Fem dagar och hundra mil senare så tänker jag på hur vindrutetorkarna reflekterades i min mobil innan mörker kom, och att det är resan som är själva målet; jag börjar förstå det där nu.
Jag längtar efter en dusch och varm mat, hemma hos mamma är det svinkallt men det finns raggsockor i överflöd, hemma hos mamma ligger en hund och nyser tills det kommer blod ur nosen och de säger Hon är så gammal nu det finns inget vi kan göra men vovven osar ensamhet och övergivet, jag ligger hos henne en stund även om jag inte kan andas av allergin och torkar nosen och klappar lugnande: Det finns alltid något man kan göra, kärlek, eller uppmärksamhet, och viska lugnande ord till den ensamma som sover på en matta i ett hörn där det tidigare låg fler hundar men de var tvungna att gå Måste gå nu, kan inte stanna längre och jag säger samma sak över ett år senare
jag kan inte stanna längre vovven, måste vidare men det är till dig jag sänder alla tankar idag imorgon och alla dagar för du är inte ensam, aldrig ensam, det är det man känner när man släpper taget
och du vet att jag alltid kommer tillbaka till dig, om du inte hinner komma till mig innan dess som de andra vovvarna som osynligt värmer mig, som skymtar hastigt och lurvigt glatt i mina ögonvrår när de rusar över golvet på väg mot okända mål eller är det soffan
men du är välkommen vilketsom närsom hursom
Jag ska försöka somna intill dig inatt femtio mil bort men tanken är lätt och landar varsomhelst, nära intill eller lite på håll
Mina tårar trillar
ja, visst är det sorgligt.