och jag kommer på mig själv med att betrakta böckerna i hyllorna omkring mig som vänner: de jag har läst, och okända, lite skrämmande, ansikten; de böcker jag inte läst. Jag stryker med fingertoppen över ett exemplar av ‘Kafka på stranden’ och minns hur jag tyckte om boken. Jag ser skeptiskt på ännu en blingbling-roman och vägrar röra vid den, som om den kommer vara flottig, eller föra med sig att jag stinker parfym om fingret och det går inte att tvätta bort, som sagan om den lilla nyckeln som blöder och jag orkar inte läsa om mer blod för det har[...]
Jag går ifrån bokhandeln med två nya böcker men när jag kommer hem läser jag en bok jag läst flera gånger förrut. För att man för en stund vill ha ett möte med en gammal vän, eller är det gamla tankar man vill nosa sig tillbaka till, säga till sig själv att minns du den där gången du läste det här och kom att tänka på det där om [...]fast du senare kom på att det faktiskt inte kändes alls
…eller minns du att den där sidan höll på att ramla ut för att du ställde en temugg på och den klibbade fast och höll på att riva ut allt och hur hjärtat stannade för en sekund som om det var en världsbild som föll isär, något om odödlighet i orden och kanske att Allt är förlorat, allt är förbi, det finns ingen väg tillbaka när du tagit steget, vänd dig inte om, det finns ingen väg tillbaka varifrån du kom
och hur allt det där storslagna universella kunde rymmas i en sådan liten tanke, som ett universum i min hand, eller snarare fastklibbad under min favorittemugg och hur enkelt det är att rubba cirklarna, man sitter där i sin lilla värld och tror att man rubbar cirklarna fast det i själva verket handlar om att man själv inte har fäste
kanske inte ens i en boks värld
eller under en klibbig temugg
