad, och när jag sa det till D sa han att jag ju är en kändis. Yay me.
Undrar hur många saker jag måste muta honom med för att han ska gå och köpa glass.
Hot kanske funkar bättre? ”OM du inte köper glass kommer jag bita av dig pungen när du somnat”?

Hm.. värt att testa.

Allvar, trots brudklänning. Man tänker att det borde vara en lycklig dag, en utan höjd käpp och allvarsminer. Buketten redan kastad, och vad är kvar.

att så många ändå söker på orden ”djursex” och ”djurporr”. Några av dem hamnar här och hittar NADA, säkert blir de jättebesvikna *moa ha haaaaa* men det skiter ju jag i. Och sen nån som sökt på ”äter mycket + bajsar dåligt”. Ett tips; kolla VAD det är du äter mkt av?

ANNARS har jag en cool grej som jag roat mig med sen i fredags när Martin berättade att han jobbar på en filminspelning där Pernilla August är med(hon hade kallat Martin för ”gullig” dessutom) och jag tänkte att hon ju spelar i starwars med liam neeson och liam neeson spelar i Love Actually tillsammans med ALAN RICKMAN.

that made my day(I have a poor life…) Lena – Martin – Pernilla August – Liam Neeson – ALAN RICKMAN.
Haja COOLT!

och jag som tänkte ”Skitenkelt att lägga in ny musik på mobben, jag gör det innan jag lämnar igen den där boken på bibblan och sen medan jag torkar håret så ska jag leta efter en cykelpump så kan jag CYKLA till bibblan, fatta så skönt det är och så snabbt jag kommer hem igen och mitt skavsår på tån kommer tacka mig för resten av veckan och…”. Ja, ni fattar.

En halvtimme senare väntar jag FORTFARANDE på musiken på mobben och jag har inte hittat nån jävla cykelpump och mitt hår har självtorkat till måsvingar men har i alla fall växt ut så pass mkt att jag kan sätta upp det i tofs hallelejuja och mitt skavsår skriar högt så snart jag går ut i hallen och närmar mig skorna. Barfota den femte maj, är inte det lite hybrislikt?

Men om jag går ner på stan så måste jag ju trösta mig och fötterna med en glass.

Hm….

Jamen, man kan ju inte bara gräva ner sig för att man har ett tillfälligt bakslag av något sort.
Jag orkar inte bekymra mig. Okej, jag väntar på lite cash så att några fler räkningar kan betalas men va fan, det är ju inte så att de ringer och är arga på en om man är sen, de skickar en påminnelse och man säger Oj, den hade jag glömt (alt. ‘glömt’)att jag skulle betala

för det finns ju så mycket pengar där ute. Så jag får garanterat mer snart.

Det ordnar sig alltid.
Saker tenderar ju att göra det.

Oh, nu ser jag att jag har jordens gulligaste grop i låret. Kan man måla en blomma runt den kanske.
Jag undrar om man kan gå ut i sina hemmamålade jeans trots att det är hål mellan benen på dem. Jag har haft en del tid framför teven trots att teven inte har något att erbjuda mig(men jag grämer mig över att jag missade Ugly Betty förra veckan. Fast cider med T på stan var alla gånger roligare än gamla Bettan)och har börjat måla på mina jeans. Det är faktiskt roligt.
Jag vet inte hur Ds kamera funkar med minneskort och allt så jag testar att ta en bild med mobben, ska ändå dra in ny musik i den så va fan.

Det ordnar sig alltid.

Igår köade jag och T i över 20 min för att få glass på Glassfabriken(eller lejonet och björnen, eller älgen och lammet, eller hyenan och hägern, eller…. vad det nu heter). Med tanke på deras hallonsorbet så är det SOOOO WORTH IT. Som di sir["som de säger"]

jag blir trött på människor som verkligen inte FATTAR vissa saker, som säger med nån överlägsen min att ”Värst vad Du är DJUP då” och allt liksom flyter dem över huvudet och allt man säger eller skriver till dem flyter av dem som vatten på en gås, vackra citat och vackra saker är totalt bortslösade på dem, man kunde lika gärna visat dem en mosad kackerlacka eller en skål med bajs och de hade reagerat på samma sätt, med ett ”jaha, värst vad du är djup då” med det där flinet som jag slutat tagit åt mig nu efter alla dessa år

för fattar man inte citat som ”Och dagen kom när det var farligare att förbli i knopp än att slå ut i blom” eller ”bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna sin båge”, hur pretto de nu än må vara

så kommer den personen aldrig att vara en person som jag anförtror något till

Konstiga saker händer ibland

som att man lägger ut ett inlägg och hamnar på ett som man varit inne på tidigare. jag vet inte vad jag har gjort. det kvittar. det är mulet ute men jag måste ute och gå ändå, ha på sig vattentäta fulskorna och tjocka jackan

eller att man kommer på sig själv göra saker man trodde man lagt av med för länge sen
eller att man tror att man har kontroll men inte har det
eller att nån säger Jag drömde om dig inatt och jag tänker att Jamen, jag drömde om dig med och jag vet att jag väntar på att nån ska berätta om sin dröm och den ska stämma överens med min egen, som ett nattligt möte på vintergatan

men det händer inte

inte heller har det stått nån på andra sidan duschdraperiet de gånger jag varit övertygad om det
inte heller har det stått nån vid min säng och stirrat på mig när jag vaknat om natten
inte heller har det kommit spöken eller monster från filmer trots att jag just sett filmen och blivit livrädd för den

man lär sig kanske aldrig

men klockan är bara runt tre men vi dricker vin på en balkong i blåsten och Ts flyttkartonger står i hela lägenheten, vi kommer inte in i köket för där har han-som-flyttar-ut inte hämtat sina prylar ännu, trots att han lovade att fixa allt i tid, så vi har bara plats att sitta tre fyra pers på balkongen, och J skämtar om Rosita och gör fulröst och vi röker lite till och kollar på folk som heter Gunnar nere på gatan, och där nere går människorna förbi och tunnas sakta ut i antal allteftersom affärerna stänger och en gubbe med merlin-skägg och rullator går barfota medan molnen hopas och solen skyms på andra sidan huset och jag säger att det är bra att bussen hem går alldeles nedanför, det är krypavstånd säger T och så pratas det om gamla minnen som jag aldrig kommer känna av för jag var någon helt annanstans då, och mer vin och jag fryser och blir tyst för att inte tänderna ska skallra avslöjande och tänker att jag tar krypavståndsbussen hem ändå även om jag tänkt gå men det är så kallt och Malmö blåser i tystnaden innan valborgsstormen men när den bryter ut är jag redan hemma och äter för första gången spettekaka medan jag säger spiddekage och får smulor mellan brösten och D skämtar om att jag numera är en äkta skåning; utan spiddekage ingen skåning men jag tänker på att jag inte ens vet hälften av gatunamnen i stan, det kanske är dags att lära sig dem med snart två år i stan eller kan jag slippa undan det om jag bara fortsätter spela förvirrad och säger ”Ja jag vet inte”?