men mitt i skrivandet i den varma solen som ramlade in i vardagsrummet på mig och utspridda papper så ringer telefonen och någon jag inte pratat med förrut vill att jag ska jobba på ett företag i Lund i några timmar så jag samlar mig och ger mig av och tänkte trött att jag får ta igen skrivandet någon annan dag* och färga håret kommer jag väl inte att hinna, och alla de där sakerna jag tänkt hinna med och skrivandet, varför är det alltid det som kommer i kläm
men det är fredag på alla företag och det ringer inte så mycket så jag hann skriva en hel del där, kanske mer än vad jag skulle ha gjort här hemma och det är enklare för mig att skriva när jag sitter sådär, ensam med utåt-leenden mot förbipasserande.
Jag fick skrivet mycket när jag följde med D till Jönköping och satt på det där fiket medan jag väntade på att han skulle jobba klart; jag skrev i flera timmar för det fanns inget annat att göra efter att staden tagit slut
och lever man inte lite på en slags romantiserad bild av författarskap när man tänker att man ska sitta på fik och skriva och dricka mängder med te: kommer pissnödigheten med i romantiserandet, eller kostnaden, eller sura caféägare, och magkatarr? Jag undrar om man inte gör sig själv en otjänst ändå, även om det skrivs enklare där, man skapar en nidbild och kan dra med sig sin svarta basker och rödtjutet på en gång, citera posei för alla som går förbi och hoppas på att någon stör en mitt i en mening för att fråga vad det är man skriver. “POESI!” borde man vråla då. “LITTERATUR! En storslagenhet. Ingenting du förstår, du enkla människa [som är min eventuella, om jag har tur, läsare].
Eller så sitter man hukad över en skrivbok och får panik om någon läser över en axel eller ser ett enda ord som avslöjar ens inre som man spiller ut där på pappret, och vars fläckar aldrig går ur
fläckarna går aldrig ur
tigerbalsam för tigersjälen om man kan stjäla några minuter ur en annan tid, dra ner en tanke på papper, fort fort, jag ser inte vad jag skrivit här men visst är det underbart ATT jag skrev ner det, och om några timmar kommer jag inte förstå vad jag menade, inte förstå min egen extas eller insikt men jag skrev ner det, jag skrev, och det är min droppe vatten
*Jag vaknar utan ro i kroppen tidigt varje morgon och går upp och skriver. Det föll över mig en natt och jag får ingen ro så jag kan lika gärna stiga upp och somna en stund på eftermiddagen om jag känner för det då.
Skrivandet kommer alltid i kläm för att det av någon outgrundlig anledning är så att man också, någonstans, vill behålla det hela inuti. I alla fall jag vill det. Jag vill få ut det men jag vill också ha kvar det, alla bilder och ord berikar och jag är löjligt nog rädd för att de ska försvinna och jag bli tom. I den medvetna hjärnan tänker jag att det kanske är något kul på tv, men därunder ligger det en annan drift som säger håll kvar, håll kvar för du vet aldrig vad som händer när du släpper taget…
Ja, jag tänker på det hela tiden. Jag vill inte släppa det ifrån mig för då är det inte längre mitt eget. Kontrollbehov? Jajamänsan! Och släpper man det så kan andra komma där och ha åsikter och tycka en massa och ändra bilden som man själv skapat.
Det känns inte helt bra.