Tarantinos “Deathproof” versus “Du är vad du äter”

Att man en kväll när man är trött och enbart vill kolla på något lätt i filmväg ta sig iväg och hyra en film som Tarantinos Deathproof, det kan vara något av ett bisarrt misstag. Det är en och en halv timme som man aldrig mer får tillbaka, som man hellre hade lagt på att dammtorka böcker eller skura golvet med tandborste.

Filmen har ingen egentlig handling. Det är snygga brudar som super sig fulla och en stuntman som tittar på och får sig en lap dance. Sen dödar han dem genom att mosa dem med sin krocksäkra stuntmansbil.
Sen försöker han döda fler brudar som också är snygga, men det visar sig att de är stuntmans de med och de blir förbannade och sen sparkar de in skallen på honom. End of story.

Jag är väldigt övertygad om är att han inte fick spela in Deathproof för manusets skull. Kanske hävdade han sig blå om att det handlade om en hyllning till 70-talets coola filmer där brudar, bilar och sprit var huvudinnehållet, där biljakterna var essensen och allt var gultonat.
Kanske hävdade han att manuset var originellt och även en hyllning för den fria moderna kvinnan, en slags girlpower.

Jag hävdar motsatsen.

I programmet “Du är vad du äter” får deltagrna bajsa i en burk för att dietisten ska analysera bajset och berätta vad som är bra eller dåligt.
Det är samma sak med bajset som med filmen Deathproof. Här och var finns ett korn av nyttighet. Kanske deltagaren i “Du är vad du äter” åt en morot veckan innan, duktig deltagare, och den bajsas nu ut. Kanske Tarantino faktiskt har ett öga för biljakter och 70-talsfilmernas färgsättning, men mycket mer än så är det inte. Det är bara bajs, gaser och blod, likt “Du är vad du äter”- deltagarnas avföring.

När blir en hyllning istället ett plagiat, en rip off? Deathproof visar inget nytt under solen, snarare sitter man med en rynkad panna och längtar efter att plågan ska ta slut: det är som en utdragen brasiliansk vaxning, visdomständer som dras ut utan bedövning. Det här är verkligen riktigt uselt.

Att idag gilla Tarantino för att han gjorde en bra film under tidigt 90-tal är svennigt i all sin okritiskhet. När det tidigare var coolt att tycka allt Tarantino gjorde var det för att han faktiskt gjorde en eller två filmer som var bra.
För 15 år sedan.
Vad som hänt med honom efter det kan diskuteras; för mycket porr, våld och knark? Hybris, narcissism och heroinrelaterade egotrippar? Sex, brudar och rock´n´roll?

Jag har tidigare hävdat att det är något seriöst fel i huvudet på honom, och att han är Frankensteins look alike om man sätter en mutter i tinningen på honom. Jag har inte ändrat åsikt. Snarare är jag mer övertygad nu.