sätter jag mig vid datorn för att skriva en jobbansökan som ska vara inne innan tolvslaget, och allt som kan gå fel gör väl det. Dels är det ett jobb som textredigerare jag söker, och även om jag stavar allting rätt och det ser fint ut så fukkar sig mailen så när jag skickat det så ser det konstigt ut, så jag morrar och muttrar här i mitt trötta och hungriga martinitillstånd, och känner att jag måste försvara mig. Skulle jag få betalt för att se till att saker och ting ser bra ut i en tidning så skulle jag vara bra mycket mer noga än vad jag är i bloggen. Skulle jag få betalt för bloggen skulle jag vara mer….äh, whatever, vänta, jag måste äta, och skratta åt Conan som avbryter en nyhetssändning för att tala om att Mitt Romney lagt ner.
I alla fall så läste jag Ozzys inlägg om att ‘alla’ hon kände fått jobb på teatern men inte hon, och jag tänkte på alla de där människorna som glider runt i livet på räckmackor. De där som inte har nån egentlig kunskap om nått, som rycker på axlarna över något så trivialt som pengar och vips så har de ett fett jobb och tjänar massor med pengar på något som de inte har en aning om. De vet knappt vad de gör på jobbet utan gör bara som de blir tillsagda. Och på det sättet glider de genom livet. De nämner för nån att “Ja, det du jobbar med låter roligt” och får jobb genom dem personen. Bara sådär. Bara för att det är så de lever. Inga bekymmer.
Och sen sitter så många andra utanför. De som har kunskap och vilja, de som vill jobba för att få pengarna att räcka men alltid blir förbisedda. Fel tid, fel plats? Eller är det bara så det ska vara för att det ska hållas någon slags världsordning? Dominans och makt i den ena vågskålen, och slaveri och krypande i den andra. Är det samma världsordning som svälter barn och skjuter människor på öppen gata bara för att de råkar tillhöra en grupp människor eller se ut på ett visst sätt? Jag undrar ibland vad det är som styr världen. Det är inte kärlek. Jag vet inte vad. Men jag vägrar ge upp tanken på att världen en dag kommer att lösa sig; att människor en dag kommer att hamna rätt. För det finns ingen annanstans att gå egentligen. Man kan aldrig komma annat än ‘hem’ i slutet, vart än det må vara. Och i det hoppet ryms även att människor på något sätt får vad de förtjänat. Men räkmackemänniskorna; förtjänar de lättare att saker ska flyta på för dem, och vad gör man för att förtjäna att alltid hamna på andra eller tredje plats? Second place is first loser, men vad är det som gör att människor som har kraft, mod och hjärta, kunskap, språk och kärlek: vad är det som gör att de aldrig blir sedda. Det är inte för att de aldrig visar sitt rätta jag, för det gör de. Det kanske är för att andra är mer benägna att använda armbågar eller hugga i ryggen, mer benägna att tänka JAG! än de oseddas [men jag då?]
så då kommer det en dag när man vet att man kan men inte vet hur man ska visa det. Inte vet de rätta orden för att övertyga, för man har ägnat så mycket tid åt att tänka att ens tur kommer, snart. Egentligen kanske man borde trampat lite mer, varit mer ego, skrikit llite högre, lite kaxigare, vågat skriva den där ansökan som man först tänkte för att det talade om vem man är i hjärtat även om man vet att det inte går att vara sig själv
det är tydligen bättre att vara någon annan.
*eftersom jag är trött så är kl. 23.30 “mitt i natten”
Ja, visst är de irriterande de där människorna som verkar få allt så lätt. Speciellt om man själv är i en period där inget går ens väg, då är det som värst. Man skulle kunna kalla det missunsamhet, men jag tycker det mest är ett bevis på vår del av världens orättvisa.
Det är klart det är missunnsamhet, men det är ju även ett sätt att se på det, som du säger; som ett bevis på orättvisa. Man märker ju mer av det när man själv är i en period när inget går ens väg. Mår man själv bra och trivs med saker så tycker man ju snarare att det är trevligt för alla dem det nu går bra för.
Men störigt är det i alla fall.