egentligen är det en helt vanlig besatthet

Ett föga överraskande slut på Californication och jag sitter vid datorn igen.
Efter en dag med promenad och lite fika och sol och… ja, ni vet, en sån där arbetslös dag när man kan dra runt och bara vara ute just för att det är sol och den första veckan i april och det är människor överallt som dricker hämtkaffe och lämnar muggarna på plats samtidigt som de gnäller över miljöförstöringen och nedskräpningen och… och jag letar efter en väldigt vanlig penna men hittar bara flashiga pennor eller pennor som fortfarande ger mig en dålig smak av högstadiet och gymnasiestudier så imorrn ska jag gå ut och sätta mig på vilket ställe som helst och skriva och leta den där pennan nån annanstans.

Egentligen är det en vanlig besatthet. Jag behöver verkligen inte fler pennor, men jag vill ha just den där för att skriva på ett speciellt block även om jag kan ta vilken annan penna som helst.
Jag tänker att jag kanske vill leta efter den för att ha något att göra, jag är rastlös och uttråkad igen. Jag letar anledningar till allt, kan inte längre promenera utan att ha ett mål för mållöshet gör mig främmande i allting, i staden och i mig själv och i tankarna

det hela liknar ännu en besatthet
men när morgondagen kommer kanske jag väljer att stanna i sängen och sitter hemma med PS2, medveten om att jag skapar behov som alla andra, skapar ett behov efter en penna för att jag ska gå ner på stan och leka ‘Vara som alla andra’ och för ett ögonblick inbilla mig att jag har ett liv och att jag är lika viktig, minst, som alla de där andra som traskar runt där med sina viktiga inköp och också försöker ha ett liv på stan en fredagseftermiddag. Och det är april, vi är i Malmö och fåglarna kvittrar tills man blommar ur öronen av all gullighet. Jag älskar vårpippisarna. De är så glada. Egentligen är de kåta och brölar på fågelvis för artens överlevnad men det tänker jag inte låtsas om en dag som den som just försvann.

Jag misstänker att min trötthet den senaste tiden har att göra med att trädens knoppar håller på att slå ut. Idag köpte jag nått skitbilligt allergipiller på bappoteket och nu är jag dåsig och kan somna på stört, och det är vad jag blir så trött på när det gäller sådana mediciner. Det finns nån dyr jävla medicin som man inte blir trött av. De vet inte vad den gör med kroppen egentligen men det är okej att skriva ut den till folk ändå.
De billiga medicinerna har inte nån lust att erbjuda en denna enkla tjänst som pigghet nu innebär; för man är väl inte värd det. Inte till det priset.

När jag funderar på vad jag gjort de senaste dagarna, de senaste veckorna, så kan saker suddas ut. Jag vet inte vilken dag som var vilken, och hur händelserna hakar i varandra. Jag vet att jag varje natt när jag ska sova har tänkt att det är natt igen. Jag minns på något sätt så många kvällar, den här stunden just innan läggdags när man står på toa och borstar tänderna eller går runt och släcker lamporna. Det kan jag minnas. Jag minns fortfarande kvällar från när jag bodde i V-ås(i en lägenhet som var så Jag att jag fortfarande kan sakna den med hugg i magen eller hjärtat när jag tänker att Jag bor inte där längre. Varför bor jag inte där längre? Hur var det nu saker skedde som gjorde att jag hamnade här? och jag inser att jag inte vill ändra på någonting, inte något alls för jag vill aldrig vara utan D och här och nu)

…och sen så

och sen så vaknar man till ännu en dag och lägger sig ännu en kväll och allt som går är egentligen tid och andetag som aldrig kommer hem igen och en och annan hudflaga förivrar sig ner på golvet in i en gigantisk dammtuss som en dag springer fram från bakom blomkrukan och skrämmer en när man tror det är en spindel
men det var bara drag