v a n d r a r v i l d

Eftersom det som vanligt inte kommer vara möjligt att kunna smsa eller ringa efter kl. 21 på nyårsaftonen så får det bli den här vägen jag önskar alla ett gott nytt år

GOTT NYTT ÅR och god fortsättning!

Må det nya året komma med kärlek, framgång och insikter.

Jag kan bli sittandes i timmar på imdb.com och kolla på trailers och skådisinfo och göra en kevin bacon genom att kolla vilka som spelat mot varandra tidigare och om de har gemensamma bekanta. Det har de alltid, alla känner alla.

Och trailern till I Am Legend är schysst. En sjuhelvetes teaser(utmärkt för min fantasi, men jag kommer alla gånger påpeka nått fel i filmen ändå för jag är en evil kritiker),amen.

”det tar 20 min att fylla i CV samt personligt brev”…

20 min?! MY ASS att det tar!

men NU ska jag äntligen ta lunch.
ringer nån tänker jag inte svara… eller, kanske lite.

Jag försöker skriva en ansökan till ett jobb som jag faktiskt tror jag skulle tycka om,
men så låser det sig men jag tänker ändå: Vad är det jag egentligen vill skriva, måste jag förklara allt, kan jag inte skriva
”Jag är rolig och har vild fantasi. anställ mig!”.

Ja, jag tror jag gör det. jag kan alltid ringa dem nästa vecka och fråga om de fått ansökan, prata med dem och se vad de säger om mitt personliga enradiga brev…

Hoppa rakt ut och se om du flyger.
Förmodligen inte, men då har du ju i alla fall provat!

Jag kan blir lite arg på att jag är fast på facebook. Jag funderar på att ta bort mig, eller så raderar jag bara varje grej jag lagt till och håller ett rent konto. Jag vet inte. Vad att göra? Stanna kvar och hålla käften?

En av personerna som jag hittat därigenom svarade inte på mitt senaste mail, men det var väl rätt väntat eftersom hon inte vill ha igång diskussioner eller samtal om saker mer än att hennes kille är ett rövhål som hon inte vill lämna även om hon är medveten om att hon inte vill det för att hon är rädd för att vara ensam. Jag har väldigt bestämda åsikter om sådana saker och har uttryckt dem inför henne så snällt och försiktigt jag bara kunde.
Snart kommer väl ett ”varför hör du aldrig av dig” som om det är min uppgift allena att hålla kontakten med oss. Orka.

Om man inte saknar en person i sitt vardagliga liv, ska man hålla kvar vid de få trådar man då har till dem?
Vart ska man sätta gränserna egentligen. Jag kan tycka att det krävs nått mer, en vänskapsgnista, ett visst samförstånd.
Eller är vänner något man står ut med, hänger fast vid , klänger tag i?

Nån organisation, jewish defence nånting, i usa (var annars)har gått i taket för att Will Smith uttalat sig om Hitler. Ja, ni har säkert läst om det ni med.

Men det som jag tänkte på är att jag tycker att han har rätt; Jag är rätt övertygad om att Hitler faktiskt vaknade varje morgon och trodde helt och fullt att han gjorde något som var gott och bra för världen. Sen att han ville utrota judar och rena den ariska rasen och var komplett galen, ja, det är ju helt sjukt, men i Hitlers hjärna var det ju uppenbarligen helt riktigt att göra en sådan sak. han agerade efter en övertygelse han hade.
Så varför Will Smith fått skit för att han sagt det är ju enligt mig bara rätt galet. Pol Pot tyckte säkert han själv gjorde helt rätt, och Stalin var helt säkert inne på samma spår och agerade efter sin övertygelse, och även om det är övertygelser som skadade väldigt många människor och som skulle sätta sår i människor långt långt efteråt.

Skulle jag vara en övertygad nasse eller få för mig att Harry Potter-böckerna egentligen är en förkladd bibel, så skulle jag ju agera efter det: Vad är det det tjoas om egentligen? Att Will Smith blivit feltolkad är väl rätt självklart! Vad är det i uttalandet som gör att han ”spottar på varje människa som någonsin dödas av nazister”? Han sa ju knappast att Hitler gjorde rätt, bara att Hitler säkert trodde han gjorde det.

Själv ska jag i alla fall se I Am Legend, för jag hörde att det ska vara zombissar i den. Och en vovve. Jag är otroligt svag för zombissar. Och Will Smith har visat sig vara rätt bra. Jag menar, I, Robot och Men in black och så vidare. Okej, jag är svag för will smith, men det beror garanterat INTE på fresh prince-serien.

Coolt, han fyller dagen innan jag. En VÅG alltså. Inte förvånande, vi är ju rätt charmiga och framgångsrika… *hah!*

Nu när vi har en engelsktalande kille på jobbet börjar jag förstå hur mycket svengelska man egentligen använder, och hur lätt det är att göra om ord till nått som på engelska betyder nått helt annat.

Det blir rätt kul. Jag vet t ex inte alls vad en plastback som man ställer disk på heter på engelska, men vi har med eller utan piggar på, de med piggar är för tallrikar, och när jag skulle förklara det för honom igår fick jag förklara att det på svenska heter ”pigg” och att man i all hast säkert kan säga ”take a back without pigs” om man som K, en kvinna på jobbet, är lite äldre och inte kan engelska utan tror att svengelska funkar lika bra.

Nå, han skrattade, och fattade när jag sa att vi kallar det för ‘plastback’. Han är inte dum så han fattar mer svenska för varje gång jag träffar honom och igår berättade han att en afrikansk kille på hans skola(han går nån svenskkurs för invandrare om dagarna)tycker att ordet ”negerboll” är lite roligt och gärna driver med personalen på fik runtom i Malmö genom att beställa en sådan, eller en ”niggerball”….

Igår kom nån hit genom att söka på ”Tjejen bajsar i mitt ansikte”.

Roligt. Men EEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEWWW!

Jag har jobbat i tre minuter och gäspar sönder käkarna. Eftersom jag kom hem från jobb nr 2 runt elva igår kväll var jag skapligt uppskruvad och var tvungen att äta nått innan jag kunde somna, så jag sov väl i alla fall fem timmar inatt. Och nu är jag tillbaka här och det är, om möjligt utan att man måste göra parodi på det hela, ännu lugnare idag än vad det var igår.
Vädret är mulet och rätt varmt. Jag är rätt nyfiken på om det verkligen kommer kyla mot slutet av helgen som de sa på teve imorse. Jag är rätt undrande på vad jag ska göra på nyår egentligen.

Och vad fan hittar man på idag då? Läser? Då somnar jag kanske. Skriver? Då somnar jag kanske. Terroriserar syrran? JAAAAAA! i alla fall i några minuter. Nu på en gång.

Så, då var det gjort. Jag ringde och väckte D på en gång, han är ungefär lika förtjust över att bli väckt av telefonen som jag är. D v s inte alls.

Är det bara jag som inte ser nått bindestreck på Arn-affischen? Tempel Riddaren.
nä, nu ska jag kolla in de coola bloggarna. Och Schyffert…. haha.

Nå, jag hinner ju vara hemma i alla fall i nästan en timme innan jag ska iväg och jobba igen…. Det är nästan lyx. Och jobbtröjan är ren med så slipper jag de där jävla skjortorna. Inte för att de är så hemska, men jag känner att jag inte pallar kragen idag. Dessutom har jag redan svart skjorta på mig, skulle kunna sätta på en namnskylt och jobba i det jag är klädd i nu.
Det är fan tragiskt det med. Dags att byta klädstil, hahaha.

Well, en timme kvar tills jag tänker dra härifrån. Det har ringt fyra samtal idag. På hela dagen, och jag tar inte ens i i underkant.
Är det nu jag ska ta nått dåligt ”ta dig i kragen”-skämt, eller ska vi låta det bero

Jag är sjukt trött på att jobba, eller inte jobba, med telefonövervakning och reception och….
men jag gillar att göra posten, och det skulle vara sjukt kul att beställa saker, kontorsmaterial eller nått.

jag låter det bero det med
jag finner snart något nytt att prova på

Är det kallt ute, borde man inte ligga i nån undanskymd vrå och sova

Vardagslycka är att inse att man inte läst alla bloggar på över en vecka och plötsligt har massor med rolig läsning att göra medan man väntar på att A ska komma från lunchen och jag ska få gå på celebert(ser jävligt felstafvat ut, som en kvinnlig version av celestine och bert: celebert)besök på cool plats och den chansen kan man ju inte missa såhär i mellandagarna.

och nej, det är inte hos tomten

Edit: Som jag trodde; det var rätt coolt faktiskt.

Jag är uttråkad.

Men jag har i alla fall kakor.

Det här tänkte jag på igår när jag gjorde frukostmackor, innan D kom ner och drack kaffe, innan vi packade för att åka hem, och allt kom igång för att jag såg en sidensvans äta mat i mamma och pappas trädgård:

När en fågel hämtar kvistar till sitt bo; om h*n tappar en kvist och den faller flera meter ner till marken, hämtar den kvisten då på ren automatik för att fortsätta laga boet eller tänker den

Meh, vad i HELVETE, kvistjävel, nu tänker jag bannemej inte plocka upp dig, jag ska hitta en annan bättre kvist.

?

Eftersom de flesta kollar upp allt på nätet kan man avbeställa katalogen om man bor i villa eller radhus. Det gör man här.

Igår när jag lagade mat och rörde om i såsen tyckte jag mig se en spindel. I kastrullen.

Förmodligen fanns där ingen spindel, jag såg fel och tyckte nån stackars kantarell i sås såg ut som spindelkropp och långa smala ben, för när jag rörde runt lite försiktigt – ifall det låg en spindel där vill man ju inte röra för hårt och paja den – för att kolla så hittade jag ju naturligtvis inget alls.

Trots det är jag inte vidare sugen på att äta maten jag har med mig idag.

PÅ tal om handel så har jag tänkt på det här med julklappar. Jag är en av de där som alltid tycks bli aningens besviken. Inte för att jag inte får julklappar utan för att det går snabbt att öppna dem och jag vill ha fler. Och ja, jag måste klaga av mig lite.

Jag funderade ett tag på att köpa en jävla massa julklappar till alla i min familj och på det viset skuldbelägga dem för flera år framöver, köpa så fina saker så att de känner att de måste köpa mig nått i flera år efter att jag slutat ge dem. På det sättet kan man ju få nyttiga saker, för man kommer ju inte ifrån nyttighetsfaktosn i vissa julklappar. Till slut skulle de köpa porslin och kökssaker till mig och jag är en av de få som faktiskt tycker det är lite roligt att få det. OM det är något av vikt. En ful kanna som man inte vill ha framme är ju alltid en ful kanna som man inte vill ha framme, och då blir den ju aldrig använd.
Hellre en gåva i form av de där nötknäpparna som finns nu, de där man stoppar nöten i ett rör och klämmer till, det som ser ut att gå sönder efter femte nöten(för det var en hård nöt att knäcka?)men har man gett bort det skiter man i om det pajar på en gång? Det är ju en vuxenleksak. Lägg den i hårdplaståtervinningen sen bara.

Men skuldbeläggande, jag tror det funkar. Så de tänker ”Vi måste köpa nått till Lena, hon brukar alltid ge oss något dyrt”.

japps. Jag tror det. Det har ju med Jesus att göra, en evig skuld?….

Av mamma fick jag ett par pyjamasbyxor i år, syrran fick likadana fast i brunt.
Jag kanske borde ha påpekat att jag fick ett par förra året?

Okej, pyjamasbrallor att hasa runt i hemma är ju mysigt, och jag gillar de jag fick nu(vita, hur länge kommer de vara vita. Jag kan inte ha vita kläder ens i fem minuter)men jag har fått mysbyxor innan. Så nästa år säger jag hellre ”Jag vill ha en XXX(valfri pryl)” som jag behöver. Säger jag ”en svart stickat polotröja i strl L” så får jag antagligen just det då. Men ett par peejays till, njae. Jag fick i alla fall inte raggsockor i år. Och de där fotkrämerna och helosansalvan jag brukar få har jag inte ens öppnat sen förra året för jag är inte ett insmörjningsfreak som dear mamsen är.

Eller beror alla mammajulklappar på ”dålig” fantasi, för att hon inte känner mig tillräckligt bra? Eller för att hon köper saker som är ”bättre att de är BRA än roliga”. Heller nått som går att använda än nått som de inte vet om jag kommer tycka om? Kanske det.

Hur man kan missa, om man känner mig, att en BOK alltid går hem, det förstår jag inte. Är den ny och inbunden har jag den garanterat inte eftersom jag väntar tills allt kommer i pocket och är det nått av Shakespeare – dock inte nytt men det är aldrig fel med en klassiker i snyggt format – så blir jag garanterat glad. Och varför inte ge bort nått som man själv tycker om?

Min syster fick en parfym i år, en som hon hade i tonåren och som alltid får mig att tänka på henne så jag köpte den till mig själv för några år sen och hon kommenterade då att hon tyckte om den. Lätt som en plätt. Hon blev i alla fall glad, och då är ju hälften vunnet, kan jag tycka.

Och även om jag är medveten om att det är sniket/omoget/allt lågt och omoraliskt man kan tänka sig, så måste man ju erkänna för sig själv att det var roligare med jul när man var yngre. Numera är det en dag som alla andra, fast man får paket och måste höra kommentarer om sin vegetarianism, som om JAG är den konstiga, och jag är glad att vi inte firar jul med en massa underliga människor(typ systersonens frus familj som är hyperkristna) för då skulle man ju behöva supa sig väldigt full väldigt snabbt.

Nej, jag funderar på att hänga på Ts förslag för nästa år: jobba i soppkök för de hemlösa, gå ut och ta en öl efteråt, kanske byta nått paket, tända ett ljus och somna med övertygelsen om att man gjort något som har betydelse för någon annan, någon som kanske inte får så mycket kärlek som h*n förtjänar eller kunde få. För ger man inte heller sin tid till någon än en produkt som man bytt mot pengar. Tiden får man ju aldrig tillbaka, den borde vara det dyrbaraste.

Nå. Om ett år kanske jag är mer peppad och inte känner mig lika tom, som om jag är besviken, men jag vet inte på vad, det kan ju inte bara vara att jag inte fick fler julklappar, för så ytlig vill man ju inte vara

eller är det bara barnet i en som saknar och undrar varför man blev vuxen så fort när julen var det roligaste man visste

December räddar hela ekonomin för handeln. Sa de just på radio.

Det är fan tragiskt.

För några år sedan skrev jag ett cyniskt inlägg om att människor handlar julklappar för att döva sitt dåliga samvete för resten av året, och jag tycker fortfarande jag har rätt i det. Skit i att ringa dina barn och föräldrar under nära ett år men köp en platteve i jullkapp så tycker de om dig igen. Inbillar du dig.

Det är fan tragiskt.

Bara en pryl till, så blir du lycklig, men när du kommer hem gnager det i dig igen, du vet inte vad det är men obehagligt är det, gnagandet. Du har ingen koll på vad som gör dig lycklig, men gudarna ska veta att du letar i varje affär. Du inbillar dig att om du köper den där perfekta saken så kommer allt att lösa sig automatiskt, vad ”allt” är har du ingen aning om, men du letar efter det i varje affär. Detta eviga gnagande är en mun i magen och den slutar aldrig tala. Den kan inte svältas, den tuggar i sig allt men är hungrig ändå

Det är fan tragiskt.

Fem dagar och hundra mil senare så tänker jag på hur vindrutetorkarna reflekterades i min mobil innan mörker kom, och att det är resan som är själva målet; jag börjar förstå det där nu.
Jag längtar efter en dusch och varm mat, hemma hos mamma är det svinkallt men det finns raggsockor i överflöd, hemma hos mamma ligger en hund och nyser tills det kommer blod ur nosen och de säger Hon är så gammal nu det finns inget vi kan göra men vovven osar ensamhet och övergivet, jag ligger hos henne en stund även om jag inte kan andas av allergin och torkar nosen och klappar lugnande: Det finns alltid något man kan göra, kärlek, eller uppmärksamhet, och viska lugnande ord till den ensamma som sover på en matta i ett hörn där det tidigare låg fler hundar men de var tvungna att gå Måste gå nu, kan inte stanna längre och jag säger samma sak över ett år senare

jag kan inte stanna längre vovven, måste vidare men det är till dig jag sänder alla tankar idag imorgon och alla dagar för du är inte ensam, aldrig ensam, det är det man känner när man släpper taget

och du vet att jag alltid kommer tillbaka till dig, om du inte hinner komma till mig innan dess som de andra vovvarna som osynligt värmer mig, som skymtar hastigt och lurvigt glatt i mina ögonvrår när de rusar över golvet på väg mot okända mål eller är det soffan
men du är välkommen vilketsom närsom hursom
Jag ska försöka somna intill dig inatt femtio mil bort men tanken är lätt och landar varsomhelst, nära intill eller lite på håll

…och man är yrvaken och allergiförkyld på julaftons morgon,kall och lite hungrig. eftersom mamma jobbar idag firade vi igår med julmiddagen och idag blir det gröt och skinkmacka(jag äter glutenfria ostmackor) med en familj som alldeles strax ramlar in och kommer förändra ljudbilden totalt. Det är tyst här nu. Jag känner att jag på något sätt alltid längtar efter någon slags tystnad numera. Julaftons morgon. Jag fick te av syrra igår, en jädra massa smaker, och jag ska prova någon av de stortena nu. Synd att jag inte fick det i söta små burkar, sådana där jag såg med whiteboardettiketter som man lätt kunde ändra på kanske.

Darling försöker bilda mig efter att han såg att jag inte hade några Doris Lessing-böcker. Jag har några sen tidigare men de ligger i nån av kartongerna som ligger i någon av förråden eller vindarna. Jag borde samla mig, mina saker, det är svårt att starta från en obefintlig grund. Boken jag fick igår hade jag i alla fall inte.

men det jag egentligen ville säga; det jag verkligen ville ha sagt till er, älskade vänner, lätta bekanta, okända förbipasserande och systrar i anden: God jul och gott nytt år. Bli inte besvikna, arga eller ledsna om inte traditionerna tillfredställer. För det blir på något sätt alltid jag; det är som om man väntar sig en full ballong men man får en pipande liten rest med andnöd.
Jag vet inte varför, det hänger kvar att vara barn men att bli vuxen i den här tiden är inte roligt; det känns som om det kvittar, jag kan träffa familjen vid andra stunder och göra det där vi talade om, hjälpa till i soppköken eller se till att ensamma har någonstans att gå

Jag sitter i mitt gamla flickrum och på musikspelaren bakom mig spelas det julsånger, mamma är nere i köket och gör en jansson, D är i duschen, pappa är ute och jagar(tyvärr. Rådjur, tyvärr, jag hoppas allt kulor missaroch alla rådjur hinner undan eller springer in på en tomt eller mot en väg så att de inte kan skjuta)och jag ska snart blaska av mig för att ge mig ut i julstöket så här dagen före julaftonen. Inget jag ser fram emot alls.

men mitt flickrum, det är som om tonårsjaget sitter i väggarna, som om man måste återgå till något av den man brukade vara bara för att man återvänder dit. The scene of the crime, är det nu jag ska berätta för mamma att jag brukade gömma sprit i min byrålåda just i detta rummet, eller ska jag återgå till en annan julafton för över tio år sen när jag skrev en varulvsnovell på under en timme medan jag väntade på att de skulle plocka klart så att vi kunde åka, en novell som inte är vidare bra men som jag fortfarande gillar

Det är snart ett år sen mormor dog, men här är hon närvarande. Det känns tryggt.

Nu gick jag aldrig och kollade om väskan fanns kvar på bluebox. Jag hinner kanske det imorrn men jag vet inte. Jag vill ha den. Finns den kvar imorrn köper jag den, för den finns inte att beställa på nätet. Grejen är väl att jag inte ens tycker den är jättesnygg: Jag gillar den bara som fan. Ändå.

Jag har mer och mer återgått till svarta kläder och gråtonerna, sådär som jag var innan allt det där började, innan tankarna kunde fästa sig vid bladguld på tyg och innan ljudet av porlande dammar ekade fram i en fantasivärld som Z senare satte bilder på

Jag har återigen blivit den person som jag var innan, även om jag aldrig riktigt kan återvända till henne – inget kan göras ogjort – men jag backade tillbaka in i puppstadiet, en igelkotte, göm dig bakom allting Lena dearest, och glöm allt du står för.

I tvättstugan mindes jag plötsligt en film med ett par fötter bakom ett lakan på tork, och hur det inte var någon där bakom när lillflickan tittade.

jag skyndade mig hem igen

MÖRDAR-ANDERS DET ÄR JAG, DET ÄR JAAAAG
MÖRDAR-ANDERS, DET ÄR JAG, DET ÄR JAAAAAAAAAG
MÖRDAR-ANDERS, DET ÄR JAG, JAG SKA HALSHUGGAS IDAG
ALLTING ENLIGT SVEA RIKES LAAAAAAAG

Hepp.

På platsen jag jobbar på idag, inte min vanliga reception utan en reception i Malmö, har de en bokhylla med böcker. Den hyllan visar ju egentligen bara på att det inte finns så mycket att göra här heller, men i hyllan står en bok som jag vill ha, men när jag söker efter den har den ”gått ur sortimentet”, som det står, och bara för det vill jag ha den. Vad annars. Varför göra det lätt för sig? Boken är ”Gobelängen” av Kylie Fitzpatrick. Jag vet inte om den är bra, men vågar jag börja läsa den här idag och sen kanske aldrig kunna läsa slutet? Eller ska jag helt enkelt låna den av ägaren här i receptionen, vem det nu kan vara, och lämna tillbaka den om några dagar, pressa ner den i brevinkastet tillsammans med ett tackkort.
Det är ju i å för sig en tanke.

jag gör tusen saker på en gång; slår in julklapp till E, sätter igång en film för lite bakgrundsljud tills jag inser att jag nog vill och hinner se den även om jag borde vara på väg ut på stan för ännu en julklapp, äter frukost och bloggar samtidigt som jag skickar julhälsningar på fejjan – lamt, jag vet men jag skickar ju inte julkort men vill inte vara den som bara dissar folk och

men annars är allt bra. Så snart jag fått min frukost och kommit på vad jag ska hitta på för julklapp till D och..

och mitt i allt funderar jag på ”Undrar om jag ska baka egna lussebullar, för jag kommer inte kunna ta mig ut till Limhamn i veckan ändå”

Jeeezuz. bullmammetankar on top of it
jag går nog och lägger mig istället.

Det pågår ett krig i varje själ enbart för att de inte inser
att deras själ är allas själ

det stumma tomrummet mellan tingen, de sjungande massorna i tyst ensamhet

okej, nu får jag nog göra det officiellt:

j a g h a r t r å k i g t s o m f a n j u s t n u .

Men jag har i alla fall kommit på vad jag ska ge E i julklapp.
Yeah me!

Jag lekte ett tag med tanken att skriva lite om vad jag ska ge D i julklapp, eftersom han läser det här och han blir så nyfiken. Själv påstår han att han inte blir SÅ nyfiken men säger man A får man säga B

så jag säger JULKLAPP!

Han får flera. Jag tror det blir fyra stycken.
Jag vet bara vad två av sakerna kostar än så länge.
Jag ska kolla upp allt det där så snart jag kan.

men mellan husen svävar skymningen fram på lätta fötter

Det luktar häst här.

Jag har funderat i flera minuter hur i helvete det kommer sig.
Till slut kom jag på att jag i alla fall ville ha choklad, och måste spräcka min enda hundring.

It´s so worth it!

minns ni haggan som var sur på mig i somras för att jag skulle göra några jävla listor som jag drog ut på för att ha något att göra medan hon ville ha dem snabbt som fan utan att säga ett ord till mig om det.

Hon var trevlig ett tag. Inte så länge: nu är hon där igen, stirrar på mig som om jag när som helst ska dra fram en kniv och kräva henne på allt hon äger, sneglar surt på mig som om jag är inkompetent och hjärnlös bara för att jag inte hyrt en bil genom företaget förrut trots att jag jobbat här sen i juni: det är helt enkelt inte nån som velat att jag ska göra det åt dem tidigare.
Så hon var den första som frågade och när jag kände mig tvungen att dubbelkolla så pratar hon direkt med tidigare receptionisten och kommer ner och predikar för mig om hur man gör. Jo, man ringer, säger när och vart man vill hämta bilen och sen ger man dem kundnumret. Det var det jag inte visste var det var för något; och fick en predikan för.

Charmigt tanten. Jävligt charmigt.

…surfittehagga. Eller nått annat som får henne att se ännu surare ut, om det nu är möjligt.

Sötaste S har äntligen hittat till fejjan, vilket är bra för jag är kass på att tajma henne på msn eller skriva mail, så nu kan jag i alla fall skriva aningens oftare*.
Jag tänkte på henne när jag tvättade sist, för sockorna jag fick av henne har det gått hål på nu, efter två år. De är så söta, ljusblå med vit rand och jag ska ta med dem till mams över jul och laga dem där för mams har garn, massor med garn.

Jag funderar på att sticka mig en halsduk. Bara för att jag inte minns hur man stickar länge, så jag måste göra nått åt det. Och en halsduk är väl ungefär det enklaste man kan göra, vill jag minnas. Eller så virkar jag en. Jag måste bara köpa ett rött nystan, annars finns nog alla färger. En fet halsduk ska det vara.

ohmygod, jag har blivit tant på riktigt. Eller någon slags kreativ färgnörd.

Jag sitter hemma och målar ibland, och lägger de där pärlplattorna som jag sen inte gör nått med utan som kommer hamna i hårdplaståtervinningen till slut. Eller så börjar jag göra dem med en större plan, typ göra dem för att jag ska sätta ihop dem till något i slutänden men till vad?
Väggbonad? Det här är inte 1973.
Pärlplattebonader på väggen låter ju ungefär hur ugly som helst.

Eller så sprider jag dem över stan, sätter fast dem på stolpar med superlim.

Men att vara kreativ med ett syfte är ju rätt värdelöst det med. På det sättet kan man ju inte leka fram något, om man hela tiden ska ha resultat eller måste prestera så vill man ju inte göra saker för att göra dem.

Dessutom vill jag ha turkosa och vinröda pärlor. På affären hade de beiga och fulgula. Om jag inte köper en hink på ica maxi med 17 000 pärlor. Det är alltid samma färger som blir kvar i slutänden. Bajsbruna, mörkgröna och fulgula.
Ikväll borde jag göra en platta med fulgula och gröna pärlor. Smälta den och sen gå ner och sätta fast den vid övergångsstället.
Eller göra halsband och låtsas att jag känner nån som går på dagis.

Mmm. Bra Lena. spåna vidare. det enda du kommer göra ikväll är att spela spel, kanske kolla på film, och somna i soffan. Måste sova när jag kan, eftersom jag inte kan sova när jag borde.

Och stickning; är det inte det så mkt coolare än pärlplattehobbysar?

*Fet lögn; bara för att jag har vänner och bekanta på fejjan skriver jag inte till dem mer. De hamnar under ”en annan dag” eller ”snart”. men de tar å andra sidan inte kontakt med mig heller. Det är väl mer att man KAN om man vill. Kan jag tänka.
Jag har i alla fall svarat på nästan alla mail jag fått där. För det förtjänar jag en medalj, eller i allafall godis.

OZZY, har posten kommit ännu?

vad säger man om mornarna som är som de brukar vara. Skittrött, stressar för att hinna med bussen, somnar på bussen med Tom Waits i öronen, vaknar med ett ryck en bit innan hållplatsen, stressar av, kommer in på jobbet och har suttit här i en timme och en kvart. Det jag gjort är att hämta fler internmappar från förrådet, ringt syrran igen för att fråga vad jag ska göra med mitt liv och skrivit fler sådana där remsor med roande text på. Remsor som jag måste gömma när nån kommer för jag misstänker att det kanske inte är helt okej att förbruka en dosa på politiska slagord och roligheter.

men whaddafugg, jag lär mig ju maskinen, såhär en av de sista sju dagarna jag ska vara här. Fast jag säger ju alltid att det här är de sista dagarna jag är här men så får jag fler och fler, vilket jag är tacksam för, men jag har hellre ett fast jobb på en plats som jag kan kalla bara mitt eget.

kaffe, hustittande; mitt hus finns fortfarande kvar, men det kanske är för att det ligger i en skånsk håla, en av de där som malmöiterna anklagar för inavel ”folk från XXX är helt jävla inavlade” vilket tenderar stämma med tanke på att ingen flyttar in i hålan, alla känner alla och man gifter sig med polarens syrra som redan har ett barn med en annan polare och han har i sin tur två barn med ens syrra och….
Ett världsligt problem. Och vill man egentligen flytta till en håla för att det ska komma nytt blod dit in, om man kanske får en unge med inavelutseende? haha, jag är så PK idag. Jag såg nån dokumentär om nån håla i usa en gång, dit ingen flyttat på väldigt länge och alla var släkt på något sätt, och alla hade underliga fel och utseenden och var halvt efterblivna a la bondstyle.

Jag borde bli bullmamma på landet nånstans. Jag är skitbra på att baka bullar. Ett exs pappa käkade upp en hel plåt en gång, tyckte jag var ett bullbakande underverk. Han fick magont sen, men det är inte mitt problem. GRejen är väl att jag bakat tillsammans med min mamma sen jag var liten och det är lite roligt. Inte för att jag kan äta dem själv längre, bullarna, men nevermind that.

Mina fingrar har en dålig dag: skärsår, jag vet inte hur jag fick det, och nu klämde jag mig som faaaaaan i en skåpdörr så det bultar och pirrar i hela fingret.

Ja, jag vet inte, jag tycker lite synd om mig själv just nu. För att jag har ont i fingrarna, och magen, eftersom jag fick stressa i mig maten och nu är jag extremt sysslolös och lyssnar på Krister på P3 och nyss fick jag hålla mig för att jag inte ville gå på toa efter ett gäng pansiossar a k a pensionärer som klev in här. Jag har verkligen ett grymt intressant liv. Arbetsliv i alla fall. Jag undrar vad för spännande som händer imorrn, slutet på veckan på det här stället är så tragiskt öde. Jag vill jobba inne i stan istället. Av nån anledning dras jag till Drottningtorget. Det är nära hem och Egmont har ett kontor där. Fan, nu blev jag påmind om att jag måste söka jobb.

Ansökningar ger mig magvärk.

Varför valde jag inte den där journalistutbildningen istället? Jag kom ju in som en av de självklaraste kadidaterna redan från början, lärarna ville ha mig i den klassen men neeej, Lena ville vara nära pojkvännen istället och tackade nej till två års utbildning och jobb efteråt.

Dumt. Det är ännu ett av de där små skärsåren som svider till ibland. Alla ‘måste’ och ‘borde’ och ‘om’.

Jag borde kicka dem i arslet istället. Måste, borde och om menar jag.
Jag får ont i magen av dem med. Men är det verkligen magvärk

det låter mer som ångest
eller kanske saknad av alternativ

M kommenterade en gång när jag skrivit att jag kände mig instängd
”du är ju fri! du kan gå din väg när du vill, skriva vad du vill, tänka hur du vill. du kan sova mycket eller lite, välja mellan tusentals saker” men jag var ändå inte nöjd.

men när jag tänker på det så är jag ju faktiskt fri. Jag har alternativ.
varför känns det då som om jag är fast i sliriga spår på osäker väg

Äh. jävla skitnojja, stick och brinn. jag orkar inte med mig själv när jag är cynisk och depplodande.

Jaha, där fördrev man (arbets-)tid genom att leka med en maskin. En som skriver namnskyltar till dörrar och postfack.

Jag skrev inga namn, dock

Eftersom jag alltid måste snoka vidare av ren nyfikenhet(finns det oren nyfikenhet, kan man smutsa ner nyfikenhet och undran?) så hamnar jag slutligen i DN och läser Doris Lessings nobeltal som lästes upp av någon annan för hon ville eller kunde inte komma och ta emot priset själv. Tanten är gammal, hade de trott hon skulle orka det? Det bästa med att bli gammal måste vara att man kan bete sig lite hur som helst, säga vad man vill och säga ”nej, jag tycker inte det är värt att komma”.

I alla fall fastnar jag för de här orden:

Och vi, gamlingarna, vill viska i deras oskuldsfulla öron: ”Har du det kvar? Ditt avskilda, oumbärliga ställe där dina egna röster kan tala till dig, bara till dig, där du kan drömma? Det måste du hålla fast vid, det får du inte släppa.”

Jag saknar den platsen just nu.
Men K-kvinnan säger att jag är andligt undernärd just nu, och jag inser att jag inte kan sova för att jag är stressad bortom allt annat

och hon har rätt. K-kvinnan, Och Doris Lessing har rätt i det här:
”Jag talar här om böcker som aldrig har skrivits, om författare som inte har lyckats därför att det inte finns bokförlag. Ohörda röster. Att bedöma vidden av detta väldiga slöseri med begåvning och möjligheter låter sig inte göra. Men här saknas någonting mer, redan före det skede i en boks tillblivelse då det krävs en förläggare, ett förskott, uppmuntran.”

För att kunna behålla rösten behöver man en plats att höra den på.

Om nätterna när jag ska somna lyssnar jag på alla ljud. I Malmö är det aldrig tyst. Bilar utanför, grannar, det dova mullret från resten av staden som bryts av sirener:; något har hänt, något allvarligt, annars ringer man inte ambulans och polis för att de ska skynda sig.

Allt det där önskar jag bort. Jag önskar mig en plats i skogen. Stuga, jag tänker mig att den är röd. El endast i ett av rummen, kanske köket räcker. Mörker om nätterna, skogsljud. Mitt i allt detta: jag själv. Mina andetag, hjärtslag, en rädsla att komma förbi innan ögonen vant sig vid konturerna som träder fram, skuggorna som sträcker sig(efter mig?) och återigen jag själv i det. Det är där drömmarna och rösterna kommer tillbaka, rusar fram mot mig, flockas, tigger, ber.

men här, här är det aldrig tyst. Jag har slutat lyssna.

Istället kan jag inte sova.

Morgonen passerar snabbt när jag tolkat två drömmar på min och Ks drömtydarblogg, och A säger att jag får ta lunch tidigt för de ska på möte så jag ska äta redan kvart över elva, så frukostmackan får vänta även om magen kurrar.

Istället dricker jag kaffe och blir sjukt mullrig i magen. Kurr och muller – det låter som en saga om troll.
Jag ringer och väcker D som redan är vaken och måste avslöja mitt bästa gömställe för hans cigg nu när han håller på att sluta röka men jag har fler bra gömställen på gång och nu funderar jag på varför jag känner att jag måste gömma dem men det är nog för att jag upplever det som att han röker när han inte har nått att göra eller när situationer uppstår, som på väg till och från bilen/affären, i reklampauser och i tristsess, och finns det inga cigg tillgängliga så hittar han istället på andra saker, så jag gömmer dem så de inte ligger framme. Eller är jag plötsligt maktgalen och manipulerande yada yada yada

Det luktar fan kräks om mitt päron. Jag ska skära bort den delen. Det är antagligen nått som jag upplever som kräkslukt men man har ju ingen lust att sätta tänderna i det mer.

På vägen från bussen ser jag på mina skor och förstår plötsligt varför jag känner mig tantig: det är REJÄLA skor jag har. De ska tåla kyla och en massa vatten. Jag köpte till å med inpregeringsspray som jag ska häva på så snart jag minns det.
Plötsligt får jag ett sug efter iskalla tår, stela skor med klackar och smattrande steg mot asfalt. Jag måste köpa två par skor till. Snygga jävla skor, shoes to die for. Finns de för 350 kr paret? De där på Indiska som D gillade kanske man kan ha som snyggskor ibland, och de där stövlarna jag gillade men tänkte inte var för mig och en kjol, jag vill ha en kjol, visa benen i roliga strumpbyxor med färger och mönster, en kjol som sitter skitbra över röven och som tillsammans med mina die for-skor som smattrar mot asfalt blir nått alldeles extra

för ibland vaknar en lust att vara något alldeles extra, som idag

Lyssnar just nu på mitt tredje luciatåg på en vecka.
En av tjejerna spelar harpa, hur coolt är inte det?!

Men luciatåg, det är faktiskt rätt mysigt, men jag blir alltid så jävla sugen på att vara med själv.
Borde jag ta det som en hínt? Jag har ju varit lucia två gånger i mitt liv. Blond och bystig funkar bra om man vill bli vald, tydligen.
Fast det är nog mest att jag är sugen på att sjunga istället för att sjunga framför folk i vit klänning som aldrig sitter vidare skönt. Vitt! Jag pallar inte vita kläder, det medför alltid en lust att tvångsmässigt kasta sig i lera och på gräs och gnugga sig mot underlaget…

Oj så betydelsefull jag känner mig. Sigge Eklund har mailat och frågat om jag vill ha min blogg som bok.

NEJ det vill jag inte, varför ska nån vilja betala för nått de kan få gratis här?

Men du får gärna ge ut min riktiga bok sen när den är klar. Om jag fortsätter i den här(oerhört hastiga och inte alls lata)takten är den klar till min 40årsdag….. eller kanske när jag är 55.

och ändå sitter jag och skriver blogg. jag har fan inget liv

Saker jag tänker på i dagarna:

*När ska vi hinna laga bilen, det börjar bli rätt bråttom. Eller ska vi ta den upp till Kumla igen och låta den stå där så får pappa skrota den. Eller går den att laga så att vi kan använda den i ett år till? Det hela känns rätt stressande, vi har bara lite mer än en vecka på oss innan vi åker upp för julfirandet. Och kommer det kosta en jävla massa pengar, har vi ens de pengarna?

*Vad ska jag ge E i julklapp? De andra är klara, jag väntar på helgjobbslönen som kommer på fredag, så nästa vecka ska jag köpa rubbet, rakt av, samma dag. Jag avskyr att gå på stan just nu. Allt är trångt, varmt, svettigt och illaluktande. Lite som taskig sex med nån okänd som borde tvätta sig oftare.

*Ska jag köpa ett nytt pendlarkort fastän jag bara ska jobba i åtta dagar under dec – jan? Då måste jag ner till stationen idag för de på värnhems skånetrafikskontor är inkompetenta, på riktigt. ”Vi kan inte lägga till de där zonerna är, det måste du på centralen å göra”. Tantloser.
Och att ta sig ner till centralen verkar som ett helt företag, speciellt när jag tvättar idag och helst bara vill sitta inne och skriva, nu när jag är igång. ALLTING distraherar ju som fan. Jag blir fan skitstörd. OCH jag vill ha pengarna till roligare saker MEN att köpa enkla biljetter kontant blir samma summa som kortet eller mer. Och det är rätt skönt att ha busskort här i stan med… Nå, jag åker väl ner och köper det där jävla kortet då. Fan. Jag vill sitta här och dricka te och

* Varför kommer jag inte upp på den där jävla väggen i det där jävla spelet. FAN. Och vinklarna man ska klara sig med är kassa, mitt i en fight slåss man bakom en pelare och ser inte ett jävla skit.

I-landsproblem. Men man kan ju inte föringa sig själv och sina egna grubblerier för då lär man ju sig inget alls.

Igår köpte jag två Jolly-böcker för att se om de är som jag minns dem från när jag var liten.

Sen köpte jag julblandningen av Polly för att det lät så äckligt. Därav den mycket fyndiga rubriken.

Kanel-polly är INTE en höjdare.
Saffran och knäck var finfint. Glögg var inte alls gott, och sen var det nån mer som inte smakade mycket alls.

Så nä, skit i att köpa jul-Polly. Ni missar inget alls.

Och angående Jollyböckerna så återkommer jag.

Bästa låten just nu är – förutom Kjellvanders Two souls – ”Sister rosetta goes before us” med Robert Palmer och Alison Krauss, från deras skiva Raising Sand. Bra skiva. Jag får en sån jävla skön känsla av den skivan, den är rätt ojämn men det är välkommet. Men Rosettalåten kan man spela ungefär hur många gånger som helst. Gah, så braaaaaaaaaaaa.
Roande nog var det vår chef som rekommenderade den. Han är väl nånstans över 50 och lyssnade på Mark Lanegan och Isabell Cambellskivan efter att D rekommenderat den till honom.

Kjellvanders nya är finfin den med, om man gillar hans musik. Vilket jag gör, men om NI inte gör det så skit i den. Men ni måste lyssna på ”Raising sand”.

Om några timmar när jag kommer hem från Ds farmor hade jag tänkt blogga men så snart jag satte mig vid datorn kom den här meningslösheten igen så det blir kanske inget bloggande ändå.
Och jag inser igen att jag hela tiden bygger nya väggar att springa in i vad gäller skrivandet istället för att bara krossa dem eller inte bygga dem alls. Varför kan jag inte bara göra det för att jag tycker det är så ofantligt jävla roligt, varför måste jag hela tiden bära det där som sägs om orden jag knattrar ner ”om du skulle skriva skulle du aldrig behöva oroa dig för pengar igen” eller som L sa att jag skulle bli utgiven direkt om jag färdigställde ett manus eller två:

Missförstå mig rätt. Jag är givetvis tacksam för allt sådant.
men vissa dagar växer det till en mur eller djupa hål i mig. Jag är inte vän med mina ord, långt ifrån. Jag är en av alla de där som inbillar sig att de faktiskt skulle kunna leva på nedskrivna fantasier och ord

om bara OM inte fanns.

”Om” är min farligaste vägg att krossa, min mest skrämmande vägkorsning.
men jag misstänker att jag i slutänden bara kastar mig rakt ut i det här med, som jag gör med allt annat när det är dags.

Och det är dags för länge sen.

jag ska bli en sån där positiv människa igen, en glad en som tänker att ”Oj, jag blev visst lite arg på det är men VARFÖR blir jag arg på sånt, jag har ju inte med det att göra”, och sen ska jag tänka om, tänka på ett nytt sätt där jag själv inte tar saker personligt alls, där jag själv är deltagare i alltinget och glatt kan säga ”Då får vi komma överens om att vi inte kommer överens om den frågan, helt enkelt” och le mot alla och alltid säga snälla saker till alla ”Vilken fin sjal, du passar jättebra i den färgen!” för sådan har jag varit tidigare, när världen liksom bara snurrade på och jag trallade vidare, viss om att jag var med och precis på den platsen jag var menad att vara på vid precis den tidpunkten för tid är inte en rät linje och jag går inte att placera in i ett fack, man kanske väljer sina strider med sneda blickar ibland men man kan alltid börja om igen, välja på nytt, strunta i att kläderna i affären inte passar ens stil utan leta tills man hittar hem

alltid leta tills man hittar hem, om det så är kläder, böcker eller smak på mat, muggstorlek

och att hela tiden haka fast vid att vara neggig och oggig och ‘jag står ensam mot världen och alla är idioter’
det är helt enkelt inte coolt längre

Klockan är ju bara ett på natten. Jag funderar på om jag ska kolla på Stage Beauty, den gillade jag vill jag minnas

men jag vet inte. Kanske borde ta en dusch istället. Eller lägga pärlplatta, nä, boring. Måla masken ett varv till kanske. Komma ihåg att handla de där sakerna jag ska sätta fast på den

varför sitter jag här och bloggar högt för mig själv för
menlöst
jag provar darlings nya tröja, den är inte så mycket jag, jag återgår till gråa koftan strax, tandborstning eller macka, är jag inte lite hungrig ändå men orka äta mitt i natten

nyss tänkte jag att jag inte tar mig själv på så stort allvar
så varför ska nån annan göra det
vad gäller vad som helst med mitt liv
I don´t wanna grow up? eller är det bara ett svårt fall av avvikelse från inbillat utstakad väg, ett intelåtsasomande av stora mått
ett ansikte att hålla fast vid – har det att göra med att jag just nu målar en mask svart och vit, vilket ben ska man stå på

jag kanske borde sova ändå

men måste man inte vara trött för sånt?

Killen på affären låter sårad när vi frågar om de har jeansmodeller där man inte ser ut som om man har en blöjröv. Han är kanske 22 och jag förstår att han blir ledsen av det, han bär byxorna vi kritiserar, och att vara så ung och dras till byxor med blöjröv, det kan inte vara annat än en längtan tillbaka till barndomen.
Jag förstår dem, 80talisterna av senare årsmodell.
Det måste vara lätt att låtsas skapa ett eget mode och personlighet genom att ta tillbaka kläder som var inne när man föddes. Tillbaka till den trygga livmodern och kalla det egen stil och egentänkande, det är så lätt att kalla gamla kläder för vintage så länge de luktar fuktigt förråd och allt de egentligen vill är att ha tillbaka sin mamma och de där fula skorna hon hade, det är nostalgi och modersband som sakta stryper
all fantasi och egentänkande

och de där popkillarna som går mellan hyllorna och petar i allt, de där som inte har nån röv och säger morotsform om byxorna, vi myntar nytt uttryck när vi ser dem han där är ännu en assless carrot

eller vänta, är han kanske en cigarr?
tråkigt ointressant och föga imponerande hursomhelst….
den nya tidens beiga mannen, kanske a grey suit

När jag går på stan funderar jag ut mer och mer elaka saker att skriva om kläder och mode. När jag kommer hem är allt som bortblåst men jag inser att jag har något av ett problem när jag går på stan i några timmar, i klädaffärer, och hittar några få plagg som är snygga.

Jag hittar helt enkelt inte kläder jag vill ha på mig. Kläder som säger nått om mig som person annat än ”Jag kan inte gå min egen väg utan måste slava under andras taskiga vulgosmak” vilket det skulle sägas om jag nu ändå köpte kläderna ute i handeln. Det finns inget snyggt där. Jag kan hitta några jeans jag gillar, något par skor, sjalar och kappor. Allt annat är fast i den fula delen av 80-talet, den som gled över till fula stentvättade jeans och revärer och diarrégula tröjor som hasar ner över axeln och sen kom fleecetröjan och polotröjan och de där grejerna man skulle dra upp ärmarna med, spiralsakerna som nöp en i armen och

Jag vill ha kläder som är bekväma, roliga och säger nått om mig. Jag har tusentals idéer men kan inte rita. Jag behöver någon med tålamod som kan rita dem till mig, en visionär med stora gester, någon som vågar gå vidare istället för att bara ta tillbaka gamla förbrukade idéer

Jag ska skriva en önskelista, sa Inte-Ozzy eftersom hon ”slutat” blogga och inte utmanar någon att skriva nått vidare men jag hakar på för jag har en timme kvar innan jag ska hem och jag kan inte dricka mer kaffe utan att min mage exploderar i underligheter.

Ö N S K E L I S T A:

1. Jag vill ha en bärbar dator.

2. Ett barn.

3. Jag skulle tycka om att vara medial och känslig och kunna hjälpa människor med andrasidan-möten och spökbesök i huset och healing. Så jag vill ha meditationsmusik i julklapp.

4. Samtidigt vill jag vara en ofantligt framgånsrik författare inom flera genrer.

5. Jag skulle må bättre om jag bodde i ett lagom stort* hus på lugn tyst plats med många träd, minus spindlarna och insyn från grannar och gata.

6. Jag vill ha en VOVVE. En lånevovve funkar det med, till en början.
7. Ett friskt långt liv som känns som liv och inte väntan på att något ska hända.

Det är lätt att fortsätta några punkter till men det får vara. Alla som känner sig manade kan skriva en egen lista.

* Ett lagom stort hus har plats för alla våra sammanslagna förråd uppackade och iordningställda så att man kan hämta saker när man vill-även om de egentligen ska vara på vinden- och ställa tillbaka dem direkt och ändå ha dem framme, och koll på var de är. Krångligt? inte alls.
Plus plats för alla våra böcker. Två badkar vore fint med, och garage och jag vill ha en trädgård och ett hus på gården som jag kan sitta och skriva i och känna att jag ändå inte är hemma och därför måste städa mitt i allt eller svara i telefonen. Och det lilla huset på (prärien)gården ska vara gäststuga om nån hälsar på och nån slags sommarstuga för mams och paps när de känner att de vill hälsa på.

nähä, nu händer nått med datorn här, bäst jag loggar ut och postar det här. bajbaj

Det övas lucia här. Och det låter….fint

men ursäkta mig, damerna: Ni måste ju för fan SJUNGA UT.
Nu piper ni ju bara, det funkar väl om publiken står tillsammans med er i ett rum på 4×4 m.

*suck*

Nu pratar jag om fejjan igen. med K-kvinnan.
Jag undrar lite: allt BLING som folk skickar varandra på FunWall: Är folk oförmögna att kommunicera numera? Istället för en ful jävla glitterros, kan de inte skriva ett enkelt ”Jag hoppas du mår bra”. eller säg för fan inget alls, men skicka inte en massa BLING.
Skicka hellre söta djur som man tror personen gillar, eller en rolig sak. Ännu bättre: Ett mail!

Men glitteränglar och rosor med snirklig text går bort så jävla mycket: herregud, vi hänger för fan inte på vilda webben med tatuerade 40plussare som måste ha bilder inne på sin mc för att få status i andras ögon.

Nå, fejjan är som vilken skitsajt som helst.

Jag vaknade inatt igen, kl tre. Det är som om någon väcker mig. Jag låg där och var orolig för en massa saker, för död och elände men sen tänkte jag att jag tänker om, jag tänker en gång till, vänder på spiralen, vänder allt till ljus och kärlek istället, för att jag kan

Varför lägga en massa energi på saker som man inte vill ha att göra med?
Det finns ingen poäng med det. Lämna det bara.

No longer lend your strenght to that which you wish to be free from eller hur hon nu sjunger.

En kväll, var det i söndags eller måndags, satt jag och spådde mig och då kom det där igen, känslan av nystart, nu är det dags att gå vidare, börja på nya saker, ändra sitt liv till det man vill ha.

Minutrarna efter det kommer D in och säger att han ska sluta röka, kan du hjälpa mig med det, fast inte på nått jobbigt sätt och jag hjälper honom att trappa ner, ett visst antal cigg om dagen nu och så tar vi det från det.

Jag kan inte ens säga att han är duktig utan att det låter som om jag driver med honom. Som om han är en pojke som gjort i pottan. Det jag egentligen borde säga är att jag är stolt över honom, eller nöjd eller glad?
Det är smart gjort, att sluta röka. Det kanske funkar bättre att säga så?

Han skämtar om att han kommer bli fet på kuppen, men med tanke på att man ser hans revben nu så kommer inte några kilo att märkas det minsta. Det jobbigaste är nog att man mest rökt av gammal vana, när tid finnes, att man tar en cigg för att det finns tid över, ungefär. Jag tjatar om situationer som uppstår, jag är trött på mig själv redan men påpekar vidare ”jamen, NU uppstår ju en sådan situation när du brukar ta en cigg för att du inte har något annat för dig. Var bara uppmärksam på det, när du röker för att du verkligen vill ha en cigg eller när du gör det för att tillfälle finns”.
somebodykillme, låter jag som en morsa eller vad

senare pratar jag med K-kvinnan igen och är lugnare igen. Ringer D och han låter trött och lovar att vi ska sova länge länge imorgon. det låter bra det.

Jag vet inte hur man hälsar på portugisiska men någon har tydligen varit inne på nån översättarsida för att få min blogg från svenska till just det språket, kanske för att jag skriver att jag avgudar Fernando Pessoa(som är nationalskald där, om nån undrar), vem vet.

Jag är i alla fall alltid väldigt road av raka översättningar som man kan få på nätet, sådana där som en del utländska företag använder på recept på kartonger. Jag hade velat se hur min blogg ser ut, med ändelser och böjningar och fel betydelse på ord. Hur roligt som helst.

(jag förbehåller mig rätten att stava fel på precis allt)

hur som helst = anyway: jag är mätt(I am measured) och lite varm( little warm/hot)och har smärtor i magen(and have pain in [the/a]stomach).

hahaha. det här kan ju bara hur kul som helst. Jag ska be D att hjälpa mig skriva en sån där text som blir helt vansinnig i
översättarprogram. Som ”jag åker på en åker!” eller ”sådana här dagar kan man kalla kalla”.

och så vidare

Nyss ringde jag till syrran – igen, tredje gången idag – och undrade vad jag ska göra med mitt liv.
För, som jag sa, hon och jag kan ju inte sitta i varsin växel i olika delar av landet med all den här humorn vi besitter och slösa den på människor som inte fattar att vi skämtar.

men om vi visste vad vi ville syssla med skulle vi inte jobba med det som vi jobbar med.

Så vad ska jag söka för jobb, vad skulle jag kunna bli framgångsrik inom samt trivas med.
Det verkar så självklart för en del; eller tar det bara en inriktning och håller sig till den, försöker hålla modet uppe trots att de avskyr sitt jobb och inte kan sluta för att de inte vet om de får lika bra betalt på andra ställen, och lånen de har och avbetalningarna de fastnat i och…
Jag avundas dem lite i inriktningen, men inte i något annat.

Dagens ord får vara imposant, mest för att jag haft det ordet på huvudet i flera dagar och det är ett rätt roligt ord trots allt, för hur många använder det.

Personligen strävar jag efter att bli imposant intressant…

På Synonymer.se hittar ni en massa andra roliga ord.