Det är dig jag vill prata med nu, men du är inte här. Aprilregn aprilnatt utanför och så de där komedierna på TV. Samma sak varje natt. Jag vill sova men orkar inte. Jag kan inte somna utan stirrar på skuggorna tills de förvridits till monster. Jag ser dåligt utan glasögon. Mina skuggor i släckta rum ter sig alltid så främmande monstruösa. Jag vågar aldrig tända lampan, för tänk om det är något där på riktigt. Kvar i mitt mörker kan jag i alla fall tänka bort dem, blunda och vända på huvudet, och är jag vaken med lampan tänd och TVn på kan jag låtsas att saker är precis som de ska vara.
Kanske är det så. Att de är som de ska vara. Kanske ville jag bara prata av mig med dig. Om inget alls. Berätta saker, vrida till dem för att få dig att skratta. Höra dig ta en klunk vatten och höra teven på din sida landet och jag skulle hela tiden tänka att den inte synkar med min, din ligger lite efter och mitt i natten när jag inte kan sova så känns det som alternativa verkligheter. Är du verklig, eller jag?
Kanske är det känslan man vill prata om. En av alla. Den där om fortsättningen. Eller något kreativt som slumrar. Kanske är det något som kluckar inne i skallen, som inte finner vägar ut genom mun eller händer: vad gör man då.
Håll det aldrig inne, sa du en gång. Sommar och cigg på din balkong; de där underliga ciggen som hon smugglat med sig från Indonesien, de som smakade sött på läpparna.
Om du bara visste
