Min msn funkar inte. Ifall nån undrar varför jag inte loggar in: den FUNKAR inte. Jag blir lite störd, mest för att jag alltid hittar saker att störa mig på, tyvärr, men även för att jag känner mig så avskuren mot resten av världen – en illusion såklart – när internet eller msn inte fungerar som jag vill.
Så jag är inne på bajsbook och där finns det ju en chat så jag byter ord med Ozzy tills hon inte kan sitta upp mer(för hon har ONT. Så gå in till hennes blogg nu och säga ngt snällt och uppmuntrande till henne så blir hon gladig)och nu vettifan vad jag ska hitta på. Det är mulet ute, jag ska duscha och hitta på något vettigt med mitt liv min dag, min tid
som att läsa en bok eller skriva en egen eller nått sånt, fan vet
Jag är lite internetskygg just nu tror jag. Det brukar gå över.
När loggade jag in här? Hur skumt som helst att läsa en blogg och mitt i allt se att man är inloggad. Inget minne av det. Kan ha varit tre minuter sen, kanske en timme.
Jag har suttit i solen idag, i kortärmat.
Jag bör skriva RAGGARBRÄNNA på mina armar med svart tusch. Ska ner på stan och möta T för en sojalatte(hon)eller en stor mugg te(jag)men sen så måste hon se lägenheten hon ska flytta in i imorrn för det har hon inte gjort ännu. Jag har ingen större lust att ge mig ut i rusningstrafiken nu men jag gör det ändå.
Den 31 maj är det bokbordsloppis på södertull, mellan 11 – 16.
Gissa om jag ska dit.
är grusiga och gör lite ont
tack för det pollenjävlar
inga piller har jag hemma heller, mer än de där billiga jag köpte på apoteket, som kom mig att däcka efter en halvtimme och vara seg i 36 timmar efteråt. Vägrar ta dem.
Så jag sitter hemma och blinkar plågsamt och solen utanför blänger snällt och det är + 19 på balkongen men jag är inte ute för jag är hemma och inne och vill sova fast klockan bara är ett på dagen och jag borde skriva men jag håller helt enkelt inte uppe ögonen så länge för att kunna göra det utan blundar längre stunde och måste gå tillbaka med tangeterna för att rätta det jag just skrivit för att jag blndade när jag skrev det. Men ändå blev det inte mer än två stavfel i stycket här. Vad jag ser nu, stavfel har ju en tendens att sticka en i ögonen när man loggat ur och inte vill vara kvar på nätet
nå, jag har ju *peppar peppar* inte några nysattacker. Jag kan önska mig sådana till helgen istället, eftersom de tenderar att funka som billig fylla på mig, snurrigt och frånvarande-görande(är det ens ett ord?) och överraskande.
Och bara för att jag inte ”kan” ge mig ut i solen så vill jag ju inget hellre. Jag vill sitta på ett fik nånstans och glo på folk och prata med nån om vad fan som helst och kanske ta en promenad.
Istället ska jag nog ringa vårdcentralen om ett nytt recept på allergipiller. Det får bli de där dyra jävlarna som man inte blev trött av. Plus några andra.
eller apoteksbesök och ögonskölj och receptpiller och vad det nu mer vad jag ville ha därifrån.
orka bestämma sig nu. jag måste lägga mig en stund igen, hur uttråkad jag än må vara
En gång för några år sen var det nån som tyckte att jag kunde läsa upp något jag skrivit på poetry slam som skulle hållas på skolan. Jag gick dit för att se vad det var, inte för att läsa något, mest för att jag var nyfiken.
Det är trevligt att folk tycker om sånt. Det är trevligt att sitta där och fika och skriva omdömen på de läsande, trevligt att vem som helst kan gå upp och läsa vad de skrivit
Men varför låter alla som läser upp sitt skrivna på exakt samma sätt?
Det är som om de fastnat i Bruno.K.Öijer-stadiet, de låter som en Skrivarlinje, där skrivarlinjen representerar allt det där Svåra och Olyckligt Blödande, och allt ord ska dras uuuuuuuut och rösten ska vara stolpigt stel och ha en östgötsdialekt eller en nasal stockholmsstil
och alla är så jävla pretentiösa att man undrar om det gör ont när de skiter.
Kanske hade jag otur när jag var på just det poetry slammet*. Kanske har jag ställt in öronen fel, för allt ska vara vackert och ALLA KAN
men senare var jag på diktuppläsning där de pratade på EXAKT SAMMA SÄTT när de läste upp sina livlösa dikter med sina livlösa prettoröster.
Det lät som en folkhögskola.
”Jag har ångest och den sipprar från väggarna SIPRRAR! från VÄGGARNAAAAAAAA” läste hon.
”Det är det hääääär som är! Livet! Detta är LIVet sa jag till mig sjäääää…lv”
O H M Y G O D !
säger jag då.
*och med tanke på att alla prettodiktare är såååå kulturella kunde man ju tycka att de kommit på ett annat namn än just ”poetry slam”?
hjärnan gror sakta igen av gamla minnen och kvarlämnade ångestar som ramlar ner på en från mörkrets garderober. Sidorna klibbar ihop av bortglömda ord och det som aldrig sades, kläderna luktar av gammal rädsla eller kanske enstaka lyckliga dagar i solen och vinden driver tiden sakta framåt, sakta fram mot fler dammiga minnen att lämna kvar i skallens vindlingar, fler ord att stoppa upp blodet med och ny rädsla att hugga sig i magen av en dag som vilken annan, den dag som väljs ut att för evigt stå för det där slutet eller ser man att det är en början på något nytt
konsten att kasta av sig gamla kläder och göra sig nya försvann i[...]
och jag kommer på mig själv med att betrakta böckerna i hyllorna omkring mig som vänner: de jag har läst, och okända, lite skrämmande, ansikten; de böcker jag inte läst. Jag stryker med fingertoppen över ett exemplar av ‘Kafka på stranden’ och minns hur jag tyckte om boken. Jag ser skeptiskt på ännu en blingbling-roman och vägrar röra vid den, som om den kommer vara flottig, eller föra med sig att jag stinker parfym om fingret och det går inte att tvätta bort, som sagan om den lilla nyckeln som blöder och jag orkar inte läsa om mer blod för det har[...]
Jag går ifrån bokhandeln med två nya böcker men när jag kommer hem läser jag en bok jag läst flera gånger förrut. För att man för en stund vill ha ett möte med en gammal vän, eller är det gamla tankar man vill nosa sig tillbaka till, säga till sig själv att minns du den där gången du läste det här och kom att tänka på det där om [...]fast du senare kom på att det faktiskt inte kändes alls
…eller minns du att den där sidan höll på att ramla ut för att du ställde en temugg på och den klibbade fast och höll på att riva ut allt och hur hjärtat stannade för en sekund som om det var en världsbild som föll isär, något om odödlighet i orden och kanske att Allt är förlorat, allt är förbi, det finns ingen väg tillbaka när du tagit steget, vänd dig inte om, det finns ingen väg tillbaka varifrån du kom
och hur allt det där storslagna universella kunde rymmas i en sådan liten tanke, som ett universum i min hand, eller snarare fastklibbad under min favorittemugg och hur enkelt det är att rubba cirklarna, man sitter där i sin lilla värld och tror att man rubbar cirklarna fast det i själva verket handlar om att man själv inte har fäste
kanske inte ens i en boks värld
eller under en klibbig temugg
till bara elva och om ni inte fattat det så är inläggen med ***före och efter rubriken alltså UTKAST som legat sen, om man ska tro på wordpress räknare, 1970 01 01. Fast där är nog bara ungefär ett år för det äldsta. Jag var nämligen inte född 1970 01 01.
Det satt en gul fjäril på fönstret när jag åkte hem. Ena vingen lite skrynklig, den skakade lite. Jag tänkte att den var döende men man kan inte röra vid fjärilar[...]
Det slår mig plötsligt – igen, för jag har alltid vetat om det – att jag alltid är på väg någonstans och inte kan stanna på en plats utan att känna ”Jaha, när ska vi dra vidare” även om jag vet att vi snart ska åka hem. Det beror sällan på människorna jag möter, nåja, det beror på vem, utan på att jag inte kan slå mig till ro någonstans för ”någon annanstans” är alltid bättre, för där kan drömmar leva vidare orörda och formbara
och jag lever i en ständig dröm, med ett antal uppvaknanden emellanåt, de obehagliga krälande. Verkligheten är inte formbar på samma sätt, drömmen är enklare just för att den är ogripbar och ständigt öppen.
Jag lever på hoppet. Tanken långt borta och det jag ser genom mina ögon ter sig förvridet och en smula dunkelt. Inte underligt att jag ständigt är yr och skakig; jag har ingen grund, jag h[...]
även om jag absolut säkert VET att jag inte är gravid så ska jag ändå kolla. För det här illamåendet oroar mig, jag mår konstant illa och det enda som jag kan äta är typ godis och mackor. Sen har jag haft ont i halsen i snart två veckor och det är knappt rött heller och det blir bra nån dag men sen blir jag krasslig igen.
Det suger apkuk* helt enkelt.
Hur som helst så mår jag ständigt illa. Det kan inte vara cancer för då tappar man väl vikt med. Well, det är inte mitt problem just nu, tyvärr. Galghumor i all ära men är cancer ett bra bantningstips? Eller om man vill ändra frisyr och tycker man är för fet för den frisyr man vill ha: skaffa sig cancer kan väl inte vara så svårt, tänk att det borrar svarta borrar eller nått i magen så fixar det sig nog snart. Eller gå emot allt som är rätt och sant för dig själv; då blir du i alla fall sjuk rätt snabbt.
åh galghumor. ”hey, du där på galgen intill, du ser lite blek ut i ansiktet. Inte vidare livat alls….”.
gah, och jag ska jobba idag. Bossen hade höjt min lön med fem spänn timmen sen förra säsongen föresten. Alltid nått. men jag är ändå sorgligt underbetald för all den här kunskapen….
baaah, hahahaha.
*Stackars allt det där som suger på snoppar världen runt bara för att nån uttalade orden. Det där som man gör till en varelse för att kunna uppfatta det, om det så är ont eller gott(i snoppbemärkelsen kan man ju givetvis välja vilket som beroende på hur mkt man nu föredrar att suga (?!)snopp, hästballe eller bara slänga ur sig ett ”det suger”)och egentligen bara ett spöke i ens huvud.
Woooow, slow down, nu hänger jag knappt med själv i hur jag tänker, men om man säger Det suger så menar man ju att DET är något som existerar. Vad som. Det finns säkert nån fancy old benämning för det där. Nån light-version av panteism(den är säkert också på svengelska)
ni vet en av dessa dagar när man gråter över att man diskar igen och tänkte att var det såhär det skulle bli, jag känner mig döende, och något måste hända, något måste hända annars krymper jag, mitt hjärta ett russin och rösten stel
ni vet en av dessa dagar när man har alla måsten över sig men bara vill följa andra spår över snön och kanske mata ett underligt djur med godis för att se om det spricker fram blommor ur magen på det och en av dessa dagar när ansikten från förr slutat betyda något utan bara är ögon näsa mun som vem som helst och man känner lättnad men ändå sorg för att man är
här
och ni vet, en av dessa dagar faller det plötsligt regn istället för snö och man böjer sig ner för att sätta in sladden i väggen och minns plötsligt en sommardag i en båt tillsammans med sångerna man sjöng
där minnen blir till lösryckta ur alla sammanhang och faller över och in i en som vågor eller kanske andetag eller är det hård kall vind man minns då man stelnar till och minns solblänk och vink från bron och
dammråttorna vid sladden rusar iväg från en som egensinniga spindlar med mina fötter som universums gigantiska härskare som dundrar över golvet mot dem fly för livet och jag ser ner på mina strumpor och börjar nära gråta igen ska det vara såhär något måste hända men man vet inte vad
så man sätter sig ner igen och tar emot isen inombords som sin stora gåva eller är det ett pris
Nu är ordningen återställd, den forna med de sena nätterna och natt-TV och att bli hungrig klockan två för att man sist käkade vid sju och somna lagom tills trafiken utanför börjar komma igång för morgonen
jag hade glömt hur sköna nätterna är, de tysta kolsvarta. Någon är vaken i huset, man hör dem genom andras tysta lägenheter, men så tystnar de också efter klockan ett och jag är ensam vaken, ljudet på teven är nerskruvat, Vänner visas på danska kanalen, och jag hör D andas inne i sängen och jag rättar till kudden och vinklar lampan rätt in i boken så att jag ser ordentligt
och nu är ordningen återställd när jag vaknar och äter frukost när alla andra äter lunch, och uppepå den där gamla känslan får jag ett fett lönebesked från helgjobbet(fett för att vara från det jobbet i alla fall)och tittar på mer teve och sneglar på den där boken jag köpte häromdagen, den som hette något i stil med Den trettonde historien. Jag ska läsa den efter att jag läst ut Jane Eyre men nu har jag hungerskramper och fick just en lustig tanke på att man kanske skulle sätta R efter alla… vokaler eller konsonanter, jag vet faktiskt inte vad som är vad, vokaler? Efter a[...]
Jag har roat mig kungligt med att komma på nonsenslatin.
och undrar ni om jag bloggar som fan just idag: nä, jag bara lägger ut en massa drafts och raderar andra. Eh, drafts… jag menar; utkast på inlägg som jag av någon anledning sparade men aldrig la ut, kanske för att annat kom emellan eller för att de kändes hela meningslösa då. Håll till godo med meningslösheternas inlägg alltså…
SJÄLVBERÖM: jag är bra på att använda tre punkter istället för att skriva ut självklara(eller ofullständiga och för läsaren att själv fylla i) meningar.
Jag undrar hur många som kommer skylla på det där viruset nu ”Jag äter visserligen fett direkt ut margarinpaketet men jag har ett virus, det är därför jag är fet”.
Igår ringde nämligen min nya konsult och frågade om jag var intresserad av ett femmånadersjobb på ett ställe som har en rätt stor växel som täcker hela Skåne, och det är jag ju. Fast då kan jag inte jobba här i sommar vilket jag kan tänka mig inte är så populärt hos dem här; att lära upp någon ny. De bokade väl mig för sommarjobb här redan i januari av en anledning, kan jag tänka.
För även om det är lugnt här så kan jag ju det nu. Vill jag påstå.
Och på sommaren är det ÄNNU lugnare! Förra sommaren satt jag som bekant en del ute i solen på verandan och hade telefonen kopplad till den bärbara. Det var fint. De har mjuka dynor på de ställbara stolarna där ute. Jag saknade bara en paraplydrink och bikini(som om jag skulle sätta på mig en bikini frivilligt).
Nå: ett heltidsjobb på fem månader är säkrare och jag är nyfiken samtidigt som jag känner att jag måste ta det. Dessutom ligger det inte vidare långt hemifrån heller och jag räknade att jag kan sova en timme längre varje morgon(vilket inte ger mig mer sömn, bara en anledning att somna senare… om jag känner mig själv rätt)och slipper resekostnaden på en tusenlapp i månaden och pendlingen och….
EDIT: med tanke på att jag sitter här och ringer privatsamtal till syrran(var ju tvungen att guida henne till huset som jag ska bo i för resten av mitt liv) samtidigt som jag äter macka kanske det är lika bra att de lär upp nån annan här, haha. Men jag tog de två samtal som kom då, och skrev ett kort mail samtidigt, så det måste väl beräknas som arbete, trots macktuggandet.
Jag har snöat in på den här låten. Jag har skrivit om den förrut.
Det är ju synd att jag snabbast hittade en ful ”video” som nån satt ihop av förmodade egna bilder till den här låten:
Det verkar som om samma person har gjort det till ganska många låtar på Raising sands-skivan. Nå, den är ju bra så varför inte….
i ett hus och ett hus till och tänker att anledningen till att man skapar kärlek på det sättet är för att man kan göra sig en självbild av någonting på utsidan. Det kanske är samma slags kärlek vad gäller vovvar och prylar. I alla fall prylar. Vovvarna är roliga för att de är personligheter. Fast om man har en bra vovve så tycker andra att man är en bra matte och tvärtom. Det har med självbild att göra men inte med kärlek.
I ALLA FALL så kom jag ifrån vad jag skulle skriva så mycket att jag glömde allt.
Eh…
Antagligen har det med huset att göra. Det jag vill ha. Jag är nöjd med det andra fina huset med, men det här andra huset… Ni vet, en sån där ögonblicklig kärlek och Aha-upplevelse ”Där är det ju!”. Så var det för mig igår. Sen när jag visade det för D sa han samma saker som jag reagerade på ”Jamen, kolla hallen!” och ”fatta så bra med sånt där hus på gården*!” och han gick igång på det nästan lika mycket som jag gjorde. Ljuset och rummen och gården och läget. Korta planer om vavar man kan ställa vad och ‘där skulle man kunna ha ett jättestort bord och där inne skulle jag ha alla mina böcker’(jag saknar mina böcker så mycket att det svider i magen).
Det kanske är dags för oss att lämna Malmö. Jag kanske bara skulle bo här ett tag för att plocka upp D på vägen ut, vem vet. För även om man gillar en plats så behåller den platsen charmen bättre om man kan betrakta den med andra ögon istället för att alltid ha samma. Kommer man till stan en gång i veckan eller för att jobba så ser man inte på stan på samma sätt som nu: människorna och ständigt ljudande sirener, hundbajset och ständiga nyheter om att någon blivit skjuten eller mördad eller något allvarligt har hänt, vilket man redan visste eftersom man hört sirenerna. Man kanske kan komma in hit för att handla och äta lite, ta en öl eller två, och tänka att Malmö är en jävligt schysst stad de där timmarna innan människor tycks flippa ur och galna** till sin världsbild.
Annars trivs jag bra.
Men ibland önskar jag mig en timme eller två av total tystnad mellan 22 och midnatt, inga bilar, inga grannar med teve, ingen gående som pratar i mobilen på väg hem, inga brummande elektriska apparater eller fläktar på ett hustak långt borta.
*Av flera anledningar vill jag ha ett hus på gården, typ ett gästhus eller bara ett hus som ligger där på tomten och hör hemma där. Dels för att jag känner att jag vill komma hemifrån för att skriva varje dag och ett sånt hus är ”home is never far away”(jaja, det är rippat från Vänner men jag misstänker att det ‘är nån jävla usa-isk reklam för ett flygbolag med) plus att om man har vänner som behöver komma bort lite eller ha någonstans att sova ett par nätter så har man ett hus på gården att erbjuda dem. Och om mamma och pappa hälsar på så har man inte dem i samma hus för de stiger upp innan FEM på morgonen och kan göra sitt kaffe och inte störa innan man själv behagar stiga upp. Und so vidare(jag kan inte stava till [:vait er]på tyska. weiter? ). Så jag letar helt enkelt efter hus med ett extra hus på gården. Mycket vanligare i Skåne än andra län kan jag tycka.
**Oj, nu har jag spontanmyntat två nya ord i inlägget! Och klockan är inte ens nio på morgonen. Yay me!
Gah, vilka tråkiga sökord folk har använt för att komma in här den senaste tiden. Inte ens de sexrelaterade sakerna är roliga: ”vems kuk är störst”(troligen inte DIN i alla fall) och ”fitta sökes”(lycka till med det…).
Boring.
Jag borde skriva om sjuksköterskorna eller om K. Schulmans inställning till barn för det gör ju alla andra men eftersom alla andra gör det så vägrar jag och istället vill jag skriva om sockerbitar eller kanske skoskav eller strumpor som hasar. för det är min blogg. Ibland glömmer jag det och får ångest för att jag inte ‘Producerar Högkvalitativa Inlägg’ som det på något sätt heter i min skalle men än sen. Det är bara ord. Man placerar dem i någon slags jävla ordning och skapar någon slags jävla poäng eller inte-poäng och meningslöshet, vad som helst. Det spelar ingen roll. Inte ens det är hopplöshetens ord. Saker spelar ingen roll. Visst kan jag göra bättre saker med mina ord(eller mina fingrar med för den delen)men det är ju just det jag väljer att inte göra.
nej, istället kurrar magen och jag ställer kaffemuggen i diskmaskinen som luktar ättika och sneglar på godiset som jag inte köper med tanken att godis har alltid funnits och lär finnas kvar en annan dag med
maj gadd så fåniga en del människor ser ut i sina brillor. Och jag menar egentligen inte människor i allmänhet utan äldre män som har 90-talsbrillor och huvudbonad och ser aningens galna ut i den klädseln (för jag kom inte på någon bra motsvarighet till ‘outfit’ just nu)
jag längtar ut i skogen. jag saknar bilen som fan. Jag vill åka i den bilen med D, på väg till någon avlägsen plats bara för att vi kan ta oss dit. Jag vill titta på det där huset som jag reagerade så starkt på, eller på det bruna huset som jag skickade länk på till D för att han skulle se det.
vem driver jag med egentligen, vem ska betala resten av huset när vi sålt lägenheten, vad ska kag jobba med där
och hur snabbt kan jag egentligen skriva klart boken
innan man kan gå hem, den när saker sakta tystnar och telefonen slutar ringa, när människor går hem och jag börjar bli trött i ögonen av allt stirrande på saker och dator och människor, och håret börjar ge vika för självfall och huvudskak
jag vet inte vad det är jag vill. jag tänkte på det nyss när jag var nere i källaren, jag är avundsjuk på alla de där som tänker att det är självklart att de ska bli detdär när de blir stora och vuxna och det är självklart var de ska bo, själen behöver inte tala om det för dem för de traskar på av sig själva som om själen sitter i benen
men vi andra då
där själen för det mesta är utanför kroppen och på väg bort
vad ska vi skapa av det
i själva verket kanske det är just precis det vi ska vara; det vi är nu
människor som är förundrat förvirrade kanske behövs på jorden för att väva drömmar i andra
suckar jag lite trött när jag råkar klicka iväg ett jobbsökarmail innan det är färdigskrivet, så nu kan jag ju inte skicka en ny ansökan på det utan får låta det vara som det är och hitta annat jobb att söka eftersom jag inte skrivit mer än hej och varför jag skulle passa asabra på det jobbet.
Jag använde inte ordet asbra. Kanske borde jag ha gjort det.
”TJABBALEGEBA, ja ba passar asabra(vid närmare eftertanke passar nog ”sketabra” in mycket bättre där)för de däringa jobbet du söker folk till för jag har läst typ svenska på HÖGSKOLAN serru, å sen ba läste jah typ litteraturvetenskap, haja så många böcker man måste läsa för att klara den kursen! I allefall så tycke rjag att jobbet låter sketarolit för om man ska göra text och skriva och sånt så klarar jag det galant.”
Hepp.
Portomaskinen är paj så jag klistrar frimärken på all post idag. Frimärken med vovvs på. Jag är lite kär i mopsen. Vilket påminner mig, inte om att jag vill ha en egen vovvs, utan att jag borde köpa frimärken, självhäftande. För frimärken smakar inte hallon.
Jag funderar på om jag ska skriva brev eller läsa bok nu.
Men den jag brukar skriva brev till pratade jag ju med förra veckan.
Så vem ska jag skriva till då?
Jaha. Nu är klockan halv elva snart. Jag vet inte vad jag ska hitta på. Ska nog ringa syrran igen. Det var länge sen jag pratade med henne.
Eller så ska jag läsa igenom gamla bloggar och se om det är saker där som jag lovat fortsätta skriva om en annan dag. Det är kanske dags att göra det då.
eller så kollar jag upp ALLA hus i hela skåne på hemnet.se
Grannen hade sålt sin lägenhet nu, för mindre pengar än vad de kunnat få för den. De har köpt hus. Vuxet. De är nog yngre än vad jag och D är. Borde vi få nån slags vuxenpanik nu?
Jag jobbar och Tompa skickar bild på msn som jag tyckte var lite kul.
Jag snodde nyss en banan från en fruktkorg, priset för att jag bar upp den tillsammans med en massa andra saker och blev svettig(a k a ”svitt”). Ett rätt lågt pris, jag borde behållit hela korgen, speciellt vindruvorna.
Jag jobbar för att receptionisten är på kurs. Nå, alla på admin är på kurs. Jag är här(uppenbarligen). Jag har tagit emot två av dagens tre besökare. Jag har inte ätit frukost ännu för jag märkte att nu när jag måste fixa håret på morgonen så tar det av min frukost-tid, vilket innebär att jag måste stiga upp när klockan ringer imorrn och inte vänta tills jag har bråttom.
I-landsproblem?
Men på plussidan är att skrivbordet här bytts ut mot ett som går att höja och sänka. Något som jag tyckte de kunde byta redan första veckan jag jobbade. Något som i sin tur fått mig att tänka att jag kanske hade lite för högra krav från början för att vara helt ny där, hehe. Hursomhelst så slipper jag sitta och dra upp axlarna hela tiden nu, och kan sitta som folk.
Igår läste jag Harry Potter igen och tänkte att Rowling är så grymt bra på att lägga in en enda mening i början av varje bok som man först inte tänker på styr hela handlingen i boken sen.
Som i bok nummer två(för att vara ett påstått HP-fan har jag dålig koll på vad böckerna heter) H.P och henmligheternas kammare(chamber of secrets?)där det står typ ”Sedan fick de vända en gång till för att Ginny glömt sin dagbok”.
Samma sak i tredje boken(som av någon anledning är min favorit. Film nr tre med.)där Ron nästan glömmer Scabbers men Molly springer ifatt tåget just när det lämnar perrongen och överlämnar råttjäveln a k a Pettigrew.
Så nu ska jag roa mig resten av min arbetslösa vecka(ons-sön)med att kolla upp sådana saker i alla de sju böckerna. Fast jag kommer tröttna och skriva på min egen bok istället(så pretentiöst det låter! Helt sjukt juh)för jag är jävligt nyfiken på vad som kommer hända där för jag vet faktiskt inte alls. Ännu.
Så, tre av tre besökare mottagna. Klockan är inte ens nio.
Mer kaffe kanske? Läsa ifatt en jävla massa bloggar?
Ja, frulle och blogg låter bra.
Nyss insåg jag att en av sakerna som folk ibland tycker jag ska göra som mellanmål är fruktsallad
och så kom jag på att jag faktiskt AVSKYR fruktsallad. På riktigt. Det är inte vanligt äckel, det är något mer. Jag äter mer än gärna frukt och kan äta de olika sorterna rakt efter varandra men det är när man ska skiva dem och blanda dem och allt blir mosigt och geggigt och tar smak av varandra: så jävla äckligt.
Sen blir jag praktfullt irriterad av att trampa i vatten eller nått blött när jag har strumpor på mig
Jag önskar jag kunde komma på något som jag är verkligen förtjust i för att väga upp detta plötsliga neggoutbrott men jag kommer bara på vovvar, perfekt kombinerad mugg te och D, och det känns lite för självklart. Jag vill komma på något nytt med mig själv, något som är bra.
Hm….
jag kommer nog snart på något
jajaaa, jag ska fundera mera. Men först läsa bok.
Bok roligt. Lena… bra. Men jag vet ju redan nästan allt om mig själv så jag väljer boken nu.
Jag antar att jag kunde skriva om vad som hänt sen sist jag skrev, d v s i fredags, men vad spelar det för roll. Jag var i Ängelholm i fredags med T och hälsade på en kompis till henne, G, och det var roligt(eftersom jag inte vill använda ordet trevligt för det låter så beige men det VAR trevligt där!)och jag fick springa för att hinna ifatt bussen sen och fick beröm av chaffisen som sa sitt ”Snyggt sprunget!” med utropstecken efter och vi drack vin hos T och jag hade inte ätit på nästan hela dagen och fick nått spel där och mer var det inte med det. Jobbade igår och fick över femtio spänn i dricks(tänkjoo!)och idag vaknade jag för sent men brunchade på debajser och drack en himlans massa te och jos och fick en platttång av T som jag ska testa strax men jag skämtar ändå om att man ska vara otacksam och att jag passade vääääldigt bra i hennes cavallibrillor, hint hint, tröttnar du inte på dem snart
eller så var jag bara full när jag testade dem och ser ut som bajs i dem
jag minns inte riktigt men så drömmer jag att något har möglat hos mig, något som jag trodde var bra, och vaknar och inser plötsligt att jag fortfarande är arg på en kompis jag hade för evigheter sen, i Kumla. Och jag är arg hela dagen samtidigt som jag är bakis och ligger hemma med vattenglas efter vattenglas att tömma i sliten kropp samtidigt som jag läser harry potter eftersom allt annat i litteraturväg känns som berg att bestiga och hogwarts är så trevligt att slinka in på när man är bakisseg, och jag är arg när jag vaknar dagen efter med och nynnar på Age of Aquarius vilket bara kan betyda en sak
och jag välkomnar allt som kommer till mig med ljus och kärlek för nu slutar jag kämpa igen och låter livet föra mig dit jag ska istället för det brukar fungera bäst när man bara flyter med och ger upp alla avsikter och ambitioner som är egobaserade
So be it
och på jobbet tänker jag på att en kvinna i femtioårsåldern sa att hennes generation föredrar rött vin, det märks på försäljningen, och männen dricker flasköl och jag häller ut mitt glas med vitt vin på middagen efteråt för det smakar illa men de andra dricker tappert upp. Jag kanske inte är så tapper ändå, jag kan inte kallprata i panik som 50+arna alltid gör, sådär att det slinker ur dem pinsamheter som de måste täcka över sen
varför inte bara hålla käften när det är läge, vet de inte att sånt är möjligt
men vi går hem genom natten för att vi helt enkelt är på väg hem, jag värmer Ds hand i min och vi pratar om allt och inget och somnar strax efteråt i varsin soffa framför teven, som två pensionärer. Kalla oss Gerda och Fritz….
Jag ska skriva om en storm idag, har jag bestämt, och jag drar mig verkligen för det. Jag är inte på humör för stormar. Jag måste kolla på nån stormig film, läsa lite ur Shakespeares Stormen(som f ö spelas här i stan nu, jag vill se den, såg den i Ö-o för länge sen på nått slags öppet rep där regissören frågade publiken om vi fattade vad han ville ha fram med det eller det greppet)och fundera på saker utan att teven är på, med risk att jag bllir sådär segt frånvarande.
Jag måste verkligen inte stiga upp när D går till jobbet men jag låser dörren efter honom och TA DAAAA, jag är skitpigg och inte så lite irriterad på att jag vill somna om men inte har samvete för det och vet att jag bara skulle ligga och vrida mig ändå.
Och teve visar bara skit på morgonen. Jag sitter där och stirrar på fyrans morgonteve medan jag väntar på att bli hungrig/törstig/kissnödig/kall/varm för att jag ska kunna sätta igång. Det är inte värt att zappa heller, och jag längtar efter nån fjantig kärleksfilm som jag sett massor med gånger bara för att den ska gå i bakgrunden medan jag vaknar till. Nått i stil med Förnuft och känsla eller kanske Coppolas Dracula.
nå. Nu börjar det vina och blåsa ändå, trots att jag inte vill. Nu börjar träden ge vika och vattnet stiga, fönsterluckorna skallrar och fåglarna har flytt för länge sen, himmelen är mörkt hotande och allt är sådär tyst som det bara kan vara precis innan det bryter sig loss
jag letar saker idag. sladd till ajpådd för att kunna ladda den men nu hittade jag ju den! wo hoo, ja, då letar jag inte efter den längre, och sen letar jag vattenglas för vart fan ställde jag det efter att jag fyllt på det igen, och vart är mina raggisar, jag fryser om fötterna och varför ska den där jävla pallen välta hela jävla tiden, palljävel. Nog för att den var gratis; den var en av prylarna jag hittade på gatan när det var grovsopehämtning(Örebro 2006) samtidigt som jag drog in bästa fåtöljen(som hade en spökgubbe attatched som jag fick försäkra att jag skulle ta hand om hans stol för att han skulle försvinna, och jag skickade iväg honom med ljus och kärlek som vanligt men jag ville inte prata för jag orkar aldrig, vill inte veta av det där)som nån hade ställt för att slängas och jag vill minnas att jag drog världens ilsknaste bloggharang om att MAN SLÄNGER INTE SAKER SOM ÄR HELA för det är inget fel på min fåtölj mer än att kuddarna som hörde till var fulgula och kanske pinkade på så jag lät dem ligga kvar.
Och vad är det för skitlag om att man inte får plocka bland andras sopor. Som på återvinningen t ex. Har någon annan slängt något helt och fint sm man själv kan ta hand om och putsa till så får man inte det för nejnej, sopor är tabu och man vet ju aldrig vad folk har gjort med saker(på samma sätt som det är vidrigt att använda second handkläder för många medans de klagar på miljöförstöring och barnarbete utan att koppla ihop det med deras egna klädinköp. Lovely…).
äh, orka. det borde vara en lag på att istället för att slänga hela saker så måste de lämnas in på en station ifall nån annan vill ha dem, och sen kan de eldas upp eller användas som tätning i vadfansomhelst.
Och det skulle givetvis vara gratis att ställa sina saker där och gratis att ta något med sig. Man ska kunna paxa(eller ‘reservera’ som vuxenvärlden kallar det) saker, sätta på en lapp om att man ska ha den, och alla de där trista gamla fabrikslokalerna som ingen vill jobba i längre kan komma till användning, och några nu arbetslösa kan få jobb med att kolla så att folk inte använder platsen som dumpningsplats för skit utan ser till att de slänger dem på rätt återvinningsplats.
NÅgot åt det hållet kanske? En slags Myrorna fast med statligt tvång(för folk älskar ju staten OCH tvång. Hrm…)Loppisarna skulle ju finnas kvar ändå, få en högre status kanske. vem vet.
Igår på teve ville jag gråta lite. Inte för att jag var ledsen, mest för att jag hade längtan.
De visade hur någon hade köpt ett gammalt k-märkt ruggigt hus och skulle börja renovera upp det till original igen och jag blir uppriktigt ledsen när vackra saker som hus med utsmyckningar och år på nacken får stå och ta in vatten och vänta på ny kärlek som kan täta dem och byta ut delar och huset får vara en blek skugga av sitt forna jag, men det slutade lyckligt. Huset blev snart glatt igen. De hittade mängder av tapetlager från olika år, och utsmyckningar i taket och…jag blir så kär i sånt, skulle älska att flytta in i ett hus som måste vänja sig vid ens närvaro, som har glada hemligheter bakom väggarna och visar sig ha en öppen spis bakom en väggskiva och en svängd trapp bakom andra skivor som nån spikat fast på väggen, och fint golv under plastmattan och…
…det kanske är sagotanten i mig som längtar mest
själv börjar jag bli en smula hungrig och känner mig alldeles bögig i all denna kreativa längtan
regnig dag till trots men det där mulna infinner sig inte riktigt hos mig trots att jag finner Austen-boken rätt tråkig och maten jag lagat blev god men inte vad jag tänkt. vännen genom tiderna ringer överraskande och nämner att jag inte ska vara rädd för det jag gått och funderat på och säger att tid för samtal inte finns just idag, är jag hemma imorgon
det är jag nog men jag är redan lättare om hjärtat
hon säger i förbifarten att hon sett varg hemmavid och jag ylar till av förtjusning
hemma tänder jag ett ljus för att de som har mörker i hjärtat, och sorg
det brinner resten av dagen
det handlar om vilsna flickor och skog och själsgrupper med medlemmar över hela världen och
en av oss dog ung, jag beklagar, vad ska jag säga mer, vad kan jag göra mer
än be om ljus till henne
så att hon hittar hem så ses vi där(möt mig på vintergatan, med vingad själ)
men jag vill ha sol i ögonen och äter frukost med balkongdörren öppen sådär att det ramlar sol ner på armarnaochbenen men jag stänger av teven och lyssnar på p3 medan jag tänker på vad jag ska skriva och på D som sa att musiken jag vaknar med i huvudet kanske har med hast och bråttomhet att göra istället för död och förstörelse men även om det är så tror jag att jag måste döda en av de karaktärer jag älskar mest för att det ska kännas mitt i hjärtat sådär gråtigt hopplöst
jag vet bara inte vem
jag tröstar mig med att jag är duschad och vaken strax efter klockan nio och solen är ute dit jag ska
Jag skyndar mig att le mot spegelbilden
för det är bara hon och jag här
Nu har de knulat igen. Kaninerna.
Det är fullt av kaniner i hela stan. Ser man en gräsmatta så ser man kaniner.
Je adore ninisar. De hoppar runt med luddiga svansar och öronen och bullkroppen och ätandet och
Förra veckan såg jag en ninis jaga en skata.
Kaninen hoppade på skatan, skatan flög bort en bit. Kaninen sneglade på skatan, skuttade mot den, de såg på varandra i nån sekund innan kaninen hoppade på skatan igen, och så vidare. Jag trodde de levde i nån slags fred med varandra men nopes. Och det var inte ”skuttar så nära så att skatjäveln flyger iväg” utan den hoppade PÅ skatan. De höll på sådär en stund. Sen tog en annan kanin över skuttandet medan den första satte sig att käka. Jag funderar på om det är så de roar sig. De kanske planerar det nere i sina hålor i marken. Och varför flög inte bara skatjäveln iväg när det kommer en andra kanin och hoppar på den? Hur dumma är skator egentligen? Smider kaniner egentligen planer för att ta över jorden?
att jag är personen som alla kedjemail kommer till för att DÖÖÖÖÖÖÖ!
Om jag inte ändrar slutet på dem, skippar alla HOT om död elände och bajs som ska ramla ner från taket i stora hinkar och gegga som ska leta sig in ens favoritskor. Det händer sällan.
Mailar man kedjebrev och annat skit till mig så avlivar jag det brevet väldigt snabbt.
Innehåller kedjebrevet glittrande bilder på KJAMIGA nallebjörnsjävlar så dör det så snabbt att jag inte ens läser det till slutet. Vad är poängen, liksom.
Kanske för jag tycker inte om att hota folk utan anledning. Eller sprida vidare en massa negativa energier som bara skrivs för att skrämma. Lite som prästers predikningar, eller hur? ”Om du inte gör som GUD(an)vill kommer du att BRINNA I HELVETET!”(vilket är lite komiskt när man inte tror på helvetet).
”OM du inte skickar vidare det här kommer du bli gammal och dö”. Varför inte skriva nått annat meningslöst: ”Om du inte skickar vidare det här kommer det att ligga kvar i din inbox och ta plats” eller ”Om du inte sänder det här vidare till fem personer inom fem minuter så kommer du att bli bajsnödig, sen hungrig, sen kommer du vilja dricka lite vatten, kanske ta en dusch, och när du sminkat dig vill du ta en promenad i solen”.
Eller nått. Jag(moi me myself I) blev inringd på jobb imorse, vilket är underligt att de inte ringde mig direkt på morgonen(dvs innan klockan sju) när jag sagt att jag kunde jobba eftersom jag var här i fredags men det där har ju med konsulten på rekryteringstjafset att göra och hon är inte ens min konsult utan jag är inlånad från en annan; Krångligt? Lite kanske.
I alla fall så letar jag efter numret till min dietist, hon som såg ut som en flicktant och hade hon varit lite evil hade hon kanske sett ut som en dotter till Umbridge. Eller som jag tänker mig Voldemorts mamma. Men hon var söt på ett ’stackars slitna dockan’-sätt. Det hade ju underlättat om jag kunde minnas vad hon heter; ulrikajohannastinahenriettamajamoalisa nånting.
Jag vill ha pengar, glutenpengar. Man får 2700 kr per år av malmö kommun/landstinget(same shit different namn)och de räcker i kanske en månad eftersom man inte lägger dem på glutenprodukter enbart. Men jag har rätt till de pengarna så jag ska ha dem. Påpekas måste ju att det är mycket bättre att bo i Västerås och Örebro som glutenallergiker, för i V-ås betalade man kanske 20% av priset, beställde via apoteket på recept.
I Örebro kunde man beställa en jävla massa och betalade alltid bara 170 kr. Jag tycker bäst om Örebros system där. Heja Örebro!
Men i Malmö får man en summa pengar.
Fast sägas måste ju att jag inte har räknat på hur mkt det kostar att beställa via apoteket i Örebro, hur ofta man gör det, vill säga. Så jag gör det nu: Betalar jag 170 kr i månaden för sakerna där(Ö-o) är det 2040 kr på ett år. Med tanke på hur mycket dyrare allt är i butiken så vettifan: 2700 är ju mer pengar(apparently!)men man får ju inget för det. En köpelimpa(köbebrööö” på skånska)kostar 27 kr. Ett paket pasta kostar därikring med. Glöm makaroner för 10 kr, ett paket glutenfritt sådant, och inte vidare stort heller, kostar över 30 kr. ALLT är dyrare. hallelujajävlahelvete
Att hålla en GI-diet som glutenallerkiger är inte helt lätt, har jag märkt. Folk kommer med goda råd på vad jag ska äta istället men det fastnar inte riktigt. Jag är bara förvirrad. jag vill ha en MACKA, inte en näve nötter till frukost. Eller nötter och en halv apelsin till lunch(eller nått, inte fan vet jag) Jag får väl be en dietist om tips. Inte min umbridgedotterdietist dock. Förra året när jag frågade så visste hon inte om hon kunde hjälpa mig med det.”jag gör inte sånt!”
Jag vet inte vad hon gör på sitt jobb egentligen, så jag får väl boka tid hos nån på umas eller vårdccentralen istället.
På tal om gatukonst i Malmö så ska jag kolla upp när den här utställningen är, så kan man gå runt Malmö och kolla på allt. På en gata(ronneby—- nära folkets park)finns det en gatusten med en bild på en död råtta. Jag tycker om den, inte bara för gatukonst på det sättet är underskattad utan för att det är så underbart när saker bryter av så. Någonstans i stan finns tre gatustenar med bild på en kvinna/docka som jag också gillar, men jag tror tyvärr jag missar allt det andra så en karta(det står i artikeln om en dag i månaden när man får en karta över malmö där all gatukonst är markerad, för att man ska kunna gå runt och kolla på allt) plus promenad en dag är ju lysande.
När liknande försök gjordes i V-ås vill jag minnas att det togs bort ganska snart. v-ås är en mesig stad på det sättet. Man ska inte sticka ut, saker ska inte sticka i ögonen…
Jag har knashår idag. Det står åt alla håll.
Men det luktar i alla fall gott. Om bara alla som ser det knasa åt alla håll kunde komma och lukta på det! Jag kanske behöver en fläkt? Så det sprids. Fast om jag inte luktar gott om resten av mig är ju allt pajat. Hrm! I-landsproblem? Nä, inte alls, bara konstiga saker som far genom mitt huvud.
Mona Seilitz begravningsgudtjänst är nästa lördag här i Malmö. När en del människor dör så blir man märkligt berörd, även om man inte kände dem alls. Men Seilitz växte man ju upp med, och så såg man henne i Ica-reklamen och vips så är hon död. Bara sådär. R.I.P.
Nå, jag lade ihop alla korta inlägg jag hade på skallen. Lika bra det. kram så länge.
”Där tvenne tveka ingen kärlek är
Vid första ögonkastet är man kär”
En dag när jag var tänkt att vara ledig men jobbar så har jag massor med idéer om vad jag egentligen skulle vilja göra idag. Som att läsa Shakespeare eller kanske den här nya boken D köpte till mig igår, som jag velat ha ett tag: ”Fördjupade studier i katastrof-fysik” av Marisha Pessl.
Så snart jag började läsa den var jag fast. Jag avbröt för att vännen ville ha msnprat om saker och nu vill jag inte börja läsa den igen för jag misstänker att jag kommer att vara okontaktbar tills det att boken är utläst. Så imorrn förmiddag när jag vaknar, då ska jag öppna den igen.
Den är underbart skriven med långa meningar och mängder med paranteser som förklarar och visar en massa sidohändelser. Jag älskar sånt.
”Han visste att jag hade hört hennes meddelanden, men precis som när Kejsar Claudius år 54 e.Kr nåddes av det romerska ryktet att hans kära Agrippina planerade att förgifta honom med en tallrik svamp serverad av hans favoritenuck, valde pappa att ignorera alla tecken på annalkande katastrof(se Kejsarbiografier, Suetonius, 212 e.Kr).
Han lärde sig aldrig.”
Och boken är full av sånt här. Förtjusande, och det här nog enda gången jag använder det ordet men det passar min känsla; Jag är lite småkär. Ibland kan det komma en illustration med. Adorable.
I vårt område bor en vovve som jag är lite kär i(Dock inte kär-kär som i det vidrigaste :zoofili)för den är så fin och glad och struttar liksom runt på lurviga tassar och när den ser mig vill den komma fram och hälsa men dras alltid tillbaks av sura matten som hela vintern gått runt i gigantisk täckjacka a michelintant[:mischäläääätååånt].
Lena vill ha vovven.
Nå, nu kanske man måste få det förklarat för sig att jag gillar rätt många hundraser och skulle gärna ha fyra olika vovvar, men en får räcka, jag har inte tålamodet som krävs för fler.
Men den här hunden är i alla fall guldvit och jag måste bombardera er med bilder på den bara för det. Jamen, ni vet. Hundgalningen Lena dyker ju upp med jämna mellanrum. Idag är det en sån här vovve:Irish Softcoated Wheaten Terrier. Eller är det det, när jag googlar på bilderna kommer en annan ras upp med, som jag tror är den på bilden här nere, och den mellersta är nog rätt.
Om man heter Vandrarvild, eller Lena som jag också kallas, så tycker man inte om att bli väckt av telefonen. Nä, det är bland det värsta jag vet. Ett tag, när jag bodde i Örebro, så ringde syrran från jobbet för att väcka mig. Bara för att jävlas. Det var kul i några dagar tills jag stängde av signalen.
Imorse vaknade jag på annat sätt. Jag vaknade nämligen av att någon skakade på sängen. Tyckte jag. Men jag kollade på klockan och sa FAN HELLER! och somnade om. I några minuter, för sen ringde de och ville att jag skulle jobba. Vilket jag ville, mest för att jag tycker väldigt mycket om att ha väldigt mycket pengar(i jämförelse till inga pengar alls, that is) och nu sitter jag här och hade nyss en telefonkris när ingen hörde mig när jag svarade och eftersom ingen hörde kunde jag ju inte ringa och be om hjälp. Men det löste sig. Saker tenderar ju att göra det.
Skitsamma. Istället läser jag skräptidningarna på nätet för jag vill inte göra det hemma. Och jag läser Kittys krönikor för det är roligt som fan.
Snart är det lunch. Lunch (på risifrutti och mackor) som Darling, världens bästa darling, stiger upp kl åtta(fast han inte behövde stiga upp på hela dagen om han velat) för att handla åt mig medan jag duschar, för att jag ska ha något att äta idag.
D är aningens störd över att MFF eller om det är MIF, jag vet aldrig vad som är hockey och vad som är fotboll, förlorade igår, men vi blir båda aningens roade över nån tränare i malmö som kommenterar Rögles vinst igår med att de aldrig kommer att ha råd med, om det är nu är slutspel eller finalen eller allsvenskan. Jag är ju som sagt INTE insatt i det där men roligt är det ändå: ”De kommer aldrig ha råd med det…” vilket förmodligen är sant.
Det är dig jag vill prata med nu, men du är inte här. Aprilregn aprilnatt utanför och så de där komedierna på TV. Samma sak varje natt. Jag vill sova men orkar inte. Jag kan inte somna utan stirrar på skuggorna tills de förvridits till monster. Jag ser dåligt utan glasögon. Mina skuggor i släckta rum ter sig alltid så främmande monstruösa. Jag vågar aldrig tända lampan, för tänk om det är något där på riktigt. Kvar i mitt mörker kan jag i alla fall tänka bort dem, blunda och vända på huvudet, och är jag vaken med lampan tänd och TVn på kan jag låtsas att saker är precis som de ska vara.
Kanske är det så. Att de är som de ska vara. Kanske ville jag bara prata av mig med dig. Om inget alls. Berätta saker, vrida till dem för att få dig att skratta. Höra dig ta en klunk vatten och höra teven på din sida landet och jag skulle hela tiden tänka att den inte synkar med min, din ligger lite efter och mitt i natten när jag inte kan sova så känns det som alternativa verkligheter. Är du verklig, eller jag?
Kanske är det känslan man vill prata om. En av alla. Den där om fortsättningen. Eller något kreativt som slumrar. Kanske är det något som kluckar inne i skallen, som inte finner vägar ut genom mun eller händer: vad gör man då.
Håll det aldrig inne, sa du en gång. Sommar och cigg på din balkong; de där underliga ciggen som hon smugglat med sig från Indonesien, de som smakade sött på läpparna.
Kanske råkar jag tappa saker som jag måste plocka upp framför männen. Kanske har jag inga trosor på mig. Kanske säger jag saker som ”U2, är det en ubåt?” och pekar ut mot rymden samtidigt som jag säger att Armageddon är den bästa film jag sett EVEEEER och att de ubåtar de använde där var waaaay cool.
Kanske pratar jag om min bröstoperation som andra pratar om barns födelse. Med värme. ”Det ändrade verkligen mitt liv att få stora bröst. Nu vill helt plötsligt ALLA knulla mig. Ti hi!”
SYRRAN! Om inte du har sett den redan så kommer du nog gilla den(japps, min blogg är min privata anslagstavla).
Jag lovade Ozzy att blogga en jädra massa inlägg tills hon(hon var lite stissig tror jag) kom hem från sin tenta; en muntlig sådan tydligen. Jag hade en sådan en gång, jag skulle snacka till mig några poäng på nån kurs för jag hade missat en del av tentan helt. Nå, det var inte så svårt eftersom läraren hela tiden hintade vad hon var ute efter ”Jamen, jag menade mer som t ex på Island dååå… Hur gjorde de där?” och även om jag glömt allt nu så minns jag att jag pratade nått om djurhudar och snorre och muntlig tradition, yada yada yada och var därifrån efter tio minuter. Jag gillade den läraren utöver hur hon behandlade min upptenta. Hon hade alltid samma tröja på sig och pratade oerhört lyriskt om Illiaden och viftade med händerna när hon förklarade och läste hexameter för oss. En människa som brinner för saker som jag bara nosat lite på annars, sånt gillar jag alltid. Jag förstår brinnandet, förstår viljan att sprida det vidare till andra för fler eldar världen över. Människor behöver mer glöd.
Allt det jag brinner för är saker som jag kan skämmas lite för, även om jag vet att jag är för gammal för att skämmas och bara genom den vetskapen slutar skämmas. Det visar mig inte vem jag är.
Skam är för de där andra. De som till slut blir så rädda för allt och alla att de måste kontrollera till varje pris. Bevaka och övervaka, hålla kvar och omforma…
Om jag vore likadan skulle i alla fall jag skämmas.
Nu är det sådär igen, man vaknar av telefonen vid halv elva och grymtar trött för att man måste stiga upp, man äter frukost när andra äter lunch och funderar på om man ska lägga sina dyrbara timmar på att läsa nån bok som man läst tusen gånger förut(förslagsvis den sista Harry Potter-boken)eller om man ska spela PS2 eller zappa på teven och lösa alla de där ordspelen på en sekund och vänta på att nån ringer in dit för att säga fel ord för inte fan tänker jag själv ringa in när det kostar en tjuga i minuten, och prata käckt och berätta för programledaren att det är mulet i Malmö idag, trist väder som fan, nej, det passar sig inte i teve att prata sådär som jag får lust att göra när jag ser det
för nu är vi i usa tydligen, när de svenska kanalerna blurrar till varenda skymt av en bröstvårta och måste pipa över varje FUCK som sägs. Vi är inte i sverige längre, sverige och yttrandefriheten har slukats av ett wannabeHallelujaAmerikathebestlandEVER
Jag är i alla fall inte moderat.
Det är en vek tröst, men ändå en tröst.
Jag hinner helt enkelt inte blogga just nu. Inte för att jag jobbar, eller, det gör jag ju. Hur som helst så skriver jag hellre på boken än sitter vid datorn just nu. Eller så är jag ute i solen. Idag är vi på väg ut, ska förbi ett ställe innan vi går till bibblan. Jag tänkte sitta där och skriva lite.
Jag vet. Föga intressant. Egentligen har jag en massa blogg i skallen men det får vänta tills en annan dag. Jag ska sitta här på nätet senare ikväll och leta på en massa saker som jag funderar på. Men inte nu. Inte när det är sol ute och jag får halvmigrän bara av att sitta i vardagsrummet mitt i värmen som pressas in genom fönstrena och solen, den här solen som lyser sådär att jag nästan tycker den är för käck, sådär att jag nästan längtar in i mörker och natt igen men jag vet vad som händer där, jag kan varenda vrå av det och det intresserar mig inte längre
det är bara i ljuset som saker syns tydligt
Jag är dödligt trött av pollenet som sprids nu. De där billiga allergipillrena på apoteket; akta er för dem. Man blir trött bortom allt förnuft. Så jag tar dem inte. Låter heller pollen ta över mig och längtar regn så att det kommer dagar när man kan andas bättre. Jag är dödligt trött på pollen, trött på allergierna. De säger saker om min person som jag inte kan stå för; som om man är nån vek unge från dåtiden med kollunga och ständig övervakning från nannys och fågelmammor, en sån där blek ungjävel i randig flanell som alltid hostar och snorar och måste ha någon att luta sig mot innan h*n dör i förtid på sanatorium
Ett föga överraskande slut på Californication och jag sitter vid datorn igen.
Efter en dag med promenad och lite fika och sol och… ja, ni vet, en sån där arbetslös dag när man kan dra runt och bara vara ute just för att det är sol och den första veckan i april och det är människor överallt som dricker hämtkaffe och lämnar muggarna på plats samtidigt som de gnäller över miljöförstöringen och nedskräpningen och… och jag letar efter en väldigt vanlig penna men hittar bara flashiga pennor eller pennor som fortfarande ger mig en dålig smak av högstadiet och gymnasiestudier så imorrn ska jag gå ut och sätta mig på vilket ställe som helst och skriva och leta den där pennan nån annanstans.
Egentligen är det en vanlig besatthet. Jag behöver verkligen inte fler pennor, men jag vill ha just den där för att skriva på ett speciellt block även om jag kan ta vilken annan penna som helst.
Jag tänker att jag kanske vill leta efter den för att ha något att göra, jag är rastlös och uttråkad igen. Jag letar anledningar till allt, kan inte längre promenera utan att ha ett mål för mållöshet gör mig främmande i allting, i staden och i mig själv och i tankarna
det hela liknar ännu en besatthet
men när morgondagen kommer kanske jag väljer att stanna i sängen och sitter hemma med PS2, medveten om att jag skapar behov som alla andra, skapar ett behov efter en penna för att jag ska gå ner på stan och leka ‘Vara som alla andra’ och för ett ögonblick inbilla mig att jag har ett liv och att jag är lika viktig, minst, som alla de där andra som traskar runt där med sina viktiga inköp och också försöker ha ett liv på stan en fredagseftermiddag. Och det är april, vi är i Malmö och fåglarna kvittrar tills man blommar ur öronen av all gullighet. Jag älskar vårpippisarna. De är så glada. Egentligen är de kåta och brölar på fågelvis för artens överlevnad men det tänker jag inte låtsas om en dag som den som just försvann.
Jag misstänker att min trötthet den senaste tiden har att göra med att trädens knoppar håller på att slå ut. Idag köpte jag nått skitbilligt allergipiller på bappoteket och nu är jag dåsig och kan somna på stört, och det är vad jag blir så trött på när det gäller sådana mediciner. Det finns nån dyr jävla medicin som man inte blir trött av. De vet inte vad den gör med kroppen egentligen men det är okej att skriva ut den till folk ändå.
De billiga medicinerna har inte nån lust att erbjuda en denna enkla tjänst som pigghet nu innebär; för man är väl inte värd det. Inte till det priset.
När jag funderar på vad jag gjort de senaste dagarna, de senaste veckorna, så kan saker suddas ut. Jag vet inte vilken dag som var vilken, och hur händelserna hakar i varandra. Jag vet att jag varje natt när jag ska sova har tänkt att det är natt igen. Jag minns på något sätt så många kvällar, den här stunden just innan läggdags när man står på toa och borstar tänderna eller går runt och släcker lamporna. Det kan jag minnas. Jag minns fortfarande kvällar från när jag bodde i V-ås(i en lägenhet som var så Jag att jag fortfarande kan sakna den med hugg i magen eller hjärtat när jag tänker att Jag bor inte där längre. Varför bor jag inte där längre? Hur var det nu saker skedde som gjorde att jag hamnade här? och jag inser att jag inte vill ändra på någonting, inte något alls för jag vill aldrig vara utan D och här och nu)
…och sen så
och sen så vaknar man till ännu en dag och lägger sig ännu en kväll och allt som går är egentligen tid och andetag som aldrig kommer hem igen och en och annan hudflaga förivrar sig ner på golvet in i en gigantisk dammtuss som en dag springer fram från bakom blomkrukan och skrämmer en när man tror det är en spindel
men det var bara drag
EDIT: så här i början av inlägget måste tilläggas att jag hittade filmen alldeles själv på folkårock några dagar senare. Den heter The last starfighter och kom 1984. Vandrarvild var ännu inte uppfunnen men jag var tio år.
Idag kollade vi filmer på kvarnvideo och jag mindes plötsligt en film jag såg när jag gick i sjuan – åttan; vi snackar om år.. ehh *räknar på fingrarna* 1987-89 nånstans där. Jag såg en (amerikansk)film då som jag vill se igen, eller i alla fall veta vad den heter.
Den handlar om en kille , kanske 13 år, som spelar ett arkadspel och vinner så mkt att en dag så kommer det utomjordingar för att hämta honom så att han kan hjälpa dem att kriga mot utomjordingarnas fiender(utomjordings2)och alla aliens(orka skriva utomjordingar igen, liksom)ser väldans mkt ut som starwarsfigurer men killen får i alla fall hjälpa dem att kriga mot dem just för att han är så bra på arkadspelen, och aliensarna har ställt det spelet på jorden för att de ska hitta nån earthling som är bra nog för att hjälpa dem. Vilket de ju gör.
Nått sånt. Det är ju en B-film och jag minns inte alls vad den hette. Killen hade i alla fall mörkt lockigt hår och naturligtvis vann han kriget åt aliensarna, de snälla. Möjligtvis att killen hämtade några av sina earthlings-polare med, för att ha lite back up. Och alla var lite nördiga, en polare hade brillor och sa WOOOW eller nått. Hade han astma blir jag inte det minsta förvånad…
Men jag tänkte på den filmen idag och blir skitstörd på att jag inte har ett nånting om den filmen sen 1988. Jovars, det finns väl anledningar till det men ibland vill man bara veta vad filmen heter, även om man inte tänkt se den igen. Men vad fan är det för film?
Jag såg alltid en massa skumma scififilmer hos Malin när jag var yngre, för hennes brorsa plockade alltid hem dem, och det var där jag såg andra och tredje starwarsfilmen och nån rulle med typ dennis quaid som hette Fiender och en massa andra sådana där filmer som försvann lika snabbt igen.
Det händer att de dyker upp på teve. Mitt i natten på sexan eller femman, och jag blir alltid så nostalgisk och 80talslängtande då, då allt var plast och nörderier och gremlins kom och jag var skiträdd för en Gremlinsaffisch som M hade på sin vägg i sommarstugan men det kunde man inte låtsas om, och det var Indiana Jones som man först inte kände igen som Han Solo men snart trillade den slanten ner, och döskallar(som jag också var skitskraj för då)och fluffiga frissor på brudar och molly ringwald som svajar runt i rosa kläder och det var videobandspelare och en ständig längtan till en luddig framtid när ”allt kommer att ordna sig” och syrran luktade muskparfym och köpte en rosa blank blus(med invävda rosor i) som var så dyr att mamma var sur på henne i en månad(tills nästa barnbidrag kom) och mamma tvättade Crickos tröja så den krypte och passade syrrans prydnadsdocka, och det var biobesök på folkets hus som man gick på med löften om att mamma skulle säga att man var 15 om de ville ringa och kolla, och det var reklam som var ny och kul varje gång och coca cola som sjöng First love och nån snubbe som hette frippolippo som gjorde reklam för sprite och chipsreklamen med pianogubbarna som fastnade i trappen och sa ”Vad är det som händer?” och försäkringsbolaget med cab-reklamen” jag vill försäkra min bil” vad är det för bil.. ja, det är en…*utanför telefonhytten förstör en traktor hans biltak så det lossnar* Det är en cab! en cabroleeee” och vad man än hade för bekymmer så kunde man alltid stänga in sig på sitt rum med böckerna och skrivblocken och det var mat på bordet och inga vindar som blåste kunde puffa sönder ens tryggt otrygga omvälvande tonårsvärld där varje skoldag var ett helvete och varje promenad med Cindy var ett andetag att leva på länge länge
föresten har jag alltid tyckt att starwarsfilm nr 5 är bäst. Jag är lite kär i scenerna på isplaneten(hoth?).
Och som OZZY skrev i kommentaren här:
Jag äääälskar nördar som flashar med sin kunskap! Berika mig kära kunnare!
"Och dagen kom när det var farligare att förbli i knopp än att slå ut i blom"
Möt mig på vintergatan, med vingad själ. Den som är först den väntar, så ses vi där
