och efter en helgs arbete drar D och äter pizza, köpepizza, och jag går hem med halsontet och tröttheten och tänder rökelse och pimplar te och testar rösten ibland bara för att märka att den försvinner mer och mer. Jag här grannen skrika på sin bebis igen och tänker att det där med rättvisa; det går att fundera på mycket. För hade jag fått mitt barn som det var tänkt, och haft en tremånaders bebis nu hade jag inte skrikit åt den att vara tyst.
Jag hade varsamt betraktat varje rörelse och min, hade sjungande burit runt på bebben och slösat kärlek tills jag svämmat över

men nej. Istället fick de barn, de där inne, och det barnet skriker hela tiden, och då skriker mamman med. Och jag vaknar om natten när deras bebbe vaknar för h*n sover vägg i vägg med oss

och då känns det igen: Rättvisa är kanske inte något man ska se på som en vågskål, kanske snarare som en våg på havet, som kommer och går, som slår och slår

babis.jpg