Jag hade tråkigt idag(inte alls med samma känsla av frihet som igår)och bestämde mig för att baka.
Grejen är att jag inte är så bra på att baka. Inte varje gång jag gör det. Jag borde försöka göra det lite oftare och få in det rätta knycket(såg tjorvenåskrållan på teve tidigare)och grejen är att jag känner mig som en person som borde baka oftare, som skulle kunna sätta igång ett storbak av bröd och kakor en söndag och tycka det är roligt. Men jag gör det ju inte så jag är nog inte den personen. Vilket skulle kunna leda in på helt andra frågor men vi skiter i dem nu. Jag bakade i alla fall muffins som jag glömde inne på eftervärmen medan jag käkade så de blev aningens brända och torra, så jag bakade nya och är inte nöjd med dem heller.
När jag bredde smör på en macka tidigare idag kom jag på hur störd jag kan bli på människor som har smör som en klick i mitten av mackan, i en klump. Det har ju inte jag med att göra. Men ändå blir jag störd på det. Jag brer mina mackor från kant till kant. Det finns inte en snutt macka som är smörfri.
…och det där att bli störd på sånt har ju med nån slags kontroll att göra, det inser jag ju. Jag tycker inte om att andra brer mina mackor, för det blir inte riktigt rätt och då sitter jag där och äter och känner mig skitlarvig och inte så lite otacksam för en så liten grej som en macka. Och hur många instruktioner kan man egentligen ge om en macka utan att vara ett praktsajko?
Dessvärre märker jag att jag är lite likadan när det kommer till mitt te.
Och det är sådana saker som gör att jag kommer att bli en riktigt kärring när jag blir gammal, en såndär som barnbarnens kompisar eller respektive kommer tycka är lite läskigt.
Helst vill jag ju vara en sån kärring som barn älskar att komma till, en sån där som alltid lyssnar och kommer med skitsmarta saker att säga samtidigt som man har lagom mycket godis och är sådär lite spännande med sina skumma saker som man samlat på sig i världens alla hörn - Jag vill bli en sagotant helt enkelt. En som egentligen inte finns på riktigt men som alla letar efter och författare alltid skriver om för att den typen av människor antagligen saknas i världen.
Eller är det BARA jag som råkat ut för skräcktanterna/farmödrarna från helvetet? Nå, Siv, min granne när jag växte upp och även min låtsasmormor(min egen mormor bodde så långt borta)var en sån där som bakade kakor och läste för mig och tog med mig till sitt jobb(biblioteket. Jag tror inte ett ögonblick på att jag hamnade i huset intill en bibliotikarie av en slump) så hon är ju bra på det sättet. Men hon hade ett finrum som man inte fick vara i, ett rum där det låg en plastmatta över heltäckningsmattan på de ställen där man gick, d v s från dörren till altandörren, och sånt där har jag aldrig riktigt förstått: att ha saker som man inte använder för att man sparar dem till en annan finare dag. Som om den dagen någonsin kommer att komma. Som om inte varje dag är en dag man kan fira.
Hur som helst så ska jag börja baka lite oftare. Det ligger något kreativt i det som jag kan sakna. Det enkla kreativa i att köra ner händerna i en deg eller röra i en smet eller andra saker; som att plantera blommor och ha jord över hela sig och tänka att man gjort något bra för blommorna(gett dem mer plats att växa på så att de blir ofantligt stora och kommer skjuta tusentals skott som man kan göra nya blommor av. Inte alltid positivt dock….)
Och nu ska jag lägga en pärlplatta. Färgterapi. Och för att D tagit över teven med hockeyspelarna från Ö-vik och jag inte vill sitta här inne ensam och glo på ettor och nollor som skapar en illusion.
Ibland vill man helt enkelt bara göra något som känns verkligt.
